Kliv ut ur din bekvämlighetszon

Kliv ut ur din bekvämlighetszon. Orden yttras så ofta att de närmast har blivit en klyscha. Men orsaken till att något blir en klyscha är ju att det ligger mycket i dem. Jag är både bra och dålig på att kliva ut ur min zon. De senaste åren eller så har jag provat massor av nya fritidsaktiviteter. Eller vad sägs om aikido, fridans, alla kan sjunga-kör, iaido, skrattyoga, capoeira, line dance, kickboxning, operasång och säkert flera saker till som jag inte kommer ihåg just nu.  Några av aktiviteterna har påverkat mitt liv positivt på olika sätt – jag har lärt mig något som jag har nytta av även i andra delar av livet eller lärt känna nya människor.

Å andra sidan har jag lätt för att fastna i mina vanliga hjulspår. Om inte en trasig höft och en trasig rygg tvingat mig till ett längre uppehåll i min karateträning hade jag aldrig tagit mig tid att prova allt det här.

Att åka till Kanarieöarna i sju veckor var definitivt utanför min bekvämlighetszon. Jag gillar inte att resa, jag var inte helt bekväm med att åka ensam, jag var osäker på om jag verkligen hade råd, jag avskyr att boka och förbereda resor – och tusen andra ursäkter. Men jag tog äntligen tag i det och kom iväg. Det är ett viktigt steg i min ambition att leva mitt liv så som jag vill leva det. Jag gillar inte att vara i Sverige på vintern – nu slapp jag det under en period.

Är du bra på att kliva ut ur din bekvämlighetszon? När gör du det? Hur gör du det? Och när låter du bli, fast du kanske borde ta steget?

Allt du behöver har du inom dig

Innan jag åkte iväg till Teneriffa och La Gomera så var jag lite nervös för att jag skulle känna mig ensam på resan. Jag hade faktiskt aldrig varit hemifrån i sju veckor i sträck tidigare. Skulle jag längta hem?  Men så fick jag höra de här kloka orden, i ett helt annat sammanhang: Allt du behöver har du inom dig. Och visst är det så.

Jag var ensam i fem av de sju veckor jag var borta. Och inte längtade jag hem! Jag hade ju allt jag behövde. Nu är jag hemma igen. Tanken på att åka hem till alla minusgraderna här hemma i Sverige var inte alls lockande. Men nu när jag är hemma känns det helt okej. Jag har laddat solcellerna ordentligt, så jag har energi så att det räcker ända till våren. Dessutom har jag ju allt jag behöver.

Har du allt du behöver inom dig?

Uppdatering: Du vet väl att jag bloggar om La Gomera på Gomerabloggen numera? Välkommen dit om du vill läsa mer om La Gomera och Valle Gran Rey och vad jag har för mig när jag är där.

Hur går det med spanskan egentligen?

Innan jag åkte till La Gomera funderade jag på att det vore kul att plugga lite spanska när jag är där. Gå någon lagom ansträngande kurs ett par tillfällen i veckan kanske. Men när jag väl kom dit insåg jag att jag inte prioriterade det. Jag har ju jobbat för det mesta, och så vill jag träna ungefär lika mycket som vanligt (fast lite mindre har det nog blivit, har jag en känsla av). På helgerna och semestern vill jag inte plugga; då behöver jag vara ledig. Jag har nog hängt i sociala medier ännu mer än vanligt, för att få ett socialt sammanhang. Och så vill jag ju njuta av bergen, havet och palmerna. Så hur skulle jag hinna plugga? Nej, då får jag nog åka på en separat pluggresa. Eller planera in någon veckas intensivkurs kanske?

Men inom ett område har jag förbättrat min spanska markant: mat. Och då särskilt det där som jag handlar i mataffären – mycket frukt och grönsaker alltså. Nu har jag inte bara koll på vad bananer och tomater heter på spanska, utan även kikärter, zucchini och aubergine. Jag lärde mig många av matorden redan på Teneriffa, där det var tydligt skyltat i grönsaksdisken i de eminenta mataffärerna. Och det hade jag nytta av när jag kom till La Gomera – i många av de minsta supermercadorna (spenska?) handlar man grönsaker över disk och då är det en fördel att veta vad man ska beställa.

För övrigt hittade jag ingen kurs i spanska (även om det säkert fanns om jag verkligen hade letat). Däremot flera i tyska. Fast det är klart, givet människorna i Valle Gran Rey, om målet är att klara mig så bra som möjligt där så skulle jag ha minst lika stor nytta av att plugga tyska som spanska.

