Victor sprang till parkeringen. Froosh lät det varje gång en fot träffade marken. Han stannade. Rimfrost i halsen. Hur skulle han komma hem? Han hade inte med sig plånboken med busskortet, han hade räknat med att åka med pappa. Skulle han gå? Nej, det var långt. Dessutom snöade det. Han var tvungen att åka med ljugpappa i alla fall. Så keff!
Det här är ett utdrag ur min roman Akrobaten. Bilden är tagen precis innan det började snöa ;-) Boken hittar du till exempel här:
Jag var inne i mysiga Näsbyparks bokhandel i dag. Akrobaten ser ut att ha det bra där på hyllan:
För övrigt redigerar jag tsunamimanus i dag. Och diskuterar med en potentiell redaktör för den boken. Håll tummarna för att vi får till ett samarbete!
När jag sitter på Roslagsbanan och redigerar min kommande roman händer det ofta att medpassageraren i sätet bredvid mig kastar nyfikna blickar på min datorskärm. Vad tror du att jag gör då?
A. Vrider skärmen diskret bort från den nyfikna och fortsätter att jobba.
B. Säger med hög röst: ”Skulle du kunna låta bli att läsa på min skärm?”
C. Börjar skrolla upp och ner så att texten är i ständig rörelse och den nyfikna inte kan se vad jag skriver.
D. Möter den nyfiknas blick och säger glatt: ”Det här är en roman som handlar om tsunamin i Sydostasien 2004. Den kommer ut under nästa år. Vill du förhandsbeställa en bok?”
Victor gick fram och tillbaka i sitt rum. Tre steg från garderoben till sängen. Händerna var avslappnat nerstoppade i fickorna. Han tuggade tuggummi. Bakåtlutad, gungande, släpig gångstil. Tre steg tillbaka till spegeln. Han drog med handen genom håret och såg framför sig hur tjejerna kom fram till honom på rasten. De flockades omkring honom. Vad ska du göra i helgen? Ska du med på fest?
Men så fort han kom in genom Bergtorpsskolans nerklottrade och ofta söndersparkade dörrar sprack förtrollningen. Varje spår av självförtroende rann av honom som snöslask från en Gore Tex-jacka.
Victor körde sina knutna händer ännu djupare ner i fickorna. Han drog upp axlarna till öronen och gick med snabba steg. Det gällde att så fort som möjligt ta sig genom korridoren bort till sitt skåp. Längs korridoren stod rader av grå metallskåp. De flesta med buckliga dörrar. Tegelväggarna var prydda med klotter, tuggummi och snus. Stora spottloskor på golvet. På bänkarna satte sig ingen utan att titta efter två gånger först. Han hoppades att just i dag skulle de låta honom vara i fred, just i dag skulle de inte se honom, just i dag skulle brandlarmet
gå, en tornado blåsa bort skolan, krig bryta ut, rektorn ha blivit mördad i lärarrummet.
Det här är ett utdrag ur min roman Akrobaten, som du till exempel hittar här:
Häromveckan var jag och lyssnade på ett författarsamtal med Andreas Norman, anordnat av författarförbundet. När tsunamin drabbade Sydostasien 2004 var Norman ny som tjänsteman på UD. Han blev nerskickad till Thailand. Där arbetade han först med att ta hand om anhöriga och drabbade som letade efter saknade. Senare blev han skickat till Krabi för att arbeta med identifieringen av människor som dött i katastrofen. Det här har Andreas Norman beskrivit i boken 9,3 på Richterskalan. Eftersom jag också skriver en tsunamibok så är det förstås ett intressant ämne för mig, och jag hade redan tidigare tänkt läsa boken.
Nu har jag även läst boken. Det var jobbig läsning, och jag märkte att jag liksom läste lite ytligare än vanligt; jag hade ett motstånd mot att ta in boken ordentligt. Jag blir alltid berörd när jag läser om tsunamin. Det var så många som drabbades, både direkt och som anhöriga. Och jag såg ju själv tsunamin på nära håll – på Sri Lanka. Inget farligt hände mig, men självklart har jag brottats med tankarna på vad som kunde ha hänt.
Att lyssna på Andreas Norman var också jobbigt. Han berättade om det fruktansvärda arbete som han utförde i Krabi, och jag blev alldeles matt bara av att lyssna.
Andreas Normans bok är en helt sann berättelse. Det var fascinerande att få ta del av hans tankar om att skildra sanningen utan att hitta på något alls. Han började med att skriva ett skelett till boken utifrån de rapporter som han tillsammans med sina kolleger skrev till UD varje dag om vad de gjorde, vilka problem de större på, vad de behövde hjälp med och så vidare. På det här stadiet tittade han inte på något annat material än det han själv hade varit med och producerat. Allt för att inte blanda upp sina egna intryck med andras. Först när det första utkastet till boken var skrivet började Norman titta på annat material: youtube-filmer, medicinska rapporter, överlevandes berättelser och så vidare, för att verifiera sin egen berättelse och för att fylla i luckor.
Medan jag lyssnade på Andreas Norman gjorde jag förstås kopplingar till arbetet med min tsunamiroman. Till skillnad från Andreas Normans bok är den påhittad. Det är fem fiktiva historier, men de bygger i högsta grad på sanningen. Alla personerna har antingen en förlaga i en verklig person som jag har läst om i en tidningsartikel eller sett en teveintervju med – eller också är de ett hopkok av några olika personer som jag har läst om och lånat drag av.
Något som jag kände starkt under den här författarkvällen är att det finns så många historier att berätta om tsunamin. I min kommande bok har jag valt att berätta fem påhittade historier med en kärna av sanning. Det vore också mäktigt att få skriva en helt sann historia om tsunamin. Att intervjua någon som upplevde tsunamin och skriva en bok som berättar hens historia. Det vore något!
