Etikettarkiv: resdagbok

Vattenfallsvandring på La Gomera

Jag skulle bara ta en paus i jobbandet för en kort promenad.

Vattenfallsvandring

Men, vad är det här? En pil? Det måste undersökas.

Vattenfallsvandring

Ett vattenfall tydligen. Det är säkert runt kröken. Jag går dit.

Vattenfallsvandring

Vandringen började lugnt …

Vattenfallsvandring

… men blev bara snårigare …

Vattenfallsvandring

… och snårigare.

Det var en ganska strapatsig vandring, där jag ibland behövde använda både händer och fötter för att ta mig fram, och där mina skor blev både blöta och lite leriga. Men till slut kom jag fram. Det är svårt att göra en naturupplevelse rättvisa med en mobilbild, men så här någonting såg vattenfallet ut. Det är fint. Inte det koolaste vattenfall jag har sett, men det var ändå mest vägen som var målet.

Vattenfall

Jag hade bara shorts och linne på mig, eftersom jag inte alls hade planerat den här typen av vandring. Dessutom äger jag tyvärr inga vandringskängor – något jag definitivt tänker åtgärda till nästa gång jag åker till La Gomera.

På hemvägen hittade jag en kortare väg, så sammanlagt tog det här bara ett par timmar. Mina armar var både rivna och fulla av blåmärken dagen efter, men jag gillade turen och ska nog gå den någon mer gång. Då ska jag ha med mig lite fika och stanna till en stund extra vid vattenfallet.

Uppdatering: Du vet väl att jag bloggar om La Gomera på Gomerabloggen numera? Välkommen dit om du vill läsa mer om La Gomera och Valle Gran Rey och vad jag har för mig när jag är där.

Jo då, de kunde …

… festa en natt till alltså. Och vid fem i morse, när umpa umpa-ljudet äntligen tystnade, vidtog untz untz untz och tjo och glam på en privatfest runt hörnet.

Sa jag att jag är trött i dag?

Uppdatering: Du vet väl att jag bloggar om La Gomera på Gomerabloggen numera? Välkommen dit om du vill läsa mer om La Gomera och Valle Gran Rey och vad jag har för mig när jag är där.

Los reyes magos … fortsätter

För er som undrar hur natten fortsatte så kommer är de sista hålltiderna:

23.30 mer fyrverkerier

23.35-05.00  umpa umpa

Under det sista umpa umpa-passet tror jag att jag lyckades somna till vid något tillfälle när det blev lite tystare. Men sov ordentligt gjorde jag inte förrän fem i morse. Och eftersom jag är helt okunnig i den ädla konsten att sova bort förmiddagarna så vaknade jag klockan åtta. Gissa hur pigg jag är i dag?

Något senare fick jag nyheten av lägenhetsskötarrastamannen: man firar los reyes i två dagar. Häpp!

Jag gick till gymmet och när jag kom tillbaka var det igång. Fyrverkerier och umpa umpa har varvats under eftermiddagen. Men till gomeranernas försvar ska sägas att det just var tyst en bra stund. (Ah, denna ljuva tystnad.) Men nu är det igång igen. Fyrverkerier. Nämnde jag umpa umpa?

Inte orkar de väl festa till fem i natt igen? Håll tummarna för att de inte gör det. Jag vill sova!

Uppdatering: Du vet väl att jag bloggar om La Gomera på Gomerabloggen numera? Välkommen dit om du vill läsa mer om La Gomera och Valle Gran Rey och vad jag har för mig när jag är där.

Los reyes magos

Att fira los reyes magos, spanjorernas julafton den 6 januari, är definitivt ett heldagsprojekt. Kanske är det till och med ett heldygnsprojekt? Den som lever får se. Från min lägenhet ser jag tydligt kyrkan som ligger en bit upp på berget och där allt det här händer. Och framför allt hör jag det. Jag bor mellan två berg. Jag vet nu exakt hur bra berg förstärker ljud. Så här ungefär verkar ett sådant här firande gå till:

05.48-09.30 smälla smällare (sköttes förmodligen av traktens ungar)

09.30-11 soundcheck bestående av umpa umpa-musik

12-13 hela stan vallfärdar uppför berget och till kyrkan

Los reyes magos

13-14 julsånger, tal

14 brakfyrverkerier

14.30-15.30 mer sång och tal. Min spanska är som ni vet rätt begränsad men jag uppfattade ord som Jesús, Maria la Virgen och iglesia, så jag tror jag förstår ungefär vad det handlade om. Dessutom är jag rätt säker på att de läste Fader vår.

