Kategori: skrivande, skrivprocessen och kreativitet

Om man kan uppnå allt man vill måste man vara försiktig med vad man vill

Johan Wester säger i sitt sommarprogram att om man har bestämt sig för något så blir det så – under förutsättning att man är beredd att göra det som krävs för att nå dit. Det här stämmer bra med hur jag ser på tillvaron. Jag är övertygad om att jag kan göra vad jag vill och bli vad jag vill. Det gäller bara att jag vill det så mycket så att jag är beredd att lägga ner den tid och energi som krävs.

På sistone har jag även kommit fram till det här: Om man kan göra vad man vill så gäller det att vara lite försiktig med vad man vill. Ibland snöar jag in på något som jag vill göra men som inte är rätt att göra. Kanske för att det är för svårt – det kräver för mycket tid och energi. Det kan göra att jag inte mår bra av att sträva mot just det målet; jag blir stressad eller obalanserad för att jag kämpar för något som är för svårt att uppnå. Då gäller det att inse att det är dags att ge upp. Det handlar om att sluta vilja det där som är för svårt  – så att jag i stället får energi till att uppnå det som är möjligt. Det här tycker jag kan vara riktigt svårt att inse. En lösning kunde vara att utvärdera sina mål oftare och stämma av om de är rätt mål fortfarande eller om de har ett för högt pris. Är det någon som känner igen sig i det här? Och som kanske har några tips att dela med sig av?

Kreativitet på på lek och allvar

”Att vara lekfull och seriös på samma gång är fullt möjligt och definierar det ideala mentala tillståndet.” Orden kommer från John Dewey, som Pia Sundhage citerade i sitt sommarprogram.  Det stämmer bra in på hur jag ser på kreativitet. Lekfullheten är en förutsättning för skapandet. Att kliva utanför ramarna, att följa sina impulser, att våga utforska en ny idé – och att kanske behöva förkasta den. Allt det här handlar om att leka. Den dagen vi slutar leka tror jag att kreativiteten dör. Kanske finns det till och med ett likhetstecken mellan kreativitet och lek?

Samtidigt behövs allvaret. För att jag ska kunna skapa behöver jag struktur. Verktyg som kanske verkar tråkiga – som synopsis, checklistor och kunskap om litteratur – är en viktig grund för att gå från lösa idéer och ord till ett sammanhängande manus.

Allvar och lek. För mig är båda delarna lika viktiga för att få ihop en bok. Och jag strävar ständigt efter en balans mellan dem – inte minst för att jag vill ha roligt på vägen mot det färdiga manuset. Det vore spännande att veta hur andra författare och skapande personer ser på allvar och lek! Hur ser balansen mellan dem ut i din kreativa process? Sätter du likhetstecken mellan kreativitet och lek?

Bästa sommarpratarna hittills

Som ni har förstått får jag en stor del av min inspiration just nu genom att lyssna på Sommar i P1. Hittills i år har jag hört alla – det går ju bra att lyssna på webben efteråt om det inte passar att lyssna just när programmet går (klockan 13 med repris strax efter 22). För mig framkallar radiolyssnandet i sig en sommar- och semesterkänsla som nästan ingenting annat. Dessutom får jag impulser från andra håll än vanligt i och med att jag lyssnar på alla utan urskiljning – och inte bara på dem som jag redan vet att jag gillar och delar åsikter med. Inte dumt alls som inspiration! Så mitt tips för dig som inte hinner lyssna på alla är egentligen: lyssna på dem som du INTE redan känner till och gillar!

För dig som ändå vill ha några mer konkreta tips kommer här min topp tre-favoritlista hittills:

1. Jonas Jonasson. Du som har läst Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann vet att den mannen verkligen kan berätta en historia. Det kan han även i radio. Lyssna!

2. Gustaf Hammarsten. Av samma anledning, faktiskt. Storytelling fungerar så otroligt bra i radio, och skådespelaren Gustaf Hammarsten visar med sitt roliga och actionspäckade sommarprogram att han också behärskar historieberättarkonsten.

3. Karin Broos. Karin Broos är konstnär men kan berätta en historia även med ord. Som lyssnare/läsare/åskådare vill man ju bli berörd av historien. Och det blev jag. Jag satt på tåget när jag lyssnade på Karin Broos sommarprogram och det krävdes ett stort mått av självbehärskning för att inte börja storgråta medan jag lyssnade.

