Skriva ner bra saker ur skönlitterära böcker

När jag läser en skönlitterär bok så sätter jag alltid märklappar i boken när jag hittar en bra formulering. När jag har läst ut boken så går jag igenom lapparna och antecknar alla de bra formuleringarna – insorterade i olika kategorier.

Nä, okej, nu ljög jag faktiskt lite. Jag gjorde så här tidigare, men jag kom av mig i samband med att jag inte skrev något skönlitterärt på flera år. När jag prioriterade de tre fackböckerna som jag har skrivit. Men så plötsligt händer det. Under läsningen av Hela havet stormar av Arne Dahl, en av mina favoritförfattare, gjorde jag det här igen. När jag satt och skrev in anteckningarna så noterade jag för övrigt att förra gången jag sparade dokumentet med mina anteckningar var 2009 – jag har uppenbarligen inte gjort det här på ett tag :-)

Min tanke med det här dokumentet är att när jag sitter och skriver och saknar en bra formulering så kan jag öppna dokumentet, och om jag till exempel behöver beskriva vädret så går jag till kategorin Väder och ser vad jag hittar där. Jag tar förstås inte en redan befintlig formulering; det handlar snarare om att låta mig inspireras av det jag har läst och gillat till att själv skriva något bra.

I teorin låter det bra, eller hur? I praktiken fungerar det inte alls. När jag sitter och skriver vill jag inte fundera för mycket på enstaka formuleringar. Om jag inte kommer på något bra så skriver jag något dåligt och går vidare – och tänker att jag får återkomma till det när jag redigerar. Och när jag redigerar så brukar jag bara utgå från texten jag har och slipa på det – inte titta på något annat material. Det som händer är alltså att jag inte alls använder det här dokumentet när jag väl har samlat ihop materialet. Betyder det att jag samlar material helt i onödan, eller lär jag mig något ändå?

Hur skulle du använda det här dokumentet med formuleringar om du var jag? Gör du kanske själv något liknande?

Manusredigering i midsommartid

Författarfredagen är inställd den här veckan pga midsommar. Jag ska försöka få till lite manusredigering i kväll i stället. Och en smula på söndag. Om jag orkar. Jag börjar känna mig sliten och i behov av semester. Det tog på krafterna att sitta och mangla manus häromhelgen och sedan sätta igång med en ny jobbvecka på måndagen.

Vilken tur då att det är semester om två och en halv vecka! Jag skulle egentligen vilja hinna igenom alla Ingalills detaljmarkeringar i manuset innan dess, medan jag kommer ihåg vad vi pratade om där på bryggan. Men just nu känns det som en omöjlighet tyvärr.

Författarfredag: mera manusredigering

Jag funderade på att vara ledig idag, för jag känner mig lite sliten – hela förra helgen gick ju åt till att jobba och resa. Men så inser jag att det inte blir någon ordentlig författarfredag nästa vecka, eftersom det är midsommarafton då. Jag ska se om jag får till lite redigeringstid ändå nästa vecka. Men det får bli manusredigering i dag i alla fall. Med några avbrott för annat som också behöver göras.

Jag har börjat så smått med manusredigeringen igen efter genomgången med Ingalill förra veckan. Det känns bra, och det vore skönt att känna att jag har hunnit en bra bit på väg innan jag går på semester. Fast det kan mycket väl vara önsketänkande.

Semester ja. Bra grej! Bara tre veckor kvar dit nu. Så mycket som jag vill hinna med innan dess. Puh!

Manusmangling med redaktören

Tsunamiromanens kloka redaktör, Ingalill Andreasson, har 30 års erfarenhet som skrivarkurslärare, så hon vet vad som fungerar. Något som hon till exempel vet fungerar är att om författaren och redaktören träffas under redigeringsprocessen och har tillfälle att prata om manuset vid flera tillfällen under några dagar eller en vecka så dyker det upp nya idéer och synpunkter under tiden.

Så jag åkte iväg till Kiddön, en ö i den bohuslänska skärgården där Ingalill tillbringar en stor del av sin tid, en ö som hon dessutom har skrivit en bok om tillsammans med sin man som är född på ön: Kiddön – skutor och öliv under två sekel.

