Kategoriarkiv: vinter i värmen

Separationsångest

En stor nackdel med att jag trivs så bra i Valle Gran Rey är att det känns riktigt jobbigt att behöva åka härifrån. “När kommer du hem?” frågar folk, och jag tänker: Vadå hem? Jag är ju hemma.

Sju veckor var alltså långt ifrån tillräckligt i år – jag går och funderar på vad jag behöver göra för att kunna tillbringa en ännu större del av vintrarna här. Några månader eller så.

När jag åkte hit i december handlade det mest om att åka ifrån den svenska vintern med kylan och mörkret, men nu handlar det om något annat. Nu handlar det om att det är just här i Valle Gran Rey jag vill vara. Och just nu gör det ont att jag inte får vara det mer just nu. Men jag är tacksam för att jag har kunnat vara här i sju veckor och för att jag planerar att komma hit igen.

På lördag tar jag båten till Teneriffa. Där stannar jag i Los Cristianos över natten och flyger sedan till Sverige på söndag.

Uppdatering: Du vet väl att jag bloggar om La Gomera på Gomerabloggen numera? Välkommen dit om du vill läsa mer om La Gomera och Valle Gran Rey och vad jag har för mig när jag är där.

Vinter i värmen – vad hindrar dig?

Många blir avundsjuka på att jag åker iväg till värmen den här vintern också. I en del fall är det förstås bara sådant man säger. “Det låter skönt, det skulle jag också vilja göra.” Det är mycket man skulle vilja göra och självklart kan man inte göra allt. Men du som på riktigt vill åka iväg till sol och värme på vintern, mer än någon enstaka vecka. Vad hindrar dig?

Nu kanske du tänker “Det är lätt för dig att bara dra iväg, du som inte har några barn och som dessutom har ett jobb som du kan sköta var som helst.” Ja, det är lätt för mig. Det är lätt för att jag har valt det livet. Jag har valt att inte ha några barn. Jag har valt att frilansa och vara hyfsat oberoende av var jag jobbar. Jag har valt ett liv där jag är fri att åka iväg vill värmen på vintern. Vilket liv vill du välja?

Jag är naturligtvis medveten om att det finns riktiga hinder. Det kan mycket väl vara så att du inte kan åka (just nu?). Och då är det så. Men min teori är att många hinder går att komma förbi. Därför tänkte jag nämna några hinder och ställa frågor som kanske kan hjälpa sig att ta dig förbi dina hinder.

“Jag har inte råd”

  • Vad kan du prioritera bort? Vad vill du prioritera bort? Vad är det värt för dig att kunna åka iväg på vintern? Här vill jag påpeka att jag inte på något sätt är rik. Jag befinner mig uppenbarligen ovanför en viss nivå, eftersom jag har möjlighet att prioritera en utlandsvistelse. Det gör mig privilegierad och det är jag tacksam för. Men man måste absolut inte ha någon förmögenhet eller tjäna massor för att kunna göra den här prioriteringen.
  • Vad har du råd med? Kan du åka en kortare period än du egentligen skulle vilja? Kan du åka vartannat år?
  • Kan du börja spara nu för att kunna åka om några år?

“Barnen går i skolan”

  • Kan barnen gå i skolan där du tänker vara på vintern? Det finns svensk skola i Los Cristianos på Teneriffa och i San Augustin på Gran Canaria. På min favoritö i Thailand, Koh Lanta, finns inte mindre än två svenska skolor.

“Min partner vill inte åka”

  • Kan du åka utan din partner? Hur länge kan du vara borta då?
  • Kan din partner komma ner och hälsa på en kortare period så att ni inte behöver vara ifrån varandra så länge?

