På allmän begäran kan jag berätta att jag faktiskt kom en bra bit på väg med kundkapitlet, det kapitel i Den snälla företagaren som jag skrev på i fredags. Det var alltså inte bara jag som var en tidsoptimist den här gången, utan jag hade gjort en hel del förarbete. Jag skrev nog ungefär tre fjärdedelar av kapitlet i fredags. Förhoppningsvis får jag klart det nu på fredag :-)
Förresten, nu kan du vinna ett signerat ex av Tydliga texter på Klartextsidan på Facebook.
Jag förstår inte att jag är en sådan tidsoptimist när jag skriver på Den snälla företagaren, både för hela boken och för enskilda kapitel. När jag hade skrivit på boken i en månad ungefär så var jag liksom förvånad över att den fortfarande inte var färdig. Och då kan jag tillägga att jag skriver ungefär en dag i veckan. De två senaste kapitlen jag har skrivit – sälj- och marknadsföringskapitlen – tog över två månader tillsammans. Men de var de tyngsta kapitlen. Jag behövde läsa in mig på en massa litteratur, båda kapitlen blev rätt långa och jag hade ingen riktig känsla för hur jag skulle strukturera dem förrän de allra sista dagarna, när bitarna föll på plats.
Idag ska jag börja på ett nytt kapitel, och ni anar inte hur snabbt jag kommer att skriva det! Det kan nog bli klart redan idag, faktiskt. Det handlar inte om så mycket text den här gången, jag behöver inte läsa några fler böcker (tror jag), jag har redan tagit fram en struktur för kapitlet och jag har samlat ihop en hel del material i form av små textstycken. Bara att skriva ihop det med andra ord!
Hmm … upp till bevis … Är du också en tidsoptimist när du skriver/skapar/jobbar?
Det är den 23 december 2004 och jag befinner mig på ett flygplan på väg till Sri Lanka. Under resan ser jag filmen The Day After Tomorrow. Jag har egentligen svårt för sådana där hopplöst hollywoodamerikanska filmer, men om det är en katastroffilm så är den ursäktad. Jag fastnar totalt i filmen och och det slår mig att jag vill skriva en katastrofroman. Frågan är bara vad katastrofen ska utgöras av.
Tre dagar senare, den 26 december 2004, springer jag ifrån en tsunami utan att få några andra men än hjärtat i halsgropen. Där har jag min katastrof. Självklart ska det bli en roman. Men det tog ett par år innan jag skrev historien, eftersom jag höll på med roman A då. Och den drog ut på tiden och sedan kom livet och två fackböcker emellan. Någonstans på vägen hann jag i alla fall skriva ett första utkast av katastrofromanen, roman B. Däremot har jag inte redigerat den än. Men snart så! Vilket år som helst nu …
I vilket fall som helst så är katastrofromaner alltså min grej och jag skulle gärna skriva flera. I senaste avsnittet av Babel (Men ååå vad hon tjatar om det där teveprogrammet … Japp, det får jag, för det är min blogg, så det så!) menar författaren Aase Berg att en bra undergångsskildring inte ska handla om gott och ont utan snarare om en likgiltig undergångskraft som bara råkar trampa på människan som om hon vore en insekt. Och det stämmer med hur jag har tänkt: katastrofen ska helst vara en naturkatastrof: stora mängder eld (tänk Skyskrapan brinner), vatten (Titanic), jord (Dante´s Peak) eller luft (Twister) som väller in över mänskligheten. Sådant gillar jag. Dessutom tycker Aase Berg att den gärna ska utspela sig i en miljö som verkar okomplicerad och god, som en kontrast till katastrofen. Jag ser verkligen fram emot att skriva min nästa katastrofroman.
Vilken är din favorit-katastroffilm eller favorit-katastrofroman? Har du själv försökt dig på att skriva en katastrofskildring?
Undrar när jag ska skriva alla de där böckerna som jag vill skriva? Nu behöver jag fokusera på Den snälla företagaren tills den är klar. Men under tiden dyker det upp idéer till en massa andra fackböcker. En del som är relaterade till den pågående boken, en del som handlar om helt andra saker.