Men det är förstås svårt att välja tre. Nästan alla har varit bra. Några andra som är väl värda att lyssna på är Nanne Grönvall, Sylvia Schwaag Serger och Mark Levengood. Om du vill ha ett pinsamt exempel på en person med gamla och mossiga värderingar och fördomar så kan du lyssna på Ulf Brunnberg. Eller så kan du låta bli.

Vill du ha återkoppling medan du skriver eller efteråt?

Det är ganska vanligt att författare inte vill att någon annan än de själva ska läsa deras manus medan de befrinner sig i skrivfasen. I senaste Babel (säsongens sista, snyft!) får Amos Oz frågan vad som är hans nästa projekt. Oz svarar att han skriver på en ny bok, men att han inte kan berätta mer, för ”man ska inte röntgas när man är gravid; det är inte bra för barnet.”

Jag håller med, åtminstone när det gäller skönlitteratur. Möjligtvis kan någon få läsa en enstaka scen eller så, men annars tycker jag att det känns bättre att få åsikter om manuset som helhet. Det är svårt för någon att ge konstruktiv kritik utan att veta hur historien slutar. För facklitteratur däremot tar jag gärna emot återkoppling på ett kapitel eller avsnitt i taget. På det sättet får jag veta om jag är på rätt väg och kan anpassa arbetssättet i resten av boken. Hur jobbar du?

Mr Miyagi skriver servett-haiku på Stockholmsfik i maj 2011

På uteserveringen till ett fik i centrala Stockholm sitter en man med en urdrucken kopp framför sig. Han skriver något på en servett. Mannen har vitt hår och skägg och ser ut att vara född någonstans i Asien. Japan kanske. Jag tycker att han påminner om Mr Miyagi i Karate kid. Alltså inte filmen som kom häromåret utan den ”riktiga” Karate kid från 1984.

Jag tittar lite närmare och jo, visst är det Mr Miyagi. Bredvid honom på bordet ligger flera fullklottrade servetter. Jag går förbi för långt ifrån honom för att kunna se vad han skriver. Och det spelar ingen roll; jag kan inte läsa japanska. För naturligtvis skriver han på sitt modersmål japanska. Haikudikter är det han skriver. Om sin längtan till hemlandet, om körsbärsträden som blommar rosaskimrande i hemstaden eller om en svunnen kärlek. När jag har passerat vänder jag mig om och ser honom börja skriva på en ny servett.

Är skrivandet en sjukdom?

I förra veckans Babel var Paul Auster på besök. Han berättade att han ser på skrivandet som en sjukdom – man skriver för att man måste. Ingen normal människa vill väl tillbringa livet instängd i ett litet rum och fästa ord på ett papper? menar Paul Auster och fortsätter med att säga att det är något som tvingar författare till det. Och att det nog är ett tecken på att vi lider brist på något. ”Kan man bli botad?” undrar programledaren Daniel Sjölin, men Auster svarar att det snarare bara blir värre, eftersom skrivande föder lust till mer skrivande.

Det sista håller jag verkligen med om: ju mer jag skriver desto mer vill jag skriva. Men att jag lider brist på något vill jag inte riktigt gå med på. Och om det är något som ”tvingar” mig att skriva så är det snarare lust än tvång.

Paul Auster berättade också att om någon som vill bli författare kommer till honom och ber om råd så blir hans råd alltid ”Låt bli!” Det är ett råd som jag har hört förut. Författaren och förläggaren Hans-Olov Öberg brukar säga ungefär: ”Finns det något annat du kan tänka dig att göra än att skriva så gör det i stället.” Och jag blir inte det minsta avskräckt av att höra det. Jag kan visserligen tänka mig att göra – och gör – en massa annat också. Men att jag det är skriva jag ska göra, det tvivlar jag aldrig på.

Hur ser du på skrivandet? Är det ett tvång och en sjukdom? Ett kall? Drivs du av lust eller något helt annat?

