Skriva en bok eller göra en onlinekurs?

Jag har tidigare nämnt att min onlinekurs Skriv tydliga texter under 2017 var en större intäktskälla än mina böcker. En snabb jämförelse visar att jag la tre månader på att göra onlinekursen (som visserligen bygger på en av mina böcker, Tydliga texter, men innehåller massor av övningar och anpassningar till kursformatet). Samtidigt har jag skrivit böcker i runt femton år – eller tio år om vi ska räkna från att den första boken kom ut – och har skrivit sammanlagt sex böcker.

För onlinekurser om text har jag en bra plattform

Det verkar alltså inte vara någon tvekan om vad som är mest lönsamt av att göra en onlinekurs och att skriva en bok. Ett tillägg kanske ska vara att det gäller för onlinekurser som passar in i målgruppen för mitt företag Klartext, alltså personer som vill lära sig att skriva bättre texter i jobbet. Jag har nämligen en webbplats som är bra sökmotoroptimerad och har många besökare varje månad. Det är så de flesta av mina onlinekursdeltagare kommer till kursen; de hittar webbplatsen genom att googla. Om jag vill göra onlinekurser inom något helt annat område, där jag behöver starta en separat webbplats, kan jag inte räkna med att kursen säljer sig på egen hand alls. Åtminstone inte de första åren. Då måste jag själv sälja varje kurs med hjälp av olika kampanjer och synlighet i sociala medier.

Om jag ska vara krass så borde jag alltså inte skriva några fler fackböcker om språk, utan ta fram fler onlinekurser i stället. Jag har inget material på gång just nu som skulle kunna bli en bok, så det är inte ett beslut jag behöver fatta inom den närmaste tiden, men det är absolut något att fundera över längre fram.

En bok imponerar mer än en kurs

En intressant parentes är imponansfaktorn. Folk blir så imponerade när de hör att man har skrivit en bok. Det ger pondus och stärker min roll som expert på hur man skriver begripliga texter. En onlinekurs bryr sig ingen om, utom just de som är målgrupp för kursen. Då är det ändå lika mycket jobb att ta fram en onlinekurs som att skriva en bok och kräver lika mycket pedagogiska kunskaper och förmåga att kunna strukturera materialet och så vidare. Och onlinekursen går att ta betydligt mer betalt för.

Ska jag skriva fackböcker inom andra områden än text?

Andra böcker då? Då pratar jag dels om fackböcker inom andra områden, dels om romaner. Vi börjar med fackböckerna. Jag har ju hittills bara skrivit en fackbok som inte är en språkbok, nämligen Den snälla företagaren. Den blev lovordad och omskriven i medierna – och den är bra, om jag får säga det själv :-) – men försäljningen tog aldrig fart. Min förklaring är att den riktar sig till en annan målgrupp än mina vanliga kunder, och jag kan inte sälja den från Klartexts webbplats. Om jag skulle göra en onlinekurs eller skriva en fackbok inom ett annat område än begripliga brukstexter så är risken stor att den inte skulle sälja. Oavsett om det var en kurs eller en bok. Det kloka för mig vore att helt enkelt låta bli det här och lägga min tid på andra saker som jag har större chans att få inkomster av. Men så har jag en massa idéer. Och så tror jag på dem. Och så tänker jag att ”just det här är så intressant att den här boken/kursen kommer att bli viral och sälja stort”. Så jag kommer säkert att skriva fler fackböcker och/eller ta fram onlinekurser även om andra områden så småningom. Jag är osäker på om jag skulle välja bok eller kurs i så fall. Jag skulle nog inte vilja ge ut en bok på egen hand, men om jag har ett förlag i ryggen kanske? Jag har i alla fall inget omedelbart på gång just nu.

Ska jag skriva fler romaner även om det inte ger mig några inkomster?

Romanerna då? Där ser det helt hopplöst ut för mig att få intäkter. Jag skriver långsamt – om jag ska jobba som jag har gjort hittills, och i princip bara skriva böcker på fredagar, så räknar jag med att det tar runt tre år för mig att skriva och ge ut en roman. Jag är inte beredd att lägga en stor del av min arbetstid och min energi på att stå ute på marknader och liknande för att sälja böckerna. För det första är det inte det jag vill jobba med. För det andra har det inte fungerat för den typen av böcker jag har skrivit hittills. Det är helt enkelt inte det jag ska lägga min tid på. Då är det bättre att jag skriver en ny bok. Eller gör något helt annat som ger inkomster eller får mig att må bra. För att få fram en roman snabbare skulle jag behöva avsätta tid i sjok. Men det är svårt att göra den prioriteringen när jag inte bedömer att boken kommer ge några intäkter att tala om.

Som det ser ut just nu finns det alltså ingen som helst lönsamhet för mig i att skriva romaner. Ska jag då göra det över huvud taget? Om man ska tänka 80/20-regeln – bara göra de 20 procent av arbetsuppgifterna som ger 80 procent av intäkterna – så är svaret nej. Det är enbart slöseri med tid. Och det här är också anledningen till att jag inte har kommit igång att skriva något nytt, trots att jag trodde att jag skulle börja på en ny roman direkt efter årsskiftet. Jag behövde prioritera att jobba med onlinekurser, eftersom det verkar betydligt mer rimligt att de kommer att ge mig intäkter.

