Det var inte det lättaste att läsa busstidtabellen. Vad betydde egentligen den där ettan? Jag kom i alla fall fram till att jag skulle ta buss 343 från Puerto de la Cruz till Los Cristianos. Jag bestämde mig för 11.30-bussen. Det skulle gå en båt till La Gomera kl 14. En och en halv timmes marginal borde räcka. Det finns flera busshållplatser i Puerto och jag visste inte från vilken av dem som bussen gick 11.30. Jag tänkte att en marginal på en kvart, tjugo minuter vore bra.
Men så var det det där med spisplattorna. I mitt minimala kök på hotellet fanns två små spisplattor. Ibland funkade de riktigt bra, men oftast var det dåligt med värmen i dem. Att steka frukostäggröran den här dagen tog över en halvtimme – jag är noga med att äta genomstekta ägg på breddgrader med potentiell salmonellasmitta. Så när jag kom fram till busshållplatsen var klockan 11.17. Jag tittade på tidtabellen. Bussen gick 11.15. Aj då. Men att inte stressa upp mig i sådana här situationer är faktiskt något jag har blivit bättre på. Jag vägrade. Stressa upp mig alltså. Bussen efter gick inte ända till Los Cristianos utan bara till Teneriffas norra flygplats. Men därifrån går det nog fler bussar. Och i värsta fall kunde jag kanske ta en taxi – så ruskigt långt är det inte. Dessutom var det inte livsviktigt att hinna med den där båten – det gick en båt till på kvällen. Så jag stod kvar på busshållplatsen. Och en kvart senare kom faktiskt min försenade buss.
Bussen till Los Cristianos tog en dryg timme. Där frågade jag i en turistinformation efter vägen till hamnen. Det skulle bara ta en kvart att gå fick jag veta. Min resväska fick en ordentlig spricka på flyget till Teneriffa, och nu när jag började gå så hade även ett av hjulen gått sönder. Den har varit bra att dra efter sig tidigare, men nu blev det till att släpa tungt i stället. Jag borde så klart ha tagit en taxi, men jag insåg inte hur illa det var (eller så blev det värre och värre) förrän jag redan hade gått en bra bit och inte befann mig på bilvägen längre. Nere i hamnen såg jag en båt men visste inte om det var Gomerabåten. Och jag hade ingen lust att chansa och släpa dit väskan bara för att upptäcka att det var fel och få släpa den tillbaka igen. Men så fick jag syn på två poliser som just skulle kliva upp på sina motorcyklar. Jag gick fram till dem och frågade. Den ena frågade på engelska var jag kom ifrån och när jag sa Sverige började han prata svenska med mig!
Det här är Kanarieöarna, så jag blir knappast förvånad om jag träffar svenskar här. Men en kanarisk polis som pratar svenska hade jag faktiskt inte väntat mig. Han visade hur jag skulle gå för att komma till båtarna och berättade att det fanns två båtar. Den stora, som är lite långsammare men där man kan sitta ute och den mindre och snabbare. Själv gillade han den långsamma bäst. Jag släpade väskan bort till båtarna.
Båda båtarna går till San Sebastián de la Gomera. Med den mindre och snabbare , som körs av Fred Olsen, kan man dessutom åka hela vägen till Valle Gran Rey. Det var min plan från början. Å andra sidan blev jag ruskigt sjösjuk förra gången jag åkte till Gomera, så jag var också intresserad av att åka båt så kort bit som möjligt. Å tredje sidan mådde jag minst lika illa av att åka buss från San Sebastián till Valle Gran Rey efter båtfärden. Jag bestämde mig till slut för att ta den stora båten till San Sebastián och fortsätta vidare därifrån med buss. Att sitta ute på båten brukar minska sjösjukan betydligt. Dessutom såg den stora båten betydligt mysigare ut. Och det blev en riktigt mysig båtresa, där jag inte mådde det minsta illa.
Väl framme i San Sebastián började släpandet igen. Vid det här laget kan man tycka att jag borde ha fattat att jag inte skulle släpa min stackars väska en enda meter till utan ta en taxi, men jag var uppenbarligen extremt trögfattad på den punkten. Jag irrade runt och letade efter busstationen en bra stund innan jag hittade rätt. Där hittade jag i alla fall rätt busshållplats och en ny oläslig busstidtabell. Att skriva tydliga tidtabeller är inte kanariernas starka sida. Det stod en lika förvirrad tjej bredvid mig. Jag frågade om hon också skulle till Valle Gran Rey och om hon förstod tabellen. Ja, det skulle hon och nej, det gjorde hon inte. Men vi fick hjälp av en busschaufför att tyda tabellen. Nästa buss skulle gå 18.30. Klockan var då 16.00 och om jag hade tagit direktbåten till Valle Gran Rey hade jag varit framme för en kvart sedan.
Buss 1 till Valle Gran Rey rullade just in på stationen, och tjejen jag pratade med nyss frågade om vi fick lägga in våra väskor i bussens babageutrymme. Att sitta på stationen i två och en halv timme lockade inte speciellt mycket, så jag lassade in väskan och gick ner på stan. Det var siesta, så mycket var stängt, men jag gick i alla fall på stan ett par timmar och kom sedan tillbaka till busstationen. Då var bussen, med min väska i, inte kvar.
Jag vägrade (igen) stressa upp mig. Jag lyckades komma på vad både väska och buss hette på spanska och kunde fråga ett gäng busschaufförer, som stod strax bredvid, om min väska. Det var inga problem sa de; bussen skulle snart komma tillbaka. Och det gjorde den. Och våra väskor var kvar. Bussen till Valle Gran Rey tog 1,5 timme på slingriga vägar i mörkret, och jag blev rätt åksjuk.
Jag hade bett busschauffören stanna vid Casa la Seda, där jag skulle bo. Han missade det och åkte förbi en bit, så jag fick snällt börja släpa den trasiga väskan tillbaka upp för backen. Det var svårt att följa vägbeskrivningen som jag hade fått av lägenhetsuthyrarna eftersom jag nu kom från fel håll. Jag skulle i alla fall leta efter en liten skylt med en fisk som röker (!). Så jag släpade min väska fram och tillbaka i backen och undersökte alla lägenheter jag kunde hitta, men ingen var min. Till slut hittade jag ett medelålders par att fråga. De visade sig vara danskar men vägrade prata danska med mig och vägrade dessutom att förstå när jag pratade svenska – trots att jag förstod dem alldeles utmärkt när de pratade danska med varandra. Så jag fick snällt gå över till engelska. Jag avskyr att prata engelska med danskar – vi pratar ju för tusan i princip samma språk! Nåja, förutom det var de supergulliga och mannen i paret följde med mig uppför backen igen och hjälpte mig att leta. Han pratade tyska också, så han frågade en tysk kom vi träffade, och tysken visste på råd och visade skylten med den rökande fisken. Äntligen hemma!