Så många blogginlägg, så lite tid

Jag har inga som helst problem att komma på saker att blogga om, tvärtom. Däremot får jag erkänna att jag har lite svårt att hitta tiden för att skriva blogginlägg om alla de där idéerna som poppar upp hela tiden. Ibland har jag någon mer utvecklad idé på gång. Då antecknar jag den på ett A4-ark, som sedan blir liggande på soffbordet, pianot eller i inkorgen på skrivbordet. När jag sedan kommer på en mindre idé så antecknar jag den på en post it-lapp som jag sätter fast på A4-arket. Nästa idé hamnar på en ny post it. Ibland tar jag en lapp därifrån och skriver ett blogginlägg, men det sker inte alls i samma takt som jag skriver nya lappar. Så till slut är det där arket helt fullklistrat med rosa och gröna lappar, och jag börjar faktiskt känna mig lite stressad över alla de där oskrivna blogginläggen. Och det är ju inte meningen. Så då städar jag undan A4-arket – den hamnar i en hängmapp som jag nästan aldrig tittar i. Där blir den bortglömd och när jag hittar den nästa gång så är alla de där eminenta bloggidéerna redan överspelade, och jag har förmodligen ett nytt fullklistrat ark liggande på soffbordet. Det tycks alltid finnas fler idéer än det finns tid att skriva blogginlägg.

Och samma sak gäller ju för mina böcker: Jag har hela huvudet fullt av dem och hinner aldrig skriva så mycket som jag skulle vilja. Känner du igen dig?

Tro på det du gör!

Jag har liksom bara två lägen – jag är antingen av eller på. Att göra saker halvdant är inte min grej. I den här digitala inställningen ingår att jag alltid tror benhårt på det jag för närvarande håller på med. Om jag startar eget så tror jag på att jag kommer att kunna försörja mig på det. Och skulle jag ha ett dåligt år i firman så är jag säker på att nästa år kommer att bli bra. När jag börjar skriva en bok är jag säker på att jag kommer att slutföra den. När jag skickar ett manus till ett förlag så är jag säker på att de kommer att vilja ge ut boken.

Självklart blir det inte alltid som jag har tänkt mig. Som ni vet har mina romanmanus blivit refuserade ungefär en kvadriljon gånger. Det hindrar mig inte från att den kvadriljontiförsta gången vara helt säker på att just det här förlaget kommer att vilja ge ut det :-)  Jag menar, det finns väl ingen poäng med att göra något som man inte tror på? Tänk om jag skulle tänka ”jag kommer aldrig att kunna leva på min firma, jag får nog ge upp den snart” eller ”jag börjar väl skriva lite här, men inte kan väl lilla jag skriva en hel bok” eller ”det är ingen idé att jag skickar det här manuset till ett förlag, för det är ändå ingen som kommer att vilja ge ut det”.

Ibland blir jag besviken, men jag ser ändå ingen anledning att ändra på min inställning. På det stora hela lyckas jag med mycket av det som jag bestämmer mig för. Jag har gett ut två böcker hittills. Jag har skrivit flera som inte har kommit ut än. Jag har försörjt mig som egenföretagare i nio år. Och så vidare. Min poäng här är: tro på det du gör! Du kommer att bli besviken ibland, men du kommer att nå många av dina mål och tillvaron kommer att kännas meningsfull eftersom du ägnar dig åt sådant som du tror på. Håller du med?

Försvinner det vi skriver?

Senaste Babel innehöll ett inslag om att man har hittat noteringar som Marilyn Monroe gjorde. Det handlar om brev, recept och diverse lösa anteckningar. De har nu blivit en bok, som heter Fragment när den i höst kommer på svenska.

Herman Lindqvist, som satt i Babelstudion, kommenterade – inte så lite nedvärderande – att ”I vår tid är det Twitter och kvitter och det är elektroniskt flams som bara försvinner i rymden. Hon är säkert den sista generationen som efterlämnar handskrivna papper. Vi utplånas.”

Har han rätt? De flesta av oss skriver förstås betydligt mer på datorn än på papper numera. Men själv har jag en alldeles vanlig gammaldax pappersdagbok, som jag åtminstone någon gång ibland kommer mig för att skriva i. Och att vi kommunicerar mer elektroniskt betyder väl inte nödvändigtvis att texten försvinner. Allt i den här bloggen finns kvar, och om jag vill läsa det som jag har skrivit om ett visst ämne så är det enkelt att hitta. Hur gör du? Skriver du fortfarande på papper? Försvinner det du skriver eller kan du läsa det igen?

Pin It on Pinterest