“Jag vill inte åka ensam”

  • Varför inte? Vad är du rädd för?
  • Har du provat? Förra året, innan jag hade provat, var jag rädd för att jag skulle tycka att det var tråkigt och jobbigt och … ja, ensamt att åka ensam. Jag åkte ändå iväg i sju veckor, varav jag var ensam i fem. Jag trivdes alldeles utmärkt.
  • Kan du få med dig någon – hela vistelsen eller delar av den? Har du inte en partner, familjemedlem eller någon nära som det känns självklart att åka med så börja fråga runt i bekantskapskretsen. Om du och en vän hyr en lägenhet med två sovrum kan ni vara i fred när ni vill men ändå ha sällskap.
  • Vill ingen av dina vänner följa med? Se dig om i den vidare bekantskapskretsen. Fråga bland Facebook-vänner och i andra sociala medier. Starta en reseblogg. Leta i kretsar där andra resesugna håller till. Starta en blogg där du skriver om ditt vinter i värmen-projekt. Gör allt du kan komma på som är de sociala mediernas motsvarighet till att sätta in en kontaktannons om att du söker ressällskap :-)

“Jag har ett jobb som kräver att jag är på plats”

  • Kan du ta tjänstledigt?
  • Kan du strunta i sommarsemestern och ta ledigt på vintern i stället, så att du kan åka iväg då?
  • Kan du ta mindre semester i år och spara till en längre ledighet nästa år?
  • Dags att byta jobb? Kan du skjuta på starten på det nya jobbet och unna dig lite ledigt innan du börjar?
  • Har du läst 4 timmars arbetsvecka?

Vilka hinder har jag missat? Vilka är dina hinder? Vilka är dina bästa tips för att ta sig förbi dem? Undrar du över något annat om att åka iväg och jobba på distans? Skriv gärna en kommentar med dina frågor och funderingar.

Vandring på La Gomera: Valle Gran Rey – Barranco de Argaga – Valle Gran Rey

Dare-devil ascent through the craggy labyrinth of the Argaga Gorge

så står det i vandringsguideboken som jag köpte häromdagen. Jag lät mig inte avskräckas. Dessutom har jag gått den delen av turen förut, så jag visste vad jag gav mig in på. Jag och mina sångkamrater försökte oss på den här turen förra året, men vi lyckades inte hitta rätt och höll på att aldrig komma ner ur bergen. Jag har funderat mycket de senaste veckorna på att göra ett nytt försök, men jag tvekade. Hade ingen lust att gå vilse igen. Var inte säker på att jag faktiskt skulle hinna runt på en dag. Men den här boken fick mig att bestämma mig. Den beskriver hela rutten extremt detaljerat och bedömer att den ska ta 5 timmar och 15 minuter. Med tillägg för lunchpaus, småpauser och för att komma tillbaka ner till Vueltas där min lägenhet är gissade jag att det skulle vara en tur på 7 timmar för mig. Lite för långt för att jag ska känna mig helt bekväm med det, men det fick det vara värt!

Barranco de Argaga – mer klättring än vandring

Uppdatering: Det här är vandringsleden som börjar vid Finca Argayall och fruktträdgården (på tyska) i Valle Gran Rey. Första biten – i ravinen som heter Barranco de Argaga – är mer klättring än vandring. Att jag använde händerna var mer regel än undantag. Jag tycker att den här biten är hur rolig som helst. Det är roligare att klättra än att vandra, och det händer saker i landskapet hela tiden. Den som föredrar plana stigar ska nog undvika den här vandringen. Och om det regnar är det definitivt inte någon bra idé att ta den här vägen. Jag skulle nog inte heller vilja gå nerför den här passagen. Uppåt är grejen här.

IMAG0871

Som vanligt blir det larvigt att försöka skildra La Gomeras fantastiska bergslandskap med platta mobilbilder. Men tänk berg så branta att du tappar andan, mjukgrå raviner, vasskantiga grottor, grönlummiga växter och i bakgrunden det turkosa havet.

Efter en och en halv timme hade jag klarat av den värsta klättringen. Jag belönade mig med en tilltuggspaus, eftersom jag fick en kommentar i bloggen häromdagen att man ska ta täta pauser. (Tack Tomas för tipset!) Och eftersom jag själv har kommit på att jag nog äter för lite/för sällan under mina vandringsdagar.

Gérian-platån – havsutsikternas Rolls Royce

En dryg timmes serpentinstigspromenad följde på det, och sedan var det dags för lunchpaus:

IMAG0872

Den här utsikten går inte av för några som helst hackor. Är det klart ser man El Hierro – och kanske La Palma också; jag minns inte. Vid det här tillfället var det molnigt vid horisonten. Men vyn blev inte mindre hänförande för det.

