Blogg | Ett fritt liv

Dags att stämma av?

Vid den här tiden på året verkar alla göra årsavstämningar. Utvärdera det som varit. Planera framtiden och sätta upp mål. Att göra det en gång om året tycker jag fungerar utmärkt, och det pratar jag också om i Den snälla företagaren.

För mig är det sommaren som är den stora avstämningspunkten. Då har jag en lång och skön semester med tid för reflektion. Sedan blir hösten en nystart med ny energi, nya mål och projekt och ofta lite nya arbetssätt.

Så här års gör jag inget särskilt för att stämma av. Men det brukar automatiskt bli en paus i och med jul och nyår – även om jag i år lägger semestern i januari i stället för precis över helgerna. En paus betyder att jag kommer ur hjulspåren en stund, vilket förstås är bra. Den här gången betyder pausen att jag går ut ur en höst där jag medvetet planerade på ett sätt som jag vet fungerar dåligt för mig. Efter en period med dåligt med jobb behövde jag nämligen klämma in alla jobb som fanns när de väl fanns. Men nu efter årsskiftet återgår jag till min vanliga struktur – den som fungerar. Det ser jag fram emot!

Hur gör du med utvärdering, planering och mål? Hur ofta gör du avstämningar? Och när på året?

Kärlek vid första ögonkastet

När jag äntligen hade irrat mig fram till min lägenhet här i Valle Gran Rey och klev in så var det kärlek vid första ögonkastet. Jag kom från ett litet fult och smaklöst inrett hotellrum på Teneriffa, och det var förstås inte så svårslaget. Men det här var något helt annat. Och uthyrarna hade gjort några sådana där saker som är så enkla att fixa men som gör så mycket för det första intrycket. Det fanns två stora fruktskålar fulla med frukt, och på köksbordet stod både en vinflaska, en spritflaska och levande blommor.

Jag tyckte direkt att lägenheten kändes betydligt mer som ett riktigt hem än som ett hotellrum. Och det känns bra, eftersom jag ju ska bo här i en dryg månad. Färgerna är hemtrevligt varma. Tavlor på väggarna. Här är min arbetsplats – om jag inte sitter och jobbar på balkongen förstås :-)

Och så här ser arbetsbänken i köket ut. Jag är inte helt vän med gasspisen – har aldrig använt en sådan tidigare. Men vi ska nog bli vänner under den närmaste månaden.

Den som har inrett lägenheten är dock längre än mina 162 centimeter över havet – jag når ungefär bara till den nedersta hyllan i skåpen. Och i badrummet får jag stå på tå om jag vill se mina ögon i badrumsskåpets spegeldörr.

Men bäst är nog ändå balkongen:

Så här ser den kanske inte så spännande ut, särskilt inte som ena kanten av den även fungerar som tvättstuga. Men det ser jag som en klar bonus. En tvättmaskin var inget jag hade räknat med, och det förenklar ju onekligen tillvaron. Men balkongen är rymlig och fungerar som ett extra vardagsrum. Sedan bilden togs har jag dessutom plussat (som Ernst skulle ha sagt ;-) med stearinljus och därmed ökat mysfaktorn ytterligare.

Och, det bästa av allt, den har en utsikt som är så vacker att den tar andan ur mig. Det var fyra år sedan jag var på La Gomera förra gången, och jag hade faktiskt lyckats glömma hur vackert det är. Jag bor mellan två mäktiga berg och det här är synen som möter mig när jag kliver ut på balkongen.

Uppdatering: Du vet väl att jag bloggar om La Gomera på Gomerabloggen numera? Välkommen dit om du vill läsa mer om La Gomera och Valle Gran Rey och vad jag har för mig när jag är där.

Resdag: från Puerto de la Cruz till Valle Gran Rey

Det var inte det lättaste att läsa busstidtabellen. Vad betydde egentligen den där ettan? Jag kom i alla fall fram till att jag skulle ta buss 343 från Puerto de la Cruz till Los Cristianos. Jag bestämde mig för 11.30-bussen. Det skulle gå en båt till La Gomera kl 14. En och en halv timmes marginal borde räcka. Det finns flera busshållplatser i Puerto och jag visste inte från vilken av dem som bussen gick 11.30. Jag tänkte att en marginal på en kvart, tjugo minuter vore bra.

