Blogg

Författarkolleger släpper böcker

Ikväll har jag varit på boksläpp. Det var Cecilia Lindblad – kollega från både Täbyförfattarna och Stockholmsförfattarna – som släppte sin andra deckare Det havet gömde.

Det var en trevlig kväll, och som vanligt på boksläpp var det många bekanta ansikten i minglet. För övrigt var det riktigt länge sedan jag alls minglade, så det var roligt att komma ut ur den introverta bubblan en stund. Och nu är det skönt att vara tillbaka i den, ha ha :-)

I går var jag faktiskt också på boksläpp, men då ett virtuellt sådant. Lagom socialt för oss introverta. Det var Kristina Svensson som släppte sin senaste guidebok Mitt Provence. Normalt brukar jag inte gå på boksläpp där jag inte är målgrupp för boken, men den här gången gjorde jag ett undantag, eftersom jag kunde fira releasen hemma framför datorn.

Mitt Provence av Kristina Svensson

Det där med virtuell releasefest är förresten inte dumt. Jag har varit på (minst) en tidigare. Båda har gått till så att man ”festar” direkt i evenemanget på Facebook, genom att prata om olika relaterade ämnen där. På Kristinas fest hölls jag mest till i trådarna som handlade om bokskrivandet och inte i Provence-trådarna eftersom jag inte har planerat någon resa dit. Undrar om jag inte ska också ska köra virtuella releasefester framöver, som ett komplement till IRL-festen. På så sätt kan man ha två fester, och inkludera alla som inte har vägarna förbi Stockholm – eller som bara är introverta. Det blir en introvert och en extrovert releasefest :-)

Skulle du komma på mitt virtuella boksläpp?

Produktiv fredag – hoppas jag

Den här författarfredagen ägnar jag åt följande aktiviteter:

  • Göra en marknadsundersökning för vad jag hoppas är en kommande bok som jag har material till. Helt enkelt genom att mejla några ur målgruppen och fråga vad de tycker och om de skulle köpa boken.
  • Administrera och fixa saker med min onlinekurs Skriv tydliga texter. Du har väl kollat in den? En helt webbaserad kurs för den som skriver brukstexter, till exempel på jobbet.
  • Hänga i sociala medier. (Nej, inte skulle väl jag?)
  • Rita nya seriestrippar till Familjen Introvert. Det här har jag inte börjat med än, men det är vad maken och jag kommer att ägna fredagskvällen åt. Sammanlagt ska vi få ihop tio nya strippar innan kvällen är slut är tanken. För mig känns det som ett högt satt mål, men det ska nog gå. Hejarop mottages tacksamt!

Nästa vecka ska jag träffa förläggaren för min kommande språkbok. Vi är igång och diskuterar massor av detaljer kring marknadsföring och avtal och sådant. Spännande!

Jag slipper vara projektledare

Min kommande språkbok går framåt. Manuset är hos förläggaren, som just nu håller på att fundera som bäst på f-pris, upplaga, e-bok, marknadsföring och annat. Fatta hur skönt det är att ha en förläggare som gör det här jobbet! Självklart är jag delaktig i processen men det är inte jag som för den framåt. Det är ju exakt det som jag ogillar med att vara egenutgivare: att vara projektledare för bokproduktionen. Jag trivs inte i rollen som projektledare. Min roll i projekt ska vara att komma in utifrån som expert eller bollplank.

Det här betyder inte att jag aldrig mer kommer att ge ut en bok på egen hand. Det betyder bara att just precis nu så njuter jag av att slippa göra bokproduktionsjobbet. Den här gången.

Boken kommer ut efter sommaren om allt går som det ska. Titeln är väl inte helt spikad, men snart borde jag kunna berätta vad den heter. Jag återkommer och berättar mer. Stay tuned!

Jobba hemifrån – i mjukisbrallor eller kavaj?

Jag ser ofta rådet till oss med hemmakontor att man ska klä sig som om man hade ett jobb att gå till. Jag har även träffat egenföretagare som jobbar hemifrån som har en kavaj som de alltid tar på sig när de börjar jobba.

Jag kan absolut förstå dem som tänker så. Att det kan vara ett knep för att gå in i jobbrollen och för att bli påmind om att man faktiskt är på jobbet och inte ska vika tvätt eller kolla Netflix i soffan.