Nu är jag på väg hem. Om man flyger med Norwegian kan man surfa på flyget. Det känns väldigt hightech. Ska dock ta mig samman och sluta med det snart, så att jag kan skriva lite i stället.

Uppdatering: Du vet väl att jag bloggar om La Gomera på Gomerabloggen numera? Välkommen dit om du vill läsa mer om La Gomera och Valle Gran Rey och vad jag har för mig när jag är där.

På väg hem: Los Cristianos

I morse tog jag bussen från Valle Gran Rey till San Sebastián. Det tog två timmar och jag mådde inte alls lika illa som när jag åkte åt andra hållet. I San Sebastián hade jag några timmars väntetid innan båten skulle gå. Jag har ju varit där vid två andra tillfällen under den här resan, och det är inte en mer spännande plats än att jag har sett det jag ville se där. Så jag tänkte ägna en stund åt att skriva. Ja, faktiskt. Jag har inte ägnat mig åt något bokskrivande på över ett halvår, men nu är det dags igen. Så småningom ska jag berätta mer om det.

Jag hade en romantisk bild av att jag skulle sitta på något mysigt fik och sippa på en latte och skriva i skuggan under ett parasoll. Och jag gillar verkligen fik, men på något sätt så blir det ändå aldrig så. Kaffe dricker jag inte, sötsaker är aldrig så goda som de ser ut i kafédisken, mellanmål har jag alltid med mig och lunchlåda också för det mesta. Och vadå i skuggan? Det var för sjutton min sista chans att få sol på mig på den här resan! Så jag satte mig på en parkbänk i solen. Men det var precis vid havet, så det var mysigt ändå. Om än väldigt blåsigt; det är tydligen något som går här på Kanarieöarna just nu. Men jag fick faktiskt till en skrivstund där i solen. Det var på tiden – jag som skulle ha börjat skriva vid årsskiftet – en månads försening alltså.

Sedan tog jag båten till Teneriffa. Jag var lite orolig för att bli sjösjuk i blåsten, och i början var det ruskigt gungigt. Men det blev bättre. Eller så vande jag mig.  Och så kom jag fram till Los Cristianos. Jag var ju här en stund för en dryg månad sedan , men då hade jag mest fokus på att hitta Gomerabåten, så jag hann inte se något.

Los Cristianos är något helt annat än den miljö jag har vant mig vid den senaste månaden. Det är en turistort, helt enkelt, med allt det innebär. Den sticker inte ut på något särskilt sätt – jag har varit på betydligt turistigare turistorter än den här, men nu när jag kommer från mitt paradis så blir det så tydligt. Det går säkert utmärkt att fördriva en vecka eller så här. Men om du har tänkt göra det så tänk om! :-) Det är sååå värt de extra restimmarna att ta båten till Gomera och sedan bussen till Valle Gran Rey. Beroende på vad du är ute efter förstås – vill du ha mer liv och rörelse, affärer och souvenirer så är det bättre i Los Cristianos. Och jag tyckte att det var kul att komma hit och se skillnaden. Jag gillar kontraster.

Jag tror att det tydligaste är människorna – eller kanske snarare de aktiviteter de ägnar sig  åt. I Valle Gran Rey vandrar folk i bergen, går på yoga och spelar didgeridoo. I Los Cristianos ligger de i solstolar, dricker öl och äter gigantiska glasscuper med vispgrädde. Och jo, även omfånget på människornas kroppshyddor skiljer sig märkbart åt om man jämför Valle Gran Rey och Los Cristianos.

Jag blev inte det minsta sugen på öl eller glasscup när jag såg turisterna här. Däremot på att ta en joggingtur. Så det gjorde jag. Och det är en aktivitet som går alldeles utmärkt ihop med att upptäcka stan. Mitt mål var att hitta busstationen, eftersom jag tänker ta bussen härifrån till Teneriffas södra flygplats i morgon förmiddag. Jag kastade en blick på en karta så jag visste vilket håll jag skulle åt och gav mig av. Den som känner mig vet att jag 1) inte kan läsa kartor 2) inte har det minsta tillstymmelse till lokalsinne och 3) absolut inte kan komma ihåg en kartbild i huvudet och sedan följa den utan att titta på kartan igen. Jag är bra på andra saker. Ord, till exempel.