Men om jag ska gå på vad hjärtat vill så är det klart som fan att jag ska skriva fler romaner! Det finns ett självändamål med att jag gör det. Det är det jag vill göra. Det är det jag ska göra. En plan är att om jag har andra passiva inkomster, till exempel onlinekurser, så har jag mina intäkter och kan lägga tiden på att skriva romaner utan att behöva tänka på att de ska ge pengar. Där är jag inte i dag. Och prioriteringen svår: ska jag skriva roman nu eller jobba med onlinekurser nu för att bygga upp ekonomiska möjligheter att skriva romaner sedan?

Oavsett vilket så får jag nu eller senare fortsätta att harva på med mitt långsamma romanskrivande. Och någon gång kanske en av mina romaner når igenom bruset, och då drar den förhoppningsvis med sig de andra och mina romaner börjar sälja. Om inte så får det vara så. Då har jag åtminstone fått uppleva skrivarglädjen och fått vara i mina hopfantiserade världar ibland. Så det så.

Hur börjar man skriva en bok?

Hur börjar man egentligen skriva en bok? Frågan har antagligen lika många svar som det finns författare. Eller kanske som det finns böcker. Själv brukar jag tänka att det inte spelar någon roll hur jag börjar, eftersom jag ändå ska redigera boken i ett senare skede, och då kan jag ändra eller flytta om stycken och kapitel precis som jag vill. Kanske är det inte alls det som är bokens början från början som kommer att bli bokens början till slut :-)

Jag hittade ett citat som jag hade klippt ut ur tidningen Skriva förra vintern, närmare bestämt ur numret från november/december 2016. Så här stod det:

”Johan Theorins tips för en stark start:

  • Börja med en person och ett konkret problem.
  • Undvik att vara vag eller alltför högtravande.
  • Skriv första meningen som det faller dig in, du kan alltid skriva om i efterhand.”

Hur tänker du om att börja skriva?

Jag skrev en låt om dagen i en månad

Hur gick det med mitt projekt att skriva en låt om dagen i en månad? Jo, tack bra! Länken går till blogginlägget där jag skrev om det, och som jag förklarade där så blev det snarare så att jag började skriva en ny låt varje dag. Däremot var det inte särskilt många av låtarna som jag faktiskt skrev klart; det hade krävt en insats i tid som jag inte var beredd att lägga för närvarande.

Utan att ha tittat eller lyssnat på det jag skrev (Jag skrev ner texten och ackorden, och så spelade jag in låtarna på telefonen.) så tror jag att kanske tre eller fyra av låtarna blev klara direkt. Då handlar det oftast om korta mantran eller liknande. För de andra har jag oftast text och melodi till en vers och en refräng. Då har jag också ett tema för låten, det vill säga att det är tydligt för mig vad jag vill att låten ska handla om. För ett par låtar har jag bara en melodislinga utan text. För några av låtarna vet jag att jag inte alls blev nöjd med texten – den behöver finjusteras eller skrivas om helt. Och jag minns åtminstone ett par oinspirerande tillfällen där jag fick ihop typ två eller fyra rader med någon värdelös text och en melodi som jag inte gick igång på. En gissning, eller förhoppning kanske, är att det även kommer att visa sig att några av låtarna hör ihop med varandra. Typ att det här är ju refrängen till den där versen. Jag har alltså 31 nya (början till) låtar att gå vidare med.

Eller, det är i alla fall vad jag tror. Vid ett tillfälle när jag satt i soffan och ploinkade på gitarren kom maken förbi och sa att det lät fint. ”Det påminner lite om något du skrev häromdagen.” Så kanske har jag egentligen skrivit samma låt 31 gånger? Det återstår att se när jag går igenom materialet. Planen framöver är att lyssna igenom allt och markera vilka låtar som är klara, vilka jag vill jobba vidare med och vilka jag släpper. Kanske får jag ihop närmare tio låtar av det här materialet. Vem vet. Just nu är jag dock inte så sugen på att göra det jobbet, så det kanske blir ett senare projekt.

Hur kändes det kreativa flödet då, när jag faktiskt tvingade mig själv att sätta mig ner och skapa varje kväll? Jag kände motstånd ibland förstås. Oftast handlade motståndet mot att avsätta den tid som behövdes. Som inte alls var lång tid; jag gissar att jag i snitt lade en halvtimme per kväll på det här. Men när jag väl satte mig i soffan så tvivlade jag aldrig, aldrig på att jag skulle kunna skriva en låt. Jag är helt enkelt säker på min kreativa förmåga. Om jag får skapa inom ett område där jag behärskar verktygen (ja, alltså, jag är ju ingen professionell låtskrivare, men jag vet hur jag kan fippla ihop en låt som duger för mig just nu) så är jag helt säker på att jag kommer att lyckas att skapa något. Sedan om resultatet blir bra eller inte, det är en helt annan fråga. Och tydligen kan jag skilja på det, vilket förstås är en bra egenskap för att kunna vara kreativ. Jag hoppas att jag har den här kreativa självsäkerheten även i mitt romanskrivande (Det var så länge sedan jag skrev något skönlitterärt från grunden – elva, tolv år närmare bestämt; sedan dess har jag bara jobbat med fackböcker eller med att redigera redan skrivet material – så jag har glömt hur jag fungerar.)