Själv gör jag dock inte så. Tvärtom ser jag mjukisbrallejobbandet som en viktig del av friheten i att jobba hemifrån. De hippiebrallor som jag helst går i hela dagarna blir en symbol för min frihet. Det och att få vakna utan väckarklocka.

En annan anledning till att jag trivs så bra i hippiebrallorna är antagligen att jag är helt ointresserad av kläder och dessutom har svårt för den rådande konsumtionshetsen. Helst skulle jag vilja att inga av mina plagg någonsin blev utslitna, så att jag kunde behålla den garderob jag har nu resten av livet och aldrig behöva köpa kläder igen. Och min softa hemmajobbarstil hjälper mig faktiskt att gå åt det hållet. Om jag går i hippiebrallor mest hela dagarna och bara tar på mig kontorskläderna någon enstaka gång för att gå på ett möte, så sliter jag inte särskilt mycket kläder. Ett par nya hippiebrallor då och då kombinerat med en och annan second hand-tröja är allt jag behöver :-)

Den relaxade hemmaklädseln verkar också hyfsat vanlig bland hemmajobbare. Jag ser titt som tätt i sociala medier författare och frilansare som erkänner att de har jobbat i pyjamas hela dagen. Hur gör du som också jobbar hemifrån? Eller hur skulle du vilja göra om du jobbade hemifrån? Mjukisbrallor eller kavaj?

Hippiebrallor, hippietröja, tåsockor – den perfekta munderingen för att jobba hemifrån

Tio tips för att skriva en bästsäljare

I DN fanns för ett par veckor sedan en artikel med rubriken Tio tips för att skriva en bästsäljare. DN är ju bakom betalvägg numera så jag tänkte sammanfatta vad som stod i artikeln.

Artikeln hänvisar till boken The Bestseller Code, skriven av Jodie Archer och Matthew L. Jockers. Den använder en algoritm för att analysera vad som krävs för att skriva den där bästsäljaren, och här kommer nu hela listan. Jag kompletterar varje punkt med en egen kommentar, där jag utforskar om jag uppfyller kriteriet eller inte. För som författare vill jag förstås veta om jag följer receptet.

1. Skriv rakt och enkelt. Skriv korta, kärnfulla meningar utan tillkrånglad rytm. Använd få adverb och adjektiv. Använd punkt snarare än semikolon och kolon

Jenny: Alltså, jag är ju språkkonsult i svenska till vardags. Det här är mitt jobb. När jag började skriva skönlitterärt fick jag snarast tona ner enkelheten och snirkla till mitt språk lite för att det ens skulle bli skönlitteratur av mina texter. Jag ger mig själv poäng för den här.

2. Skriv med aktiva verb. Låt huvudpersonen leda berättelsen framåt. Använd konkreta, tydliga verb i aktiv form. De vanligaste verben är behöva, vilja, sakna och älska.

Jenny: se punkt 1. Poäng till mig.

3. Fokusera på ett fåtal teman. Boken ska innehålla max fem ämnen. Vanligast är att huvudtemat är relationer mellan människor. Kompletterande ämnen är ofta hemmet, arbete och modern teknik.

Jenny: Det var så länge sedan jag började från grunden med ett skönlitterärt manus. Över tio år nu. Jag vet inte hur mycket jag tänkte på det här då. Jag tänker mer på det nu. Här får jag nog ingen poäng.

4. Förlägg berättelsen till en stad. Välj en urban miljö – en tätort eller storstad – det är den omgivning som flest läsare kan känna igen sig i.

Jenny: Det här gillar jag. Akrobaten utspelar sig i Stockholmsförorten Täby, och det får väl räknas som urban miljö. I Tsunamin är miljön lite speciell, eftersom den består av flera parallella historier som utspelar sig i Sydostasien. En halv poäng till mig. Jag har inte bestämt mig om mina kommande romaner, som jag hoppas ska bli en serie, främst ska utspela sig i Täby eller Stockholm, men det verkar bli stadsmiljö igen.

5. Skriv titeln i bestämd form. Ett ensamt substantiv i bestämd form signalerar tydlighet till läsaren och visar tydligt vad som är berättelsens fokus.

Jenny: Full pott där med Tsunamin. Akrobaten passar också in rent språkligt, även om det inte är lika tydligt vad boken handlar om utifrån titeln. Poäng till mig.