Ermita de Nuestra Señora de Guadalupe – kyrkan i bergen

En stund senare vad jag uppe vid en bilväg vid några hus. Här tog vi bilvägen mot kyrkan förra gången, men den här gången höll jag guideboken i ett stadigt grepp och hittade stigen som fortsatte längs bergssidan. Snart kom jag till kyrkan Ermita de Nuestra Señora de Guadalupe. Nu var jag rejält på min vakt: den här gången skulle jag hamna rätt. Jag hade en teori om att vägskälet som jag letade efter, som vi aldrig hittade, var samma vägskäl som jag passerade när jag vandrade till El Cercado för två veckor sedan – någon timme innan jag kom till vägskälet i La Matanza.

Rätt vägskäl mot Valle Gran Rey

Vid kyrkan satt en genomtrevlig tysk som jag pratade en stund med och frågade om vägen. Han pekade ut vart jag skulle och nu såg jag att det var som jag trodde. När man kommer upp till kyrkan längs stigen ska man fortsätta rakt fram, med kyrkan på vänster sida, så fortsätter stigen där. Några hundra meter längre fram ligger vägskälet där jag skulle svänga ner till vänster. Jag gick dit, och inte går det väl att förstå att det här är vägskälet jag letade efter?

IMAG0875

Det fanns ingen skylt, utom åt det håll jag kom ifrån, där det står La Dama och Gérian. (Å andra sidan hade det inte hjälpt om det fanns en skylt förra året, för vi hittade aldrig det här vägskälet utan hamnade så småningom vid vägskälet i La Matanza i stället. Och där var skylten mot Valle Gran Rey borta, så vi gick fel.)

Sista biten: Los Reyes och ner till huvudvägen mot Valle Gran Rey

Jag gick ner i ravinen, upp och över nästa berg och tog vägen ner mot huvudvägen som leder ner i Valle Gran Rey. Den sista biten ner för berget tog kanske 2 timmar, och den njöt jag tyvärr inte av. Jag var alldeles för trött i fötterna och benen. Hela vandringen tog ganska exakt de där 7 timmarna. Jag stannade på ett fik nere i Valle Gran Rey och tog en färskpressad apelsinjuice för att samla krafter till att orka gå den sista biten hem till min lägenhet.

Vilken dag! Vilket privilegium att få njuta av La Gomeras fantastiska natur. Dessutom: fint väder, möten med massor av trevliga människor och framför allt: jag gjorde det! Jag hittade den där vägen som vi missade förra året!

Uppdatering: Du vet väl att jag bloggar om La Gomera på Gomerabloggen numera? Välkommen dit om du vill läsa mer om La Gomera och Valle Gran Rey och vad jag har för mig när jag är där.

La Palma, Las Palmas, Palma – vad är vad egentligen?

I dag, kära vänner, blir det en geografilektion här på bloggen :-)

När man pratar om Kanarieöarna så känner folk till Gran Canaria, Teneriffa och möjligtvis Lanzarote.  Någon har kanske hört talas om Fuerteventura. När jag berättar att jag ska till La Gomera får jag alltid förklara att det är en kanarieö. El Hierro ska vi inte ens tala om. Och La Palma blandas ofta ihop med Las Palmas eller Palma. Men det var alltså La Palma jag var på ett par dagar häromveckan. Så här är det:

La Palma är en av Kanarieöarna. Man kan ta båten dit från La Gomera, och det var det jag gjorde. Om man inte råkar befinna sig på La Gomera kan man ta flyget från till exempel Arlanda till Teneriffa och därifrån ta båten till La Palma.

Las Palmas är huvudstaden på Gran Canaria. På Wikipedia läser jag att Las Palmas också är huvudstad i provinsen Las Palmas och att den tillsammans med Santa Cruz på Teneriffa är delad huvudstad i regionen Kanarieöarna.

Palma, eller Palma de Mallorca, är huvudstad på Mallorca. Jag har faktiskt inte varit på Mallorca men jag har förstått att ön precis som Kanarieöarna har mycket att erbjuda bortom turistområdena, så jag skulle gärna vilja åka dit.

Fast allt det där visste ni kanske redan? Finns det flera Palma som jag har glömt?

Uppdatering: Du vet väl att jag bloggar om La Gomera på Gomerabloggen numera? Välkommen dit om du vill läsa mer om La Gomera och Valle Gran Rey och vad jag har för mig när jag är där.