15.30-18.30 umpa umpa-musik. Här någonstans blev jag galen på att försöka koncentrera mig på mitt jobb. Jag ägnade ett par timmar åt att promenera i bergen i stället, men ibland när jag kom upp så att det inte var några berg i vägen för ljudet så hörde jag (tyvärr) umpa umpa ända dit.

18.30-21.30 mer umpa umpa. Dessutom hade grannarna på framsidan av huset en ganska högljudd fest precis utanför mitt köksfönster. Nämnde jag att jag försökte jobba?

21.30-22-30 soft blues. Jag övervägde att ta ur öronpropparna som suttit i hela dagen utom på promenaden. Övervägde.

22.30-23 afrikanska trummor med inslag av digeridoo. Det här hade jag gillat om jag inte varit så ljudtrött. Öronpropparna blev kvar.

23-23.03 tystnad. Jaaaaa!

23.04-? umpa umpa. Neeeej!!

Nu är klockan halv tolv. Det är en kyrka för guds skull! Nu tycker jag att det är dags för er att fortsätta partajet nere på byn. Seså! Gå härifrån nu så att jag får sova i natt.

Uppdatering: Du vet väl att jag bloggar om La Gomera på Gomerabloggen numera? Välkommen dit om du vill läsa mer om La Gomera och Valle Gran Rey och vad jag har för mig när jag är där.

Tur att man kan skapa sina egna äventyr

Jag började dagen med att gå ut med soporna. Soptunnan står på andra sidan vägen som går förbi utanför huset. Uppför en trappa och över vägen bara. Inte behöver jag väl låsa dörren för det? Nej, jag struntar i det, drar bara igen dörren och går upp med mina sopor. När jag kommer tillbaka är dörren låst. Nycklarna sitter i. På insidan.

Här skulle man ju kunna tänka sig att jag kollade upp innan att dörren inte går igen av sig själv. Men jag har ju dragit igen dörren tusen gånger tidigare, och då var det bara att öppna den. Från insidan. Från utsidan fungerar det uppenbarligen annorlunda.

Jag har gått ut i mjukisbrallor och har varken telefon eller pengar på mig. Köksfönstret är också låst. Jag måste ringa till lägenhetsskötaren med rastahåret, även om jag tvivlar på att han är vaken så här dags. En granne kommer ut i samma ärende som jag själv – att gå ut med soporna alltså, inte att låsa sig ute. Jag förklarar min situation för honom och frågar om han har en telefon och numret till lägenhetsskötaren. Han föreslår att jag först ska kolla om det går att klättra in från baksidan. Vi går runt huset men inser snart att det inte kommer att funka. Ingången till min lägenhet är på markplanet, men det är ett sutterränghus, så balkongen på baksidan är en bra bit upp och det finns inget att klättra på för att ta sig upp dit. Grannen, vars hjärna uppenbarligen fungerar även på morgnarna, till skillnad från min – eller han kanske bara har hunnit äta frukost, till skillnad från mig – föreslår att jag ska ta mig in via någon av mina närmaste grannars balkonger. En mur skiljer balkongerna åt, men den ser ut att vara enkel att klättra över. För jag har väl inte låst balkongdörren?

Jag går runt huset igen och ringer på grannen bredvid. Ingen öppnar. Men på andra sidan har jag bättre tur. Jag får komma in, går ut på hans balkong, klättrar över muren till min balkong och kan kliva in. Puh!

Jahaja, om man inte har tillräckligt med äventyr i livet så får man väl skapa sina egna :-) Min morgon började redan 05.48, när någon började smälla smällare någonstans utanför. Ni anar inte hur det ekar mellan bergen här. Smällandet fortsatte hela morgonen tills kyrkan uppe på berget började spela galen umpa umpa-musik på högsta volym. Tydligen är det “los reyes” idag, det vill säga det är idag man firar jul och får julklappar. Tänk, vad dålig koll jag har. Nu vet jag.

Själv hade jag planerat en skrivardag idag, men jag är inte klar med veckans jobb, så det får bli jobb i stället. Det är mulet, men det blir ändå skönt att sitta på balkongen. Och så vill jag ta en promenad i bergen lite senare. Kanske hinner jag skriva i morgon? Nästa vecka har jag semester. För det är jag värd.