Jag hittade naturligtvis inte busstationen. Jag joggade en sväng på byn i stället och sedan ner på stranden. Och så tillbaka in i stan. Så småningom hittade jag faktiskt busstationen, fast det var mest en slump. Och då visste jag inte var mitt hotell var. Till slut hittade jag i alla fall dit också, och tog för säkerhets skull en extra tur fram och tillbaka mellan stationen och hotellet. Så nu hittar jag. Tror jag. Och så är jag trött i benen.

(Alltså Los Cristianos är inte stort alls. Jag hade ingen klocka på mig men jag var absolut inte ute längre än en timme, och jag joggar lååååångsamt, så det var ingen lång runda. Bentröttheten beror nog mest på att jag inte har joggat sedan förra gången jag var på Teneriffa. På La Gomera bodde jag ju i bergen, och jag orkade inte jogga i den branta lutningen, så det blev bergspromenader i stället.)

Sedan gick jag ut en stund på stan igen, handlade matlåda till morgondagen och tittade längtansfullt på Gomerabåtarna. I morgon åker jag hem. Jag läser att det är -17 grader i Stockholm just nu. Sa jag att jag gillar kontraster? I så fall tar jag tillbaka det.

Uppdatering: Du vet väl att jag bloggar om La Gomera på Gomerabloggen numera? Välkommen dit om du vill läsa mer om La Gomera och Valle Gran Rey och vad jag har för mig när jag är där.

Äventyr eller lugn och ro?

Flera har sagt till mig på sistone att ”Vilka äventyr du är med om!” eller ”Nu medan du är på äventyr …” Jag inser att det, åtminstone ibland, är så jag beskriver situationen här på bloggen. De dagar jag framför allt har bloggat om är resdagarna och de dagar när det händer något särskilt, sådant som inte händer mig hemma. Men det är inte alls så jag ser på min resa egentligen. Om jag ska vara noga så ser jag inte ens på det som en resa – för jag gillar ju inte att resa – utan som en vistelse.

Mitt mål med den här vistelsen är bara att slippa den svenska vinterkylan och det svenska vintermörkret och att skapa mig en vardag i ett klimat som jag gillar bättre. Det har lyckats. De flesta dagarna har jag helt enkelt suttit här på balkongen och jobbat med mina vanliga jobb med min vanliga dator, ”pratat” med mina vanliga Facebookvänner och kanske varvat det med att ta en promenad eller gå och handla min vanliga mat.

Det är klart att det är roligt när det händer saker utöver det vanliga också. Men för mig fungerar 80/20-regeln här, liksom inom många andra områden. Jag är nöjd om min tillvaro består av 80 procent lugn och ro och 20 procent lek och äventyr. Det förutsätter förstås att jag är nöjd med min vanliga vardagstillvaro, och chansen för det är större om jag befinner mig i ett klimat som jag gillar.

Hur vill du ha det i ditt liv? Äventyr eller lugn och ro?

Uppdatering: Du vet väl att jag bloggar om La Gomera på Gomerabloggen numera? Välkommen dit om du vill läsa mer om La Gomera och Valle Gran Rey och vad jag har för mig när jag är där.

Vandring Valle Gran Rey – Arure – Valle Gran Rey

Vem försökte jag lura när jag påstod att jag inte alls behövde gå hela vägen till Arure? Naturligtvis kunde jag inte låta bli att gå hela vägen. Det rådde olika meningar bland mina sångvänner om hur lång tid det skulle ta att gå upp. L trodde att det skulle ta uppåt 4 timmar. C, däremot, gick hela vägen upp på två timmar förra veckan. L hävdar att C då måste ha sprungit upp, för så fort går det inte. Så jag var nyfiken på hur lång tid det skulle ta. Dessutom har jag gått början av vägen flera gånger den senaste månaden, men det har oftast varit på jobbdagar och jag har aldrig haft tid att gå särskilt långt.

Den första timmen var det serpentinstig uppåt. Det var en svettig timme där jag hade rejält med puls. Och för varje sväng blev utsikten över dalen mer magnifik.