Sammanfattningsvis är jag mycket nöjd med mitt kreativa experiment och sugen på att experimentera mera! Vilket är ditt bästa tips för att få fart på kreativiteten?

Testa i en månad och bli mer kreativ

Under det här året (I min värld går året från sommar till sommar. Det nya året börjar efter sommarsemestern.) har jag ett tema som jag kallar ”Testa i en månad”. Det kan handla om lite allt möjligt. Nya vanor som jag är sugen på att prova.

Just nu testar jag att skriva en låt varje dag i en månad. Det är ett sätt att tvinga mig själv att vara mer kreativ. För det är ju så roligt! Och för att jag behöver det – både i mitt jobb som författare och för att jag trivs när jag är kreativ.

I praktiken innebär låtskrivarmånaden att jag börjar skriva en låt varje dag, men det är rätt sällan det faktiskt mynnar ut i en färdig låt. Oftast blir det en eller två verser och en refräng. Men då har jag grunden. Melodin är satt. Även om texten inte är i slutversion så vet jag vad den ska handla om; jag har ett tema. Men framför allt: jag har ägnat en stund åt fritt skapande. Jag lägger runt en halvtimme på det här varje kväll. Min låtskrivarmånad började den 4 oktober. Innan dess hade jag nog inte skrivit en enda låt på kanske ett och ett halvt år, så det var dags.

Jag tänker mig att när månaden har gått så har jag 31 påbörjade låtar. Då går jag igenom dem och ser vilka som jag vill jobba vidare med och skriva klart. Kanske blir det 5 eller 10 nya låtar under hösten. Och då har jag både haft himla roligt och tränat min kreativitetskondition.

Jag är sugen på att göra så här med (skönlitterärt) skrivande också under en månad. Jag skulle kunna tänka mig att bara skriva fritt i en halvtimme om dagen. Eller påbörja en ny novell varje dag och skriva på den i en halvtimme utan krav på att skriva klart något. Eller förstås, om jag kommer igång med att skriva nästa skönlitterära bok någon gång så vore det kul att skriva på den i en halvtimme varje dag.

Jag ska få en ny höft

I morgon, tisdag, ska jag få en ny höft inopererad. Jag har artros i båda höftlederna sedan sju år tillbaka. Eller kanske har jag haft det längre – jag vet faktiskt inte hur det där fungerar – men sedan sju år tillbaka har jag besvär av det.

Det handlar inte om att jag går runt med stora smärtor i min vardag, men jag har blivit mer och mer funktionshindrad under de här åren. Förutom höfterna så har jag även ett mindre diskbråck i ryggen som jag känner av i varierande grad, och periodvis har jag en hel del strul med mina knän.

Innan kroppen blev trasig för sju år sedan var jag en person som tränade hårt, ofta och mycket. Först var jag tvungen att sluta träna karate. Och sedan har jag skurit ner på fler och fler fysiska aktiviteter. Jag fick sluta jogga, har inte åkt inlines på många år nu, kan inte göra någon tung styrketräning för benen utan det blir lätt rehabträning (men tyngre styrka för överkroppen, där jag fortfarande är stark). Men: Det var också den trasiga kroppen som fick mig att börja göra mer och mer yoga. Att avstå från fysisk aktivitet är inte min grej, så jag gör det jag kan. Yoga. Jag har yogat till och från sedan millennieskiftet, men tidigare blev det inte mer än någon enstaka gång i veckan – jag prioriterade hårdare fysisk träning. Sedan några år tillbaka är yogan en stor del av min livsstil. Tillsammans med annat som jag ägnar mig åt, som också handlar om att vara medvetet närvarande: meditera, sjunga, dansa fridans och så vidare, så ger det här mig oerhört mycket. Så den viktigaste meningen med att min kropp är trasig tycks vara att jag skulle hitta djupare in i yogan.

Men det var ju inte det jag skulle prata om :-)

I vintras när jag var på La Gomera så blev jag plågsamt medveten om hur dåligt skick mina höfter, framför allt den högra, är i nu. Inte nog med att jag inte kunde vandra i La Gomeras vackra berg längre. Jag kunde knappt ens gå en promenad. Det blev ett stort problem att jag hade hyrt en lägenhet som låg en bit ifrån dalens centrala delar, och att jag behövde promenera vart jag än skulle. Hemma i Sverige har jag bit för bit, nästan utan att jag har märkt det, skapat mig ett liv där jag inte måste gå så mycket. Jag cyklar när jag ska någonstans i närheten. Jag kan gå korta sträckor som till tåg, bussar och oftast från tunnelbanestationer och dit jag ska. Men i vintras blev det tydligt att jag är funktionshindrad i min vardag. Det var dags att operera höften.