Ofta tycker jag mig vara rätt bra på att kunna se det positiva i tillvaron och skratta åt det mesta. Men samtidigt kan jag i just sådana här situationer inte låta bli se det värsta framför mig. Precis när jag hade upptäckt att jag inte kom in i lägenheten så tänkte jag tänk-om-jag-inte-får-tag-i-lägenhetsskötaren-han-har-ju-antagligen-ledigt-idag-eftersom-det-är-helgdag-och-så-har-han-stängt-av-telefonen-och-oj-oj-hur-ska-det-gå-hur-ska-det-gå … När jag väl var inne igen tänkte jag däremot på hur bra det är när sådant här händer – det blir ju så tydligt att allt alltid ordnar sig.

Hur reagerar du i en situation som den här? Blir du nojig eller är du lugn?

Uppdatering: Du vet väl att jag bloggar om La Gomera på Gomerabloggen numera? Välkommen dit om du vill läsa mer om La Gomera och Valle Gran Rey och vad jag har för mig när jag är där.

Det är i Valle Gran Rey jag ska vara om vintrarna

Jag känner mig mer och mer övertygad om att det är här i Valle Gran Rey jag ska tillbringa mina vintrar framöver. Kanske inte hela vintern. Tanken lockar men det funkar nog inte riktigt; jag behöver ha möjlighet att träffa kunder och så emellanåt. Men så fort jag börjar försörja mig som författare är det förstås inga problem ;-) Men en period som nu borde funka. Kanske lite kortare eller längre beroende på ekonomin och andra omständigheter. Någonstans mellan en och tre månader borde fungera.

För några år sedan gjorde jag också ett försök att jobba i värmen. Då var jag i Kap verde. Det fungerade inget vidare, för jag hade för dåligt med internettillgång. Sedan var min plan att fortsätta leta tills jag hittade något ställe där det fungerade bättre. Men så fick jag lite sämre ekonomi och la de där planerna på is i några år. Samtidigt som jag flera av de vintrarna ändå gjorde en resa till solen över jul och nyår som nästan kostade lika mycket som den här resan. Det där med att låta ekonomin hindra mig är alltså bara larv!

En av de här vintrarna var jag på sångresa i  hit till Valle Gran Rey utan att fatta att det ju var här jag skulle vara. Jag hade inte ögonen öppna för den möjligheten just då. Jag förstod inte. Men nu förstår jag: det är ju här jag ska vara? Varför det då?

  • Här är alldeles fantastiskt vackert – jag tror att det är omöjligt att vara olycklig här.
  • Klimatet är skönt – visst gillar jag ordentlig värme, men jag är fortfarande inte så övertygad om att jag skulle orka jobba i tropisk värme. Här sitter jag i solen och jobbar på balkongen om dagarna. Att jag behöver ha dubbla fleecetröjor på mig för att kunna äta frukost på sagda balkong på förmiddagarna innan solen hittat ner i dalen känns som ett mindre problem.
  • Människorna är snälla, öppna och trevliga. Går jag och släpar tunga matkassar nerifrån byn stannar någon sin bil och frågar om jag vill ha skjuts. Undrar om man automatiskt blir snäll av att bo på en så vacker plats?
  • Det är ett tillhåll för new age:iga människor. Det är bra av två anledningar. För det första trivs jag bland den typen av människor – de brukar vara öppna och snälla. För det andra bildar de underlag för sådant som är en viktig del av min livsstil, till exempel butiker som säljer ekologisk mat.
  •  Här finns faktiskt allt jag behöver. Igår hittade jag äntligen gymmet. Det finns en järnaffär där man kan köpa precis allt, ungefär som på Clas Ohlson hemma. Jag köpte en skärbräda – och en kökssax som är tillräckligt stor för att klippa elefanter med. Och new age-grejen gör att man kan hitta roliga fritidsaktiviteter. Jag har spanat in en dansstudio som har “Trance Dance Meditation” ikväll. Här ska dansas!

Varken mina ord eller mina mobilbilder räcker till för att beskriva Valle Gran Rey. Du får helt enkelt komma hit och uppleva själv. Kanske nästa vinter? Förmodligen sitter jag här på min balkong då också – kom förbi så bjuder jag på lunch!

Uppdatering: Du vet väl att jag bloggar om La Gomera på Gomerabloggen numera? Välkommen dit om du vill läsa mer om La Gomera och Valle Gran Rey och vad jag har för mig när jag är där.

