Blogg

Är du också en tidsoptimist?

Jag förstår inte att jag är en sådan tidsoptimist när jag skriver på Den snälla företagaren, både för hela boken och för enskilda kapitel. När jag hade skrivit på boken i en månad ungefär så var jag liksom förvånad över att den fortfarande inte var färdig. Och då kan jag tillägga att jag skriver ungefär en dag i veckan. De två senaste kapitlen jag har skrivit – sälj- och marknadsföringskapitlen – tog över två månader tillsammans. Men de var de tyngsta kapitlen. Jag behövde läsa in mig på en massa litteratur, båda kapitlen blev rätt långa och jag hade ingen riktig känsla för hur jag skulle strukturera dem förrän de allra sista dagarna, när bitarna föll på plats.

Idag ska jag börja på ett nytt kapitel, och ni anar inte hur snabbt jag kommer att skriva det! Det kan nog bli klart redan idag, faktiskt. Det handlar inte om så mycket text den här gången, jag behöver inte läsa några fler böcker (tror jag), jag har redan tagit fram en struktur för kapitlet och jag har samlat ihop en hel del material i form av små textstycken. Bara att skriva ihop det med andra ord!

Hmm … upp till bevis … Är du också en tidsoptimist när du skriver/skapar/jobbar?

Jag ♥ katastrofromaner

Det är den 23 december 2004 och jag befinner mig på ett flygplan på väg till Sri Lanka. Under resan ser jag filmen The Day After Tomorrow. Jag har egentligen svårt för sådana där hopplöst hollywoodamerikanska filmer, men om det är en katastroffilm så är den ursäktad. Jag fastnar totalt i filmen och och det slår mig att jag vill skriva en katastrofroman. Frågan är bara vad katastrofen ska utgöras av.

Tre dagar senare, den 26 december 2004, springer jag ifrån en tsunami utan att få några andra men än hjärtat i halsgropen. Där har jag min katastrof. Självklart ska det bli en roman. Men det tog ett par år innan jag skrev historien, eftersom jag höll på med roman A då. Och den drog ut på tiden och sedan kom livet och två fackböcker emellan. Någonstans på vägen hann jag i alla fall skriva ett första utkast av katastrofromanen, roman B. Däremot har jag inte redigerat den än. Men snart så! Vilket år som helst nu …

I vilket fall som helst så är katastrofromaner alltså min grej och jag skulle gärna skriva flera. I senaste avsnittet av Babel (Men ååå vad hon tjatar om det där teveprogrammet … Japp, det får jag, för det är min blogg, så det så!) menar författaren Aase Berg att en bra undergångsskildring inte ska handla om gott och ont utan snarare om en likgiltig undergångskraft som bara råkar trampa på människan som om hon vore en insekt.  Och det stämmer med hur jag har tänkt: katastrofen ska helst vara en naturkatastrof: stora mängder eld (tänk Skyskrapan brinner), vatten (Titanic), jord (Dante´s Peak) eller luft (Twister)  som väller in över mänskligheten. Sådant gillar jag. Dessutom tycker Aase Berg att den gärna ska utspela sig i en miljö som verkar okomplicerad och god, som en kontrast till katastrofen. Jag ser verkligen fram emot att skriva min nästa katastrofroman.

Vilken är din favorit-katastroffilm eller favorit-katastrofroman? Har du själv försökt dig på att skriva en katastrofskildring?

Är du framåtlutad eller tillbakalutad?

Med risk för att verka tjatig tänker jag återknyta till senaste avsnittet av Babel igen. Kulturjournalisten Martin Aagård pratade om två olika typer av bokläsande: man kan läsa framåtlutad eller tillbakalutad. Ett framåtlutat läsande är att man sitter vid tangentbordet och läser, man klipper och klistrar, sparar och använder texten på olika sätt. Ett tillbakalutat läsande handlar snarare om att softa i soffan med en pappersroman.

Det här kan vi förstås överföra även till konsumtion av andra medier och för den delen annan typ av konst än just litteratur. För visst finns det olika slags konsumtion som fyller olika syften. När jag tittade på nämnda Babel-avsnitt var jag uppenbarligen framåtlutad: jag var beredd att ta till mig och föra vidare, i det här fallet blogga om, det som sades. På sistone har jag märkt att jag har en mer och mer framåtlutat konsumtion: jag vill gärna föra vidare och utveckla den information som jag konsumerar för att skapa en fortsatt dialog kring den och därmed få nya idéer och infallsvinklar. Som jag kan använda i mitt skapande och föra vidare igen. Och så vidare, ni hajar.

