Etikettarkiv: Babel

Daniel Sjölin om varför han slutar på Babel

Daniel Sjölin skriver ett lååångt inlägg på Babelbloggen (länk borttagen pga trasig) om varför han slutar som programledare. Fint, tänkvärt, och man förlåter honom liksom för att han slutar. Sammanfattningen blir ungefär: är man författare så måste man skriva. Och visst är det så!

Själv skriver jag inte alls för närvarande, jag jobbar bara. Men det ska så klart bli mer skrivande framöver! Skriver du så mycket som du vill? Om det nu är skriva du vill alltså.

En författare uppdelad på två

En av mina favoritförfattare, Kerstin Ekman, gästade  Babel förra veckan.

Så här presenterades hon av programledaren Daniel Sjölin: “Hon skriver som Ingemar Stenmark åkte slalom: det ser ut som avslappnad smöråkning ner till after skin, men segertiden är på något konstigt vis överlägsen.”

Kerstin Ekman pratade om sin nya bok Grand final i skojarbranschen, där de två huvudpersonerna delar på rollen som författare. Den ena är den som skriver böckerna, medan den andra, den snygga av de två kvinnorna, är den som pratar med medierna och låtsas ha skrivit böckerna. Ekman menar att en författare alltid är två personer – en som skriver och en som upplever offentligt. Och i den här boken har hon alltså dragit det till sin spets genom att låta de två personerna vara två personer även rent fysiskt. Visst låter det intressant? Så fort jag har läst de där högarna med böcker som ligger här och stirrar på mig ska jag kasta mig över den här. Då har den säkert hunnit komma ut i pocket dessutom :-)

Håller du med Kerstin Ekman? Är man två personer som författare?

Ska Daniel Sjölin sluta på Babel?

Twitter hör jag rykten om att Daniel Sjölin ska sluta som programledare på Babel. Är det sant? I så fall är det hur tråkigt som helst! Han är en tokbra programledare – han är påläst om typ allt och har en eminent intervjutajming.

På Twitter pågår även just nu en diskussion om vem som borde ta över som programledare. Jag lyckas inte länka till en fyrkantstagg, nån som vet hur man gör? Taggen är i alla fall #efterSjölin för dig som vill följa diskussionen. Vem tycker du borde vara programledare för Babel?

Det där distraherande internet

Jag visste väl att det fanns något bra med att sommaren är slut: favoritprogrammet Babel är tillbaka. I säsongens första program gästades Babelstudion bland annat av Susan Maushart, som har skrivit boken Nedkopplad. Den handlar om när Maushart kopplade ner sig själv och sina tre tonårsbarn i sex månader. Under den tiden använde de varken teve, mobiltelefoner eller internet.

I Babel berättar Susan Maushart på ett komiskt sätt om hur teknikberoende hon och hennes barn var före “teknikcelibatet”. Hon säger att “mitt förhållande till min Ipod var närmast oanständigt. När jag skaffade en Iphone blev det riktigt illa. Jag gav den ett smeknamn, köpte kläder och smycken till den, tog med den på toa och hade den under kudden.” Hon berättar att hon ville kunna ha ett samtal med sina barn som varade längre än att man bara grymtar lite åt varandra.

I samband med den här diskussionen fick även några författare berätta om deras förhållande till digitala distraktioner och hur hur de gör för att få skrivro:

Martina Haag: Vet att hon är mest koncentrerad mellan nio och elva, så hon ser till att skriva koncentrerat dessa två timmar, utan att göra uppehåll för något.

Majgull Axelsson: När hon väl börar skriva så tänker hon aldrig på internet för då är hon så koncentrerad och inne i sin  berättelse. (Tur för henne då!).

Stefan Einhorn: Går lätt in i och ut ur skrivprocessen och har inte heller problem med att bli avbruten när det är som mest spännande, för då är det lätt att börja igen nästa gång (Det känner jag igen. Jag gillar också att sluta mitt i något av just den anledningen).

Helena von Zweigbergk: Blir lätt distraherad av internet när hon har kört fast i skrivandet. Tycker att det låter skönt med en “digital detox”.

