Etikett: Akrobaten

Redigeringsfredagen den 7 februari

Äntligen blev det fredag igen – en fredag när jag faktiskt hade möjlighet att ägna mig åt Akrobaten. Jag läser igenom manuset för sista gången (!). Nä, okej, jag kommer att läsa igenom det i layoutat skick sedan också, parallellt med korrekturläsarna (för jag kan förstås inte korrekturläsa mitt eget manus). Men det här är sista gången jag läser manuset inom den egentliga redigeringen.

Tänk om jag hade vetat när jag satte igång med redigeringen igen i februari 2013 att det skulle ta ett helt år till. Undrar om jag ens hade gjort det då. På ett år hade jag ju hunnit skriva en helt ny roman, och det hade varit roligare. Men nu när jag är nästan klar är jag förstås glad att jag gjorde det. Jag tror också att jag har lärt mig mycket av att jobba tillsammans med en redaktör. Det ska bli spännande att se om jag kan se med skarpare ögon på mitt nästa manus, romanen B, som ligger i byrålådan och väntar på att också få bli redigerat.

Jag har läst halva manuset nu och har visst hopp om att bli färdig nästa fredag. Det är nära nu! :-)

Redigeringsfredag på balkongen

I dag stod det romanredigering på schemat. Jag har sedan många år en lista med ord och uttryck jag ska undvika eller minska användningen av när jag skriver skönlitteratur. I den här redigeringsomgången fick jag en sådan lista till av redaktören. Och delar av den har jag gått igenom idag. Det betyder att jag bland annat har ägnat denna fredag åt att

  • stryka 125 skulle och 93 hade
  • stryka hälften av alla själv i manuset
  • stryka hälften av alla uttryck som inkluderar tyst (i samband med den sökningen hittade jag typ fem de drack sitt kaffe under tystnad – hallå! variation!)
  • stryka två tredjedelar av alla till slut.

Självklart kommer jag att komplettera min befintliga lista med den nya listan från redaktören. Det är verkligen guld att ha en sådan checklista när man redigerar.

Att tillbringa dagen med att söka efter ord i ett dokument är kanske inte den mest spännande sysselsättningen, men jag var fokuserad. Det är nära till målet nu. Dessutom underlättade det att utsikten från mitt kontor (balkongen) fortfarande är den här:image

Jag håller även på och letar efter personer som kan blurba Akrobaten. (Vad blurba betyder? Läs vad jag skrev om det här.) Fick svar idag från en författare som jag verkligen, verkligen skulle vilja ha en blurb av att hen har tidsbrist och inte kan lova något men att hen ska läsa manuset och lämna ett citat om hen hinner. Så nu håller jag tummarna. Håll gärna en tumme du också. Vem tycker du annars borde blurba Akrobaten? 

PS Du har väl inte missat att jag bloggar från La Gomera på gomera.nu?

Jag lever i det förflutna

Ibland när jag redigerar Akrobaten-manuset så dyker det (fortfarande) upp saker som avslöjar att det har gått nio år sedan jag skrev texten. Ungdomar som lyssnar på cd-skivor – Hallå, hur många ungdomar gör det i dag? Folk som pratar fasta telefoner, där de borde ringa på mobilen.

Ibland handlar det också om att jag har utgått från hur det var när jag var ung. Om jag skriver utifrån tonårsperspektivet är det naturligt att jag tänker mig in i hur det var jag var tonåring. Kanske tänker jag inte på att dagens ungdomar använder dator till saker som man gjorde med papper och penna när jag var tonåring. (Nu låter det som om jag var i åttioårsåldern, men det har ju skett en hel del teknisk utveckling på de tjugo år som har gått sedan jag var i tonåren.) Sådant kan vara svårt att upptäcka på egen hand också – när jag läser igenom manuset känns de här sakerna fortfarande självklara för mig. Så vi får väl se vilken sådan blunder som kommer att finnas kvar i den färdiga boken :-)

Fyra dagars redigering av Akrobaten-manuset fick jag in förra veckan. Jo, jag vet att jag sa att jag skulle redigera i fem dagar, men så var det en del jobbadministration som behövde göras också, som jag trodde att jag skulle kunna göra med vänsterhanden under de här dagarna, men allt det blev kvar till söndagen.

Men jag är mycket nöjd med mitt arbete ändå. Min bedömning är att jag har ungefär tre dagars redigeringsarbete kvar med Akrobaten nu. En av dem planerar jag att göra på fredag.

Det här betyder förstås att det är dags att ta tag i själva bokutgivningen igen också. *blundar och håller för öronen och hoppas att det ska lösa sig på egen hand tills jag är klar med redigeringen*

Den nionde redigeringsrundan

Nu har jag fått tillbaka Akrobaten-manuset från redaktören igen och är igång med en ny redigeringsomgång. Den nionde och sista – förutom korrekturläsningen i slutänden förstås.