Och nu har jag en tid för höftoperation inbokad i morgon. Under de senaste månaderna har jag tagit mig igenom de värsta orosmomenten om att någon ska såga sönder min lårbenshals, plocka ut höftleden och sätta in reservdelar i metall och plast. De senaste veckorna har min oro främst handlat om allt som kan göra att operationen inte blir av. Jag får inte operera mig om jag har ett sår någonstans på kroppen (de minsta småsåren typ pappersskärsår på fingret är okej), om jag har en rejäl finne någonstans på kroppen (det känns ju svårt att göra något åt), har ordentliga eksem (mina är under kontroll just nu) eller har en förkylning.

Jag har isolerat mig från människor så gott det går senaste veckorna för att inte riskera att någon smittar mig med ett förkylningsvirus. Jag försöker verkligen undvika att skrapa i någonstans eller göra illa mig, men det känns helt omöjligt att inte ha ett enda sår på hela kroppen. Senast i lördags skar jag mig på en plastförpackning i köket, och fram tills i morse när jag hade fått okej på det såret så var jag inte alls säker på att det skulle bli någon operation i morgon. Och så går jag och baddar sprit på minsta finne och hoppas, hoppas, hoppas att den inte ska växa sig större. Ja, jag är nojig, och det är okej. Det är en stor grej för mig att jag ska genomgå den här operationen. Och just nu ser det ut att bli av.

Där är jag just nu.

Jag har en massa saker att blogga om, och jag har även lite idéer om åt vilket håll jag vill styra den här bloggen framöver. Jag hoppas att jag även faktiskt lyckas avsätta tid för bloggandet under hösten; jag har lite idéer om det också. Men först en sjukskrivning. Om operationen blir av som den ska så kommer jag att vara sjukskriven i någonstans mellan en och två månader, skulle jag tro. Jag gissar att det inte blir så mycket bloggat då. Eller så är det då det blir mycket bloggat. Den som lever får se :-)

Kram så länge så hörs vi framöver!

10 misstag författare gör – lättillgänglig och pedagogisk skrivhandbok

Jag läste boken 10 misstag författare gör av Kristina Svensson, Kim M Kimselius och Lennart Guldbrandsson. Jag var nyfiken på boken både för att det är ett intressant ämne och en bra vinkling och för att jag känner författarna. Nåja, ”känner” i varierande grad, men jag är i alla fall Facebookvän med dem alla tre ;-).

Det jag gillar mest med boken är att den är så konkret. Författarna delar med sig av lättfattliga exempel på sina egna och andras misstag. Det låter kanske inte så pedagogiskt att utgå från misstagen, alltså hur man inte ska göra, men oroa dig inte: boken är tvärtom mycket pedagogisk.

För min egen del kände jag ibland under läsningen att jag inte helt ingår i målgruppen. Med snart sex böcker ute har jag redan gjort en hel del av misstagen och förhoppningsvis lärt mig något av dem. Andra misstag har jag lyckats undvika genom att läsa författar- och egenutgivarhandböcker innan jag började eller längs vägen. Och det känns helt rimligt att en författarhandbok i första hand riktar sig till personer som är nya som författare, alltså inte riktigt till mig.

Men boken innehåller även massor av matnyttigheter som inte (bara) riktar sig till nybörjaren, så jag tar med mig ett gäng smarta tips och bra idéer från läsningen.

Vad lärde jag mig?

Här är några av de saker som jag plockade upp ur boken:

  •  ”Låtsas att du måste berätta allting utan ord. Rita en teckning eller välj en bild som säger samma sak. Verkar det omöjligt? Det är det inte. Du har bara inte vant dig vid att tänka på det sättet. Ge dig åtminstone en timme att lära dig hur du ska göra.” Det här är ett skrivtips från Lennart för att undvika att överösa romanläsaren med bakgrundsinformation. När man sedan har valt bild så kan man sätta in den i en scen. Det här låter intressant. Och svårt! Och som något jag skulle behöva.
  • Gör inte dig själv till romanens huvudperson, eftersom det då är lätt att man som författare vill skydda sig själv. Det smarta tipset är att i stället göra sig själv till hjältens rådgivare.
  • Stryk de första och de sista replikerna i varje dialog.
  • Motivera precis varenda handling som personerna i boken gör.
  • Rekommendera andras böcker till potentiella läsare, snarare än att till varje pris sälja in dina egna böcker. Det är bättre att du rekommenderar rätt bok till rätt person än att du rekommenderar din egen bok och läsaren inte blir nöjd.
  • Om du ska samarbeta med andra författare, se till att de har lika många läsare som du. Om du samarbetar med författare som har färre läsare än du så kommer de också att dra färre läsare än du till ert gemensamma projekt.
  • Fokusera på att nå dem som faktiskt gillar dig och dina böcker på riktigt än på att få så många fans/gillare/följare som möjligt.
  • Se till att få kritik tidigt i processen med en bok, eftersom det är lättare att rätta till saker då.
  • Oroa dig inte för att någon annan ska stjäla dina idéer. De flesta författare har betydligt fler idéer till böcker än de har tid att faktiskt skriva böckerna.
  • Krama ut allt ur din bokidé. Hur kan du dra historien till sin spets? Vilka inneboende ämnen finns det i idén som du också kan göra något av? Gör en lista med femtio idéer på hur du skulle kunna utveckla historien.
  • Förhandla med förlaget om avtalet. Och stirra dig inte blind på royaltyprocenten; det kan finnas annat att förhandla om. För den som är ute och säljer böcker mycket själv kan det till exempel vara guld värt att få fler friexemplar av boken att sälja.
  • Ha inte för bråttom med att anlita en agent. Tänk i stället igenom varför du behöver en. Kanske blir det billigare att anlita de tjänster du verkligen behöver separat, till exempel en jurist för att förhandla om förlagsavtal, en säljare för att sälja in boken till förlag och en mentor att prata författarkarriär med. Om du anlitar en agent så se till att de bara får procent på de affärer som de har sålt in, så att du inte till exempel behöver betala procent till agenten på föreläsningsgig du själv har sålt in.

Allt du behöver veta om Wikipedia

Lennart Guldbrandsson verkar för övrigt veta exakt allt som finns att veta om svenska Wikipedia. Han har varit presskontakt åt dem i flera år och skriver fortfarande artiklar där. Boken innehåller en lång och matnyttig artikel av honom som handlar om hur man som författare kan förhålla sig till Wikipedia, och vad som gäller om man är intresserad av att få en artikel om sig själv där. Rekommenderad läsning!

Nästa bok redan ute

10 misstag författare gör är författarnas första bok i den här samarbetskonstallationen. Boken kom ut förra året och faktum är att deras bok nummer två, med den för mig mycket lockande titeln 10 tips för att leva på din kreativitet, redan är ute. Den är självklart på min läslista.

(Uppdatering i sista stycket för att jag hade fått titeln på den nya boken fel. Och se: med rätt titel kunde jag till och med hitta den hos nätbokhandlarna och göra en (annons)länk ;-)

Strunta i de tidigare böckerna?

Min jobbtillvaro är (för) splittrad mellan många olika saker. Ibland har jag en känsla av att ju fler olika saker jag tidigare har ägnat mig åt, desto längre blir min att göra-lista. För att bli konkret så låter jag det här blogginlägget handla om mina böcker. Jag har skrivit fem böcker och jobbar på den sjätte. I princip alla de fem tidigare böckerna är periodvis fortfarande på min att göra-lista. Några exempel:

Jag skulle behöva göra en e-bok av Tsunamin. Det har stått på min att göra-lista i ett år nu, sedan boken kom ut, men jag har inte hunnit med det. Det är inget stort jobb om jag anlitar samma formgivare som för pappersboken. Jag tittar på att göra-listan och tänker att jag borde verkligen göra det här, men så är det varken viktigast eller mest bråttom just nu.

De flesta av mina böcker säljer inte sig själva. (Tydliga texter är undantaget.) Om jag vill att böckerna ska sälja måste jag vara ute och sälja dem. Som jag har skrivit om tidigare har jag fattat beslutet att jag inte ska lägga så mycket av min tid och energi på det. Men någon gång ibland är jag ute och säljer – lördagen den 27 maj ska jag till exempel stå på Täby torg tillsammans med Stockholmsförfattarna, något som vi också gjorde för ett par veckor sedan.

När jag fick royaltyspecen för Tydliga texter nu under våren så såg jag att den var nästan slutsåld. (Igen! Hurra!) Eftersom jag hade noterat en återkommande företeelse i boken som skulle behöva uppdateras så frågade jag förlaget om jag fick uppdatera den innan de trycker nya böcker. Det fick jag, och när jag gick igenom boken så hittade jag förstås fler saker att uppdatera. Jag la en del tid på att göra diverse små ändringar och uppdateringar och nu är det en ny upplaga på gång av boken – fjärde upplagan. Det innebär att jag kommer att bolla saker fram och tillbaka med förläggaren och sedan ska jag göra en korrekturvända i slutet. Superkul med en ny upplaga. Fler saker på min att göra-lista.

För mina romaner Tsunamin och Akrobaten är jag ju inte bara författare utan även förläggare. Det innebär lite administration även när böckerna redan är ute. Till exempel behöver jag regelbundet se till att böckerna finns att beställa hos BTJ, för annars blir de av någon outgrundlig anledning listade som ”tillfälligt slut” där efter några veckor. Det här är en arbetsuppgift som står på min att göra-lista varje månad.