Många författare, men inte alla, verkar alltså bli distraherade av internet. Själv blir jag otroligt distraherad. En period hade jag en bärbar dator utan uppkoppling som jag skrev på. Det var inte så dumt. Jag läste på Kajsa Ingemarssons blogg att hon inte har något internet i sin skrivarlya. Det är nog så man borde göra. Jag har faktiskt en knapp på min bärbara dator som med ett enkelt knäpp stänger ner internetuppkopplingen. En knapp. Ett knäpp. Kan det vara så enkelt?

Susan Maushart spekulerar kring att det är när man är uttråkad som man blir kreativ. Det skulle alltså betyda att internet, teve och andra distraktioner gör oss mindre kreativa. Det låter logiskt, men jag håller ändå inte med. För mig betyder internet, teve och andra medier att det blir lätt att komma i kontakt med andra människor. Människor skapar idéer, och när jag tar del av andra människors idéer får jag själv fler idéer. Jag blir alltså mer kreativ av att vara uppkopplad. Jag behöver visserligen nedkopplingen också – men inte för att få nya idéer utan för att återhämta mig.

Blir du distraherad av att vara uppkopplad? Och har du något knep för att inte bli det?

PS Sa Daniel Sjölin nervkalops i stället för nervkollaps? Och i så fall, var det med flit?

Var snäll mot alla, oavsett roller eller hierarkier

Författaren Lasse Berg berättade i senaste Babel att människan var en snäll och trevlig varelse fram till för 10 000 til 15 000 år sedan. Då började vi odla spannmål. Det innebar att vi inte längre kunde leva nomadliv utan var tvungna att bli bofasta för att kunna skörda sådden. Vi gick från att ha varit samlare till att bli jordbrukare. I samband med det byggde vi hus och byar, och så småningom städer. Vi blev civiliserade. Men civilisationen förde med sig ökat våld och ett hårdare liv. Innan vi blev bofasta fanns det inga hierarkier. Ingen var ledare, ingen stack ut, ingen var förmer än någon annan. Man höll sig väl med och var snäll mot alla. Men i samband med att vi blev bofasta kom det in mer och mer av hierarkier och därmed krig, våld och ondska.

En slutsats man skulle kunna dra av det, och som jag även nämner i Den snälla företagaren, är att man ska vara snäll mot alla, oavsett roller eller hierarkier. Den där praktikanten som du träffar i fikarummet i dag kanske är din chef om tio år. Att vara schyst mot alla lönar sig både kortsiktigt och långsiktigt. Kortsiktigt eftersom folk kommer att vara snälla tillbaka, vilket gör din tillvaro trevligare, och långsiktigt för att den som du var snäll mot kommer att komma ihåg det även när hon eller han har en högre position.

Lasse Berg var pratade förresten så entusiastiskt att jag blev riktigt nyfiken på hans böcker Gryning över Kalahari och Skymningssång i Kalahari.

Öppet brev till Babel: låt oss göra världen snällare!

Ni som följer bloggen vet att litteraturprogrammet Babel är mitt favoritteveprogram och en ständig källa till blogginspiration. Drömmen vore förstås att få sitta i Babelstudion och bli intervjuad. Så hur lyckas man med det? Genom att skriva ett brev till Babelredaktionen kanske?

Hej Babelredaktionen!

Det ligger i tiden att vara snäll. SVT har tidigare varit inne på det i serien Jakten på lycka, och på flera håll i världen pågår forskning om snällhet. Och eftersom litteraturen speglar samhället så skrivs det förstås böcker om ämnet. Så vad tror ni på Babelredaktionen om att göra ett program om snällhet?

Jag har nyligen släppt boken Den snälla företagaren, en företagarhandbok som handlar om hur man kan göra affärer genom att vara snäll. Ett av bokens viktigaste budskap är att man tjänar på att vara snäll – inte bara mot sina kunder utan även mot medarbetare, samarbetspartners och faktiskt också sina konkurrenter.

I dag rör sig informationen snabbt i samhället. Rykten sprids i och med bloggar, twitter och andra sociala medier. Det innebär att det inte går att dölja vad man verkligen står för – och då är det livsviktigt att vara snäll.

Jag kommer gärna till Babelstudion och pratar om min bok och om snällhetens plats i samhället i dag. Dessutom föreslår jag att ni även bjuder in Stefan Einhorn, som ju har skrivit Konsten att vara snäll, till programmet. Och varför inte göra ett inslag om den amerikanska forskaren Stephen G Post? Han har skrivit flera böcker i ämnet. På svenska finns Generös mot andra – för din egen skull.  Enligt både Einhorn och Post finns det tydliga samband mellan goda gärningar och god hälsa. Vi mår bra av att vara snälla. Och om vi är snälla mot andra så kan vi inte undvika att samtidigt vara snälla mot oss själva.