Innan jag började redigera kändes det riktigt trögt att sätta igång. Jag är liksom en smula trött på det här manuset. Men så visade det sig att det (vad jag har sett hittills) bara är detaljredigering som behövs den här gången. Fundera på formuleringar. Stryka några ord här och där. Och då kändes det inte som några problem längre. Det jag hade fasat för var om jag skulle behöva se över strukturen och de större frågorna igen. Det var det som tog mest energi i den förra redigeringsomgången.

Så nu sitter jag och detaljredigerar. Min bedömning är att det kommer att ta sex eller sju dagars arbete (Jag får in fem timmars effektivt arbete på en arbetsdag). Om det inte händer något oförutsett så har jag avsatt fem dagar på raken, onsdag till söndag, för redigering. Det betyder alltså att om jag lyckas hålla min tidsplan så har jag max ett par dagars redigering kvar på söndag kväll. Kan det vara så? Det är ju alldeles fantastiskt i så fall! Nu kör vi!

PS Du har väl inte missat att jag bloggar från La Gomera på gomera.nu?

Har jag passerat den bästa versionen?

Jag fick ett råd, eller snarare en varning, från en författarkollega tillika lektör häromdagen apropå att Akrobaten är hos redaktören igen och att jag kommer att redigera manuset ytterligare en gång. Hon uttryckte det som att ”du skriver dig förbi den bästa versionen”.

Jag började tänka på alla omarbetningar och turer och att jag flera gånger har ändrat inriktning på manuset fram och tillbaka, och så kände jag spontant att i så fall var det nog flera år – och många versioner – sedan jag redigerade mig förbi den bästa versionen.

Jag diskuterade även det här med en annan författarkollega, som sa sig vara övertygad om att den version som hon hade ett år före slutversionen av en av hennes böcker var den bästa versionen.

Å andra sidan: Den omarbetning som jag just har avslutat var den första versionen av Akrobaten där jag faktiskt har fått återkoppling på detaljnivå. (Tidigare har det handlat om mer övergripande råd och några nerslag här och där, från lektörer och förläggare.) Och den här detaljredigeringen är ju också viktig och inget jag kan hoppa över.

Min slutsats av det här resonemanget blir att jag behöver ta in en redaktör på ett tidigare stadium i processen – så att jag får möjlighet att omarbeta både detaljerna och de stora dragen i samma omarbetning. I stället för att det som nu blir i olika versioner av manuset.

Å tredje sidan: Min plan med Akrobaten var ju att hitta ett förlag. Och har man väl ett förlag så får man hjälp av en redaktör där. Jag tänker att man som författare knuten till ett förlag inte ska behöva bekosta en redaktör ur egen ficka också. (Rätta mig gärna om jag har fel här. Kanske har det ändrats i och med att konkurrensen för att få en roman utgiven av ett förlag har hårdnat?) Och min gissning är att jag kommer att vilja hitta ett förlag även till nästa manus. Och då kommer redaktören inte in förrän sent i processen igen.

Så hur borde jag göra med nästa manus för att inte skriva mig förbi den bästa versionen?

Ju mer man lär sig, desto mer inser man att man inte kan

Redaktören har gjort mig uppmärksam på en ovana jag har när jag skriver. Eller han har gjort mig uppmärksam på en massa ovanor jag har, men just nu är det en särskild ovana jag vill prata om. Det handlar om att jag flyttar över handlingen från en människa till ett föremål. Jag skriver till exempel två fulla pärmar balanserade i famnen, äggklockan berättade att potatisgratängen var klar eller boken gjorde sitt bästa för att fånga in Leila.

Som jag säkert har nämnt tidigare är min uppfattning så här när det gäller skönlitteratur: Jag som har skrivit det här manuset är den minst lämpade personen att bedöma vad som fungerar och vad som inte fungerar. Därför behöver jag en redaktör. Samtidigt är det så klart jag som författare som måste fatta alla beslut och stå för den färdiga texten, oavsett om jag väljer att behålla den ursprungliga formuleringen eller om jag ändrar enligt redaktörens återkoppling.

Den här ovanan med att ge föremål liv tycker jag är ett bra exempel på vad en redaktör kan hjälpa till med. När jag nu tittar på texten igen förstår jag vad redaktören menar när han säger att han vill läsa om människorna, inte om sakerna. Innan han hade pekat ut det för mig var jag inte ens medveten om att det här var något jag gjorde. Det kan säkert vara ett grepp som tillför något i vissa fall, men då ska det ju vara ett medvetet grepp, inte något som man gör slentrianmässigt utan att veta om det.

Tänk vad mycket jag har kvar att lära mig om att skriva skönlitteratur. Det här är bara det andra skönlitterära manuset jag skriver (det första är preskriberat). Undrar om det kommer att vara likadant när en redaktör sätter tänderna i min femte eller tjugonde roman. Om känslan fortfarande kommer att vara att jag har så mycket kvar att lära. Jag tror det. Min erfarenhet inom andra områden säger att ju mer man lär sig om något, desto mer inser man att man inte kan.