Till Kiddön får man åka egen båt från närliggande Hamburgsund.

wpid-20150604_213613.jpg

Jag kom ut till ön i torsdags kväll och installerades i skrivarstugan med den här utsikten:

wpid-20150605_083015.jpg

På lördagen satt Ingalill och jag på bryggan under en stor del av dagen och jobbade med manuset.

wpid-20150606_172511.jpg

Hon hade skrivit ut manuset på papper och gjort massor av anteckningar. Vi gick igenom i princip alla kommentarer, och dessutom kom vi in på en del övergripande saker om struktur och så vidare. Hon föreslog en hel del omflyttningar i manuset, bland annat i manusets första del, som innehåller en del tidshopp. Det här är något som jag tycker är knepigt. Jag hamnar ofta i lägen där jag tycker att jag behöver tidshopp för att förklara bakgrundsinformation, och så kommer läsaren ut ur historien och har kanske svårt att hitta tillbaka.

Dessutom tycker hon att slutet är för hattigt, så vi diskuterade olika alternativ. Ska de här två kapitlen slås ihop? Behöver den här personen få ett eget kapitel i slutet för att knytas ihop. Och ska verkligen den här tråden, som inte alls är viktigast i boken, få så mycket utrymme i epilogen? (Nej, det ska den så klart inte – ur tänkte jag där egentligen?)

Det kan vara svårt att få överblick över ett manus med många personer och flera parallella historier. Jag har inte provat att skriva i till exempel Scrivener, som jag misstänker att man har nytt av i sådana lägen. Ingalill använde trasmattemetoden för att få ordning på strukturen. Ja, det är väl inget vedertaget namn direkt, men det var så det såg ut när hon hade ritat upp hela strukturen med olika färger för de olika personerna:

wpid-20150605_105812.jpg

En mycket stor fördel med att gå igenom kommentarerna IRL med redaktören är att jag då kan ställa alla mina frågor direkt och komma med invändningar. De allra flesta av kommentarerna köpte jag rakt av, men ibland behöver jag en motivering till varför en formulering inte håller. En bra redaktör är bättre lämpad än jag att bedöma min text – själv är jag ju så hemmablind. Men jag vill inte ändra något bara för att redaktören tycker det. I slutänden är det jag som författare som måste kunna stå för texten, och för att ta ställning till en ändring så behöver jag veta varför jag i så fall ska göra den. På bryggan kunde jag ställa mina frågor och få svar direkt.

Under lunchpausen gjorde jag yoga på bryggan och tog säsongens första dopp i havet. Det var tolv grader i vattnet, men vad gör man inte för att få den rätta sommarkänslan :-)

wpid-20150605_1407200.jpg

På fredagskvällen var jag så trött att jag såg i kors, och det kändes som om jag hade varit hemifrån i en vecka, fast jag bara varit på Kiddön i ett dygn.

På lördagen var det sämre väder, och vi började dagen inomhus. Vi gick igenom fler övergripande frågor och tittade närmare på trasmattan. Hur ser balansen ut mellan de olika historierna? Är det någon som får för mycket uppmärksamhet under en viss del av boken? Går det att bryta av det genom att klippa in delar av en annan av historierna mitt i, så att det långa avsnittet blir två kortare? Jag har ett nytt strukturförslag med mig hem som jag ska prova. Det blir en del klippa och klistra, skriva lite nytt, stryka ett och annat kapitel och se till att den information som behöver vara med därifrån kommer med i något annat avsnitt. Och så klurade vi på baksidestexten.

Parallellt med att Ingalill har läst manuset har jag två testläsare – författare båda två – som har varit snälla och läst och kommit med smarta synpunkter. Jag passade på att stämma av deras kommentarer med Ingalill. På några punkter var alla tre läsarna rörande överens, och det känns så bra. Det är liksom inget snack då; det här funkar inte – det är bara att skriva om. På andra punkter tyckte inte alla lika.

Vi tog en lång siesta, när jag omvandlade helgens diskussioner till en att göra-lista. Och yogade på bryggan och badade förstås :-)

På eftermiddagen var det bryggväder igen. Vi plockade upp några lösa trådar och jag ställde de frågor som dykt upp under dagen. Jag avslutade arbetsdagen med en timmes ensamarbete på bryggan där jag flyttade runt lite textavsnitt i manuset.