Det absolut bästa med snällhet är dessutom att det smittar.  Om du är snäll mot någon så är chansen stor att den personen dels är snäll tillbaka, dels är snäll mot andra personer. Det finns även forskning som visar att det räcker att höra talas om snälla gärningar – varför inte se ett teveprogram som handlar om det? – för att själv få lust att göra goda handlingar. Genom att göra ett Babelprogram om snällhet kan vi alltså göra världen snällare! Hör gärna av er till mig på jenny snabel-a iklartext punkt se så diskuterar vi vidare hur vi kan göra det!

Glada hälsningar

Jenny Forsberg, författare och språkkonsult i svenska
http://www.facebook.com/densnallaforetagaren

Jag hittar ingen mejladress till Babelredaktionen, så jag försöker fånga deras uppmärksamhet på Twitter och genom att lägga upp ett länk till det här inlägget på Babels Facebooksida. Känner du någon i Babelredaktionen så hör gärna av dig med kontaktuppgifter!

Uppdatering: en Facebookvän gav mig adressen till Babelredaktionen, så nu kan jag mejla dem. Hurra! :-)

Uppdatering 2: Jamen, Babels mejladress står på Babelsidan, som en bloggläsare så snällt kommenterar till det här inlägget :-o Jag förväntade mig att hitta kontaktuppgifterna till de olika redaktionsmedlemmarna när jag hade klickat på Babelredaktionen, men så var icke fallet.

Skrivandet sitter både i hjärnan och i kroppen

I senaste Babel pratar programledaren Daniel Sjölin med författaren Siri Hustvedt. Sjölin berättar om när han var i kreativt flöde medan han skrev en roman och att han blev frustrerad över att fingrarna inte kunde  skriva lika fort som hjärnan skapade. Så han köpte ett dikteringsprogram så att han i stället skulle kunna prata in sin roman. Men se det fungerade inte alls; Sjölin kunde inte få ur sig ett enda ord. “Det verkade som om min förmåga att skriva satt i händerna”, säger han.

Siri Hustvedt berättar att det här kallas proprioceptiv kunskap och är en slags motorisk-sensorisk kunskap. Med andra ord: skrivandet sitter inte bara i hjärnan utan också i kroppen. Om man har lärt sig att skriva via tangenterna så skulle det alltså innebära att man inte kan hitta sin skrivförmåga på något annat sätt. Visst är det spännande!

Jag känner igen mig i det. Men jag  vill lägga till att man också kan lära kroppen nya sätt att skapa. För det är så, förstår ni barn, att när tant var liten så hade inte alla människor dator hemma, utan då skrev man på papper med  penna ;-) Så mina tidiga alster – dikter, noveller och annat som jag skrev i tonåren – skrev jag alltså på det sättet. Även om jag inte hade ord för det så var jag medveten om att mitt skapande till stor del satt i kroppen. Jag upplevde det som att inspirationen på något sätt fanns i handskriften, och tanken på att skriva en dikt på skrivmaskin eller dator var mig helt främmande.

Sedan gick det ett antal år när jag inte skrev något på allvar, och när jag kom ut på andra sidan och började skriva romaner så hade datorn redan blivit mitt arbetsredskap, så då var det självklart att använda den. Lite synd, kan jag tycka nu, att jag liksom missade övergången mellan arbetsredskapen. Vad hade det gjort med mitt skrivande att gå över från papper och penna till dator? Men jag menar alltså att om jag var tvungen att – eller bara tillräckligt motiverad att – skriva på något annat sätt än med tangentbordet så skulle jag lära mig det. Förmodligen skulle jag ha en usel skrivperiod i övergången mellan arbetsredskapen, men när jag väl behärskade det nya redskapet så skulle kroppen skaffa sig ny proprioceptiv kunskap och jag skulle lära mig att skriva lika bra på det sättet. Eller vad tror du? Har du några erfarenheter om att byta skrivverktyg eller skaparverktyg, till exempel från penna till dator? Vad gjorde det med ditt skapande?

På torsdag börjar Babel!