Vad säger du som skriver – eller är kreativ på något annat sätt  – och har varit igång länge? Lär du dig fortfarande en massa nytt i varje projekt?

Jag slipper manuset i en månad

Nu har jag skickat iväg Akrobaten-manuset till redaktören igen. Två och en halv månad tog den här redigeringen. Det blev en hel del ändringar – både större saker, som att den nu inte längre är en psykologisk thriller, och småpet med språk och formuleringar.

Den 20 december får jag tillbaka manuset igen. Det ska bli så otroligt skönt att slippa se det i en hel månad! För jo, det är klart att jag är trött på det ibland. Förhoppningsvis hinner jag samla ihop lite ny redigeringsenergi tills det är dags att ta tag i det igen runt jul. Då blir det den nionde och förhoppningsvis sista redigeringen – förutom korrekturläsning förstås.

Jag påstod ju att jag skulle göra två genomläsningar innan jag skickade iväg manuset till redaktören, men det blev bara en. Ett jobb jag håller på med visade sig ha en tidigare deadline än jag hade räknat med, så jag behöver jobba med annat idag. Men jag tror inte att det gör någon större skillnad; jag hade antagligen bara hittat småsaker under den sista genomläsningen. Dessutom blir det ju flera läsningar senare.

Nästa steg med Akrobaten är att beställa ett omslag från en formgivare jag har kontakt med och att skriva en ny baksidestext. Den förra jag skrev byggde ju på psykologisk thriller-temat, som inte är aktuellt längre.

Men jag kommer nog inte att lägga så mycket tid på Akrobaten den närmaste månaden. Jag ligger efter med en del annat som jag har prioriterat ner på sistone på grund av manusredigering. Nu: jobba jobba jobba!

Kvar att göra: läsa igenom manuset två gånger

Nu har jag gått igenom all återkoppling jag fick från redaktören på Akrobaten – stort som smått – och det enda som återstår i den här redigeringsomgången är att läsa igenom hela manuset. Två genomläsningar planerar jag att göra. Deadline är nästa söndag den 17 november; då ska jag skicka manuset till redaktören igen.

Det ska bli intressant att se om det blir lika mycket återkoppling den här gången. Redaktörens gissning är att det blir det. Min förhoppning är att det ska bli färre stora frågor, sånt där som jag måste klura på och gå igenom hela manuset för varje fråga. Sådant tar mycket tid och energi för mig, särskilt i ett så här sent stadium av redigeringen när jag egentligen mest vill att det ska vara färdigt.

Vill ni veta sånt här, förresten? Vad tycker du är mest intressant att läsa om här på bloggen? Vad skulle du vilja läsa mer om?

Äntligen författarfredag!

Äntligen är det fredag och jag får ägna mig åt Akrobaten igen! På dagens schema står att klura på hur en av personerna reagerar på en händelse i boken – borde han inte reagera starkare? Och så ska jag reda ut om mytomanen i boken ska bli ännu mer mytomanig mot slutet än vad han är från början.

Hmm … om sanningen ska fram är det här inte alls dagens schema utan jag borde redan vara klar med det här. Jag ligger en aning efter alltså, men bara en aning. Jag ska försöka vara snabb med det här så att jag kan börja med det som egentligen är dagens schema: att gå igenom ett gäng smådetaljer som jag hoppade över när jag detaljredigerade, eftersom jag behövde ställa följdfrågor till redaktören. Han har svarat på mina frågor så det är bara att hugga tag i det. Min förhoppning är dessutom att några av detaljfrågorna har löst sig av sig själva under redigeringens gång.

Nu har jag inte tid med det här – jag har ett manus att redigera :-)

 

Hur mycket detaljer ska en skönlitterär text ha?

Något som jag tycker är svårt när jag skriver skönlitteratur är hur mycket detaljer man ska ha med. Jag vill gärna ha med detaljer för att göra texten mer levande – och förhoppningsvis mer intressant. Så mina texter kryllar av dem.

Men nu när jag har en redaktör så har han markerat en hel del av mina detaljer. Och när jag får det utpekat för mig så kan jag, åtminstone ibland, se att en viss detalj gör texten tråkigare snarare än mer intressant.

Jag frågade redaktören om hans inställning till detaljer och hur man borde hantera dem. Hans förslag är att skriva ut detaljerna under skrivfasen och sedan, i redigeringsfasen, stryka dem som inte tillför något. Det låter som ett bra råd, tycker jag. Men som bekant blir man ju blind för sin egen text. Så frågan är om det går att se vilka detaljer som tillför något och vilka som inte gör det eller om man faktiskt måste ta hjälp av ett par fräscha ögon som kan peka ut vilka detaljer som kan strykas.

Hur ser du på detaljer? Gillar du dem eller är du minimalist och vill stryka så mycket som möjligt? Har du något universalknep för att avgöra vilka detaljer som gör texten intressant och vilka som inte tillför något?

Pin It on Pinterest