Den här veckan gästbloggar jag på Norstedsbloggen. Temat är ”mina sju jobb” och varje dag ger jag tips inom ett område som jag jobbar inom. Läs mer här om vad jag kommer att prata om under veckan:
http://www.norstedts.se/pa-gang/Norstedtsbloggen/Dates/2011/11/Mina-sju-jobb/
Några av er minns kanske att jag i vintras pratade om att ta med mig kontoret och bege mig till varmare breddgrader ett par månader den här vintern? Min plan var att se om jag kunde samla ihop lite folk och kanske hyra något gemensamt. När det kom till kritan hade jag inte energi till projektleda det och samla ihop folk och så. Så då tänkte jag att jag hyr en lägenhet med ett extra sovrum så att eventuella påhälsande vänner kan övernatta där. Men så var jag så sent ute med att boka något, så det blev mer att jag tog det jag kunde hitta. Nu har jag i alla fall gjort mina vinterplaner. Så här ser det ut:
Över jul kommer jag att befinna mig i Puerto de la Cruz på Teneriffa i tio dagar. Jag bor på ett lägenhetshotell med pool och sådant, ganska så mitt i smeten om jag har förstått det hela korrekt. I mellandagarna åker jag sedan vidare till Valle Gran Rey på La Gomera. Där har jag hyrt en liten enrumslägenhet i fem veckor. Lägenheten ligger lite mer avsides än vad jag egentligen hade tänkt mig. Det återstår att se om det är bra eller dåligt.
Det känns superkul att jag äntligen gör ett nytt försök att jobba på varmare breddgrader! (Jo, jag har gjort ett kortare försök för några år sedan.) Annars brukar det snarare vara så att jag bokar en kortare semesterresa varje vinter och sedan bannar mig själv för att jag inte tog tag i det i år heller.
Är du också sugen på att jobba på varmare breddgrader och vill ha sällskap? Hör av dig här i kommentarerna eller på jenny snabel-a iklartext punkt se så berättar jag mer detaljer om var jag kommer att hålla hus. Triggar du på idén att samla ihop ett gäng och bo tillsammans? Hör av dig så drar vi ihop något till nästa vinter. Eller har du redan planerat en resa till Kanarieöarna i jul eller januari? Kom förbi och hälsa på mig så bjuder jag på middag :-)
Isabel Werner Runebjörk skriver i sin bok Ditt personliga varumärke att man måste stå för det man gör, göra det man brinner för, följa sitt hjärta. Det är bara när man gör och är något man verkligen står för som man kan bygga ett starkt personligtvarumärke.
Samtidigt tycker jag tyvärr att personligt varumärke handlar en del om yta (verkligen inte enbart om yta, men det spelar in). Man måste kanske inte vara snygg, även om det som bekant sällan är en nackdel att vara det, men man måste se representativ ut och helst ha en stil som sticker ut lite. Men inte för mycket – skäms på dig om du inte passar in i normen! Ibland ser jag exempel på pressbilder och liknande sammanhang där personen inte alls ser ut som till vardags. Det är mycket smink och piff och kanske en helt annan klädstil än den vanliga. Och inget ont i det; om man känner sig bekväm att gå in i en sådan roll och resultatet blir snygga bilder som folk kommer ihåg så fyller ju piffet sin funktion på ett utmärkt sätt. Men för mig skulle det inte kännas rätt. Jag vill inte ge sken av att vara den där piffiga människan.
I boken Mediababe av Jacqueline Kothbauer – för övrigt måsteläsning för dig som är intresserad av personliga varumärken och PR – läser jag följande råd till den som vill bli en mediababe:
”Vem vill du vara? Profilera dig medvetet som en person som har en viss personlighet, smak, kunskaper och vanor med mera. Hitta gärna några detaljer som sticker ut och får publiken att komma ihåg dig.”
Nu är min fråga: skulle min profilering här kunna vara att jag är opiffig? Skulle mina sådana detaljer kunna vara att jag inte äger något smink, att jag klipper mitt eget hår med en trimmer och att jag gärna handlar mina kläder på Myrorna? Kan det vara min profil att liksom inte ha någon stil? Och i så fall, hur kan jag spinna vidare på det och göra det till en bra grej?