6. Tro inte att sex säljer. Bara 0,0009 procent av det genomsnittliga innehållet i bästsäljande böcker på New York Times lista är sexskildringar, enligt den här artikeln, och erotikböcker säljer bara inom just den nischen.

Jenny: Jag hade snudd på besöksrekord på bloggen nyligen med mitt inlägg Sexchock. Och min känsla är att erotikgenren bara växer. Men själv är jag egentligen mest glad om jag inte behöver skriva så mycket sexscener :-) Nu ska vi se: jag borde alltså få en poäng här om mina böcker inte innehåller så mycket sex? En enda sexscen i Tsunamin och bara en hångelscen i Akrobaten, det är inte så mycket. Poäng till mig?

7. Prioritera mänskliga relationer. Alla människor kan relatera till mänskliga relationer.

Jenny: Oh yes! Precis så tänker jag. Relationer är grunden i allt jag skriver. Poäng till mig.

8. Sätt upp en symmetrisk struktur. Så här beskriver DN:s artikeln den dramaturgiska kurvan: ”Dramaturgiskt ska berättelsen delas upp i tre akter med totalt fyra ’pucklar’ på den emotionella kurvan för vad huvudpersonen går igenom, och fyra ’dalar’. Det betyder att under berättelsens gång ska det finnas fyra tillfällen där huvudpersonen upplever lycka eller framgång, och lika många ’dalar’ på kurvan där motståndet känns oöverkomligt. Avståndet mellan pucklar och dalar ska vara lika stort.”

Jenny: Det här var jag nog ganska omedveten om när jag började skriva båda mina romaner. Men visst har jag byggt in en spänningskurva i berättelsen, särskilt i Tsunamin. Nu har jag bättre koll på det här och i det jag skriver framöver kommer jag definitivt att utgå från en dramaturgisk kurva, men i det jag har skrivit hittills får jag ingen poäng för det här.

9. Håll berättelsen realistisk. Låt läsaren känna igen sig. Fokusera på något som alla – oavsett ålder, kön, kultur – är rädda för.

Jenny: Ja! Vardagsrealism är helt min grej. Och jag menar att det kan finnas vardagsrealism även om man skulle skriva fantasy – särskilt om det är urban fantasy. Poäng till mig.

10. Välj en kvinnlig huvudperson. Berättelser som Gone girl, Kvinnan på tåget och Kvinna inför rätta är inne nu.

Jenny: Kul! Mina romaner har haft flera huvudpersoner och inte en enda tydlig. Här kan jag nog inte räkna någon poäng. Till den där katastrofromanserien som jag drömmer om att få börja på snart har jag en kvinna som huvudperson.

Jag räknar ihop och får det till 7,5 poäng av 10 för det jag har skrivit hittills. När jag börjar skriva skönlitteratur igen ska jag satsa på en tia! :-)

Visst verkar den där boken som artikeln refererar till intressant förresten? Du hittar den till exempel här:

The Bestseller Code på Adlibris

The Bestseller Code på Bokus

Hur ser det ut i ditt skrivande? Vilka av de här punkterna behöver du jobba med? Vill du ens jobba med alla eller är det någon punkt som du inte  håller med om?

Teo Härén föreläste om kreativitet

Förra veckan var mässorna Personal & chef samt Möten & events på Kistamässan i Stockholm. De här mässorna är en gång om året och pågår i två dagar, och det var tredje gången jag åkte dit. Själva mässorna bryr jag mig inte om, men i anslutning till dem pågår seminarier hela dagarna, och jag ser det helt enkelt som att jag är på konferens. Gratis är det dessutom, vilket passar utmärkt för en fattig författare/egenföretagare med rätt så nära noll i utbildningsbudget. Jag kan verkligen rekommendera att åka dit och gå på seminarier; det här brukar vara i februari varje år.

En av föredragshållarna jag lyssnade på i förra veckan var Teo Härén, som pratade om kreativitet.

Har du någon utbildning i kreativitet?

Teo frågade oss i publiken hur många som behövde vara kreativa i sitt arbete, åtminstone ibland. Nästan alla räckte upp handen. På frågan hur många som hade en utbildning i kreativitet var det däremot bara några enstaka som räckte upp handen. En intressant tankeväckare. Varför lär vi oss inte i skolan hur man blir kreativ?