Men så var det det där med spisplattorna. I mitt minimala kök på hotellet fanns två små spisplattor. Ibland funkade de riktigt bra, men oftast var det dåligt med värmen i dem. Att steka frukostäggröran den här dagen tog över en halvtimme – jag är noga med att äta genomstekta ägg på breddgrader med potentiell salmonellasmitta. Så när jag kom fram till busshållplatsen var klockan 11.17. Jag tittade på tidtabellen. Bussen gick 11.15. Aj då. Men att inte stressa upp mig i sådana här situationer är faktiskt något jag har blivit bättre på. Jag vägrade. Stressa upp mig alltså. Bussen efter gick inte ända till Los Cristianos utan bara till Teneriffas norra flygplats. Men därifrån går det nog fler bussar. Och i värsta fall kunde jag kanske ta en taxi – så ruskigt långt är det inte. Dessutom var det inte livsviktigt att hinna med den där båten – det gick en båt till på kvällen. Så jag stod kvar på busshållplatsen. Och en kvart senare kom faktiskt min försenade buss.

Bussen till Los Cristianos tog en dryg timme. Där frågade jag i en turistinformation efter vägen till hamnen. Det skulle bara ta en kvart att gå fick jag veta. Min resväska fick en ordentlig spricka på flyget till Teneriffa, och nu när jag började gå så hade även ett av hjulen gått sönder. Den har varit bra att dra efter sig tidigare, men nu blev det till att släpa tungt i stället. Jag borde så klart ha tagit en taxi, men jag insåg inte hur illa det var (eller så blev det värre och värre) förrän jag redan hade gått en bra bit och inte befann mig på bilvägen längre. Nere i hamnen såg jag en båt men visste inte om det var Gomerabåten. Och jag hade ingen lust att chansa och släpa dit väskan bara för att upptäcka att det var fel och få släpa den tillbaka igen. Men så fick jag syn på två poliser som just skulle kliva upp på sina motorcyklar. Jag gick fram till dem och frågade. Den ena frågade på engelska var jag kom ifrån och när jag sa Sverige började han prata svenska med mig!

Det här är Kanarieöarna, så jag blir knappast förvånad om jag träffar svenskar här. Men en kanarisk polis som pratar svenska hade jag faktiskt inte väntat mig. Han visade hur jag skulle gå för att komma till båtarna och berättade att det fanns två båtar. Den stora, som är lite långsammare men där man kan sitta ute och den mindre och snabbare. Själv gillade han den långsamma bäst. Jag släpade väskan bort till båtarna.

Båda båtarna går till San Sebastián de la Gomera. Med den mindre och snabbare , som körs av Fred Olsen, kan man dessutom åka hela vägen till Valle Gran Rey. Det var min plan från början. Å andra sidan blev jag ruskigt sjösjuk förra gången jag åkte till Gomera, så jag var också intresserad av att åka båt så kort bit som möjligt. Å tredje sidan mådde jag minst lika illa av att åka buss från San Sebastián till Valle Gran Rey efter båtfärden. Jag bestämde mig till slut för att ta den stora båten till San Sebastián och fortsätta vidare därifrån med buss. Att sitta ute på båten brukar minska sjösjukan betydligt. Dessutom såg den stora båten betydligt mysigare ut. Och det blev en riktigt mysig båtresa, där jag inte mådde det minsta illa.

Väl framme i San Sebastián började släpandet igen. Vid det här laget kan man tycka att jag borde ha fattat att jag inte skulle släpa min stackars väska en enda meter till utan ta en taxi, men jag var uppenbarligen extremt trögfattad på den punkten. Jag irrade runt och letade efter busstationen en bra stund innan jag hittade rätt. Där hittade jag i alla fall rätt busshållplats och en ny oläslig busstidtabell. Att skriva tydliga tidtabeller är inte kanariernas starka sida. Det stod en lika förvirrad tjej bredvid mig. Jag frågade om hon också skulle till Valle Gran Rey och om hon förstod tabellen. Ja, det skulle hon och nej, det gjorde hon inte. Men vi fick hjälp av en busschaufför att tyda tabellen. Nästa buss skulle gå 18.30. Klockan var då 16.00 och om jag hade tagit direktbåten till Valle Gran Rey hade jag varit framme för en kvart sedan.

Buss 1 till Valle Gran Rey rullade just in på stationen, och tjejen jag pratade med nyss frågade om vi fick lägga in våra väskor i bussens babageutrymme. Att sitta på stationen i två och en halv timme lockade inte speciellt mycket, så jag lassade in väskan och gick ner på stan. Det var siesta, så mycket var stängt, men jag gick i alla fall på stan ett par timmar och kom sedan tillbaka till busstationen. Då var bussen, med min väska i, inte kvar.