Kommunikationsproblem

Jag: Jo, det här med städningen – när kommer den att ske? Är det någon viss veckodag?
Lägenhetsskötare med rastahår: Nej, städa får du göra själv.
Jag: Ehum, när jag bokade lägenheten fick jag information om att det skulle ingå städning en gång i veckan.
Lägenhetsskötare med rastahår: Jaha, jag har så himla mycket att göra nu, det är så många som vill hyra våra lägenheter så här års och jag är faktiskt jättestressad.
Jag: …
Lägenhetsskötare med rastahår: Men jag får väl skicka nån som städar då.
Jag: Vad bra!
Lägenhetsskötare med rastahår: Du kan väl ringa mig på det här numret någon dag i veckan när det passar dig att få städat nästa dag?
Jag: Du sa tidigare att telefonlinjen låg nere.
Lägenhetsskötare med rastahår: …
Jag: Varför behöver jag ringa? Kan du inte bara skicka hit någon som städar?
Lägenhetsskötare med rastahår: *går och hämtar en mopp som står på gården* Här, ta den här så länge.
Jag: *tar emot moppen* Kan vi bestämma en dag när du skickar hit någon som städar?
Lägenhetsskötare med rastahår: Nej, jag vet inte vilken dag det skulle vara, jag har så många lägenheter att hålla reda på nu, och det är så mycket att göra och aj! nu slog jag i smalbenet i den här stolen här.
Jag: … så hur blir det med städningen?
Lägenhetsskötare med rastahår: Adiós! *går därifrån*
Jag: Adiós … ?

Uppdatering: Du vet väl att jag bloggar om La Gomera på Gomerabloggen numera? Välkommen dit om du vill läsa mer om La Gomera och Valle Gran Rey och vad jag har för mig när jag är där.

Kärlek vid första ögonkastet

När jag äntligen hade irrat mig fram till min lägenhet här i Valle Gran Rey och klev in så var det kärlek vid första ögonkastet. Jag kom från ett litet fult och smaklöst inrett hotellrum på Teneriffa, och det var förstås inte så svårslaget. Men det här var något helt annat. Och uthyrarna hade gjort några sådana där saker som är så enkla att fixa men som gör så mycket för det första intrycket. Det fanns två stora fruktskålar fulla med frukt, och på köksbordet stod både en vinflaska, en spritflaska och levande blommor.

Jag tyckte direkt att lägenheten kändes betydligt mer som ett riktigt hem än som ett hotellrum. Och det känns bra, eftersom jag ju ska bo här i en dryg månad. Färgerna är hemtrevligt varma. Tavlor på väggarna. Här är min arbetsplats – om jag inte sitter och jobbar på balkongen förstås :-)

Och så här ser arbetsbänken i köket ut. Jag är inte helt vän med gasspisen – har aldrig använt en sådan tidigare. Men vi ska nog bli vänner under den närmaste månaden.

Den som har inrett lägenheten är dock längre än mina 162 centimeter över havet – jag når ungefär bara till den nedersta hyllan i skåpen. Och i badrummet får jag stå på tå om jag vill se mina ögon i badrumsskåpets spegeldörr.

Men bäst är nog ändå balkongen:

Så här ser den kanske inte så spännande ut, särskilt inte som ena kanten av den även fungerar som tvättstuga. Men det ser jag som en klar bonus. En tvättmaskin var inget jag hade räknat med, och det förenklar ju onekligen tillvaron. Men balkongen är rymlig och fungerar som ett extra vardagsrum. Sedan bilden togs har jag dessutom plussat (som Ernst skulle ha sagt ;-) med stearinljus och därmed ökat mysfaktorn ytterligare.

Och, det bästa av allt, den har en utsikt som är så vacker att den tar andan ur mig. Det var fyra år sedan jag var på La Gomera förra gången, och jag hade faktiskt lyckats glömma hur vackert det är. Jag bor mellan två mäktiga berg och det här är synen som möter mig när jag kliver ut på balkongen.

Uppdatering: Du vet väl att jag bloggar om La Gomera på Gomerabloggen numera? Välkommen dit om du vill läsa mer om La Gomera och Valle Gran Rey och vad jag har för mig när jag är där.