Vandring på La Gomera: Valle Gran Rey – Las Hayas – Arure

Lördag har tydligen blivit veckans vandringsdag för mig, så jag gav mig iväg upp i bergen i dag igen. Den första biten gick jag samma väg som för en vecka sedan – till skylten vid kyrkan Ermitas de Los Reyes. Där valde jag vägen mot El Cercado och Las Hayas. Mitt slutmål var Las Hayas, eftersom det kändes roligare att ha ett annat mål än förra veckan. Sedan hade jag inte bestämt mig för om jag skulle ta bussen ner därifrån, gå ner samma väg tillbaka eller hitta på något annat. Det berodde på hur lång tid det skulle ta, helt enkelt.

Efter skylten vid kyrkan gick jag en lång stund på bilvägen och hade inte alls känslan av att vara uppe i bergen, även om det förstås lutade uppåt. Jag hade nog gått nästan ett par timmar när det äntligen fanns en skylt mot Las Hayas och El Cercado upp mot bergen. Det gick uppför:

IMAG0853

och uppför:

IMAG0854

och ännu mer uppför:

IMAG0855

Det mulnade på och småregnade lite och jag tänkte på det enda som jag hittills har kommit på att jag glömde hemma i Sverige: mina regnkläder. Och inte skulle jag väl behöva gå ända längst dit upp för att komma till Las Hayas?

IMAG0852

Jo, visst var det så. Ända upp över bergskammen skulle jag. Men innan dess blev det en lunchpaus, som exakt sammanföll med den enda halvtimme som det faktiskt regnade ordentligt. Det sammanföll också med det enda tillfälle under dagen som jag undrade lite varför jag egentligen befann mig där uppe i bergen. Under den här branta delen av vandringen hade jag hela tiden utsikt ner över dalen och Valle Gran Rey. Och muttrade lite över att solen såg ut att lysa där där nere.

Jag gick vidare uppåt. Stenvägen jag gick på blev läskigt hal av regnet och jag rekommenderar inte att ta den här vägen en regnig dag. Men det torkade snabbt upp, och snart var jag uppe på bergskammen. Där stod den här skylten:

IMAG0858

Jag gick mot Las Hayas. Uppe på bergskammen var det rätt kallt. Under 15-strecket i alla fall, och en rejäl vind på det. Eftersom jag rörde på mig var det inga problem att gå i shorts som jag gjorde, men jag saknade faktiskt mina öronvärmare.

Jag kom till Las Hayas vid 15. Det fanns inget särskilt där – en väg och några hus. Jag hade startat sent och det här var drygt fyra timmar efter att jag gick hemifrån. Inklusive en rast på kanske en halvtimme. Man skulle ju kunna tycka att det är lätt som en plätt att vandra i tre och en halv timme, och jag vet inte om det är jag som är mesig eller om det beror på att det var så brant, men jag var hur trött som helst. Gå tillbaka hela vägen ner orkade jag inte tänka på. Jag visste inte var busshållplatsen låg, och det var minst en, kanske en och en halv timme tills bussen skulle gå. Det kändes som en dålig idé att stå och frysa och vänta på bussen så länge. Så jag fortsatte mot Arure. Det tog en timme ungefär. Vägen var helt plan, och jag hade inte alls känslan av att befinna mig i bergen. Att det inte regnade på mig nu berodde nog mest på att jag redan befann mig i regnmolnen:

IMAG0859

Det som ser ut som dimma på bilden ovan är alltså regnmoln. Klicka på en bild om du vill se den i större format. Även på den här bilden har jag försökt fånga molnen som sveper förbi uppe till höger i bild:

IMAG0860

I Arure stod jag och väntade på bussen i fem minuter innan jag kom på hur lätt det är att lifta ner till Valle Gran Rey. Alla bilar som passerar där jag stod ska helt enkelt ner dit, och att lifta är ett vedertaget sätt att ta sig fram bland vandrare här. Jag satte upp tummen och fick napp på första försöket. Snart var jag nere i dalen igen. Där var det soligt, varmt och skönt. Undrar om det hade varit fint väder där nere hela dagen?

