Blogg | Ett fritt liv

Jag ska på popkollo i helgen!

I helgen ska jag använda min kreativitet på ett annat sätt än att skriva böcker. Jag ska nämligen på popkollo.

Om jag har förstått det rätt så går det till ungefär så här: Man får prova att spela olika instrument. Sedan bestämmer man vem som ska spela vilket instrument och så delas man in i band. Tillsammans med sitt band skriver man en låt (tror jag). Sedan repar man resten av helgen och på söndag avslutas popkollot med en konsert.

Just nu tror jag att jag kommer att vilja spela gitarr – det är ju det som jag försöker lära mig. Å andra sidan gör jag ju det till vardags så det kanske vore ännu roligare att spela något instrument som jag inte brukar spela. Nåja, vi får se.

Popkollot börjar redan på fredag eftermiddag och håller sedan på hela helgen, men jag åker hem och sover om kvällarna. Det finns inga krav på förkunskaper utan man får vara helt nybörjare. Den stora delen av popkolloverksamheten är annars för ungdomar, men ibland ordnar de något som de kallar för Popkollo Madame, som är för tjejer 18 år och uppåt. Och nu i helgen är det alltså dags för ett sådant.

Jag är extremt peppad inför helgen. I min livsdesign, som det heter nuförtiden, ingår det att göra roliga saker om jag har tid och pengar, och särskilt under vinterhalvåret . Oftast är roligheterna enkla saker som att gå på bio, men det är ett extra plus att ibland prova nya och spännande aktiviteter som kanske dessutom ligger en bit utanför bekvämlighetszonen. (Stå på scen och spela med ett band? Nu är vi en bra bit utanför min bekvämlighetszon, kan jag säga.)

Popkollo, here I come!

Julklappspris på Akrobaten just nu

Jag har ju alldeles glömt bort att berätta här på bloggen att jag kör julklappspris på Akrobaten just nu. 100 spänn om du köper den direkt av mig. Mejla mig på jenny@iklartext.se med din adress och hur många böcker du vill beställa. Om du vill ha boken signerad så skriver du det i din beställning och talar om vem boken ska signeras till. Frakt tillkommer med 35 kronor. Köper du minst fyra böcker så bjuder jag på frakten – och du får julklappar till hela släkten :-)

Erbjudandet gäller till den 18 december. Och du: man får köpa julklapp till sig själv ;-)

Bokcafé på Täby kyrkbys bibliotek på torsdag

Välkommen på bokcafé på Täby kyrkbys bibliotek! Nu på torsdag den 19 november kl 17.30 är det bokcafé på temat Täby. Jag kommer att vara där, tillsammans med flera av mina kolleger ur nätverket Täbyförfattarna. Är du i krokarna av Täby? Kom och ta en fika och prata böcker med oss!

Peppad av en fin recension

Å vilken fin recension av Akrobaten hos Lingonhjärta!

Det här är faktiskt den typ av recension som gör mig allra gladast: när det framgår att boken har framkallat ordentligt med känslor hos läsaren. Det är ju det man vill som författare: få läsarna att känna något. Precis som jag själv som läsare vill känna något när jag läser böcker. Jag måste bara få skryt-dela med mig av några citat ur recensionen:

I den här boken blir jag helt vansinnigt upprörd över beteendet hos vissa karaktärer. Ibland känner jag det som att jag ville slänga boken i golvet för att de var så otroligt irriterande. Fast ändå fortsatte jag att vända blad. Och fort gick det att läsa. Och jag läste och jag läste och jag läste och jag kunde inte sluta läsa.

Leila, Toms fru är vansinnigt naiv och det är henne som min frustration mestadels riktar sig in på. Jag skulle helst av allt bara vilja ge henne en örfil så hon vaknar upp till verkligheten.

Boken är också väldigt lättläst och språket är enkelt något som jag uppfattar kan vara svårt att få till bra men Forsberg lyckas alldeles utmärkt med detta. Jag gillar också att jag blir väldigt upprörd och irriterad av karaktärerna för när känslor skapas som är så starka över karaktärer så vet man att författaren har gjort ett bra jobb av att bygga upp dem. Jag gillar också att de på sina sätt är enkla för ofta i böcker är det lätt att kräva komplicerade karaktärer men ibland är livet mycket enklare än så.