Resdag: från Puerto de la Cruz till Valle Gran Rey

Det var inte det lättaste att läsa busstidtabellen. Vad betydde egentligen den där ettan? Jag kom  i alla fall fram till att jag skulle ta buss 343 från Puerto de la Cruz till Los Cristianos. Jag bestämde mig för 11.30-bussen. Det skulle gå en båt till La Gomera kl 14. En och en halv timmes marginal borde räcka. Det finns flera busshållplatser i Puerto och jag visste inte från vilken av dem som bussen gick 11.30. Jag tänkte att  en marginal på en kvart, tjugo minuter vore bra.

Men så var det det där med spisplattorna. I mitt minimala kök på hotellet fanns två små spisplattor. Ibland funkade de riktigt bra, men oftast var det dåligt med värmen i dem. Att steka frukostäggröran den här dagen tog över en halvtimme –  jag är noga med att äta genomstekta ägg  på breddgrader med potentiell salmonellasmitta. Så när jag kom fram till busshållplatsen var klockan 11.17. Jag tittade på tidtabellen. Bussen gick 11.15. Aj då. Men att inte stressa upp mig i sådana här situationer är faktiskt något jag har blivit bättre på. Jag vägrade. Stressa upp mig alltså. Bussen efter gick inte ända till Los Cristianos utan bara till Teneriffas norra flygplats. Men därifrån går det nog fler bussar. Och i värsta fall kunde jag kanske ta en taxi – så ruskigt långt är det inte. Dessutom var det inte livsviktigt att hinna med den där båten – det gick en båt till på kvällen. Så jag stod kvar på busshållplatsen. Och en kvart senare kom faktiskt min försenade buss.

Bussen till Los Cristianos tog en dryg timme. Där frågade jag i en turistinformation efter vägen till hamnen. Det skulle bara ta en kvart att gå fick jag veta. Min resväska fick en ordentlig spricka på flyget till Teneriffa, och nu när jag började gå så hade även ett av hjulen gått sönder. Den har varit bra att dra efter sig tidigare, men nu blev det till att släpa tungt i stället. Jag borde så klart ha tagit en taxi, men jag insåg inte hur illa det var (eller så blev det värre och värre) förrän jag redan hade gått en bra bit och inte befann mig på bilvägen längre. Nere i hamnen såg jag en båt men visste inte om det var Gomerabåten. Och jag hade ingen lust att chansa och släpa dit väskan bara för att upptäcka att det var fel och få släpa den tillbaka igen. Men så fick jag syn på två poliser som just skulle kliva upp på sina motorcyklar. Jag gick fram till dem och frågade. Den ena frågade på engelska var jag kom ifrån och när jag sa Sverige började han prata svenska med mig!

Det här är Kanarieöarna, så jag blir knappast förvånad om jag träffar svenskar här. Men en kanarisk polis som pratar svenska hade jag faktiskt inte väntat mig. Han visade hur jag skulle gå för att komma till båtarna och berättade att det fanns två båtar. Den stora, som är lite långsammare men där man kan sitta ute och den mindre och snabbare. Själv gillade han den långsamma bäst. Jag släpade väskan bort till båtarna.

Båda båtarna går till San Sebastián de la Gomera. Med den mindre och snabbare , som körs av Fred Olsen, kan man dessutom åka hela vägen till Valle Gran Rey. Det var min plan från början. Å andra sidan blev jag ruskigt sjösjuk förra gången jag åkte till Gomera, så jag var också intresserad av att åka båt så kort bit som möjligt. Å tredje sidan mådde jag minst lika illa av att åka buss från San Sebastián till Valle Gran Rey efter båtfärden. Jag bestämde mig till slut för att ta den stora båten till San Sebastián och fortsätta vidare därifrån med buss. Att sitta ute på båten brukar minska sjösjukan betydligt. Dessutom såg den stora båten betydligt mysigare ut. Och det blev en riktigt mysig båtresa, där jag inte mådde det minsta illa.

Väl framme i San Sebastián började släpandet igen. Vid det här laget kan man tycka att jag borde ha fattat att jag inte skulle släpa min stackars väska en enda meter till utan ta en taxi, men jag var uppenbarligen extremt trögfattad på den punkten. Jag irrade runt och letade efter busstationen en bra stund innan jag hittade rätt. Där hittade jag i alla fall rätt busshållplats och en ny oläslig busstidtabell. Att skriva tydliga tidtabeller är inte kanariernas starka sida. Det stod en lika förvirrad tjej bredvid mig. Jag frågade om hon också skulle till Valle Gran Rey och om hon förstod tabellen. Ja, det skulle hon och nej, det gjorde hon inte. Men vi fick hjälp av en busschaufför att tyda tabellen. Nästa buss skulle gå 18.30. Klockan var då 16.00 och om jag hade tagit direktbåten till Valle Gran Rey hade jag varit framme för en kvart sedan.