Kreativitet och innovation är inte samma sak

Teo skiljer mellan kreativitet och innovation. Kreativitet är något som sker i ditt huvud. Innovation är att ta en idé som du eller någon annan har tänkt ut och genomföra den. Kreativitet har inget att göra med att göra saker. Innovation har inget att göra med att tänka. Innovation tar tid och kostar pengar. Kreativitet kräver inget mod, inga pengar, ingen tid – det sker i ditt huvud. En innovation grundar sig i kreativitet.

Ett sätt att få fler saker gjorda är att använda fler av de saker som man har tänkt ut och göra dem till innovationer. Ofta är det just så vi gör, men det är inte alls säkert att det ger ett bättre resultat. Kanske behöver vi inte göra fler saker, utan snarare tänka fler tankar, och sedan göra lika mycket (eller lite) som vi gjorde tidigare men göra bättre saker – alltså ha fler och bättre tankar att välja mellan och sålla ut de bästa. Att öka antalet uttänkta saker att välja mellan kostar i princip inga pengar; det handlar bara om att ändra inställning.

Med det här sättet att arbeta kommer man att få fler saker som inte blir gjorda, eftersom man har tänkt ut fler saker men inte gör mer saker än tidigare. Och det känner jag personligen att jag kan ha ett problem med. I min värld är det något dåligt att ha en massa saker på att göra-listan som inte blir gjorda. Men det borde det alltså inte vara. Att ha en massa ogjorda saker på att göra-listan kan tyda på att jag är kreativ – och det stämmer ju – och alltså är allt precis som det ska vara.

Teo Härén illustrerar kreativitet och innovation med två staplar. Den blå stapeln till vänster är kreativitet, som alltså kan öka utan att den högra stapeln med innovationer – alltså den stapeln som kostar pengar – behöver bli större alls. Den högra stapeln får i stället högre kvalitet.

Gör om att göra-listan till en att fixa-lista

Apropå att göra-listor så menar Teo Härén att man inte ska använda sådana alls. I stället ska man använda att fixa-listor. Skillnaden är att på en att göra-lista skriver du upp exakt vad du ska göra och sedan gör du det. Det öppnar inte för kreativitet eftersom hjärnan redan är inställt på vad den ska göra. För att bli mer kreativ kan du, enligt Teo Härén, i stället skriva upp varför du ska göra det du ska göra. Han tar det här exemplet:

Om det på att göra-listan står ”hälsa på farmor” så kommer du att göra just det. Men varför ska du hälsa på farmor? Jo, för att göra henne glad. På din att fixa-lista skriver du alltså ”gör farmor glad”. Genast öppnar sig massor av möjligheter. Kanske ska du inte alls åka och hälsa på farmor; du kanske ska skicka ett blomsterbud i stället. Om du fokuserar på varför du ska göra något utan att bestämma exakt vad du ska göra så ger du hjärnan möjlighet att komma på kreativa lösningar.

Det här tycker jag låter som en mycket spännande idé. Men i praktiken är jag fortfarande fast i min att göra-lista nu en vecka efter att jag lyssnade på Teo.

Träna din kreativitet

Ett sätt att träna sin kreativitet är att ifrågasätta saker. Allt går att ifrågasätta, menar Teo Härén och uppmuntrar oss i publiken att göra en lista på hundra saker som går att ifrågasätta i våra liv eller på våra jobb. Visst låter det som en spännande övning?

Dela med dig av dina problem

Teo Härén uppmuntrar oss också att berätta för andra om våra problem – för att på så sätt få hjälp med att lösa dem. Han menar att vi i Sverige är dåliga på att dela med oss av våra problem, för att det är känsligt för oss att erkänna att ha ett problem. Och där känner jag igen mig – ”kan själv” är mitt mellannamn. Men det är dags att komma över det nu. Teo föreslår följande övning:

Lägg upp ditt största problem på Facebook och be alla du känner om förslag på lösningar.

Uppmuntra kreativitet

Teo Härén tycker även att vi kan bli bättre på att uppmuntra andra människors kreativitet. Om någon kommer med vad du tycker är världens sämsta idé, säg ”Bra tänkt!”. För även om resultatet, alltså själva idén, inte var bra, så var det ju bra att personen var kreativ och kom på en idé. Det tycker jag låter som en bra inställning.

Sexchock!