Valle Gran Rey

Väl uppe på berget var det alldeles platt, och jag fick ingen känsla alls för att jag var uppe i bergen. Men jag såg ut över havet, och jag undrar om man inte skymtar grannön El Hierro på den här bilden:

Sedan följde den bästa biten med berg, himmel, gröna dalar, blått hav. Och äh, vad jag inte har några bilder som visar hur vackert det var. Ni får helt enkelt tro mig när jag med tusen ord, som säger mer än mina mobilbilder, påstår att det var fantastiskt:

Väl uppe i byn Arure vände jag utan att ens gå fram till puben som verkar vara det allmänna riktmärket där. Det var vägen som var målet, och det tog mig två timmar och en kvart att komma upp. Då såg jag puben på andra sidan en dalgång, och det är möjligt att det hade tagit mig en kvart till att gå bort dit. Men jag tänkte gå tillbaka ner också, så jag började gå igen. Ibland hade jag sällskap:

Jag tog rast på en platt sten, åt min matsäck och tittade ner i dalen. Själva stan syntes inte från mitt rastställe men jag såg en liten  bit av huvudvägen. När jag satt där och försökte orientera mig i hur långt upp från havet den biten av vägen är så insåg jag plötsligt: Jag ser mitt hus! Vad är oddsen för att mitt hus ligger på just de hundra meter av vägen som jag såg från mitt lunchställe? Jag inser att ni inte ser mitt hus på den här bilden, men jag lovar att det är där:

Efter lunchpausen fortsatte jag neråt. Fem timmar tog den här vandringen tur och retur från skylten i La Calera som pekar mot Arure. Ja, jag inser att just det här är ointressanta detaljer, men det är bra för mig att komma ihåg, och mina sångvänner är möjligtvis intresserade. Ni andra får stå ut. Jag har en bit att gå hem längs vägen också från den där skylten, så sammanlagt var jag ute i närmare sex timmar. Egentligen tycker jag att en lagom vandring snarare är på fyra timmar, så jag var rejält trött när jag kom hem – tröttare än förra lördagen när jag var ute längre tid tillsammans med sångvännerna. Men å andra sidan  höll jag ett klart högre tempo igår.

I dag har jag bestämt lite träningsvärk i vaderna :-)

Uppdatering: Du vet väl att jag bloggar om La Gomera på Gomerabloggen numera? Välkommen dit om du vill läsa mer om La Gomera och Valle Gran Rey och vad jag har för mig när jag är där.

Tydliga tecken

I morse tänkte jag tackla min reseplaneringsfobi på allvar genom att kolla upp tider för båt, buss och flyg och göra en plan för min hemresa – en hel vecka i förväg. Jag gick in på Spanairs webbplats. Bara för att upptäcka att de har gått i konkurs!

I eftermiddags tänkte jag att jag skulle tackla min reseplaneringsfobi på allvar genom att köpa en båtbiljett till Teneriffa – en hel vecka i förväg. Jag gick till hamnkontoret här i Valle Gran Rey. Bara för att upptäcka att från och med den 1 februari går det inte längre några båtar från Valle Gran Rey till Teneriffa!

Kan man få tydligare tecken än så på att det är helt fel att åka härifrån? ;-)

Men, men … jag har ju ett liv hemma också, så jag väljer att tolka tecknen som att det visserligen är här jag ska vara, men att jag får komma hit igen senare snarare än att stanna kvar här nu.

När jag fick reda på konkursen var mitt fokus på att ordna en ny hemresa, snarare än att ta reda på om jag kan få tillbaka mina pengar. Jag letade runt på ett par resebokningssajter men hittade bara resor som var antingen dyra (från kanske fem eller sex tusen och uppåt för en enkel resa) eller som inkluderade övernattning någonstans på vägen. Och det fanns inget på lördag när jag hade tänkt åka. Men jag visste att Norwegian flyger hit, så jag gick till deras webbplats. Där fanns en flight på söndag. Med två platser kvar. Jag hade gärna letat ett tag till för att se om jag kunde hitta något på lördag i stället. Och jag hade gärna tagit reda på om det går att få en ersättningsresa på något sätt. Men i det läget kändes det viktigare att knipa en av de där platserna, så jag gjorde det. Två tusen spänn gick den på. Och så blir det till att ta åksjukebussen till San Sebastián och ta båten därifrån till Teneriffa. Och så får jag kolla upp om min rese-/hemförsäkring täcker något vid konkurser. Och den där konkursförsäkringen jag tecknade hos Spanair, hur funkar den? Jag menar, vem ska betala mig när de som jag tecknade försäkringen hos har gått i konkurs? Tänkte jag verkligen igenom det här när jag bockade i konkursförsäkringsrutan?