Nu är jag på väg hem. Med mig har jag en rejäl men inte oöverstiglig att göra-lista. Jag bedömer att den här redigeringsomgången går betydligt snabbare än den jag har gjort på egen hand under våren. Skönt! Men i kalendertid kommer det som vanligt att ta lång tid. Jag är ju bara författare på fredagar, och dessutom tänker jag ha sedvanligt lång semester under sommaren. Om inget oväntat händer ger jag ut tsunamiromanen på egen hand, och en gissning just nu är att den kommer ut på vårvintern 2016. Håll tummarna för att den tidsplanen håller. Och att jag kommer på en titel på boken före dess :-)

Manusbearbetning i den bohuslänska skärgården

Jag sitter på ett tåg på väg mot västkusten för att träffa tsunamiromanens redaktör. Hon har alltså läst och brottats med manuset och nu ska hon dela med sig av vad hon har kommit fram till. Vi ska ägna ett par dagar åt att diskutera manuset, och det är med skräckblandad förtjusning jag ser fram emot det.

Det är alltid suveränt nyttigt att få återkoppling på ett manus. Både för att manuset blir bättre av det och för att jag själv utvecklas som författare. Samtidigt så kommer jag förstås att få en hel del kritik och det kommer att dyka upp saker som känns svåra och jobbiga att omarbeta. Men vatusan, jag har ju gjort det här förr. Det är bara att kavla upp ärmarna och sätta igång.

Manusarbetet de närmaste dagarna kommer att ske i redaktören Ingalills skrivarstuga i den bohuslänska skärgården. Jag hoppas att jag får tid att njuta av naturen också.

En bok om kreativitet

Jag läser i Metro om en bok om kreativitet (länk borttagen pga trasig).  Och tänker: hade inte jag tänkt att skriva den där boken? Förmodligen var det inte alls den boken jag hade tänkt skriva utan någon helt annan. Och idén om en kreativitetsbok står inte så högt upp över listan på böcker som jag ska skriva, så den här boken hinner bli inaktuell innan det är dags :-)

Den här boken heter i alla fall Kreativitetskoden – från idé till succé och är skriven av Nicolas Jaquemot, som är arbetslivsforskare. Enligt Metroartikeln bjuder boken på forskning och kunskap om kreativitet och dessutom intervjuer med kreativa personer. Låter mycket intressant! Jag noterar genast boken på min läslista. Någon som har läst den och kan berätta om den är så bra som jag tror?

Välkommen på gitarrkonsert år 2078

Man brukar ju säga att det tar tiotusen timmar att bli riktigt bra på något. Jag försöker lära mig att spela gitarr, och jag har tänkt att det vore roligt att vara bra på det om tio år. Men så började jag räkna. Om jag ska lägga tiotusen timmar på tio år är det tusen timmar om året, det vill säga nästan tre timmar om dagen. Jag lägger snarare tre timmar i veckan. Det innebär att det kommer att ta 64 år för mig att bli bra på gitarr. Jag började för ett år sedan, när jag var 39. Om jag fortsätter i samma takt kommer jag alltså att vara en jävel på gitarr när jag är 103 år. Ja ja, en ska väl ha något att se fram emot :-)

Hur mycket tid har jag lagt på att skriva skönlitteratur då? Knappast några tiotusen timmar heller. Jag skrev en del när jag var liten och i tonåren. Sedan hade jag ett långt uppehåll och efter det kom jag igång igen 2003. Det är tolv år sedan. Jag skriver på fredagar, men jag har haft flera uppehåll i det skönlitterära skrivandet för att skriva fackböcker. Låt oss säga att jag
har skrivit tio timmar i veckan i åtta år. Det blir runt 500 timmar per år – fast då räknar jag nog snällt; jag har oftast varit ledig på sommaren. Men i så fall skulle jag ha lagt 4 000 timmar på att skriva. Det borde betyda att jag i alla fall är en bra bit på väg mot att bli riktigt bra på att skriva
skönlitteratur. Jag behöver bara skriva romaner i tolv år till så är jag där :-)

Brukstexter däremot är jag redan riktigt bra på. Sexton år som språkkonsult, plus språkkonsultutbildningen innan dess, borde innebära att jag har lagt tiotusen timmar på att skriva och granska texter. Ur det perspektivet är det inte konstigt att jag har haft lättare att få mina fackböcker antagna av förlag än mina romaner.

