musik | Ett fritt liv

Jag skrev en låt om dagen i en månad

Hur gick det med mitt projekt att skriva en låt om dagen i en månad? Jo, tack bra! Länken går till blogginlägget där jag skrev om det, och som jag förklarade där så blev det snarare så att jag började skriva en ny låt varje dag. Däremot var det inte särskilt många av låtarna som jag faktiskt skrev klart; det hade krävt en insats i tid som jag inte var beredd att lägga för närvarande.

Utan att ha tittat eller lyssnat på det jag skrev (Jag skrev ner texten och ackorden, och så spelade jag in låtarna på telefonen.) så tror jag att kanske tre eller fyra av låtarna blev klara direkt. Då handlar det oftast om korta mantran eller liknande. För de andra har jag oftast text och melodi till en vers och en refräng. Då har jag också ett tema för låten, det vill säga att det är tydligt för mig vad jag vill att låten ska handla om. För ett par låtar har jag bara en melodislinga utan text. För några av låtarna vet jag att jag inte alls blev nöjd med texten – den behöver finjusteras eller skrivas om helt. Och jag minns åtminstone ett par oinspirerande tillfällen där jag fick ihop typ två eller fyra rader med någon värdelös text och en melodi som jag inte gick igång på. En gissning, eller förhoppning kanske, är att det även kommer att visa sig att några av låtarna hör ihop med varandra. Typ att det här är ju refrängen till den där versen. Jag har alltså 31 nya (början till) låtar att gå vidare med.

Eller, det är i alla fall vad jag tror. Vid ett tillfälle när jag satt i soffan och ploinkade på gitarren kom maken förbi och sa att det lät fint. ”Det påminner lite om något du skrev häromdagen.” Så kanske har jag egentligen skrivit samma låt 31 gånger? Det återstår att se när jag går igenom materialet. Planen framöver är att lyssna igenom allt och markera vilka låtar som är klara, vilka jag vill jobba vidare med och vilka jag släpper. Kanske får jag ihop närmare tio låtar av det här materialet. Vem vet. Just nu är jag dock inte så sugen på att göra det jobbet, så det kanske blir ett senare projekt.

Hur kändes det kreativa flödet då, när jag faktiskt tvingade mig själv att sätta mig ner och skapa varje kväll? Jag kände motstånd ibland förstås. Oftast handlade motståndet mot att avsätta den tid som behövdes. Som inte alls var lång tid; jag gissar att jag i snitt lade en halvtimme per kväll på det här. Men när jag väl satte mig i soffan så tvivlade jag aldrig, aldrig på att jag skulle kunna skriva en låt. Jag är helt enkelt säker på min kreativa förmåga. Om jag får skapa inom ett område där jag behärskar verktygen (ja, alltså, jag är ju ingen professionell låtskrivare, men jag vet hur jag kan fippla ihop en låt som duger för mig just nu) så är jag helt säker på att jag kommer att lyckas att skapa något. Sedan om resultatet blir bra eller inte, det är en helt annan fråga. Och tydligen kan jag skilja på det, vilket förstås är en bra egenskap för att kunna vara kreativ. Jag hoppas att jag har den här kreativa självsäkerheten även i mitt romanskrivande (Det var så länge sedan jag skrev något skönlitterärt från grunden – elva, tolv år närmare bestämt; sedan dess har jag bara jobbat med fackböcker eller med att redigera redan skrivet material – så jag har glömt hur jag fungerar.)

Sammanfattningsvis är jag mycket nöjd med mitt kreativa experiment och sugen på att experimentera mera! Vilket är ditt bästa tips för att få fart på kreativiteten?

Testa i en månad och bli mer kreativ

Under det här året (I min värld går året från sommar till sommar. Det nya året börjar efter sommarsemestern.) har jag ett tema som jag kallar ”Testa i en månad”. Det kan handla om lite allt möjligt. Nya vanor som jag är sugen på att prova.

Just nu testar jag att skriva en låt varje dag i en månad. Det är ett sätt att tvinga mig själv att vara mer kreativ. För det är ju så roligt! Och för att jag behöver det – både i mitt jobb som författare och för att jag trivs när jag är kreativ.

I praktiken innebär låtskrivarmånaden att jag börjar skriva en låt varje dag, men det är rätt sällan det faktiskt mynnar ut i en färdig låt. Oftast blir det en eller två verser och en refräng. Men då har jag grunden. Melodin är satt. Även om texten inte är i slutversion så vet jag vad den ska handla om; jag har ett tema. Men framför allt: jag har ägnat en stund åt fritt skapande. Jag lägger runt en halvtimme på det här varje kväll. Min låtskrivarmånad började den 4 oktober. Innan dess hade jag nog inte skrivit en enda låt på kanske ett och ett halvt år, så det var dags.