Och då har jag inte ens slagit på romankanalen, den som gör att jag kommer på en massa romaner som jag vill skriva. Ni andra som också håller på med skapande på olika sätt, fungerar ni också så här? Känner du igen känslan av att tiden aldrig räcker till för allt det som du vill skapa? Ibland tänker jag att det skulle ordna sig om jag skrev på heltid, att tiden då skulle räcka. Men jag misstänker att det inte är så. Om jag skrev fem dagar i veckan istället för en så skulle jag ha fem gånger så många tillfällen att komma på nya böcker som jag ville skriva. Min teori är alltså att proportionerna mellan de ännu inte påbörjade bokidéerna och tiden som jag ägnar åt att skriva fortfarande skulle vara densamma. Och frustrationen därmed lika stor. Vad tror du? Hur fungerar det för dig?
Nu finns ett utkast till avsnittet Du bestämmer på Den snälla företagarens webbplats. Det betyder att du som är nyfiken inte behöver vänta ända till slutet på året, när boken kommer ut, utan kan smygläsa avsnittet redan nu.
Du som inte vill smyga är också välkommen. För dig finns till och med en kommentarsfunktion där du ohämmat kan tycka till om texten, klaga, berömma eller ställa frågor om du tycker att något är oklart. Jag blir förstås tacksam om du delar med dig av dina åsikter, så att jag kan göra boken ännu bättre.
Så vad tycker du?
Ibland känns det som om mitt hem är förvandlat till en anslagstavla. Då handlar det om att jag jobbar intensivt med Den snälla företagaren. När jag får en idé till något så skriver jag ner den på närmaste papperslapp. Om jag är hemma blir det oftast en post it-lapp eller – om jag behöver skriva mycket – ett skrivarpapper. Är jag någon annanstans skriver jag på ett miniblock som jag har i väskan. Eller på baksidan av något annat papper.
Så här såg det ut när jag försökte få ordning på diverse lappar och samtidigt läsa igenom högen med säljböcker som jag hade rotat fram ur bokhyllorna och lånat på bibblan:
Ibland använder jag även väggarna för att klistra upp post-it-lappar på om jag behöver få överblick över något. Så gjorde jag när jag skrev synopsis till den här boken. Och om jag behöver strukturera om en text som jag redan har skrivit kan jag skriva ut den och sprida ut på golvet över hela arbetsrummet och vidare ut i vardagsrummet.
Nu har jag samlat ihop alla lösa idéer och skrivit in dem på rätt ställe i dokumentet som både är mitt manus och mitt synopsis. Det känns alltid bra att få sortera saker. Boken kommer en bit framåt och lägenheten ser ut som ett hem igen.
Hur gör du för att tydliggöra strukturer när du jobbar – med text eller annat? Kan du hålla allt i datorn och huvudet eller har du som jag behov av att visualisera strukturen på olika sätt?
De senaste veckorna har jag skrivit på ett avsnitt i Den snälla företagaren som jag kallar Den snälla säljaren. Men oj, vad det gick trögt! Jag läste fyratusen säljböcker och tänkte att ”inte har väl jag något att tillföra på det här området, det finns ju andra som är mycket bättre än jag på det här med försäljning”. Självklart är det så, försäljning är inte mitt expertområde, men jag visste ju att det inte var det som var det egentliga problemet; jag hade bara inte hittat rätt vinkel än.
Jag läste böcker och antecknade. Skrev något stycke här och något stycke där. Skumläste böcker. Antecknade. Skrev och skrev om. Ändrade strukturen i texten. Läste böcker. Och så under påskhelgen tog jag ett ordentligt omtag: vad är det egentligen jag vill säga? Hur är man en snäll säljare? Jag kom fram till att avsnittet framför allt skulle handla om två saker: att vara snäll mot sig själv, till exempel genom att ha rätt inställning och att peppa och belöna sig själv, och att vara snäll mot kunden så att man hjälper henne att köpa tjänsterna. Jag lämnade datorn en stund, skissade lite med papper och penna, benade ut vilka olika delar avsnittet bestod av. Och plötsligt såg jag hur de här olika delarna hängde ihop i en metod. Där satt den!