Min lägenhet har jag ju bara tills på lördag, så nu är min plan att jag ska åka till Teneriffa på lördag och bo en natt i Los Cristianos. Jag sitter och hotellsurfar just nu (avskyr att reseplaneringssurfa!). Det billigaste jag hittar är det här hotellet (uppdatering: länk borttagen pga trasig), för 79 euro. Det känns dyrt; jag vill minnas att jag betalade 43 euro per natt för hotellet jag bodde på i Puerto de la Cruz. Jag har ingen aning om ifall reseförsäkringen kommer att täcka en extra hotellnatt. Någon som har koll på billigt (men inte sunkigt) boende hotell i Los Cristianos? Eller borde jag låta bli att boka och försöka hitta något på plats? Tanken känns inte helt lockande – är det något som känns ännu jobbigare än att hotellsurfa så är det att springa runt på stan och leta efter hotell.

Men nu ska jag sluta negga. Allt löser sig alltid! Och jag har haft en skön dag. Gymmade på förmiddagen och sedan har jag hängt nere i byn tillsammans med ett par kurskamrater som stannade kvar några dagar efter sångveckan. Vi åt lunch på stammislunchrestaurangen nere vid hamnen (vi åt där flera gånger under sångveckan), softade på stranden ett tag, badade (det regnade men det är en världslig sak), åt glass. Sedan letade jag upp ett internetkafé där jag kunde skriva ut min nya flygbiljett och så traskade jag uppförsbackespromenaden upp till mig.

Uppdatering: Du vet väl att jag bloggar om La Gomera på Gomerabloggen numera? Välkommen dit om du vill läsa mer om La Gomera och Valle Gran Rey och vad jag har för mig när jag är där.

Jobbajobbajobba

Ljud jag hör från min balkong just nu:

  • en getskälla
  • två tuppar som gal ikapp
  • en mansröst som sjunger Cumlpeaños feliz så att det ekar mellan bergen.

Jag har suttit här på balkongen och jobbat intensivt i tre dagar i sträck. Planen var att jag efter en på tok för lång paus skulle återuppta mina skrivarfredagar idag. Men gårdagens språkgranskningsjobb visade sig bestå av en betydligt mer svårgranskad text än jag hade planerat, så jag sitter med den fortfarande och börjar inse att jag inte hinner med något skrivande idag :-( Men men, det kommer väl fler fredagar.

Idag är det mulet och ganska svalt, så dagens jobbklädsel är långbyxor och tunn fleecetröja. Men de två föregående dagarna har jag suttit här i bikini.

Nu tänker jag ta en paus för en promenad i bergen och sedan blir det mer jobb under kvällen. Förutom språkgranskningen har jag lite administrationssmåsaker som behöver fixas. Funderade på att skriva i helgen i stället, men nej, det är min sista helg här och jag vill inte ägna den åt att sitta framför datorn.

Uppdatering: Du vet väl att jag bloggar om La Gomera på Gomerabloggen numera? Välkommen dit om du vill läsa mer om La Gomera och Valle Gran Rey och vad jag har för mig när jag är där.

Säg hej till sjöharen

Jag tror bestämt att jag har utlovat en bild på en sjöhare. Så här ser den ut. Den är kanske en decimeter lång. Visst är den snygg? Den är alltså i vattnet och molnen är på himlen ovanför :-)

Sjöhare

Uppdatering: Du vet väl att jag bloggar om La Gomera på Gomerabloggen numera? Välkommen dit om du vill läsa mer om La Gomera och Valle Gran Rey och vad jag har för mig när jag är där.

Hem ljuva hem

Sångkursen flyttade till San Sebastián för ett par dagar och jag med den. Vi bodde på Parador La Gomera – ett ganska speciellt hotell. Fint. Utsikt över vattnet, stor och mysig trädgård, massor av sällskapsrum med gamla snygga möbler, grymt bra frukost. Och sångkursen var förstås lika bra som tidigare.

Men ändå. Det var något jag saknade. Jag trivdes inte riktigt. När jag skulle sova på kvällen låg jag och försökte klura ut vad det var. Jag funderade på om jag längtade hem – jag har ju ändå varit hemifrån i över en månad. Efter ett tag kom jag på var det var. Det var inte längtan hem till Sverige; jag längtade tillbaka till Valle Gran Rey.

Jag tog båten tillbaka från San Sebastián i förmiddags, och när den la till i hamnen så kom känslan tillbaka. Den där sköna. Den om att det ju är här jag ska vara. Jag tror inte att jag har känt så för någon annan plats tidigare – förutom hemma förstås. Det är något med bergen, havet, människorna, ljuset, känslan. Och nu är jag här igen. Undrar om jag verkligen måste åka härifrån?

Uppdatering: Du vet väl att jag bloggar om La Gomera på Gomerabloggen numera? Välkommen dit om du vill läsa mer om La Gomera och Valle Gran Rey och vad jag har för mig när jag är där.