Kategori: inspiration

Det där distraherande internet

Jag visste väl att det fanns något bra med att sommaren är slut: favoritprogrammet Babel är tillbaka. I säsongens första program gästades Babelstudion bland annat av Susan Maushart, som har skrivit boken Nedkopplad. Den handlar om när Maushart kopplade ner sig själv och sina tre tonårsbarn i sex månader. Under den tiden använde de varken teve, mobiltelefoner eller internet.

I Babel berättar Susan Maushart på ett komiskt sätt om hur teknikberoende hon och hennes barn var före ”teknikcelibatet”. Hon säger att ”mitt förhållande till min Ipod var närmast oanständigt. När jag skaffade en Iphone blev det riktigt illa. Jag gav den ett smeknamn, köpte kläder och smycken till den, tog med den på toa och hade den under kudden.” Hon berättar att hon ville kunna ha ett samtal med sina barn som varade längre än att man bara grymtar lite åt varandra.

I samband med den här diskussionen fick även några författare berätta om deras förhållande till digitala distraktioner och hur hur de gör för att få skrivro:

Martina Haag: Vet att hon är mest koncentrerad mellan nio och elva, så hon ser till att skriva koncentrerat dessa två timmar, utan att göra uppehåll för något.

Majgull Axelsson: När hon väl börar skriva så tänker hon aldrig på internet för då är hon så koncentrerad och inne i sin  berättelse. (Tur för henne då!).

Stefan Einhorn: Går lätt in i och ut ur skrivprocessen och har inte heller problem med att bli avbruten när det är som mest spännande, för då är det lätt att börja igen nästa gång (Det känner jag igen. Jag gillar också att sluta mitt i något av just den anledningen).

Helena von Zweigbergk: Blir lätt distraherad av internet när hon har kört fast i skrivandet. Tycker att det låter skönt med en ”digital detox”.

Många författare, men inte alla, verkar alltså bli distraherade av internet. Själv blir jag otroligt distraherad. En period hade jag en bärbar dator utan uppkoppling som jag skrev på. Det var inte så dumt. Jag läste på Kajsa Ingemarssons blogg att hon inte har något internet i sin skrivarlya. Det är nog så man borde göra. Jag har faktiskt en knapp på min bärbara dator som med ett enkelt knäpp stänger ner internetuppkopplingen. En knapp. Ett knäpp. Kan det vara så enkelt?

Susan Maushart spekulerar kring att det är när man är uttråkad som man blir kreativ. Det skulle alltså betyda att internet, teve och andra distraktioner gör oss mindre kreativa. Det låter logiskt, men jag håller ändå inte med. För mig betyder internet, teve och andra medier att det blir lätt att komma i kontakt med andra människor. Människor skapar idéer, och när jag tar del av andra människors idéer får jag själv fler idéer. Jag blir alltså mer kreativ av att vara uppkopplad. Jag behöver visserligen nedkopplingen också – men inte för att få nya idéer utan för att återhämta mig.

Blir du distraherad av att vara uppkopplad? Och har du något knep för att inte bli det?

PS Sa Daniel Sjölin nervkalops i stället för nervkollaps? Och i så fall, var det med flit?

Vilka sommarpratare ska jag lyssna på?

Nu är sommaren slut, och i år har jag faktiskt lyckats lyssna på alla sommarpratarna. För dig som inte har hört alla och som vill behålla lite av sommaren går det bra att lyssna på webben i en månad till. Av besöksstatistiken har jag förstått att många är intresserade av  tips om bästa sommarpratarna, så det är väl bäst att jag uppdaterar mina tips från början av sommaren. Då gjorde jag en topptrelista, och jag tycker faktiskt att den håller ganska bra fortfarande. Förutom de sagda tre (Jonas Jonasson, Gustaf Hammarsten och Karin Broos) är mitt tips att i första hand satsa på två kategorier av sommarpratare: politiker och komiker.

Politiker blev antagligen politiker för att de brinner för något. Som vi vet är politiker dessutom i allmänhet bra på att prata. Här har vi alltså en kategori människor som talar väl om något de brinner för. Det blir sällan fel, oavsett om du håller med om deras åsikter eller inte. Lyssna därför gärna på Maria Wetterstrand, Carl Bildt, Lars Ohly, Birgitta Ohlsson och Håkan Juholt.