Jag gillar verkligen när bitarna faller på plats efter att jag har varit förvirrad ett tag. Det är en av de bästa sakerna med att vara författare. Nu ska jag först prova det här avsnittet på ett par företagare i min bekantskapskrets. Sedan får förlaget säga sitt. Och så ni, om ni vill. På Den snälla företagarens webbplats kommer vi nämligen att lägga upp delar av boken vartefter jag skriver dem. Än så länge finns ingen text uppe, eftersom jag fortfarande håller på med de första avsnitten. Men snart kommer ni att kunna provläsa och kommentera utdrag ur boken där. Hoppas att ni vill vara med och tycka! Och själva boken kommer ut i slutet av året, om det händelsevis är någon som har missat det.
Snällt företagande verkar vara ett ämne som engagerar. När jag berättar att jag håller på att skriva en bok om det reagerar folk positivt och många börjar spontant ge exempel på snälla företag och företagare. Det är superkul av flera anledningar:
Vad tänker du på när jag säger att jag skriver boken Den snälla företagaren? Har du några exempel på snälla företagare eller företag? Kanske är du själv en – hur gör du affärer genom att vara snäll? Hur skulle du vilja att företag (are) var snälla? Eller har du tvärtom exempel på elakt företagande?
Och den viktigaste, och kanske svåraste, frågan: går det att både vara snäll och tjäna pengar? För det är ju det som Den snälla företagaren handlar om.
Som ni har förstått letar jag efter ett förlag som vill publicera mina romaner. Förlaget bör vara intresserat av ett långsiktigt samarbete och uppskatta att jag som författare arbetar hårt med att marknadsföra mina böcker. Jag har skrivit manus till en spännande psykologisk thriller som jag gärna vill ge ut. Här är några anledningar till att den kommer att sälja mer än böcker av andra romandebutanter:
Som jag har skrivit om tidigare så har jag en känsla av att många förlag inte bryr sig så mycket om det här utan bara tittar på själva manuset. Har du tips på ett förlag som tänker i samma banor som jag?
Nu tänker jag skriva om ett av mina favoritämnen. Det är förstås konstigt att kalla något som gör mig irriterad för favoritämne, men det är i alla fall ett ämne som jag gärna diskuterar.
Jag försöker hitta ett förlag till romanen A, som är en psykologisk thriller. Att få en roman utgiven av ett förlag om man inte har fått det tidigare är inte det lättaste. Det figurerar lite olika siffror i sammanhanget, men en vanlig siffra som jag hör är att 2 promille av alla manus som kommer in till ett förlag blir utgivna. I år är det tydligen värre än vanligt dessutom; många förlag skär ner på utgivningen som en följd av de skakiga tiderna.
Jag har skickat romanen A till ett antal förlag och flera av dem har refuserat den. Refuseringarna består av förlagens standardbrev som brukar vara formulerade ungefär så här om det är ett av de större förlagen: ”Tack för att vi fick läsa A. Tyvärr måste vi tacka nej till att ge ut manuset. Varje år får vi in sisådär en fyra miljarder manus och av dem ger vi endast ut ett fåtal. På grund av den stora mängden manus har vi sällan möjlighet att ge personliga omdömen.” Om det är ett mindre förlag är motiveringen istället att ”Vi ett litet förlag som bara ger ut ett fåtal titlar per år.”
Men nu till det som irriterar mig: När jag skickar ett romanmanus till ett förlag så skickar jag med ett följebrev med information om vem jag är, vad jag har skrivit tidigare och så vidare. I mitt följebrev berättar jag om hur jag jobbar med marknadsföring av mina böcker och jag nämner några av de medier som skrev om min förra bok, Tydliga texter.
Jag är säker på att jag kan sälja fler romaner än de flesta författare med ett lika bra – eller bättre – manus eftersom jag kommer att jobba hårdare med marknadsföringen. Men inget, jag upprepar: inget förlag har ens kommenterat vem jag är och varför de inte vill samarbeta med mig. Jag får bara standardsvaret att de tyvärr inte kan satsa på mitt manus. Men mig då? Mig kan de väl satsa på? Jag kanske kunde utfärda någon garanti, typ ångerrätt om vi inte säljer si och så många böcker?
Räkna med att jag återkommer till det här, det är som sagt ett av mina favoritämnen. Har du några erfarenheter eller åsikter i frågan? Kommentera gärna.