Som vanligt handlar det om prioriteringar. Att spela gitarr är en rolig hobby för mig, och då är det okej om det tar 64 år för mig att bli bra på det. Det vill säga det är okej att jag antagligen inte kommer att lägga tiotusen timmar på det; jag kan fortsätta att spela på hobbynivå och vara nöjd med det. Att skriva romaner är en grundläggande komponent i mitt liv, så det kommer jag att lägga tiotusen timmar på. Dessutom finns det förstås många författare som lyckas skriva en bra roman på första försöket.

Vad vill du lägga tiotusen timmar på?

Nyfikna medpassagerare

När jag sitter på Roslagsbanan och redigerar min kommande roman händer det ofta att medpassageraren i sätet bredvid mig kastar nyfikna blickar på min datorskärm. Vad tror du att jag gör då?

A. Vrider skärmen diskret bort från den nyfikna och fortsätter att jobba.
B. Säger med hög röst: ”Skulle du kunna låta bli att läsa på min skärm?”
C. Börjar skrolla upp och ner så att texten är i ständig rörelse och den nyfikna inte kan se vad jag skriver.
D. Möter den nyfiknas blick och säger glatt: ”Det här är en roman som handlar om tsunamin i Sydostasien 2004. Den kommer ut under nästa år. Vill du förhandsbeställa en bok?”

Nu finns Akrobaten som e-bok!

Tjoho, nu finns Akrobaten som e-bok! Jag är fortfarande förvånad över hur snabbt och smidigt det gick att få till det – jag tror liksom att det kommer att dyka upp något bakslag när som helst :-o

Vill du köpa Akrobaten som e-bok så hittar du den till exempel på Adlibris eller Bokus.

 

 

Brukar du drabbas av skrivkramp?

Skrivkramp är ett känt begrepp i författarvärlden. Det innebär en mental blockering som innebär att författaren inte kan skriva. Skrivkrampen är oftast övergående och varar under en kortare eller längre period. Åtminstone i min omgivning så används ordet skrivkramp främst på det här bildliga sättet, men den ursprungliga betydelsen är förstås att rent fysiskt få ont i handen av att skriva (med penna).

(På Wikipedia står det just nu bara om den rent fysiska skrivkrampen, och där står att ”Uttrycket används ofta felaktigt om den mentala blockering skribenter kan drabbas av, kallad skrivblockering.” Hej Wikipediaskribent! Du kanske inte visste det men det är inte du utan språkbrukarna som bestämmer över språket. Och eftersom många använder ordet skrivkramp i betydelsen mental skrivblockering så betyder det numera det. Också.)

Jag har aldrig haft skrivkramp, och jag har svårt att tänka mig in i situationen att jag inte skulle kunna skriva alls. När jag skriver skönlitteratur jobbar jag med ett detaljerat synopsis. När jag kommer till själva skrivfasen av skrivprocessen så vet jag ungefär vad som ska hända i boken; jag behöver ”bara” skriva ner det ;-)

Avsnitt 19 av Deckarpodden – en utmärkt podd med Sofie Sarenbrant och Emelie Schepp – handlar om just skrivkramp. När jag lyssnade på det tyckte jag mig förstå att det är större risk att drabbas av skrivkramp för den som är författare på heltid och försörjer sig på det. Jag som oftast bara jobbar som författare en dag i veckan har ingen press – annat än från mig själv – att skriva. Jag har hittills aldrig haft några deadlines för att skriva skönlitteratur, och det behöver inte märkas särskilt mycket om jag knappt får något skrivet under några veckor. Det är ingen utom jag själv som skulle notera om det tog fjorton månader i stället för tretton för mig att få fram ett första utkast.

Visst har jag haft skrivardagar när jag inte fick något skrivet. Men jag har aldrig sett det som skrivkramp, utan som att jag är trött eller ofokuserad eller har en dålig dag. Jag inbillar mig att för att räknar som skrivkramp behöver det pågå under en längre period. Eller?

Brukar du drabbas av skrivkramp? I vilka situationer? Vad gör du för att kunna skriva igen?

Pin It on Pinterest