Jag vägrade (igen) stressa upp mig. Jag lyckades komma på vad både väska och buss hette på spanska och kunde fråga ett gäng busschaufförer, som stod strax bredvid, om min väska. Det var inga problem sa de; bussen skulle snart komma tillbaka. Och det gjorde den. Och våra väskor var kvar. Bussen till Valle Gran Rey tog 1,5 timme på slingriga vägar i mörkret, och jag blev rätt åksjuk.

Jag hade bett busschauffören stanna vid Casa la Seda, där jag skulle bo. Han missade det och åkte förbi en bit, så jag fick snällt börja släpa den trasiga väskan tillbaka upp för backen. Det var svårt att följa vägbeskrivningen som jag hade fått av lägenhetsuthyrarna eftersom jag nu kom från fel håll. Jag skulle i alla fall leta efter en liten skylt med en fisk som röker (!). Så jag släpade min väska fram och tillbaka i backen och undersökte alla lägenheter jag kunde hitta, men ingen var min. Till slut hittade jag ett medelålders par att fråga. De visade sig vara danskar men vägrade prata danska med mig och vägrade dessutom att förstå när jag pratade svenska – trots att jag förstod dem alldeles utmärkt när de pratade danska med varandra. Så jag fick snällt gå över till engelska. Jag avskyr att prata engelska med danskar – vi pratar ju för tusan i princip samma språk! Nåja, förutom det var de supergulliga och mannen i paret följde med mig uppför backen igen och hjälpte mig att leta. Han pratade tyska också, så han frågade en tysk kom vi träffade, och tysken visste på råd och visade skylten med den rökande fisken. Äntligen hemma!

Ont om medveten närvaro

Jag är extremt dålig på mindfulness för närvarande. Det där flödet av medveten närvaro som jag var i på min sommarsemester i år känns avlägset. Jag har så mycket lättare att hitta ett sådant flöde när man inte har några jobb att tänka på.

Man skulle kunna tänka sig att nu när jag har bytt miljö och dessutom för närvarande bor nästan i havet, så skulle jag bara vara här och nu. Hela tiden. Men icke. Jag sitter visserligen och mediterar med blicken ut mot havet på mornarna (ljuvligt!), men sedan går det utför. Mina tankar går till vad jag ska göra sedan. Ska jag sitta på rummet och jobba lite nu och sedan gå till loungen och kolla mejlen och Facebook? Eller tvärtom? Och kommer jag att hinna ligga i solstolen en stund i eftermiddag eller får jag hoppa över det idag? Och hur ska jag bära mig åt för att åka till La Gomera i morgon? Vilken buss ska jag ta? Vilken båt?

Till råga på allt inbillar jag mig att det kommer att bli bättre när jag väl kommer till Gomera. Då minsann, då kommer jag inte att vara på väg någonstans, då kommer jag att vara här och nu. Men hallå! Hur dålig mindfulness är det inte att planera att man ska vara medvetet närvarande sedan?

Jade-massage

Igår var jag på något som kallades jade-massage. Det var inte en person som masserade, utan det var en massagebänk som gjorde jobbet. När jag låg där på bänken var det två hjul, liksom, som masserade på varsin sida om min ryggrad. Hjulen började uppe i nacken och rörde sig långsamt ner mot svanskotan. Och sedan upp igen. Ibland stannade hjulen någonstans däremellan en lång stund. Hjulen var ganska stora, så det blev en sträckning i ryggen – på olika sätt beroende på var någonstans de stannade. Bänken var också ganska varm, vilket var skönt. Samtidigt hade jag fötterna på en platta som också blev varm, och så hade jag en varm pryl på magen och en strax ovanför knäna. Det var viktigt att slappna av fick jag veta innan det startade. I 40 minuter låg jag på bänken. När jag gick därifrån kändes min tyngdpunkt lägre än innan, och det kändes faktiskt rätt skönt i ryggen.

Det här kostade 8 euro. Det var inte alls lika bra som att få en riktig massage, men för övrigt inte dumt alls – jag gillar att prova sådana här saker. Om jag hade varit i Thailand i stället hade jag för övrigt fått en timmes thaimassage för det priset. När jag var i Thailand för ett år sedan gick jag och tog massage 13 gånger på två veckor :-) Jag gillar verkligen Thailand och övervägde att åka dit den här perioden i stället för till Kanarieöarna. Men jag har aldrig provat att jobba på ett så varmt ställe, och jag har aldrig varit på ett så varmt ställe så länge. Frågan är om man orkar jobba när det är över 30 grader i skuggan? Någon som har provat och kan berätta hur det gick?