Nyfiken på 9,3 på richterskalan? Du hittar den till exempel här:
Jag har författardag i dag i stället för i morgon eftersom det är långfredag då. Fast om jag ska vara ärlig så blir det jobb hela dagen i morgon också, då dock med ett annat projekt :-)
Så hur går det egentligen med redigeringen av tsunamiromanen, eller romanen B, som jag har tidigare har kallat boken här på bloggen? Jo då, tackar som frågar. Det går framåt. Som vanligt på tok för långsamt för min smak, men det verkar vara så mitt författarliv ser ut. Jag är en långsam författare. Eftersom jag är en person som är otålig och gärna vill få saker gjorda snabbt så är det frustrerande.
Men jag tar det som en övning i acceptans. Jag har bara att acceptera att jag inte är en sådan där författare som kan få ur mig en bok om året. Jag kan inte ens få ur mig en bok om året när jag har ett manusutkast att utgå från. Jag började ju jobba med tsunamiromanen igen vid årsskiftet. Då hade jag ett färdigt första utkast att utgå från, som jag skrev för åtta år sedan. Jag räknar med att boken kommer att komma ut någon gång under 2016 om jag ger ut den på egen hand.
Men jag anar ljuset någonstans där framme. En gissning just nu är att jag skulle kunna vara färdig med min första redigering om en månad. Därefter är det dags att skicka manuset till en redaktör (vem vet jag inte i dagsläget) och så blir det en ny redigering efter det. (Och förmodligen ytterligare en efter det, men en betydligt snabbare omgång i så fall.)
Det börjar bli dags att kläcka en titel också, så att jag slipper kalla boken för tsunamiromanen. Är inte boktitlar ungefär det svåraste som finns?
När jag var på Kistamässan för någon månad sedan, som jag har skrivit om tidigare, så lyssnade jag på trendspanaren Göran Adlén. Det var superkul att lyssna på honom. Han var en mycket intensiv föreläsare. Föreläsningen var kanske 45 minuter eller så, och mängden fakta som strömmade över mig under den här stunden var enorm.
När jag gick därifrån var det framför allt två saker som jag hade med mig:
Några saker som Göran Adlén nämnde:
Dessutom gillade jag Göran Adléns slutord:
Den här dagen på Kistamässan gjorde mig faktiskt sugen på att ägna mig (ännu) mer åt omvärldsbevakning. Det var inte bara Göran Adléns föreläsning som handlade om trender, utan flera andra föreläsningar som jag lyssnade på var inne på ämnet.
Göran Aldén har skrivit flera böcker, men när jag skulle länka till dem på Adlibris eller Bokus så hittade jag inte en enda av dem där.
De gula stenplattorna i trappan bar slaskiga spår av vintern. Blaskiga pölar, grus i hörnen. Bruna spyliknande fläckar dekorerade väggarna.
Jag gick upp för trapporna i det som i kommunens dokument hette
Täby Sportcentrum, men som i folkmun gick under namnet Tibblehallen. Jag var på väg från gymnastikklubbens hallar nere i källaren upp till kansliet på entréplan.
Jag gick förbi basket- och simklubbarnas kanslier i korridoren och in i det sjaskiga rum som var vårt kansli. Jag visste inte varifrån möblerna kom – ett skrivbord, en brun kontorsstol med trasig stoppning, två gamla köksstolar, en blommig soffa och ett rangligt bord. De såg ut att vara hämtade från ett grovsoprum. Jag hängde jackan på en krok bakom dörren och slog upp bokföringspärmen. Victor kom in.
”Pappa, kan vi inte dra hem? Jag är fett hungrig.”
Victor var klädd i träningsoverall och blå ryggsäck. Han var rödkindad och svettig i pannan.
”Jag måste göra klart det här först. Men jag har bananer i min väska om du vill ha.”
”Yes! Var är den?”
”Den står där borta. Vid dörren.”
Victor öppnade väskan och började rota i den. ”Vad är det här?”
Jag tittade upp och såg honom dra upp en röd, flortunn sjal ur min väska. Den skulle han inte se. Jag ryckte åt mig den och stoppade ner den i en låda. Victor tittade på mig. Jag låtsades fortsätta arbeta i hopp om att han inte skulle ställa några frågor.
Det här är ett utdrag ur min roman Akrobaten, som du till exempel hittar här:
Jag är på god väg i arbetet med att få ut Akrobaten som e-bok. Liksom med pappersboken så anlitar jag folk som vet vad de håller på med – i stället för att själv lägga massor av tid på att lära mig saker som jag antagligen inte är så bra på ändå.
Och nej, ”övning ger färdighet” gäller inte i det här sammanhanget :-) Jag har verkligen ingen känsla för bild och form och färg och sånt. Jag ser helt enkelt inte vad som ser bra ut. Ord däremot är jag rätt bra på, så jag håller mig till det.
Och snart finns Akrobaten alltså som e-bok. Det finns två format för e-böcker: pdf och epub. Jag bad Akrobatens formgivare att ta fram en e-boks-pdf, och sedan har jag beställt en epub-fil av Elib, företaget som distribuerar e-böcker till internetbokhandlarna och biblioteken. Jag ska väl inte ropa hej förrän jag har kommit över bäcken, men än så länge har jag uppfattningen att inget av det här var särskilt svårt att ordna – eller särskilt kostsamt. Håll tummarna för att jag får behålla den uppfattningen ända in i mål.
Lite (som vanligt för lite) tsunamiboksredigering har jag hunnit med i dag också. Och det tänkte jag fortsätta med en stund till under kvällen. Och sedan är det helg! Helgens höjdpunkt är lakritsfestivalen här i Stockholm. Ses vi där?