Du kan inte ana vilket trauma jag råkade ut för i helgen! Men låt oss ta det från början.

Det finns många bra författarpoddar att lyssna på för dig som vill få koll på hantverket eller ta del av författares vardag. En av dem är Skrivdrömmar som görs av Johannes Vivers och Pia Lerigon.

I förra veckan fick jag ett mess av Johannes på Facebook, där han frågade om jag hade hört senaste avsnittet av Skrivdrömmar, eftersom de pratar om Tsunamin där. Det hade jag inte, så jag lyssnade i helgen. Avsnittet, som är nummer 8 av podden, är en alla hjärtans dag-special som heter Att skriva om kärlek och romantik.

Så där satt jag i godan ro i lördags och tog till mig av de kloka tipsen som Pia och Johannes delar med sig av. Halvvägs in i podden har de en passage där de pratar om att skriva sexscener, något som jag själv tycker är en vånda utan like. Det har jag skrivit om flera gånger här på bloggen. Bland annat om hur jag, mot slutet av redigeringsarbetet med Tsunamin, var nöjd med det allra mesta i boken, men varje gång jag kom till bokens enda sexscen så skruvade jag på mig och tyckte att det var allmänt besvärligt att behöva läsa eländet igen för att redigera manuset.

Kärleksavsnittet av Skrivdrömmar tar även upp att många precis som jag tycker att det är jobbigt att skriva sexscener (räck upp en hand om du känner igen dig!). Och Pia delar med sig av ett tips till oss: skriv klart scenen för dig själv som om ingen annan ska läsa den. Därefter kan du redigera och stryka de delar som du inte vill att någon annan ska läsa. Det handlar alltså om att inte censurera sig själv under själva skrivfasen – om du tycker att censuren behövs så kommer den in senare i processen, närmare bestämt i redigeringsfasen. Mycket bra knep!

Podden fortsätter med att Pia läser upp en scen ur en av Margit Sandemos böcker, och visar hur författaren avslutar sin beskrivning innan det rent konkret hettar till. Och sedan kommer mitt trauma.

Johannes säger: ”Men då har jag ett annat exempel som faktiskt är mer explicit. Jag tycker att det är jättebra.” Sedan. Läser han upp. (Delar av.) Tsunamins enda sexscen!

Alltså kan ni förstå vilket trauma det här var för mig? Medan Johannes läste så upprepade jag i fasa ”Nej, nej, nej, nej”, medan jag höll händerna för öronen. Vilket hjälpte föga eftersom jag lyssnade på podden i hörlurar. Jag var i chock i säkert en timme efter att jag hade lyssnat på det här. Sedan tog jag mig ur det och känner mig nu så stolt: en podd använder min bok som exempel på en bra sexscen! Det är ju otroligt smickrande. En scen som jag tycker var superjobbig att skriva och minst lika jobbig att redigera får tjäna som exempel på en bra text. Wow! (Men när jag lyssnade på den här delen av podden igen för att skriva det här inlägget så var jag tvungen att hoppa över Johannes uppläsning för att jag tyckte att det var så jobbigt.) Cred förresten till Johannes, som klarar av att läsa upp en sexscen på det här sättet.

Du som skriver skönlitteratur: är du bekväm med att skriva sexscener eller låter du helst någon av personerna släcka lampan och lämnar scenen där?

Om jag gömmer mig här bakom boken kanske det inte känns så jobbigt?

Äntligen skickat manuset

Äntligen! Jag är klar med den här omgången av redigeringen av min kommande språkbok. Den redigeringsomgång som jag påbörjade runt 1 september och som jag hade tänkt få klart under hösten. Nu är det klart. Tjohoo!!

Tänk vad lång tid saker tar ibland. Och mina redigeringar tycks ju alltid dra ut på tiden. Men nu är det klart. Nästa steg nu är att

  1. vänta på återkoppling från förläggaren tillika redaktören
  2. redigera boken en gång till – jag hoppas hoppas hoppas att det inte är en så omfattande redigering den gången, och det tror jag inte heller att det kommer att vara.

Fan, vad bra jag är! :-D Nu ska jag fira med att äta lakrits. Och så är det helg! Superskönt. Ha en fin en!

Får jag iväg manus till förläggaren den här veckan?