Sedan fortsatte jag att jobba och fick lika ont som jag hade innan. Å, vad jag saknar min genomtänkta ergonomiska arbetsplats hemma! Det finns en massör här på mitt hotell. Undrar om jag ska se till att få en riktig massage innan jag åker härifrån? Om jag bara tar en rygg- och axelmassage blir det inte så dyrt.

Ledig helg i Puerto de la Cruz

Jag har hört att ni har haft (och har fortfarande) sån där vahettere … jul. Själv sysslar jag inte med sånt, men jag tog två dagar ledigt, både från jobb och från internetuppkoppling. Skönt! Vartefter hösten gick knaprade jobbet in på fritiden mer och mer, så det känns som en evighet sedan jag var ledig en hel helg. Jag som brukar vara så himla noga med det. Men det ska bli ordning på det nu igen, så det så! Både under min vistelse här och sedan när jag kommer hem igen.

En stor del av min lediga helg ägnade jag åt att strosa på stan. Puerto de la Cruz känns större än vad jag trodde. Det finns både söta små färgglada hus, slottsliknande byggnader med tinnar och torn och fula hotellkomplex.

Eftersom staden är så kuperad är det trappor överallt

Parker, rondeller och gångvägar är otroligt välskötta med vackra växter överallt.

Och så är naturen hela tiden närvarande i form av havet och bergen. Mitt hotell är det vita, lite rundade huset i mitten på den här bilden:

Jag hittade en riktigt mysig restaurang där jag åt lunch i lördags. Tog tyvärr inga bilder där, men det var som en lummig innergård, där man satt ute fast det kändes som inne. Eller om det möjligtvis var tvärtom :-) Jag frågade på min bästa spanska (som inte är ett dugg bra, faktiskt) vilken som var den bästa fisken. Naturligtvis fick jag en lång harang på spanska tillbaka som jag inte förstod ett skvatt av. Till slut lyckades jag i alla fall beställa enligt kyparens rekommendation. Jag har ingen aning om vad det var för fisk, men oj, vad god den var! Och till det papas arrugadas con mojo – den kanariska specialiteten saltbakad potatis med en grön och en röd sås. Och coleslaw. Mums! Borde starta en matblogg i stället. Fast då måste jag nog börja komma ihåg att fota maten också.

Hur vädret var under min lediga helg? Runt 20 grader. Molnigt för det mesta men en skön solstund blev det allt i söndags. Nu jobbar jag i tre dagar. Sedan åker jag vidare till La Gomera.

Ett minne – men vi vet inte vems!

Ekonomilektion på ett förortsgymnasium utanför Stockholm. 1990-tal. Läraren står och förklarar något framme vid svarta tavlan. Förklarar och förklarar, förresten. Hans pedagogik gick ut på att de som redan förstod det där med ekonomi fick jobba på i sin egen takt. Vi andra ställde våra frågor till läraren och fick ett hånfullt eller gåtfullt svar som inte gjorde oss ett dugg klokare. Jag hade ekonomifobi redan under min gymnasietid – kanske var det rentav då jag utvecklade den? Säkert är i alla fall att det inte blev bättre av ekonomilärarens undermåliga pedagogik.

Ett ljud avbryter lärarens föreläsning. En mobiltelefon. Ni förstår, ungdomar, på den här tiden, när tant var ung, hade inte alla mobiltelefoner. Förutom en kompis mamma som hade haft ”biltelefon”, en koloss större än en tegelsten, i flera år var nog ekonomiläraren den enda som jag visste som ägde en mobil. Han avbryter föreläsningen mitt i en mening och tar upp telefonen ur fickan:

– Hallå?

– Nej då, det är ingen fara.

Och så fullföljer han samtalet inför hela klassen, lägger på luren och fortsätter lektionen utan att så mycket som be om ursäkt.

Så varför berättar jag det här? Läraren var nonchig och hade mobil redan på 90-talet. Och? Finns det någon poäng här eller? Jo, för någon vecka sedan träffade jag min syster och pratade om det här. Då visade det sig att vi inte kan reda ut vem av oss det egentligen är som har upplevt det här. Vi gick i samma gymnasieskola, hon tre år senare än jag, och hade samma ekonomilärare – även om jag tvivlar på att hon avskydde honom lika mycket som jag. Uppenbarligen har vi pratat om den här situationen flera gånger, både när händelsen var aktuell och senare. Och vi har båda bevarat det i hjärnan som om det vore vårt eget minne. Jag är helt säker på att jag har upplevt det här. Jag ser situationen framför mig inklusive klassrummet och mina klasskompisar. Men det mest troliga är väl att det är min syster som faktiskt har upplevt det. Jag gick ut gymnasiet 1994, och det är mer troligt att det var tre år senare som ekonomiläraren hade en mobiltelefon som fick plats i fickan.