Och så vidare, och så vidare. Och det här är inte något som är specifikt för mina böcker. Det gäller även för en massa annat som jag tidigare har jobbat med och som fortsätter att generera punkter på att göra-listan. Jag börjar komma till ett läge när det är ohållbart. Jag planerar att göra en ordentlig översyn över min lista försöka göra en (bort)prioritering. Men hur? Hur gör andra författare, och då särskilt egenutgivare som även behöver jobba med annat?

Om jag skulle utgå från 80/20-regeln, alltså att göra de 20 procent av jobbet som ger 80 procent av resultatet, så blir det så här: Jag fortsätter att lägga tid på Tydliga texter eftersom det är den som säljer. Resten av mina tidigare böcker struntar jag helt i, och så koncentrerar jag mig på att skriva nya. Efter varje ny bok så har jag en period i början när jag satsar på marknadsföring och sälj (det är så jag brukar göra), men om jag inte får snurr på den under den perioden så måste jag släppa den helt. Alltså helt. Det gör ont att tänka på att lämna Tsunamin att inte sälja mer – det är en bra bok, om jag får säga det själv ;-) Men kanske är det så jag måste göra? Hur tänker du? Jag tar gärna emot tankar och goda råd.

Tio tips för att skriva en bästsäljare

I DN fanns för ett par veckor sedan en artikel med rubriken Tio tips för att skriva en bästsäljare. DN är ju bakom betalvägg numera så jag tänkte sammanfatta vad som stod i artikeln.

Artikeln hänvisar till boken The Bestseller Code, skriven av Jodie Archer och Matthew L. Jockers. Den använder en algoritm för att analysera vad som krävs för att skriva den där bästsäljaren, och här kommer nu hela listan. Jag kompletterar varje punkt med en egen kommentar, där jag utforskar om jag uppfyller kriteriet eller inte. För som författare vill jag förstås veta om jag följer receptet.

1. Skriv rakt och enkelt. Skriv korta, kärnfulla meningar utan tillkrånglad rytm. Använd få adverb och adjektiv. Använd punkt snarare än semikolon och kolon

Jenny: Alltså, jag är ju språkkonsult i svenska till vardags. Det här är mitt jobb. När jag började skriva skönlitterärt fick jag snarast tona ner enkelheten och snirkla till mitt språk lite för att det ens skulle bli skönlitteratur av mina texter. Jag ger mig själv poäng för den här.

2. Skriv med aktiva verb. Låt huvudpersonen leda berättelsen framåt. Använd konkreta, tydliga verb i aktiv form. De vanligaste verben är behöva, vilja, sakna och älska.

Jenny: se punkt 1. Poäng till mig.

3. Fokusera på ett fåtal teman. Boken ska innehålla max fem ämnen. Vanligast är att huvudtemat är relationer mellan människor. Kompletterande ämnen är ofta hemmet, arbete och modern teknik.

Jenny: Det var så länge sedan jag började från grunden med ett skönlitterärt manus. Över tio år nu. Jag vet inte hur mycket jag tänkte på det här då. Jag tänker mer på det nu. Här får jag nog ingen poäng.

4. Förlägg berättelsen till en stad. Välj en urban miljö – en tätort eller storstad – det är den omgivning som flest läsare kan känna igen sig i.

Jenny: Det här gillar jag. Akrobaten utspelar sig i Stockholmsförorten Täby, och det får väl räknas som urban miljö. I Tsunamin är miljön lite speciell, eftersom den består av flera parallella historier som utspelar sig i Sydostasien. En halv poäng till mig. Jag har inte bestämt mig om mina kommande romaner, som jag hoppas ska bli en serie, främst ska utspela sig i Täby eller Stockholm, men det verkar bli stadsmiljö igen.

5. Skriv titeln i bestämd form. Ett ensamt substantiv i bestämd form signalerar tydlighet till läsaren och visar tydligt vad som är berättelsens fokus.

Jenny: Full pott där med Tsunamin. Akrobaten passar också in rent språkligt, även om det inte är lika tydligt vad boken handlar om utifrån titeln. Poäng till mig.

6. Tro inte att sex säljer. Bara 0,0009 procent av det genomsnittliga innehållet i bästsäljande böcker på New York Times lista är sexskildringar, enligt den här artikeln, och erotikböcker säljer bara inom just den nischen.

Jenny: Jag hade snudd på besöksrekord på bloggen nyligen med mitt inlägg Sexchock. Och min känsla är att erotikgenren bara växer. Men själv är jag egentligen mest glad om jag inte behöver skriva så mycket sexscener :-) Nu ska vi se: jag borde alltså få en poäng här om mina böcker inte innehåller så mycket sex? En enda sexscen i Tsunamin och bara en hångelscen i Akrobaten, det är inte så mycket. Poäng till mig?

7. Prioritera mänskliga relationer. Alla människor kan relatera till mänskliga relationer.

Jenny: Oh yes! Precis så tänker jag. Relationer är grunden i allt jag skriver. Poäng till mig.