Komiker är förstås roliga, och om du som jag gillar att skratta är det väl värt att lyssna på sommarpratande komiker. Här använder jag ordet komiker lite slarvigt; de är ofta till exempel skådespelare eller manusförfattare. Det de har gemensamt är att de kan berätta en historia och att de har en känsla för intressanta och ofta komiska detaljer. Här finns med andra ord en hel del att lära sig för dig som är eller vill bli författare – och för dig som bara vill skratta lite. Lyssna därför gärna på Babben Larsson,  Olof Wretling och Johan Wester.

Vilken är din favorit bland årets sommarpratare?

Kan jag inte bara få vara människa?

På Stockholm Pride lyssnade jag på en intressant paneldiskussion om homofobi. Diskussionen utgick från den nyutkomna boken Den moderna homofobin, som jag definitivt måste läsa.

Flera tankeväckande aspekter på ämnet dök upp i diskussionen. En som jag särskilt lade på minnet bidrog bokens redaktör Eva Borgström med. Diskussionen handlade om varför det läggs så stor vikt vid att barn behöver ha förebilder inom båda könen, när den verkliga utmaningen snarare är att ge barnen förebilder i form av alla möjliga olika typer av människor. Borgström kommenterade att (ungefärligt citat): ”det verkar som om heterosexualiteten inte får konkurrensutsättas. Om man inte anstränger sig för att upprätta heteronormen så kommer folk att springa omkring och bli homosexuella eller transpersoner.” Ja, hur skulle det se ut?

Temat för årets Pridefestival var öppenhet. Och det är väl bristen på öppenhet som är problemet. Alla människor är ännu inte öppna för att all kärlek är bra kärlek. Alla människor är ännu inte öppna för att alla får vara den de är och älska vem de vill, även om det skulle råka skilja sig från hur vi är vana vid att att människor – eller kärlek – är. Men hörni, kan vi inte bara strunta i den mossiga heteronormen och se olikheter som något positivt? Kan vi inte bara strunta i att sätta etiketter på människor? Jag brukar vara ihop med män, jag antar att det gör mig till heterosexuell. Om jag skulle bli ihop med en kvinna så skulle det, ve och fasa, göra mig till homo, och då passar jag plötsligt inte in i normen. Då ska jag förses med en etikett som talar om att jag sticker ut. Men herregud, vi skriver 2011. Kan jag inte bara få vara människa?

Eva Borgström bidrog även med en underbar historia som visar den öppenhet som jag önskar mig. Den handlar om en vän till henne, en kvinna som iklädd motorcykelkläder klev in på en bar. En man kommer fram:

– Du är den vackraste man jag har sett.

– Jag är kvinna.

– Det gör inget. Får jag bjuda på något att dricka?

Lyckan ligger i hur du bemöter andra

Kloka psykologen och författaren Anna Kåver, som sommarpratade häromdagen konstaterade att lyckan ligger inte i pengar, prylar eller resor. ”Vi vänjer oss alltid vid vår nya materiella nivå. Konsten att vara människa ligger i största delen i att satsa på varandra, att vara generös, empatisk hygglig och hjälpsam och att inte att inte döma och dissa andra människor. Om du följer de råden ökar chansen att du själv blir bemött på samma sätt, det finns alltså inget att förlora.”

Visst är det ett härligt råd! Hoppas att du har en sommar fylld av snällhet, generositet och empati!

Bästa sommarpratarna hittills

Som ni har förstått får jag en stor del av min inspiration just nu genom att lyssna på Sommar i P1. Hittills i år har jag hört alla – det går ju bra att lyssna på webben efteråt om det inte passar att lyssna just när programmet går (klockan 13 med repris strax efter 22). För mig framkallar radiolyssnandet i sig en sommar- och semesterkänsla som nästan ingenting annat. Dessutom får jag impulser från andra håll än vanligt i och med att jag lyssnar på alla utan urskiljning – och inte bara på dem som jag redan vet att jag gillar och delar åsikter med. Inte dumt alls som inspiration! Så mitt tips för dig som inte hinner lyssna på alla är egentligen: lyssna på dem som du INTE redan känner till och gillar!

För dig som ändå vill ha några mer konkreta tips kommer här min topp tre-favoritlista hittills:

1. Jonas Jonasson. Du som har läst Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann vet att den mannen verkligen kan berätta en historia. Det kan han även i radio. Lyssna!

2. Gustaf Hammarsten. Av samma anledning, faktiskt. Storytelling fungerar så otroligt bra i radio, och skådespelaren Gustaf Hammarsten visar med sitt roliga och actionspäckade sommarprogram att han också behärskar historieberättarkonsten.