Men den andra typen av informationsintag , den tillbakalutande, fyller också en viktig funktion. Kanske främst en avkopplande sådan. Att krypa upp i soffan under en filt med en god bok är avkopplande och viktigt för återhämtningen. Men så plötsligt lutar jag mig framåt igen: vilken snygg formulering författaren gjorde! Hur kan jag vidareutveckla den och använda den i mitt eget skapande? Jag ägnar mig alltså åt tillbakalutat och framåtlutat informationsintag i en salig blandning.

När är du famåtlutad? Och när är du tillbakalutad? Skiljer du de två funktionerna åt eller tenderar du att blanda?

Skapa ett hypermultiverk

Som jag har skrivit om tidigare har jag ju snöat in på Babel i SVT. Det senaste programmet handlade bland annat om e-böcker. Panelen (Bodil Malmsten, Peter Englund och kulturjournalisten Martin Aagård) pratade om att e-böckerna idag försöker efterhärma pappersböckerna; man vill ge sken av att man bläddrar i boken även i sin läsplatta. Någon i panelen drog en parallell till när de första bilarna kom; de såg ut som häst och vagn fast utan häst. Och just nu i övergångsperioden är det samma sak med e-böckerna, men i framtiden behöver det inte alls vara så. Vad är det som säger att e-böckerna ska ha den minsta likhet med pappersböckerna egentligen? Kanske kommer vi att ta till oss dem på ett helt annat sätt i framtiden.

Programmet handlade också om att framtidens böcker inte nödvändigtvis består av bara text. De digitala formaten gör det möjligt att blanda text, musik, bilder, film och så vidare i oändlighet. Vilka möjligheter skapar inte det för oss som är multikreativa? Du som både skriver text och musik, och kanske målar också, hur kan du utnyttja de digitala medierna och göra en multibokskivtavla, eller vad du nu vill kalla det?

För att inte tala om hypertextens möjligheter. Alltså att vi inte behöver läsa en text från början till slut. Experiment har gjorts långt tidigare i pappersböcker, där läsarna  har haft möjlighet att skapa sin egen läsupplevelse genom att välja i vilken ordning texten ska läsas. I en e-bok blir det enklare både att skapa sådana verk och att läsa dem. Kanske är det en multi-hypertextbok som man ska satsa på  för att slå igenom? Tänk vilket PR-värde det skulle ha att släppa en sådan bok. Jag är förresten osäker på om ”bok” och ”läsa” är rätt ord att använda för det nyskapande verket som jag kommer att skriva. ”Skriva”, förresten … kanske snarare skapa. Nämen, hörni, nu har jag inte tid att sitta här och blogga. Jag ska sätta igång och skapa mitt nya hypermultiverk.

Vilka möjligheter skulle den nya tekniken kunna skapa för dig? Har du funderat på, eller till och med provat, att skapa ett multiverk? Berätta gärna om dina erfarenheter och funderingar i en kommentar!

De oskrivna böckerna

Undrar när jag ska skriva alla de där böckerna som jag vill skriva? Nu behöver jag fokusera på Den snälla företagaren tills den är klar. Men under tiden dyker det upp idéer till en massa andra fackböcker. En del som är relaterade till den pågående boken, en del som handlar om helt andra saker.

Och då har jag inte ens slagit på romankanalen, den som gör att jag kommer på en massa romaner som jag vill skriva. Ni andra som också håller på med skapande på olika sätt, fungerar ni också så här? Känner du igen känslan av att tiden aldrig räcker till för allt det som du vill skapa? Ibland tänker jag att det skulle ordna sig om jag skrev på heltid, att tiden då skulle räcka. Men jag misstänker att det inte är så. Om jag skrev fem dagar i veckan istället för en så skulle jag ha fem gånger så många tillfällen att komma på nya böcker som jag ville skriva. Min teori är alltså att proportionerna mellan de ännu inte påbörjade bokidéerna och tiden som jag ägnar åt att skriva fortfarande skulle vara densamma. Och frustrationen därmed lika stor. Vad tror du? Hur fungerar det för dig?

Att fastna i en bok

Finns det något bättre än att fastna helt i en bok man läser? Ni vet så där så att man inte kan släppa den. Jag gjorde det nu i helgen.

Och plötsligt hände det något med tiden. Oftast har jag inte alls tid att läsa i flera timmar i sträck; det blir snarare någon kvart här och där, i badkaret, innan jag somnar, medan jag äter lunch. Men som en gåva så fanns den bara där, all den tid jag behövde för att läsa ut boken. Så det gjorde jag.

För mig ligger det en barndomsnostalgisk känsla i att fastna i en bok. Jag flyttas tillbaka till bokslukaråldern, när jag kunde ligga på sängen och läsa en hel dag. Jag önskar mig fler sådana dagar, även i vuxen ålder.