Den här recensionen gav mig en riktig kick, och det kan verkligen behövas. Innan dagen är slut ska jag nämligen skicka tsunamimanuset till redaktören. Och jag är INTE klar än. Det blir en lång dag.

Skriva är terapi och problemlösning

Visst kan skrivande fungera lite som terapi ibland. Jag skriver dagbok. På papper med penna. Jo, faktiskt – det är nog det enda tillfälle när jag skriver för hand, förutom de otaliga post it-lappar som jag lämnar till mig själv överallt för att jag ska komma ihåg saker.

En dagbok ska man väl strängt taget skriva i varje dag, men min ambition är bara att skriva en gång i veckan. Fast det gör jag inte. Det blir snarare en gång i månaden, men oftare på resor och vid stora händelser i livet som jag vill komma ihåg – om inte annat för att kunna använda dem i en skönlitterär berättelse senare.

Om livet är tungt upplever jag att det känns lättare när jag har fått skriva av mig en stund. Dessutom tycker jag att det är ett bra sätt att reda ut tankarna. Om jag har ett problem som jag går och klurar på, kanske hur jag ska lösa en knepig situation som jag har varit i under en period, så tycker jag att jag brukar komma på smarta lösningar och uppslag om jag sätter mig ner och skriver om det. Det är som om jag ser problemet tydligare när jag har det på papper framför mig, och därför kan jag bena ut det bättre och komma fram till en lösning.

Känner du igen dig?

Att använda miljön som gestaltning

Vid ett par tillfällen har jag läst i tidningen Skriva om att använda miljöbeskrivningar för att säga något om berättelsen eller personerna i boken. Så här står det i september-/oktobernumret av tidningen:

En ledsen karaktär kommer att lägga märke till förfallna hus och övergivna bakgårdar; en lycklig kommer att se pittoreska stugor och härligt vildvuxna trädgårdar.

Det här inspirerar mig. Jag skulle vilja bli bättre på det. Har du tips på någon författare som är bra på det här och som jag kan läsa för att få inspiration?

Deadline om två veckor

Jag har en deadline för redigeringen. Senast den 13 november ska jag skicka texten till redaktören. När jag sedan får tillbaka manuset tror och hoppas jag att det bara blir småsaker att ändra.

Något som är intressant är att jag fortfarande inte är immun mot eländet i texten. Människor som råkar ut för en tsunami är ju ett tungt ämne, och eftersom boken bygger på verkligheten skarvad med hjälp av min fantasi befinner jag mig hela tiden i scener som har hänt eller som skulle kunna ha hänt. Och varje gång jag läser de tyngsta scenerna så dras jag ner i det igen. Den här boken är den mentalt jobbigaste jag har skrivit, och nu ser jag fram emot att få lämna arbetet med texten bakom mig.

4 krav för att skriva en bra bok

Enligt tsunamiromanens redaktör Ingalill krävs det fyra saker för att skriva en bra bok:

vilja
talang
disciplin
tid.

Så vilka kriterier uppfyller jag?

Vilja: Ja! Verkligen. Men mitt problem är att jag vill så mycket annat också. Om jag ville färre saker skulle jag kanske ha fått ihop fler böcker vid det här laget.

Talang: Här tror jag ju på tiotusentimmarsregeln. Självklart kan inte alla skriva en roman, men den som är tillräckligt envis för att lägga tiotusen timmar på det har antagligen någon slags känsla för skrivandet och kan bli bra. Jag jobbar på det :-)

Disciplin: Hmm. Alla tror att jag är så disciplinerad. Men så var det ju det där med sociala medier och såna grejer. Jag skulle helt klart kunna bli bättre på den här punkten.

Tid: Nej. Fast ja, för jag har ju lyckats skapa ett liv där jag kan avsätta fredagarna till att vara författare. Men det är för lite. Så nej. Jag vill lägga mer tid på att vara författare men jag har inget sätt att lösa det just nu.

Vilka av de fyra faktorerna har du?