3. Karin Broos. Karin Broos är konstnär men kan berätta en historia även med ord. Som lyssnare/läsare/åskådare vill man ju bli berörd av historien. Och det blev jag. Jag satt på tåget när jag lyssnade på Karin Broos sommarprogram och det krävdes ett stort mått av självbehärskning för att inte börja storgråta medan jag lyssnade.

Men det är förstås svårt att välja tre. Nästan alla har varit bra. Några andra som är väl värda att lyssna på är Nanne Grönvall, Sylvia Schwaag Serger och Mark Levengood. Om du vill ha ett pinsamt exempel på en person med gamla och mossiga värderingar och fördomar så kan du lyssna på Ulf Brunnberg. Eller så kan du låta bli.

En vintrig metafor – och en somrig

Som ni märker är det semesterstiltje här på bloggen. Jag ligger mest i (den visserligen metaforiska men ändå) hängmattan och lyssnar på Sommar i P1. Häromdagen var det den skickliga skådespelaren Ann Petrén som pratade. Hon hade en metafor som jag verkligen gillade. Hon målade upp en bild av att hon åker långfärdsskidor. Långsamt.  Folk åker om henne i spåret, men så länge hon rör sig framåt är det okej att vara kvar i spåret. Den som ska åka om henne får i stället flytta sig ur spår för att komma fram. Om hon däremot stannar så blockerar hon spåret och måste kliva ur det. Rörelsen framåt berättigar henne att vara kvar i spåret.

I stället för att se omkörningarna som ett nederlag så ser hon det som att hon lär sig något – hon får ju chansen att studera vad de andra skidåkarna gör för att kunna åka snabbare än hon. Ann Petrén menar att det här är ett sätt att hantera till exempel avundsjuka på den som det går bättre för. Det är bara att ta rygg på och lärdom av dem. Hon menar också att den här bilden är ett sätt att påminna sig själv om att alltid vara i rörelse, att inte stanna upp och blockera för andra.

Själv rör jag mig mellan motsatsernas metaforer och återgår från vinter och rörelse till stillheten i sommarens hängmatta. Hoppas att du också vilar upp dig och njuter av sommaren!

Ge alla studenter samma villkor – det lönar sig för Sverige

”Filosofer har svårare att få jobb än ingenjörer, konstaterar Svenskt Näringsliv som vill att studiemedlens bidragsdel ska sänkas och lånedelen höjas för studenter inom exempelvis humaniora och konst.” Citatet kommer från en artikel i dagens DN och är så korkat att jag nästan får andnöd.

Jag kan bara hålla med Teaterförbundets ordförande Anna Carlsson, som i samma artikel säger ”Det vore väldigt märkligt om man från Svenskt Näringsliv inbillar sig att den här typen av yrken inte behövs i ett modernt humanistiskt demokratiskt samhälle.”

Hur skulle vårt samhälle se ut om vi alla tvingades jobba med det som var mest lönsamt i stället för det som vi själva ville? Är det så framtidens Sverige ska se ut? Vad skulle det göra med mångfald, arbetsglädje och kreativitet om det enda som räknades i arbetslivet och i den personliga utvecklingen var att få ”hög ekonomisk avkastning”?

Dessutom säger en av rapportförfattarna från SN: ”Vi vill inte peka ut några särskilda utbildningar. Det handlar om utbildningar som inte ger individen någonting vad gäller arbetsmarknaden i framtiden.”

För det första: om man nu ska få lägre studiebidrag för utbildningar som ger sämre ekonomisk avkastning så är det väl just det man måste göra. Peka ut vilka utbildningar som inte anses lönsamma alltså. Eller ska man bara anta att alla som inte blir ingenjörer, ekonomer eller läkare kommer att bli arbetslösa?

För det andra: ”Utbildningar som inte ger individen någonting vad gäller arbetsmarknaden”?? Hur ska man kunna bedöma det? Ta dataspelsutveckling som exempel. Att spela dataspel är en hobby för många.  Betyder det att den som vill utbilda sig inom det får lägre bidrag, trots att dataspelsbranschen omsätter hur mycket pengar som helst i dag? Eller musik. Att vara musiker är väl också bara en hobby och inget man behöver studera till? Ändå känner jag ingen, jag säger ingen, som aldrig lyssnar på eller utövar musik.

Eller varför inte plocka ett par exempel direkt ur Svenskt Näringslivs mun? Så här säger en av rapportförfattarna enligt artikeln: ”Det finns kurser som är mer roliga än användbara för framtiden. Till exempel ger Linnéuniversitetet kursen Harry Potter och hans världar. Det finns också kurser i svampkunskap och ortnamn. Jag är säker på att de har sina värden, men måste de finnas på universiteten? frågar hon retoriskt.”