Och för er som inte känner mig är det bäst att förtydliga att jag inte ser ut som en trashank eller så :-) Jag är hel och ren – och snygg, så det så! – och klär mig representativt i jobbsammanhang.
Johan Wester säger i sitt sommarprogram att om man har bestämt sig för något så blir det så – under förutsättning att man är beredd att göra det som krävs för att nå dit. Det här stämmer bra med hur jag ser på tillvaron. Jag är övertygad om att jag kan göra vad jag vill och bli vad jag vill. Det gäller bara att jag vill det så mycket så att jag är beredd att lägga ner den tid och energi som krävs.
På sistone har jag även kommit fram till det här: Om man kan göra vad man vill så gäller det att vara lite försiktig med vad man vill. Ibland snöar jag in på något som jag vill göra men som inte är rätt att göra. Kanske för att det är för svårt – det kräver för mycket tid och energi. Det kan göra att jag inte mår bra av att sträva mot just det målet; jag blir stressad eller obalanserad för att jag kämpar för något som är för svårt att uppnå. Då gäller det att inse att det är dags att ge upp. Det handlar om att sluta vilja det där som är för svårt – så att jag i stället får energi till att uppnå det som är möjligt. Det här tycker jag kan vara riktigt svårt att inse. En lösning kunde vara att utvärdera sina mål oftare och stämma av om de är rätt mål fortfarande eller om de har ett för högt pris. Är det någon som känner igen sig i det här? Och som kanske har några tips att dela med sig av?
Det gick ju bra det där. Inte bara att ha semester utan att också vara nerkopplad. Det var min första semester som smarttelefonägare och jag var lite orolig att jag skulle vara uppkopplad. Det är ju så lätt att ”bara kolla lite snabbt”. Facebook och Twitter. Kolla mejlen. Läsa några bloggar. Bara lite snabbt. Alltså, det är ju bra och smidigt att man kan använda tiden i kön eller på tunnelbanan till att göra det här. Till vardags. Men för mig finns det fortfarande en viktig poäng med att inte göra det på semestern.
Som jag säkert har skrivit tidigare så tenderar jag att vara antingen av eller på. Det gäller många sammanhang, både privat och i jobbet. Jag tycker att det är ett skönt sätt att leva livet på; när jag gör något så gör jag det ordentligt i stället för att halvhjärtade halvmesyrer. Men om jag ska orka vara på till vardags, orka vara kreativ, jobba hårt, så måste jag också ta ta mig tid att vara av. Koppla av. Och det har jag verkligen gjort i sommar.
Jag hade en lång semester och de första veckorna kopplade jag inte ens upp mig en gång i veckan. Och den där knappa gången i veckan var det en hög tröskel att ta sig över. Jag hade det så skönt i min semesterbubbla och ville faktiskt inte veta vad som hände i resten av världen. Så jag kollade bara vad folk hade sagt direkt till mig och svarade på det, utan att lägga mig i några andra diskussioner eller dra igång några själv.
Nu vet jag att jag klarar av att låta bli att koppla upp mig, trots att tekniken ger mig alla möjligheter. Det känns bra. Och jag kan verkligen rekommendera att ta en paus från alltihop ibland. Eller vad tycker du? Vill du alltid vara uppkopplad? Och kan du vara uppkopplad och ändå avkopplad?
”Filosofer har svårare att få jobb än ingenjörer, konstaterar Svenskt Näringsliv som vill att studiemedlens bidragsdel ska sänkas och lånedelen höjas för studenter inom exempelvis humaniora och konst.” Citatet kommer från en artikel i dagens DN och är så korkat att jag nästan får andnöd.
Jag kan bara hålla med Teaterförbundets ordförande Anna Carlsson, som i samma artikel säger ”Det vore väldigt märkligt om man från Svenskt Näringsliv inbillar sig att den här typen av yrken inte behövs i ett modernt humanistiskt demokratiskt samhälle.”
