Kategori: skrivande, skrivprocessen och kreativitet

NaNoWriMo – är du med?

Snart är det november och som alla skrivnördar vet så innebär det NaNoWriMo. NaNoWriMo står för National Novel Writing Month och innebär att man skriver en roman på en månad. Eller i alla fall ett första utkast. Minst 50 000 ord ska du få ihop för att ha klarat tävlingen. För jo, det är en tävling. Och alla som får ihop de 50 000 orden är vinnare.

Det finns inget pris utan vinsten är att när november är slut så har du ett första utkast till en roman.

Själv har jag aldrig varit med. Det är inte på det sättet jag ska skriva. Den enda gången jag har skrivit ett utkast på kort tid så blev det alldeles för mycket redigeringsjobb efteråt. Det var för övrigt Akrobaten, som jag skrev ett första utkast till på tre månader. För mig fungerar det bättre att gå tillbaka och göra reflektera och göra en del redigering under själva skrivandet.

Men jag kan verkligen se poängen med att skriva så koncentrerat i en månad, för att sedan ha något att jobba vidare med. Dessutom har jag något slags skrivarromantisk tanke om hur häftigt det vore att vara med. Någon gång måste jag göra det, helt enkelt.

Ska du vara med i NaNoWriMo? Vilka är vinsterna för dig med att skriva på det sättet?

Boksignering på Arninge golfklubb

image

I går signerade jag böcker på Arninge golfklubb. Damsektionen hade tävling med efterföljande prisutdelning. Akrobaten var ett av priserna man kunde vinna, och i samband med det fick jag chansen att berätta lite om boken för tävlingsdeltagarna. Roligt!

Golfklubben ligger i Täby, där boken utspelar sig, och intresset var stort för en roman där man kan känna igen sig i miljöerna. Så jag fick några böcker sålda och är mycket nöjd med dagen.

Svårt att prioritera att utvecklas som författare

Den tid jag kan lägga på att vara författare lägger jag i princip alltid på den bok jag för närvarande jobbar med. Det gäller oavsett vilket stadium i skrivprocessen som jag befinner mig i – eller om jag är i en marknadsförings- och PR-period. Eller som just nu när jag jobbar med bokproduktion.

Det blir alltså ytterst lite tid som jag lägger på att vidareutveckla mitt eget skrivande på något annat sätt än genom själva bokskrivandet  – vilket förstås är en bra skola i sig, särskilt om man tar hjälp av en redaktör eller lektör. Tidigare brukade jag, när jag läste skönlitteratur, märka upp bra formuleringar i boken med märklappar. Det gör jag fortfarande ibland; det tar ju ingen tid. Men sedan skrev jag upp formuleringarna i listor uppdelade på olika kategorier, till exempel dialog, miljöbeskrivningar, olika känslor, personers kännetecken, humor och vad det nu kan vara. Och så tittade jag i listorna när jag skrev, tog utgångspunkt i en formulering jag hade hittat och utvecklade den vidare för att få den att passa in i min roman.

Det här har jag alltså inte gjort på flera år, och när jag tänker på det så känns det lite tråkigt. Kanske hör det ihop med att jag inte har skrivit något skönlitterärt från grunden på många år nu – jag klämde ju in tre fackböcker, och sedan redigerade jag Akrobaten i ett år. Det är möjligt att jag kommer att ta upp det här igen nästa gång jag börjar på ett skönlitterärt manus. Men det känns mer som att det är en av alla de där sakerna som jag skulle vilja göra men inte kan prioritera för då skulle min produktionstakt bli ännu lägre än vad den är just nu.

Jag gästbloggade hos Ann Ljungberg häromveckan

Jag har ju helt glömt att lägga ut en länk till mitt gästblogginlägg hos Ann Ljungberg häromveckan. Där berättar jag en historia som vi inte hör så ofta – den om manuset som inte blev någon bok, men som var viktig ändå.