Verklighetsflykt och kreativitet

Jag längtar efter två saker just nu:

verklighetsflykt
att få vara mer kreativ

Den första punkten är nog mest en önskan att fly från alla hemskheter som händer i Sverige och världen just nu och från den annalkande vintern. Jag har lust att sträckläsa en feelgoodroman eller ha ett katastroffilmsmaraton. Men jag har svårt att hitta tiden till det. Jag har i alla fall äntligen kommit igång med att gå på bio igen efter att ha kommit av mig över sommaren.

Den andra punkten hänger ihop med den första. Jag skulle så gärna vilja sätta mig ner och skriva en roman från början. Nu har det snart gått tio år sedan jag gjorde det sist. Det börjar kännas orimligt att jag använder så lite av min tid, även av min författartid, till att vara i den där fantastiska kreativa fasen när jag skriver synopsis till en roman och sedan faktiskt skriver den. En stor del av författartiden går åt till redigering, sälj och marknadsföring – och om jag ska vara egenutgivare även bokproduktion. Dessutom har jag material till minst en fackbok som också har stått i kö ett tag nu för att få bli en bok. Skriva fackböcker är kul, men det är inte den där fria kreativiteten som jag längtar efter just nu.

Jag skulle förstås kunna välja att bara skriva manus och inte göra allt det andra jobbet. Några större pengar har jag inte tjänat på mina böcker än, så det skulle inte göra någon skillnad för min ekonomi om manusen blev kvar i byrålådan. Jag kunde ägna fredagarna åt skrivande som ren hobby i stället för att skriva något som blir böcker. Men skulle det ge större tillfredsställelse?

Nej, jag har svårt att tro att jag skulle känna mig nöjd med att skriva saker som ingen läste. Kanske är det vad som skiljer en författare från en skrivande person i allmänhet: att en författare skriver böcker som människor läser. (Här lägger jag inte någon värdering i hur stor publik en författare når, utan bara att det är fler som läser boken än den närmaste familjen och vännerna.) För mig personligen är det i alla fall en viktig del av att vara författare: att jag skriver böcker som någon läser, inte att jag skriver texter som blir kvar i byrålådan.

Stjärnklart – en välskriven katastrofroman

Du som skriver har säkert varit med om det: du läser den där boken i samma genre som du själv skriver och tänker: ”Jag kan lika gärna sluta skriva; jag kan ändå inte göra det här bättre.” Så var det för mig när jag läste Stjärnklart av Lars Wilderäng. Det är en katastrofroman – en genre som jag ju planerar att göra till min.

Katastrofen i Stjärnklart inleds med att elektronik slutar fungera. Först någon enstaka dator. En mobiltelefon som ägaren lämnar in på lagning. Och sedan eskalerar det. Tänk dig ett samhälle där varken bilar eller kollektivtrafik fungerar. Där det inte finns någon mat att köpa och inget vatten i kranarna. Där det inte finns någon möjlighet att kommunicera med varandra på andra sätt än öga mot öga. Det går utför ganska snart.

Lars Wilderäng, som jag även lyssnade på under Författarkliniken, är oerhört påläst om samhällsfrågor på många olika nivåer – kanske läser du hans välbesökta blogg Cornucopia? Han är dessutom en skicklig författare som beskriver personerna i boken så att jag bryr mig om dem och miljöerna så att jag blir mörkrädd. Boken har allt som jag vill att en katastrofroman ska ha, och jag gillar den skarpt!

Det där med att ge upp katastrofromanerna eftersom den här redan är skriven då? Jag försöker att ignorera den tanken. Jag skriver på ett helt annat sätt – det kommer att finnas läsare som gillar mina böcker i framtiden också. Dessutom är det ju så bra med böcker att man inte behöver konkurrera med sina författarkolleger. Den som gillar katastrofromaner kan läsa både mina och Lars Wilderängs böcker. Så ta och läs Stjärnklart nu på en gång! Dessutom har uppföljaren Stjärnfall redan kommit, och jag misstänker att den är lika bra. Här kan du köpa böckerna:

Stjärnklart hos Adlibris

Stjärnklart hos Bokus

Stjärnfall hos Adlibris

Stjärnfall hos Bokus

Pin It on Pinterest