Buss 1 till Valle Gran Rey rullade just in på stationen, och tjejen jag pratade med nyss frågade om vi fick lägga in våra väskor i bussens babageutrymme. Att sitta på stationen i två och en halv timme lockade inte speciellt mycket, så jag lassade in väskan och gick ner på stan. Det var siesta, så mycket var stängt, men jag gick i alla fall på stan ett par timmar och kom sedan tillbaka till busstationen. Då var bussen, med min väska i, inte kvar.

Jag vägrade (igen) stressa upp mig. Jag lyckades komma på vad både väska och buss hette på spanska och kunde fråga ett gäng busschaufförer, som stod strax bredvid, om min väska. Det var inga problem sa de; bussen skulle snart komma tillbaka. Och det gjorde den. Och våra väskor var kvar. Bussen till Valle Gran Rey tog 1,5 timme på slingriga vägar i mörkret, och jag blev rätt åksjuk.

Jag hade bett busschauffören stanna vid Casa la Seda, där jag skulle bo. Han missade det och åkte förbi en bit, så jag fick snällt börja släpa den trasiga väskan tillbaka upp för backen. Det var svårt att följa vägbeskrivningen som jag hade fått av lägenhetsuthyrarna eftersom jag nu kom från fel håll. Jag skulle i alla fall leta efter en liten skylt med en fisk som röker (!). Så jag släpade min väska fram och tillbaka i backen och undersökte alla lägenheter jag kunde hitta, men ingen var min. Till slut hittade jag ett medelålders par att fråga. De visade sig vara danskar men vägrade prata danska med mig och vägrade dessutom att förstå när jag pratade svenska – trots att jag förstod dem alldeles utmärkt när de pratade danska med varandra. Så jag fick snällt gå över till engelska. Jag avskyr att prata engelska med danskar – vi pratar ju för tusan i princip samma språk! Nåja, förutom det var de supergulliga och mannen i paret följde med mig uppför backen igen och hjälpte mig att leta. Han pratade tyska också, så han frågade en tysk kom vi träffade, och tysken visste på råd och visade skylten med den rökande fisken. Äntligen hemma!

Rökande fisk

Jade-massage

Igår var jag på något som kallades jade-massage. Det var inte en person som masserade, utan det var en massagebänk som gjorde jobbet. När jag låg där på bänken var det två hjul, liksom, som masserade på varsin sida om min ryggrad. Hjulen började uppe i nacken och rörde sig långsamt ner mot svanskotan. Och sedan upp igen. Ibland stannade hjulen någonstans däremellan en lång stund. Hjulen var ganska stora, så det blev en sträckning i ryggen – på olika sätt beroende på var någonstans de stannade. Bänken var också ganska varm, vilket var skönt. Samtidigt hade jag fötterna på en platta som också blev varm, och så hade jag en varm pryl på magen och en strax ovanför knäna. Det var viktigt att slappna av fick jag veta innan det startade. I 40 minuter låg jag på bänken. När jag gick därifrån kändes min tyngdpunkt lägre än innan, och det kändes faktiskt rätt skönt i ryggen.

Det här kostade 8 euro. Det var inte alls lika bra som att få en riktig massage, men för övrigt inte dumt alls – jag gillar att prova sådana här saker. Om jag hade varit i Thailand i stället hade jag för övrigt fått en timmes thaimassage för det priset. När jag var i Thailand för ett år sedan gick jag och tog massage 13 gånger på två veckor :-) Jag gillar verkligen Thailand och övervägde att åka dit den här perioden i stället för till Kanarieöarna. Men jag har aldrig provat att jobba på ett så varmt ställe, och jag har aldrig varit på ett så varmt ställe så länge. Frågan är om man orkar jobba när det är över 30 grader i skuggan? Någon som har provat och kan berätta hur det gick?

Sedan fortsatte jag att jobba och fick lika ont som jag hade innan. Å, vad jag saknar min genomtänkta ergonomiska arbetsplats hemma! Det finns en massör här på mitt hotell. Undrar om jag ska se till att få en riktig massage innan jag åker härifrån? Om jag bara tar en rygg- och axelmassage blir det inte så dyrt.