8. Sätt upp en symmetrisk struktur. Så här beskriver DN:s artikeln den dramaturgiska kurvan: ”Dramaturgiskt ska berättelsen delas upp i tre akter med totalt fyra ’pucklar’ på den emotionella kurvan för vad huvudpersonen går igenom, och fyra ’dalar’. Det betyder att under berättelsens gång ska det finnas fyra tillfällen där huvudpersonen upplever lycka eller framgång, och lika många ’dalar’ på kurvan där motståndet känns oöverkomligt. Avståndet mellan pucklar och dalar ska vara lika stort.”

Jenny: Det här var jag nog ganska omedveten om när jag började skriva båda mina romaner. Men visst har jag byggt in en spänningskurva i berättelsen, särskilt i Tsunamin. Nu har jag bättre koll på det här och i det jag skriver framöver kommer jag definitivt att utgå från en dramaturgisk kurva, men i det jag har skrivit hittills får jag ingen poäng för det här.

9. Håll berättelsen realistisk. Låt läsaren känna igen sig. Fokusera på något som alla – oavsett ålder, kön, kultur – är rädda för.

Jenny: Ja! Vardagsrealism är helt min grej. Och jag menar att det kan finnas vardagsrealism även om man skulle skriva fantasy – särskilt om det är urban fantasy. Poäng till mig.

10. Välj en kvinnlig huvudperson. Berättelser som Gone girl, Kvinnan på tåget och Kvinna inför rätta är inne nu.

Jenny: Kul! Mina romaner har haft flera huvudpersoner och inte en enda tydlig. Här kan jag nog inte räkna någon poäng. Till den där katastrofromanserien som jag drömmer om att få börja på snart har jag en kvinna som huvudperson.

Jag räknar ihop och får det till 7,5 poäng av 10 för det jag har skrivit hittills. När jag börjar skriva skönlitteratur igen ska jag satsa på en tia! :-)

Visst verkar den där boken som artikeln refererar till intressant förresten? Du hittar den till exempel här:

The Bestseller Code på Adlibris

The Bestseller Code på Bokus

Hur ser det ut i ditt skrivande? Vilka av de här punkterna behöver du jobba med? Vill du ens jobba med alla eller är det någon punkt som du inte  håller med om?

Teo Härén föreläste om kreativitet

Förra veckan var mässorna Personal & chef samt Möten & events på Kistamässan i Stockholm. De här mässorna är en gång om året och pågår i två dagar, och det var tredje gången jag åkte dit. Själva mässorna bryr jag mig inte om, men i anslutning till dem pågår seminarier hela dagarna, och jag ser det helt enkelt som att jag är på konferens. Gratis är det dessutom, vilket passar utmärkt för en fattig författare/egenföretagare med rätt så nära noll i utbildningsbudget. Jag kan verkligen rekommendera att åka dit och gå på seminarier; det här brukar vara i februari varje år.

En av föredragshållarna jag lyssnade på i förra veckan var Teo Härén, som pratade om kreativitet.

Har du någon utbildning i kreativitet?

Teo frågade oss i publiken hur många som behövde vara kreativa i sitt arbete, åtminstone ibland. Nästan alla räckte upp handen. På frågan hur många som hade en utbildning i kreativitet var det däremot bara några enstaka som räckte upp handen. En intressant tankeväckare. Varför lär vi oss inte i skolan hur man blir kreativ?

Kreativitet och innovation är inte samma sak

Teo skiljer mellan kreativitet och innovation. Kreativitet är något som sker i ditt huvud. Innovation är att ta en idé som du eller någon annan har tänkt ut och genomföra den. Kreativitet har inget att göra med att göra saker. Innovation har inget att göra med att tänka. Innovation tar tid och kostar pengar. Kreativitet kräver inget mod, inga pengar, ingen tid – det sker i ditt huvud. En innovation grundar sig i kreativitet.

Ett sätt att få fler saker gjorda är att använda fler av de saker som man har tänkt ut och göra dem till innovationer. Ofta är det just så vi gör, men det är inte alls säkert att det ger ett bättre resultat. Kanske behöver vi inte göra fler saker, utan snarare tänka fler tankar, och sedan göra lika mycket (eller lite) som vi gjorde tidigare men göra bättre saker – alltså ha fler och bättre tankar att välja mellan och sålla ut de bästa. Att öka antalet uttänkta saker att välja mellan kostar i princip inga pengar; det handlar bara om att ändra inställning.

Med det här sättet att arbeta kommer man att få fler saker som inte blir gjorda, eftersom man har tänkt ut fler saker men inte gör mer saker än tidigare. Och det känner jag personligen att jag kan ha ett problem med. I min värld är det något dåligt att ha en massa saker på att göra-listan som inte blir gjorda. Men det borde det alltså inte vara. Att ha en massa ogjorda saker på att göra-listan kan tyda på att jag är kreativ – och det stämmer ju – och alltså är allt precis som det ska vara.

Teo Härén illustrerar kreativitet och innovation med två staplar. Den blå stapeln till vänster är kreativitet, som alltså kan öka utan att den högra stapeln med innovationer – alltså den stapeln som kostar pengar – behöver bli större alls. Den högra stapeln får i stället högre kvalitet.