Svenskt Näringsliv har uppenbarligen inte fattat hur stor Harry Potter är, och jag är säker på att en driven person som vill försörja sig som Harry Potter-expert kan starta ett företag som till exempel erbjuder Harry Potter-föreläsningar eller guidade turer eller liknande. Och varför skulle man inte kunna försörja sig som svampexpert? Guidade svampplockarturer är bara en av alla de tjänster som en sådan person skulle kunna erbjuda till privatpersoner eller som kick off-aktivitet eller liknande till företag. Jag är själv usel på svampar och skulle gladeligen anmäla mig till en svampplockarkurs för att lära mig mer. 

Så, Svenskt Näringsliv, bevara möjligheterna att studera alla ämnen på lika villkor. Det leder till arbetsglädje, personlig utveckling, kreativitet och mångfald – och det kommer att löna sig för Sverige.

Nu är det sommar

Du har väl inte missat att Sommar i P1 har börjat? Är inte det det bästa sommartecknet? Klockan 13 varje dag är det jag som sitter klistrad vid radion. Eller kanske får det snarare bli reprisen vid 22-tiden, åtminstone tills jag tar semester. Eller så lyssnar jag efteråt på webben förstås.

Först bland sommarpratarna, i går, var Mark Levengood, som uppfyllde mina höga förväntningar med råge. I dag är det Torgny Lindgren som ska prata. Nu tittade solen fram. Jag tror att jag sätter mig på balkongen och lyssnar. Här hittar du hela listan med årets sommarpratare.

Skit i etiketten!

Jag brukar inte läsa fantasy. Av någon anledning har jag fått för mig att jag inte gillar den typen av berättelser. Skumma världar med påhittade figurer kan jag väl inte tänka mig in i. Eller?

Inte heller brukar jag läsa barn- och ungdomsböcker särskilt ofta. En berättelse som är  skriven för en tolvåring kan väl inte ge mig något, jag som är tre gånger så gammal och har helt andra efarenheter. Eller?

Jag har slukat alla Harry Potter-böckerna, och jag har skrattat, gråtit och levt mig in fullständigt. Jag har även sett filmerna – utan att bry mig om att jag har höjt biopublikens medelålder rejält. Att både böckerna och filmerna är skrivna för en yngre publik har jag inte funderat så mycket på. Och först efter att ha läst flera av böckerna i serien insåg jag att jag hade gett mig in i fantasygenren.

Ibland korrekturläser jag skönlitteratur åt ett förlag som bland annat ger ut fantasifulla sagor riktade till en läsargrupp på 9-12 år. Jag brukar fastna så mycket i historierna att jag till slut är tvungen att läsa klart hela manuset en gång innan jag kan börja om och koncentrera mig på korrekturläsningen. Jo, du gissar rätt, det handlar om fantasy här också. Jag gillar tydligen fantasy. Eller? Och jag har inga som helst problem att leva mig in i historierna, även om de råkar vara riktade till en yngre publik. När jag tänker har jag även läst och gillat fler böcker som riktar sig till yngre, I taket lyser stjärnorna av Johanna Thydell, till exempel

De senaste dagarna har jag läst Arra av Maria Turtschaninoff. Det är en berättelse om en annan värld än den jag lever i. Arra är den stumma flickan omgivningen betraktar som korkad och mindre vetande. Det är en berättelse om gott och ont, om kärlek och smärta, om prinsar och krig och om övernaturliga krafter. Men det är också en berättelse som påminner mycket om min värld. Det är en berättelse om att den som lär sig lyssna på sin omgivning kan utföra storverk. Det är en berättelse om att den som har ett mål kan nå det genom envishet och vilja. Det är en berättelse om att inte underskatta naturens kraft. Som vuxen ser jag antagligen andra saker än barnet eller tonåringen, men det betyder inte att min upplevelse av boken blir sämre, kanske är det till och med tvärtom?

Förlagen måste bestämma vilken genre en bok tillhör. Det är en viktig del i marknadsföringsarbetet. Man kan aldrig försöka sälja en bok (eller för den delen något annat) till ”alla”. Men du som läsare behöver inte bry dig det allra minsta om vilken etikett förlaget har satt på en bok. Strunta i om förlaget anser att något är en barnbok, chicklitt eller en deckare! En bra historia är en bra historia, oavsett genre. Och det enda du som läsare behöver bry dig om är att njuta av den.

Pin It on Pinterest