Veckans gäst hos Ann Ljungberg författarcoach: Jenny Forsberg. (länk borttagen pga trasig)

Tänk om någon annan kommer på samma idé

Varje gång jag får en idé till en bok – och särskilt om jag faktiskt har börjat skriva boken – så tror jag genast att det sitter någon annan författare där ute som har kommit på samma idé, och nu gäller det att jag skyndar mig så att min bok kommer ut först.

Framför allt har jag tänkt så här med mina fackböcker. Och i ett av fallen, med Blogga, tvittra och fejsbucka – kommunicera effektivt i sociala medier, så kom det faktiskt ut en liknande bok ganska exakt samtidigt. Förresten har det hänt med en romanidé också. När fågelinfluensan härjade hade jag planer på att skriva en roman om det. Och sedan kom Anna Janssons Främmande fågel. (Den är för övrigt sååå bra!) Och ja, då var ju det redan gjort, så jag släppte den idén.

Förra veckan var jag på Ann Ljungbergs skrivmingel i Stockholm. Anns skrivmingel är alltid så bra – gå gärna dit nästa gång om du har chansen! Ett gäng författare som pratade på scen under kvällen, och så vin och tilltugg och prat med gamla och nya bekanta.

Det var en av författarna på scen, Eva Jarlsdotter, som påminde mig om den här farhågan. Hon har skrivit boken Från frustration till flow med lean@home. Den handlar om hur man kan använda effektivitetsverktyget lean, inte bara på jobbet utan också hemma. Hur man kan dela upp vardagen i flöden, effektivisera och spara tid och pengar. Boken gjorde mig nyfiken – även om jag inte kände igen mig i det kaos som Eva Jarlsdotter beskrev rådde hemma hos henne innan de började med lean.

Eva Jarlsdotter beskrev det som att när hon väl hade kommit på idén med att skriva boken så började en oroande tanke gnaga i henne: ”Om vi i familjen håller på med det här nu så är det säkert någon annan som också håller på med det samtidigt.”

Jag brukar tänka att jag är nojig och otålig, som vill att mina böcker ska bli klara så fort som möjligt. Men uppenbarligen ligger det något i mina farhågor. Och uppenbarligen är jag inte ensam om de här tankarna. Känner du också igen dig? I vilka fall lönar det sig att vara hemlig om sin bokidé och när kan man prata om den innan boken är färdig? Finns det en skillnad mellan skönlitteratur och facklitteratur, eller ligger skillnaden någon annanstans?

Skratta dig kreativ

Kommer du ihåg hur det var i tonåren? Du och din kompis kunde titta på varandra och brista ut i ett gapskratt och det kändes som om ni aldrig skulle kunna sluta. Kommer du ihåg hur det kändes efteråt? Förmodligen var du varm och skönt avslappnad i kroppen. Och nu kommer det bästa av allt: Du kan skratta så även i vuxen ålder.

Faktum är att skrattet ger en massa positiva effekter. Det fungerar precis som annan fysisk träning: blodet syresätts, det frigörs endorfiner, spänningar i kroppen släpper taget.

Hur gör man för att skratta?

Men hur gör man då för att skratta? Självklart kan du se en rolig film, höra en rolig historia eller läsa en rolig bok, men du behöver inte göra det. Skratt behöver faktiskt inte alls ha något samband med humor. Du kan bara bestämma dig för att skratta, precis som du bestämmer dig för att träna eller meditera.

Om du vill kan du göra konstgjorda skrattljud: hi hi hi, ho ho ho, ha ha ha. Om du inte börjar skratta (Om inte annat åt dig själv för att det är knasigt) så fortsätter du bara med dina ljud. Tänk inte så mycket. Notera hur det känns i kroppen. Försök inte tvinga fram ett äkta skratt. Det fejkade skrattet ger lika mycket positiva effekter som ett riktigt skratt. Om det kommer ett riktigt skratt så är det en bonus. Efter några minuter slutar du skratta och känner efter hur det känns i kroppen. Ta några djupa andetag och fortsätt med det du höll på med.