Gör om att göra-listan till en att fixa-lista

Apropå att göra-listor så menar Teo Härén att man inte ska använda sådana alls. I stället ska man använda att fixa-listor. Skillnaden är att på en att göra-lista skriver du upp exakt vad du ska göra och sedan gör du det. Det öppnar inte för kreativitet eftersom hjärnan redan är inställt på vad den ska göra. För att bli mer kreativ kan du, enligt Teo Härén, i stället skriva upp varför du ska göra det du ska göra. Han tar det här exemplet:

Om det på att göra-listan står ”hälsa på farmor” så kommer du att göra just det. Men varför ska du hälsa på farmor? Jo, för att göra henne glad. På din att fixa-lista skriver du alltså ”gör farmor glad”. Genast öppnar sig massor av möjligheter. Kanske ska du inte alls åka och hälsa på farmor; du kanske ska skicka ett blomsterbud i stället. Om du fokuserar på varför du ska göra något utan att bestämma exakt vad du ska göra så ger du hjärnan möjlighet att komma på kreativa lösningar.

Det här tycker jag låter som en mycket spännande idé. Men i praktiken är jag fortfarande fast i min att göra-lista nu en vecka efter att jag lyssnade på Teo.

Träna din kreativitet

Ett sätt att träna sin kreativitet är att ifrågasätta saker. Allt går att ifrågasätta, menar Teo Härén och uppmuntrar oss i publiken att göra en lista på hundra saker som går att ifrågasätta i våra liv eller på våra jobb. Visst låter det som en spännande övning?

Dela med dig av dina problem

Teo Härén uppmuntrar oss också att berätta för andra om våra problem – för att på så sätt få hjälp med att lösa dem. Han menar att vi i Sverige är dåliga på att dela med oss av våra problem, för att det är känsligt för oss att erkänna att ha ett problem. Och där känner jag igen mig – ”kan själv” är mitt mellannamn. Men det är dags att komma över det nu. Teo föreslår följande övning:

Lägg upp ditt största problem på Facebook och be alla du känner om förslag på lösningar.

Uppmuntra kreativitet

Teo Härén tycker även att vi kan bli bättre på att uppmuntra andra människors kreativitet. Om någon kommer med vad du tycker är världens sämsta idé, säg ”Bra tänkt!”. För även om resultatet, alltså själva idén, inte var bra, så var det ju bra att personen var kreativ och kom på en idé. Det tycker jag låter som en bra inställning.

Kan jag skriva en mans perspektiv?

Det händer att jag får frågan om jag som kvinna verkligen kan skriva något ur en manlig romanpersons perspektiv. Båda mina romaner är skrivna ur flera perspektiv, och huvudpersonerna är både män och kvinnor. Och innan någon ställde frågan till mig hade jag inte ens reflekterat över den.

Om jag inte skriver en självbiografi – och det gör jag verkligen inte; vem skulle vilja läsa den tråkiga boken, ha ha – måste jag alltid sätta mig in i en påhittad person som inte är jag, som inte reagerar exakt som jag reagerar, som inte tänker som jag. Och varför skulle just kön vara en vattendelare? Varför skulle det vara svårare att sätta mig in i en mans perspektiv än en kvinnas? I Tsunamin skriver jag om en familj som bor på på den Indonesiska ön Simeulue och som råkar ut för tsunamin. Att sätta mig in i deras perspektiv var svårt, riktigt svårt. De lever ett liv som är långt från min vardag. Jämfört med det var det plättlätt att däremot gå in i hjärnan på Jens, en svensk man som liksom jag bor i Stockholmsförorten Täby.

Generellt så undviker jag gärna att göra en gruppuppdelning som bygger på kön. Jag är lika en del kvinnor och en del män och en del transpersoner. Jag är olika en del kvinnor och en del män och en del transpersoner. Om jag skulle hävda att kvinnor är på ett visst sätt och män på ett annat så är risken stor att jag cementerar de könsroller som redan finns, och det vill jag inte. Jag vill hellre att var och en ska få vara en individ än representera en grupp.

På detaljnivå finns det förstås saker jag inte kan veta. Vid något tillfälle i Tsunamin skriver jag en mening om hur det känns i Jens pung när en person tar tag i hans byxor för att hjälpa honom undan det strömmande vattnet och upp på ett tak. Jag kan rimligtvis inte veta hur det känns. Men nu pratar vi verkligen detaljer – i så fall borde jag inte heller kunna skriva om en person som är lång heller eftersom jag själv inte är det. Om jag behöver veta hur det känns när en lång person gör något specifikt så får jag väl fråga en lång person. Om jag vill veta hur det känns i pungen när någon drar upp en i byxorna så får jag väl fråga en person med pung. Svårare än så behöver det inte vara :-)

Jag skriver inte om mannen Jens i första hand, utan om personen Jens. Så för mig är svaret självklart ja på frågan om jag kan skriva en berättelse ur en mans perspektiv.