Jag tänker mig att när månaden har gått så har jag 31 påbörjade låtar. Då går jag igenom dem och ser vilka som jag vill jobba vidare med och skriva klart. Kanske blir det 5 eller 10 nya låtar under hösten. Och då har jag både haft himla roligt och tränat min kreativitetskondition.

Jag är sugen på att göra så här med (skönlitterärt) skrivande också under en månad. Jag skulle kunna tänka mig att bara skriva fritt i en halvtimme om dagen. Eller påbörja en ny novell varje dag och skriva på den i en halvtimme utan krav på att skriva klart något. Eller förstås, om jag kommer igång med att skriva nästa skönlitterära bok någon gång så vore det kul att skriva på den i en halvtimme varje dag.

Jag har kommit över krönet

Å, vilken bra redigeringsdag jag har haft idag! Jag har varit så trött på att redigera den här texten, men nu har jag kommit över krönet och ser bara nerförsbacken ner. Jag kom av mig rejält med redigeringen under semestern. Nästa gång ska jag se om det går att göra en tidsplan där sommaren passar in som en naturlig paus i stället för att hamna mitt i en redigeringsperiod. Jag borde helt enkelt ha gått igenom manuset med redaktören efter semestern i stället för någon månad före semestern och sedan avbryta arbetet.

Några (fre)dagars redigering till och sedan ska jag skicka manuset till redaktören igen. Min förhoppning är att hon bara ska hitta småsaker den här gången, som jag fixar till på några dagar. Och sedan är det ”bara” själva bokproduktionen kvar. Min ambition är att få ut boken under våren.

Eller så berodde dagens redigeringsflyt bara på att Lars Winnerbäck har släppt en ny singel. Jag har haft den på repeat hela dagen. Jag som normalt inte alls kan jobba och lyssna på musik samtidigt. Det finns tydligen undantag till allt :-)

Lyssnar du på musik när du skriver – eller jobbar med annat?

Sångsemester i Valle Gran Rey

Det har varit några riktigt intensiva dagar. Vi har sjungit upp solen tidigt på morgonen och sedan sjungit och jobbat med sången under förmiddagen. På Alla kan-institutet sätter var och en sitt eget sångmål som man jobbar med under kursen och däremellan blir det gemensamma sångövningar, kanske på ett särskilt tema. Vi har haft en dag med kärlekstema och en med andningstema.

Efter kursen har jag ätit lunch med sångkamraterna. Även om det inte har varit några problem alls att vara ensam så är det verkligen kul att ha folk omkring mig igen. På eftermiddagarna har vi ofta jobbat med någon gruppuppgift och sedan har vi haft kurs igen någon timme före solnedgången. Middag i trevligt sällskap och sedan har jag cyklat upp till mig.

För jo, jag lyckades hyra en cykel. Det är ingen mountainbike, så det är tungt att cykla upp till mig nerifrån byn. Enligt cykelhyraren är det en stigning på 200 meter. Det tar runt 30 minuter för mig att cykla upp. Ingen större tidsvinst jämfört med de 40 minuter det tar att gå alltså. Men på nervägen är det förstås en stor fördel. Sex minuter tar det att svischa ner :-) Och det är jag glad för eftersom vi börjar tidigt på morgnarna.

Förutom att sjunga har jag hunnit med att

gå på biologiexkursion och titta i hällkar (vattenpölarna som bildas när vattnet drar sig tillbaka vid lågvatten). En av sångkursdeltagarna är en biolog som kan allt om växter och djur. Tänk att det kan vara så spännande att titta i pölar. Jag såg bland annat en sjöhare. Det ni. (Hinner inte lägga upp några bilder just nu, men jag får kanske tillfälle att återkomma till det.)
få en guidad visning i den fantastiska tropiska fruktträdgården
bada i Atlanten (hade faktiskt inte gjort det, så det var på tiden, det var ändå en månad sedan jag åkte hemifrån)
gå på en lång vandring, som blev mycket strapatsig och nästan var mer en klättring än en vandring och som tog dubbelt så lång tid som vi hade räknat med (10 timmar i stället för 5).

Vandringen igår gjorde att jag inte lyckades lämna tillbaka min cykel innan cykeluthyraren stängde igår kväll. Idag, söndag, är det stängt. Och inte kan jag lämna tillbaka den i morgon heller, för då är jag i San Sebastián. Nu står cykeln kvar nere på hotellet där mina sångvänner bor. Jag har mejlat uthyraren att cykeln står där och att nyckeln ligger i receptionen och att jag kommer på tisdag. Håll tummarna för att de inte blir alltför sura för det här.