Men när ska jag skratta?

Antingen passar du på att skratta när du är ensam hemma eller också drar du in hela familjen i skrattet – barn brukar vara bättre än vuxna på det här. Har du en stressig dag och svårt att hitta tid till att skratta hemma kan du använda mobiltelefontricket, som jag har lärt mig på Skrattklubb Stockholm (som tyvärr lägger ner sin verksamhet nu när terminen slutar, läste jag just). Då plockar du helt enkelt upp din mobiltelefon när du sitter på bussen eller var du än är, och så låtsats du att du pratar med en kompis som berättar något väääldigt roligt. Du bara måste skratta. Högt och länge.

Ta en skrattpaus

Men å, tänker du nu, vad hon babblar om skratt – finns det någon poäng med det här inlägget eller? Ja, det finns det faktiskt. När du har kört fast i ditt skrivande, eller för all del i ditt jobb vad du än gör, så har du hört förut att det är bra att ta en paus och göra något annat. Ta en joggingtur, en promenad eller ringa en kompis och prata bort en stund. Att skratta är en sådan aktivitet som du kan göra för att ta en paus och komma vidare. Du tar in nytt friskt syre i kroppen, fyller på med ny energi och får nya kreativa impulser. Prova vettja! Sitter du i kontorslandskap? Använd mobiltelefontricket eller gå in på toaletten och skratta utan ljud – om du inte vill dra med dig dina kollegor i ett gemensamt skratt förstås.

Gillar du tanken på att skratta men tycker att det känns för knasigt att göra hihi-ljud för dig själv? Använd en trigger som får dig att börja skratta. Du kan till exempel titta på det här klippet och hänga på skrattet:

Hur kan jag öka produktionstakten?

Jag funderar ibland på om det går att vara egenutgivande författare på bara en dag i veckan om man vill ha en vettig produktionstakt. När Akrobaten väl kommer ut kommer jag att ha arbetat med den i tio år. Och då har jag det mesta av sälj- och marknadsföringsjobbet kvar. Det är inte hela historien förstås. Den blev försenad med flera år för att den snurrade runt hos förlagen i flera omgångar. Och dessutom har jag kommit ut med tre fackböcker under tiden.

Men även om man räknar med fackböckerna har jag en för långsam utgivningstakt; fyra böcker på tio år. Jag skulle vilja ge ut en bok om året, men det känns helt omöjligt som det ser ut just nu.

Frågan är hur jag kan snabba upp bokproducerandet. Jag pratade med ett par författare om det här häromveckan. Jag nämnde att det tog ett år för mig att redigera Akrobaten från det att jag tog tag i den igen när jag hade bestämt mig för att ge ut den på egen hand. De tipsade om att när det är dags att starta redigeringen så kan man först på egen hand bara redigera igenom manuset helt snabbt, och lämna kvar det mesta till nästa omgång, när en redaktör eller författarcoach går igenom boken. Först efter redaktörens genomgång går man igenom manuset ordentligt med alla detaljer. Hittills har jag tänkt tvärtom: om jag redigerar manuset så bra jag kan på egen hand själv först så kan redaktören hjälpa mig att lyfta manuset så mycket hen bara kan sedan, utan att behöva fokusera på allt det där som jag skulle kunna fixa på egen hand. Det borde bli bättre så, men det tar ju längre tid. Och kanske blir det inte så mycket bättre att det motiverar den extra tiden.

Jag arbetar ständigt på att förbättra min skrivprocess, och för att göra det måste jag förstås prova mig fram. Kanske är det här något som jag ska prova nästa gång. Vad tror du – låter det som en bra idé? Har du några andra tips om hur jag kan öka min produktionstakt?