Om det är någon som undrar så var det Camilla Läckbergs senaste bok, Fyrvaktaren, som jag fastnade i. Det tog kanske 50 sidor eller så innan jag var fast, men sedan var det kört. Precis som med alla hennes tidigare böcker. Hon vet vad hon gör, Läckberg, och hon har precis den där kombinationen mellan mordgåta och karaktärsdriven handling som jag går igång på, och som får bladen att bläddra sig själva.

När fastnade du i en bok senast?

Att göra-listan som blev ett monster

Jag har, som jag säkert har nämnt tidigare, en kroniskt gigantisk att göra-lista i min dator. När jag sitter och jobbar så är det en strukturerad lista, som visserligen växer i ett okontrollerat tempo, men den gör det på ett strukturerat sätt.

Men på helgen, när jag inte sitter framför datorn hela dagarna, och inte tittar på listan, så blir den ett monster. Istället för att vara samlad i ett dokument så sprider den ut sig över hela skrivbordet, arbetsrummet och faktiskt över hela lägenheten om jag inte tuktar den. Då förökar den sig främst via post-it-lappar. När jag satte mig framför datorn nu på måndag morgon så räknade jag till inte mindre än tio nya post-it-lappar som har kommit till under helgen. Efter som några av lapparna innehåller flera punkter så är det åtminstone femton nya arbetsuppgifter som har kommit till under helgen. När jag inte jobbade. Då kan ni tänka er i vilken takt min monsterlista förökar sig när jag sitter och jobbar och faktiskt ska tänka jobbrelaterade tankar.

Några av lapparna är snabbt fixade, så jag ska ta tag i dem omedelbart. Andra tar lite längre tid, så dem ska jag flytta över till listan i datorn, så att den blir strukturerad igen. Tills nästa helg.

Läs första avsnittet av Den snälla företagaren

Nu finns ett utkast till avsnittet Du bestämmer på Den snälla företagarens webbplats. Det betyder att du som är nyfiken inte behöver vänta ända till slutet på året, när boken kommer ut, utan kan smygläsa avsnittet redan nu.

Du som inte vill smyga är också välkommen. För dig finns till och med en kommentarsfunktion där du ohämmat kan tycka till om texten, klaga, berömma eller ställa frågor om du tycker att något är oklart. Jag blir förstås tacksam om du delar med dig av dina åsikter, så att jag kan göra boken ännu bättre.

Så vad tycker du?

Falkens författarskola bloggar

Falkens författarskola, där jag håller distanskursen Nå ut med ditt budskap, har startat en blogg. Där bloggar jag och de andra kursledarna om skrivande ur olika synvinklar, beroende på vilken inriktning vi har.

Det är kul att hålla en distanskurs! Och varje gång jag ser kursprogrammet så vill jag gå mina kollegers kurser också. För visst låter det kul med kurser som Kom igång och skriv! eller Författarverkstad (som finns på olika nivåer)? Fast mest sugen är jag nog ändå på Ge ut din egen bok med Ulf Diktonius, som har gett ut flera romaner på egen hand och driver webbplatsen egenutgivare.se (juli 2013: länken borttagen).

Har du gått skrivarkurser? Kan du rekommendera någon?

Skrivarträff

Igår var jag på skrivarträff på mysiga fiket Ritorno (vid Vasaparken i Stockholm). Våra skrivarträffar är opretentiösa tillställningar som brukar gå till så att någon i mitt nätverk av skrivande människor hör av sig och undrar om det inte är dags dags för en skrivarträff snart. Om jag håller med om det (vilket jag oftast gör) så kommer vi överens om tid och plats och så bjuder jag in lite folk, och kanske bjuder de i sin tur in lite folk. Vi brukar bli runt fem personer, ibland uppemot tio.

Väl på plats fäller vi upp våra bärbara datorer eller anteckningsböcker. Och så fikar vi och pratar om våra skrivprojekt, skrivarvåndor, förlag, agenter, egenutgivning och annat relevant och irrelevant. Hänger på Facebook gör vi bestämt också. Och skriver förstås. Om det dyker upp en fråga medan vi skriver så ställer vi den till de andra och får förhoppningsvis en ny infallsvinkel. Oftast blir det mer pratande än skrivande och om det blir något vettigt skrivet är det att betrakta som en bonus. Igår var vi fem personer på plats runt det stora runda bordet på Ritorno. Efteråt var vi överens om att vi hade varit mer produktiva än vanligt och jag är nöjd med att jag fick en hel del skrivet på Den snälla företagaren.

Att skrivarträffen blev just igår beror på att en av skrivarträffdeltagarna, Lars Rambe, som för närvarande bor i Kenya, är i Stockholm på besök. Han släpper för övrigt sin kommande deckare Ut ur skuggorna om en dryg månad. Den ser jag fram emot att läsa!

Pin It on Pinterest

Share This