Jag är lite förvånad att det känns så pass okej att vara i Sverige igen. Jag tror att det faktum att det har varit sol nästan varje dag sedan jag kom tillbaka bidrar mycket. Ljuset påverkar mig alltid, på gott och ont.

Och så är det för mig mycket lättare för mig att vara i Sverige den här årstiden än i november och december. Även om jag inte tänker på att det blir ljusare varje dag så blir det ju det. Och om bara ett par månader är det vår på riktigt. Så om jag någon gång kommer till ett läge där jag kan vara i Valle Gran Rey en längre period än den här vinterns sju veckor så vill jag satsa på att åka tidigare, snarare än att komma hem senare. Att åka i början av november vore perfekt. Och nu låter det som att jag tycker att de där sju veckorna är blaha blaha – det är det verkligen inte. Jag är galet tacksam över att jag hade möjlighet att tillbringa sju veckor den här vintern också i mitt andra hem och på den plats på jorden där jag helst vill vara på vintern. (Vet du inte vad jag pratar om nu? På Gomerabloggen skriver jag om mina vintervistelser på La Gomera.)

Författarjobbet då, hur går det med det? Jo tack, jag har gott hopp om att den här veckan skicka en redigerad version av manuset till kommande språkboken till förläggaren. Det är väl inte läge att ropa hej med tanke på att jag hade tänkt att vara klar med den här versionen redan före jul. Men hopp har jag. Om jag lyckas firar jag med att gå på bio på fredag kväll, i stället för att jobba till 23, som annars är standard hos mig på fredagar. Om jag bara lyckas jobba som författare en dag i veckan gäller det att klämma ut så mycket som möjligt ur den dagen :-)

Ännu en dag på kontoret – åtminstone under min period på La Gomera. Nu är jag i Sverige igen, men himlen är fortfarande blå.

Jag jobbar på att gå min egen väg

Veckans avsnitt av podden 25 minuter, som är en av mina favoritpoddar, var extra inspirerande. Det heter ”Våga gå din egen väg”. Det här är något jag tänker mycket på i min vardag och något jag ständigt jobbar med. Å ena sidan tycker jag att jag har kommit en bra bit på väg på den resa som handlar om att inte låta mitt liv styras av vad andra tycker. Å andra sidan inser jag att jag inte är mig själv i alla lägen, utan i större eller mindre utsträckning spelar olika roller i olika sammanhang.

Men jag jobbar på det. Varje vecka, eller åtminstone varje månad, tar jag några myrsteg till på den långa och slingriga vägen mot att vara mig själv fullt ut. Ett viktigt steg var nog när jag började flytta kontoret söderut till La Gomera om vintrarna. Det är inte min väg att vara i Sverige på vintern. Jag behöver inte bry mig om någon tycker att jag är märklig för att jag gör så, om någon blir avundsjuk, om någon tycker att jag alltid borde vara på samma ställe som maken eller vad det nu kan finnas för invändningar. Jag behöver inte ens bry mig om någon kund inte vill samarbeta med mig för att jag inte är i Sverige 52 veckor om året; det betyder bara att den kunden inte är rätt kund för mig.

Det som framför allt har hjälpt mig att ta mina myrsteg på min egen väg är aktiviteter som yoga, meditation, sång, fridans och liknande, som alla handlar rätt så mycket om det här om du frågar mig. Den senaste tiden har jag även börjat jobba med Alexanderteknik, för att försöka få den skröpliga kroppen – och framför allt mina trasiga höfter – att fungera lite bättre. Och Alexandertekniken handlar mycket om just det: att tillåta sig att ta det utrymme som man behöver.

Nu känner jag att jag bara skrapade lite på ytan till det här ämnet. Jag låter det här bli en påminnelse om att jag vill gräva djupare i ämnet längre fram. Har du några funderingar om det här ämnet? Är du dig själv fullt ut eller är du liksom jag på väg dit? I vilka sammanhang kan du vara dig själv? I vilka sammanhang kan du inte det? Har du några knep för att vara dig själv mer?

Nu ska jag ägna en stund åt att redigera kommande språkboken. Jag är förresten tillbaka i Sverige nu, och det känns inte så dumt alls. Förhoppningsvis blir det lite tätare med inlägg här framöver nu när jag lägger mindre fokus på att blogga om La Gomera.

På vissa platser är det lätt att vara sig själv.
Publicerat den
Kategoriserat som inspiration

Pin It on Pinterest

Share This