Ljuva nöjesläsning

Jag har läst på tok för lite skönlitteratur under våren. Att få försjunka i en roman är annars ett av mina absoluta favoritnöjen. Nu i helgen blev det i alla fall en del läst. Jag ägnade långfredagen åt att sträckläsa Josefine Lindéns Tiden går så långsamt när man tittar på den. Jag skrev häromveckan om releasefesten och nu har jag alltså läst boken också. Och vilken historia det var! Läs, läs, läs, säger jag bara.

Dessutom har jag börjat på Fredrik Backmans Mormor hälsar och säger förlåt. Vilket språk han har, den mannen! Och känslorna sedan: glädje och sorg i en salig blandning. Jag skrattar hela tiden när jag läser, och jag förväntar mig att även få fälla en del tårar innan jag har läst ut den. Så, trots att jag inte har läst ut den än, så säger jag läs, läs, läs! om den också. Och om du inte redan läser Fredrik Backmans blogg så tycker jag att du ska göra det också.

Å, vad skönt det var med en ledig långhelg. Jag skulle kunna tänka mig en till snart, gärna redan nästa helg :-)

Bokproduktion: vad ska jag göra först?

Det är dags att ta tag i utgivningen av Akrobaten igen. Min plan var att jag i dag skulle börja begära in offerter för tryck, lager/distribution och inlagelayout.

Men några offertförfrågningar har det inte blivit. Jag har så svårt att förstå i vilken ordning jag behöver göra saker. Om jag vill ha en offert från tryckeriet så behöver jag veta en massa saker om format och omslag och färg och så, och då behöver jag ha inlagan klar. Men för att beställa offert på inlaga så behöver jag veta en massa saker om format och omslag och färg och så.

För att ta in offerter på lager och distribution så behöver jag veta upplagan. Och då behöver jag först ha haft kontakt med tryckeriet och kommit fram till vilken upplaga som verkar lönsam. Men för att beställa tryck så behöver jag först ha ett lager- och distributionsföretag, så att jag kan se till att större delen av böckerna skickas direkt dit.

Aargh! I vilken ordning ska man göra saker egentligen? Jag gissar att många med mig har ställt de här frågorna tidigare – känner du till något blogginlägg som tipsar om i vilken ordning man behöver göra saker? Eller har du till och med skrivit ett själv? Lägg gärna in länken i en kommentar här!

Ord jag överanvänder när jag skriver skönlitteratur – hela listan

Sedan många år har jag en lista med ord som jag ska vara försiktig med när jag skriver skönlitteratur. Efter den senaste redigeringsomgången med Akrobaten fick jag dessutom en lista med ännu fler sådana ord av redaktören. Jag skrev genast till dem på min nu ganska långa lista. Så här ser listan ut nu:

  • hunnit
  • plötsligt
  • faktiskt
  • ju
  • väl
  • sedan
  • kanske
  • kände(s)
  • såg ut
  • lite
  • mycket
  • ändå
  • super-
  • väldigt
  • extra
  • verkade
  • det var
  • man
  • log lite
  • nästan
  • riktigt
  • ordentligt
  • försiktigt
  • nu
  • varsin/varsitt
  • uppenbarligen
  • klev
  • vände sig om
  • blick
  • skulle
  • hade
  • kunde 
  • själv
  • klunk
  • tyst
  • huvud 
  • nacke 
  • stod kvar 
  • satt kvar 
  • en stund 
  • lät 
  • här 
  • där 
  • bara 
  • länge 
  • lång stund
  • till slut.

Jag tror att jag vid det här laget har delar av listan i bakhuvudet, för när jag tittar på början av listan så tänker jag att de där orden skulle jag aaaaldrig använda. (Nåja.) Men den här listan är egentligen inte så viktig under skrivfasen. Det viktiga är att jag senare, under redigeringsfasen, söker på orden och ser hur många av dem som behöver strykas eller ändras.

Vilka ord överanvänder du?

Pin It on Pinterest