Jag började dagen med att gå ut med soporna. Soptunnan står på andra sidan vägen som går förbi utanför huset. Uppför en trappa och över vägen bara. Inte behöver jag väl låsa dörren för det? Nej, jag struntar i det, drar bara igen dörren och går upp med mina sopor. När jag kommer tillbaka är dörren låst. Nycklarna sitter i. På insidan.
Här skulle man ju kunna tänka sig att jag kollade upp innan att dörren inte går igen av sig själv. Men jag har ju dragit igen dörren tusen gånger tidigare, och då var det bara att öppna den. Från insidan. Från utsidan fungerar det uppenbarligen annorlunda.
Jag har gått ut i mjukisbrallor och har varken telefon eller pengar på mig. Köksfönstret är också låst. Jag måste ringa till lägenhetsskötaren med rastahåret, även om jag tvivlar på att han är vaken så här dags. En granne kommer ut i samma ärende som jag själv – att gå ut med soporna alltså, inte att låsa sig ute. Jag förklarar min situation för honom och frågar om han har en telefon och numret till lägenhetsskötaren. Han föreslår att jag först ska kolla om det går att klättra in från baksidan. Vi går runt huset men inser snart att det inte kommer att funka. Ingången till min lägenhet är på markplanet, men det är ett sutterränghus, så balkongen på baksidan är en bra bit upp och det finns inget att klättra på för att ta sig upp dit. Grannen, vars hjärna uppenbarligen fungerar även på morgnarna, till skillnad från min – eller han kanske bara har hunnit äta frukost, till skillnad från mig – föreslår att jag ska ta mig in via någon av mina närmaste grannars balkonger. En mur skiljer balkongerna åt, men den ser ut att vara enkel att klättra över. För jag har väl inte låst balkongdörren?
Jag går runt huset igen och ringer på grannen bredvid. Ingen öppnar. Men på andra sidan har jag bättre tur. Jag får komma in, går ut på hans balkong, klättrar över muren till min balkong och kan kliva in. Puh!
Jahaja, om man inte har tillräckligt med äventyr i livet så får man väl skapa sina egna :-) Min morgon började redan 05.48, när någon började smälla smällare någonstans utanför. Ni anar inte hur det ekar mellan bergen här. Smällandet fortsatte hela morgonen tills kyrkan uppe på berget började spela galen umpa umpa-musik på högsta volym. Tydligen är det ”los reyes” idag, det vill säga det är idag man firar jul och får julklappar. Tänk, vad dålig koll jag har. Nu vet jag.
Själv hade jag planerat en skrivardag idag, men jag är inte klar med veckans jobb, så det får bli jobb i stället. Det är mulet, men det blir ändå skönt att sitta på balkongen. Och så vill jag ta en promenad i bergen lite senare. Kanske hinner jag skriva i morgon? Nästa vecka har jag semester. För det är jag värd.
Ofta tycker jag mig vara rätt bra på att kunna se det positiva i tillvaron och skratta åt det mesta. Men samtidigt kan jag i just sådana här situationer inte låta bli se det värsta framför mig. Precis när jag hade upptäckt att jag inte kom in i lägenheten så tänkte jag tänk-om-jag-inte-får-tag-i-lägenhetsskötaren-han-har-ju-antagligen-ledigt-idag-eftersom-det-är-helgdag-och-så-har-han-stängt-av-telefonen-och-oj-oj-hur-ska-det-gå-hur-ska-det-gå … När jag väl var inne igen tänkte jag däremot på hur bra det är när sådant här händer – det blir ju så tydligt att allt alltid ordnar sig.
Hur reagerar du i en situation som den här? Blir du nojig eller är du lugn?
Uppdatering: Du vet väl att jag bloggar om La Gomera på Gomerabloggen numera? Välkommen dit om du vill läsa mer om La Gomera och Valle Gran Rey och vad jag har för mig när jag är där.