Hur skulle vårt samhälle se ut om vi alla tvingades jobba med det som var mest lönsamt i stället för det som vi själva ville? Är det så framtidens Sverige ska se ut? Vad skulle det göra med mångfald, arbetsglädje och kreativitet om det enda som räknades i arbetslivet och i den personliga utvecklingen var att få ”hög ekonomisk avkastning”?
Dessutom säger en av rapportförfattarna från SN: ”Vi vill inte peka ut några särskilda utbildningar. Det handlar om utbildningar som inte ger individen någonting vad gäller arbetsmarknaden i framtiden.”
För det första: om man nu ska få lägre studiebidrag för utbildningar som ger sämre ekonomisk avkastning så är det väl just det man måste göra. Peka ut vilka utbildningar som inte anses lönsamma alltså. Eller ska man bara anta att alla som inte blir ingenjörer, ekonomer eller läkare kommer att bli arbetslösa?
För det andra: ”Utbildningar som inte ger individen någonting vad gäller arbetsmarknaden”?? Hur ska man kunna bedöma det? Ta dataspelsutveckling som exempel. Att spela dataspel är en hobby för många. Betyder det att den som vill utbilda sig inom det får lägre bidrag, trots att dataspelsbranschen omsätter hur mycket pengar som helst i dag? Eller musik. Att vara musiker är väl också bara en hobby och inget man behöver studera till? Ändå känner jag ingen, jag säger ingen, som aldrig lyssnar på eller utövar musik.
Eller varför inte plocka ett par exempel direkt ur Svenskt Näringslivs mun? Så här säger en av rapportförfattarna enligt artikeln: ”Det finns kurser som är mer roliga än användbara för framtiden. Till exempel ger Linnéuniversitetet kursen Harry Potter och hans världar. Det finns också kurser i svampkunskap och ortnamn. Jag är säker på att de har sina värden, men måste de finnas på universiteten? frågar hon retoriskt.”
Svenskt Näringsliv har uppenbarligen inte fattat hur stor Harry Potter är, och jag är säker på att en driven person som vill försörja sig som Harry Potter-expert kan starta ett företag som till exempel erbjuder Harry Potter-föreläsningar eller guidade turer eller liknande. Och varför skulle man inte kunna försörja sig som svampexpert? Guidade svampplockarturer är bara en av alla de tjänster som en sådan person skulle kunna erbjuda till privatpersoner eller som kick off-aktivitet eller liknande till företag. Jag är själv usel på svampar och skulle gladeligen anmäla mig till en svampplockarkurs för att lära mig mer.
Så, Svenskt Näringsliv, bevara möjligheterna att studera alla ämnen på lika villkor. Det leder till arbetsglädje, personlig utveckling, kreativitet och mångfald – och det kommer att löna sig för Sverige.
Svenska Dagbladet har en artikel i dag om att snällt företagande lönar sig. Så här står det i ingressen: ”Det går inte alltid så snällt till i näringslivet. Men suget efter ett snällare klimat verkar finnas där. Stefan Einhorn fortsätter sin snällhetsturné på företagen och i vår har det kommit nya böcker i ämnet.”
En av de nya böckerna är förstås min bok Den snälla företagaren och jag tipsar i SvD-artikeln hur man kan göra för att vara en snäll företagare. En av de viktigaste poängerna med artikeln är att det är inne att vara snäll. Och det är en poäng som jag själv också gärna gör: I dagens snabbsnurrande samhälle är det både enkelt och viktigt att vara snäll. Det är enkelt eftersom flera av de sociala medierna har inbyggda funktioner som underlättar att dela med sig av bra saker som andra gör. Det är viktigt eftersom information sprids så snabbt, vilket ökar transparansen, som det så finns heter. Det blir helt enkelt väldigt tydligt vem du är och vad du står för, och om du beter dig dåligt kan du räkna med att ryktet sprids snabbt.