Men visst är det spännande vilka spratt hjärnan kan spela oss? Att vi kan skapa minnen som inte finns. Och vi gör det säkert dagligen. Känner du igen dig? Skapar din hjärna också minnen som inte finns?

Jobbrutiner

Har jobbat ett par dagar nu och kommit in i något slags rutin som ser ut ungefär så här:

Förmiddag: meditera, jogga, laga äggröra med kanarisk ost och persilja plus en fruktsallad med nötter, ingefära och kanel. Äta frukost på balkongen samtidigt som jag beundrar havet.
Mitt på dagen: jobba ett par timmar i hotellets lounge så att jag kan vara uppkopplad. Fixa en lunchssallad. Äta den på balkongen eller ännu hellre vid poolen så att jag får vara ute i solen.
Eftermiddag: Softa i en solstol någon timme med en god bok. Kanske handla mat.
Kväll: Jobba några timmar på rummet plus en ny runda till loungen för att kolla mejlen och hänga lite i sociala medier. Fixa någon enkel mat.
Sen kväll: göra lite lugn yoga. Sova.

Känns som en rutin som funkar. Det enda jag verkligen saknar är att hinna strosa runt på stan. Jag hann med en liten tur idag på väg till mataffären men det känns som om jag knappt har hunnit se mig omkring. Men i helgen är jag ledig. Då ska här strosas så det står härliga till!

Jag hade förträngt hur ont jag får i kroppen när jag inte har tillgång till en ordentlig arbetsplats :( Ont i axlarna, ryggen, nacken och huvudet. Allra sämst sitter jag i loungen där jag behöver vara för att ha internetuppkoppling. Så jag försöker undvika att sitta där för mycket, till exempel genom att skriva det här blogginlägget i ett Worddokument och sedan bara klistra in det i WordPress när jag är uppkopplad. Yogan i går kväll mjukade upp kroppen lite igen. Men hu! Hur ska jag klara av det här i sju veckor? Eller fem är det väl bara; jag har planerat ett par veckors semester i januari. Men ändå.

Frågor och svar om vinter i värmen

Om det är någon som har missat det så är jag på Kanarieöarna i sju veckor. Först tio dagar i Puerto de la Cruz på Teneriffa och sedan fem veckor i Valle Gran Rey på La Gomera. Under den här perioden kommer bloggen att fyllas av lite mer vardagsprat än annars. Jag kommer helt enkelt att skriva min resdagbok här. Det betyder att jag kommer att uppdatera bloggen oftare än annars, men det betyder också att det blir en del inlägg som skiljer sig lite från det jag brukar skriva. Hoppas att det är okej med er? :-)

Jag fick några frågor på Facebook häromdagen:

Hur åker du, hur bor du och vad kostar det?

Viktigast för mig när jag letade boende var matlagningsmöjligheter och internet. Jag har varken lust eller råd att äta alla mina måltider ute i sju veckor. Och internet är ju en förutsättning för att jag ska kunna jobba. I Puerto de la Cruz bor jag på Apartamentos Bellavista (länk borttagen pga trasig). Rummet är ganska litet och fult, och köket är mer ett kokskåp än en kokvrå. Men utsikten över havet är fantastisk. Jag betalar drygt 40 euro per natt.

På Gomera har jag hyrt en lägenhet, där det ska finnas internet om jag har lyckats få med mig rätt kabel. Jag får berätta mer om det när jag har kommit dit. Jag betalar något i stil med tretton tusen för de ca fem veckorna om jag inte minns fel. Det går säkert att hitta ett billigare boende om man åker dit och letar på plats, men kontrollbehovsmänniska som jag är har jag inte nerver att åka dit utan att veta att jag har boendet ordnat.

Och själva flygresan gick på tre papp. Det gör att hela kalaset borde sluta på cirka tjugotusen. Plus kanske någon tusenlapp för bussar och båtar hit och dit. Matkostnaderna räknar jag med kommer att vara ungefär samma som hemma. Jag kommer att ha semester ett par veckor, och då tänker jag lägga mer pengar på att äta på restaurang.