Nämen hörni, vad dålig jag är på att blogga i dessa dagar. Främst beror det på att jag har fokus på Den snälla företagaren. Den hade ju semester under sommaren, men nu har jag sparkat igång arbetet med boken ordentligt igen.

Framför allt har jag skrivit kapitlet som jag kallar Dokumentera det du gör. Det blev ett långt kapitel, och större delen av det kom till i fredags. Undrar om det var för att jag lovade mig själv en stor godispåse på kvällen om jag skrev klart kapitlet? Idag har jag suttit på balkongen i solen och redigerat kapitlet och nu är det, liksom två kapitel som jag skrev precis före semestern, på väg till kloka människor i mitt nätverk för tyckande.

Men det jag egentligen skulle skriva var ju att på torsdag börjar äntligen, äntligen den nya säsongen av Babel. Jag längtar! Enligt Babelbloggen ska Louise Boije av Gennäs vara gäst i första avsnittet, och det gör liksom inte saken sämre. Kolla in programmet i SVT2 klockan 20.00 på torsdag.

Bobstinens

Igår gick säsongens sista Babel i SVT. Så vad ska jag nu blogga om? ;-) Jag blev lite lugnare när programledaren Daniel Sjölin avslutade med att säga att det kommer nya program till hösten. Men till dess??! Mest av allt kommer jag förstås att sakna den genialiska Bob Hansson; jag känner redan att jag håller på att utveckla en viss bobstinens.

Nu har Babel, med Bob i spetsen, utsett den bästa kärleksdikten och dessutom en dikt som fick ett hedersomnämnande. Och den gillar jag så mycket (eller var det för att skådespelaren Helena Brodin läste den så bra?) att jag citerar den här:

Termosar

Vad många termosar du har.
Men du är ju en friluftsmänniska också.
Det är nog därför du har
så många termosar.
Men SÅ många termosar?
Men det är ju klart,
du har ju barnen också.
Då behövs det fler termosar,
när man skall på fjällvandringar,
eller nå´t…
Men inom mig reflekterar jag
över alla dina termosar…

Var kommer de ifrån-
termosarna?
Har du köpt alla dessa termosar?
Är några av dessa termosar
andras från början?
Andra kvinnors?
Är några av dessa termosar
andra kvinnors termosar?
Har i så fall dessa kvinnors termosar
hamnat i ditt köksskåp
för att du har fått med dig
“färdkaffe” på termos
när du åkt på morgonen?

Jag bara undrar.
För nu står min termos också där
i ditt köksskåp.
Jag lånade ut min termos till dig
en tidig augustimorgon
för att du skulle ha med dig lite
“färdkaffe”
under din två timmars bilresa hem.
Jag tänkte ta med den hem
nästa gång jag var hos dig,
älskling.
Men det blev ingen nästa gång.
Så nu står även min termos
hos dig
i ditt köksskåp.

Jag undrar
om nästa kvinna i ditt liv
kommer att tänka-
vad många termosar du har.

Erika Larsdotter Thimrén

Dikten får mig bli sugen på att både skriva och läsa mer poesi. Man kan nog stryka ordet mer i den förra meningen, förresten, eftersom båda aktiviteterna är i princip obefintliga hos mig, åtminstone just nu. Tyvärr.

Blev du också sugen på att läsa mer poesi så kan du börja med att läsa dikterna som gick till final i Babels tävling.

Gammelmedier: Babel

Även om jag är mest inne på sociala medier i dessa dagar händer det att jag konsumerar gammelmedier också. De senaste veckorna har jag fastnat för Babel i SVT. Jag tror att jag började titta för att jag tänkte att “jag är ju författare, en författare ska vara litterär, bäst att jag tittar på det här litteraturprogrammet”.

Men sedan fastnade jag. Daniel Sjölin är en utmärkt programledare som har koll på när han ska lyssna och när det är dags att ställa nya frågor. Diskussionerna är en blandning mellan högt och lågt och gästerna en färgstark skara. Men bäst av allt är ändå Bob Hansson. Hans uppgift är att sätta in läsarnas inskickade kärleksdikter i olika sammanhang. Till exempel läsa upp dem för två personer och kolla om de blir kära i varandra. Bob är min nya idol, och jag ser fram emot att läsa hans bok Kärlek, hur fan gör man? som ligger i en av mina högar med olästa böcker.

[polldaddy poll=3097079]