Jag tycker att det är fantastiskt roligt att SvD uppmärksammar det här med snällheten – och till och med gör det till en spaning att snällhet ligger rätt i tiden. För det är ju det här jag vill med boken: sprida budskapet om att snällhet lönar sig. Och att en av de stora dagstidningarna skriver om det är förstås ett viktigt sätt att sprida budskapet. Du som brukar läsa den här bloggen vet att jag brukar tjata om att det bästa med snällhet är att det smittar. Forskning visar att det räcker med att höra talas om snällhet (till exempel läsa om det i tidningen) för att lusten att utföra snälla handlingar ska öka. Det betyder förhoppningsvis att (affärs)världen nu har blivit en liten aning snällare när folk har läst om snällhet i sin morgontidning. Och det är precis vad jag vill!
Jag har liksom bara två lägen – jag är antingen av eller på. Att göra saker halvdant är inte min grej. I den här digitala inställningen ingår att jag alltid tror benhårt på det jag för närvarande håller på med. Om jag startar eget så tror jag på att jag kommer att kunna försörja mig på det. Och skulle jag ha ett dåligt år i firman så är jag säker på att nästa år kommer att bli bra. När jag börjar skriva en bok är jag säker på att jag kommer att slutföra den. När jag skickar ett manus till ett förlag så är jag säker på att de kommer att vilja ge ut boken.
Självklart blir det inte alltid som jag har tänkt mig. Som ni vet har mina romanmanus blivit refuserade ungefär en kvadriljon gånger. Det hindrar mig inte från att den kvadriljontiförsta gången vara helt säker på att just det här förlaget kommer att vilja ge ut det :-) Jag menar, det finns väl ingen poäng med att göra något som man inte tror på? Tänk om jag skulle tänka ”jag kommer aldrig att kunna leva på min firma, jag får nog ge upp den snart” eller ”jag börjar väl skriva lite här, men inte kan väl lilla jag skriva en hel bok” eller ”det är ingen idé att jag skickar det här manuset till ett förlag, för det är ändå ingen som kommer att vilja ge ut det”.
Ibland blir jag besviken, men jag ser ändå ingen anledning att ändra på min inställning. På det stora hela lyckas jag med mycket av det som jag bestämmer mig för. Jag har gett ut två böcker hittills. Jag har skrivit flera som inte har kommit ut än. Jag har försörjt mig som egenföretagare i nio år. Och så vidare. Min poäng här är: tro på det du gör! Du kommer att bli besviken ibland, men du kommer att nå många av dina mål och tillvaron kommer att kännas meningsfull eftersom du ägnar dig åt sådant som du tror på. Håller du med?
Christian Johansson har en bokblogg (länk borttagen pga trasig) som är väl värd att följa. Förutom att han skriver om böcker dyker det upp spännande gästbloggare titt som tätt, och dessutom har han precis börjat med boksläppsbloggen. Och det är där jag kommer in i bilden. I lördags besökte jag boksläppsbloggen och berättade om Den snälla företagaren.
Hur kommer det sig förresten att det är så få män som driver bokbloggar – det är väl ändå inte bara kvinnor som läser böcker?
Jag har ju glömt att berätta här att det är releasefest för Den snälla företagaren om en vecka! Torsdagen den 28 april i Stockholm. Vi bjuder på framträdanden på temat snällt företagande, förutom allmänt mingel förstås – med lite vin och tilltugg. Vill du vara med? Anmäl dig via evenemanget på Facebook (länk borttagen pga gammal) eller skicka ett mejl till tomas snabel-a tuk punkt se senast i morgon den 21 april.
Som ett led i den snälla marknadsföringen för boken vill vi gärna att du som kommer på festen i stället för att ta med dig en blomma berättar för din omgivning om boken eller festen. Blogga, twittra, fejsbucka, skriv ett reportage, spela in kvällen på film och lägg ut på Youtube – eller berätta helt enkelt om den för dina vänner. Även du som inte kan eller vill komma på festen får förstås gärna vara snäll och sprida informationen om boken till din omvärld. Massor av snällhet, påskpussar och god karma till dig som gör det :-)