Nu ska jag alldeles strax åka till San Sebastián, där vi ska hålla till under kursens två sista dagar. På tisdag är jag tillbaka i Valle Gran Rey och på onsdag ska jag hitta in i vardagsjobblunken igen.

Uppdatering: Du vet väl att jag bloggar om La Gomera på Gomerabloggen numera? Välkommen dit om du vill läsa mer om La Gomera och Valle Gran Rey och vad jag har för mig när jag är där.

Snart en veckas sångsemester

Från och med i morgon och en vecka framöver ska jag på sångsemester med Alla kan-institutet här i Valle Gran Rey. Vi börjar tidigt om morgnarna med att sjunga upp solen. Den går nämligen inte upp av sig själv om du trodde det; den måste sjungas upp. Sedan är det sångkurs fram till lunch. På eftermiddagarna och kvällarna är vi lediga.

Jag har varit på den här sångresan en gång tidigare, för fyra år sedan. Jag sjöng redan innan dess, men den veckan blev ändå en startpunkt för mitt sjungande. Jag kom in i ett sångflöde som jag inte har kommit ur än. Numera sjunger jag mest hela tiden. För att jag mår bra av det. Om jag är glad sjunger jag för att jag är glad. Om livet är tungt sjunger jag för att jag mår bättre då. Sång hjälper mot allt. Det är till och med bevisat att man får bättre immunförsvar och att kroppen läker bättre om man sjunger.

Dessutom tackar jag förstås den resan för fyra år sedan för att jag är här nu. Utan den hade jag förmodligen inte hittat det här paradiset där jag hoppas få tillbringa lite tid många vintrar framöver.

Förutom själva sjungandet – och förstås att det ska bli skönt att ha mer semester – ser jag verkligen fram emot en vecka med sällskap och ett socialt liv. Flera av mina medsångare känner jag sedan den förra resan och några av oss träffas och sjunger ihop ibland. Det ska bli kul att träffa dem.

Det blåser som sjutton sedan några dagar tillbaka. Hoppas att det lugnar ner sig tills i kväll när sångvännerna ska ta båten hit från Teneriffa. Själv ska jag gå ner på stan och ta reda på vad det kostar att hyra en cykel. Sångkursen är nere vid havet/i stan och det kommer att bli många turer fram och tillbaka dit under veckan. Att promenera ner dit tar nästan en och en halv timme tur och retur. En cykel skulle underlätta tillvaron – då blir åtminstone den ena vägen, den ner till vattnet, snabb och enkel.

Uppdatering: Du vet väl att jag bloggar om La Gomera på Gomerabloggen numera? Välkommen dit om du vill läsa mer om La Gomera och Valle Gran Rey och vad jag har för mig när jag är där.

Är det finare att vara författare än att vara låtskrivare?

I säsongsavslutningen av Babel medverkade en av mina favoritartister Annika Norlin. Hon introducerades så här: ”Man behöver inte alltid skrika högst för att det ska kännas mest. När hjärtat brister i Annika Norlins sånger sker det med små bokstäver, men det gör inte mindre ont för det.” Presentationen är verkligen huvudet på spiken. Annika Norlins musik gör ont. Och jag älskar det.

Intervjun handlade framför allt om hennes låttexter. De sticker ut lite från hur poptexter brukar se ut – låtarna berättar ofta en hel historia. Programledaren Daniel Sjölin menade att hon inte är poplyriker utan popprosaist; hennes låtar är som noveller snarare än dikter. Enligt Annika Norlin anses det fult att hitta på karaktärer till låttexter, särskilt om man skriver historierna i jag-form som hon gör. Det finns tydligen en skillnad i synen på låttexter och böcker. Ingen skulle ju (väl?) ifrågasätta en romanförfattare för att hon hittar på karaktärerna i sin bok.

Diskussionen om fint och fult fortsatte sedan. Annika Norlin berättade att hon ofta får frågan om när hon egentligen ska skriva en bok. Hon trodde däremot inte att författare brukar få frågan när de egentligen ska skriva en låttext. Det verkar alltså finnas en hierarki där författare befinner sig högre upp än låtskrivare.

Själv blir jag alltid lite trött på den ständiga diskussionen mellan finkultur och fulkultur. Varför skulle böcker vara bättre än pop? Varför skulle teater vara bättre än film? Kan vi inte bara sluta döma och konstatera att det handlar mer om subjektiva åsikter än om allmängiltiga sanningar om vad som är bra eller dåligt?

Etikett: musik