Jag har gjort ett försök att jobba utomlands tidigare. På Kap Verde. Men där var internettillgången för dålig, så det fungerade inget vidare. Det var några år sedan nu, och jag har tänkt varje vinter att ”nästa år gör jag ett nytt försök”. Och så förra vintern bestämde på riktigt att jag skulle göra det i år. En sak som har fått mig att tveka är kostnaden. Drygt tjugotusen är mycket pengar för en ensamboende soloföretagare. Men eftersom jag inte står ut med tanken på att vara i Sverige hela vintern, och dessutom gärna vill åka bort på julen, så har jag ändå åkt någonstans varje vinter. Och eftersom alla resor är som dyrast precis över julen så blir det dyrt. Förra julen la jag, om jag inte minns fel, sjuttontusen på en tvåveckorscharter till Thailand. Och då känns det som att jag får mer för pengarna på det här sättet :-)

Vad har du för bandbredd?

På Bellavista finns det trådlöst nätverk i loungen/baren. Så jag kan inte vara uppkopplad på rummet, vilket förstås är en nackdel. Jag får ta med mig de filer jag behöver om jag vill kunna sitta någon annanstans och jobba. Har ingen koll på bandbredden, men hittills har det funkat alldeles utmärkt.

Har du tillräckligt virtuell kundkrets?

Mycket bra fråga! I princip alla mina jobb sköter jag ändå hemifrån och träffar bara kunderna på möten för avstämningar och liknande. Och jag tror att det kommer att funka rätt bra att inte ha några kundmöten de här sju veckorna. Runt jul- och nyår brukar det ändå bl minst ett par veckors paus från sådant. Och eftersom jag dessutom tänker ha semester två veckor i januari, blir antalet ”vanliga” jobbveckor inte så väldigt många.

Jag tror inte att jag skulle kunna flytta utomlands och jobba hela året, för många jobb brukar kräva att man träffas åtminstone någon gång ibland. Och dessutom brukar det vara bra att träffa nya kunder, så att man får känna på varandra innan man börjar jobba ihop. Men å andra sidan tycker jag att Sverige är alldeles fantastiskt i sisådär sju månader om året, så det är inget problem :-)

En ledig dag i Puerto de la Cruz

Jo, det blev faktiskt en ledig dag i dag. Klarblå himmel och strålande sol hela dagen. Men det är inte så varmt, vad kan det vara, knappt tjugo grader kanske?

Jag inledde med att sova länge. Oj, vad jag behövde det! Sedan blev det en alldeles ljuvlig joggingtur med havsutsikt. Bland annat joggade jag genom ett bananplantage. Jag hade lätt kunnat sträcka handen över staketet och palla en banan. Jag avstod dock.

Frukost på balkongen – som är i norrläge. När jag sitter där har jag både långbyxor och långärmat på mig.

Så här ser det ut när jag tittar ner från balkongen.

Därefter tillbringade jag ett par timmar i en solstol tillsammans med Håkan Nesser. Så skönt att bara slappa i solen!

Jag tog en tur på stan. Puerto de la Cruz är en mysig liten stad – eller by kanske. Visserligen kryllar det av turister, men det är ändå en bra stämning. Jag strosade runt en stund i botaniska trädgården. Att titta på växter är ett inte alls dumt sätt att vara här och nu.

Dagens uppdrag var att hitta en supermercado på närmare håll än den där jag handlade i går, och särskilt en som ligger på samma höjdnivå som mitt hotell. För Puerto har gott om nivåskillnader. Jag planerade att köpa en dunk med vatten och hade ingen lust att släpa den upp för de sju miljarder trappstegen som jag bar mina matkassar upp för i går. Uppdraget lyckades. Den här affären var nästan ännu bättre än den där jag handlade i går. Här finns verkligen allt. Vad sägs om det här till exempel ;-)

Jag handlade dock ingen sill. Däremot var jag ute efter en ny variant av den kanariska getosten. Den här gången tänkte jag mig en som man kan använda i matlagning, ungefär som parmesan – eller pecorino som är den ost av den typen som jag oftast använder till vardags. När jag kom hem satte jag tänderna i sagda ost. Det blir nog inget kvar till matlagningen.

Jag hade i tankarna att jag kanske skulle jobba lite framåt kvällen ändå. Men nej, jag struntar i det och ägnar mig åt den där getosten i stället. I morgon tar jag tag i jobbet igen.

Pin It on Pinterest