Något jag undrar är: Hur orkar alla som är på vandringssemester vandra varje dag? Jag är helt slut efter en sådan här dag. Då har jag alltså vandrat i cirka fem timmar. Det är lika länge som jag gick förra lördagen och då orkade jag knappt lämna lägenheten på hela söndagen. Jag hängde på balkongen och tog det lugnt. Det känns som att jag kommer att göra något liknande i morgon. Vänjer man sig efter några dagar, eller hur fungerar det om man vandrar varje dag? Eller är det bara jag som är mesig?

Uppdatering: Du vet väl att jag bloggar om La Gomera på Gomerabloggen numera? Välkommen dit om du vill läsa mer om La Gomera och Valle Gran Rey och vad jag har för mig när jag är där.

Mat på La Palma

Jag var ju på La Palma en sväng häromveckan. Och jag vet att det här inte är någon matblogg, men ett litet inlägg om mat kan ni väl stå ut med? Jag läste i guideboken att La Palma-köket är inspirerat av Venezuela. Tydligen är det många från La Palma som har emigrerat till Venezuela, och jag tror att jag läste någonstans att 80 procent av invånarna på La Palma har släktingar i Venezuela. En del av dem kom tillbaka, och maträtter som man äter på La Palma är arepas, ett slags pitabröd med olika fyllningar, och cachapas, majspannkakor med olika fyllningar.

Det här kunde man äta på snabbmatsställen i Santa Cruz de la Palma. Jag valde ost, avokado och tomat i både arepas och cachapas. Båda var goda. Den senare var väldigt söt och måste ha innehållit en del socker. Den kändes mer som en efterrätt, som crepes. Jag kan tänka mig att den skulle fungera bra med nutella eller något annat sött pålägg som en efterrätt. (Apropå nutella såg jag nutellapizza på en meny utan för en restaurang här i Valle Gran Rey igår!)

Något annat jag åt på La Palma var almendrados, mandelkakor. De såg ut som småkakor gör mest, men de hade en väldigt trevlig och seg konsistens och var faktiskt sjukt goda. De finns här på La Gomera också. Jag måste snoka upp ett recept så att jag kan baka dem själv när jag kommer hem.

Vandring på La Gomera: Valle Gran Rey – El Cercado

I dag har jag vandrat nerifrån Valle Gran Rey och upp till byn El Cercado. Min plan när jag började gå var ganska otydlig. En tanke var att jag skulle gå vägen mot Chipude – eller möjligtvis El Cercado, eftersom det är olika vägar enligt skylten vid kyrkan Ermitas de Los Reyes (kyrkan alldeles i närheten av Casa la Seda, där jag bodde förra året).

När jag kom fram till den skylten så tvekade jag. Jag hade redan gått i närmare en timme utan att ha kommit upp i bergen än (det har sina nackdelar att bo nere i Valle Gran Rey när man vill vandra). Ville jag verkligen ta vägen mot Chipude? Jag har gått början på den hur många gånger som helst, eftersom jag bodde så nära förra året. Nej, det fick bli vägen mot El Cercado i stället. Efter två hundra meter ändrade jag mig och gick tillbaka. Jag ville faktiskt upp på det där berget. Och jag ville undersöka om det gick att därifrån hitta den andra vägen tillbaka ner till Valle Gran Rey, vid fruktträdgården och Argayall. Den som vi försökte hitta från andra hållet förra året – när vi hamnade totalt vilse och höll på att aldrig komma ner från berget. Den vägen.

Jag tog vägen mot Chipude. Jag tänkte att jag kan gå i tre timmar. Om jag då inte verkar ha hittat någon annan väg ner så får jag vända och gå samma väg tillbaka. Efter två timmars vandring var jag uppe på bergets topp. Där fanns en skylt mot Chipude. Jag visste inte hur långt det var. Ett tyskt par kom vandrande från det hållet. Jag frågade dem om de kom från Chipude. Det visade sig att de kom från El Cercado. Tydligen fanns en annan väg dit, och den var samma som till Chipude, utom de sista kanske 30-40 minuterna eller så. De sa att det var en fin väg till El Cercado och att det tog ungefär 1,5 timme dit och att bussen tillbaka till Valle Gran Rey skulle gå runt 16.30. Det där med bussen hade jag kollat upp innan, men sedan hade jag liksom förträngt det, eftersom jag blir åksjuk av att åka buss på bergliga slingervägar, så det var bra att de påminde mig om att bussen var ett alternativ. De sa också att det var ungefär lika långt till Chipude som till El Cercado. Jag frågade ut dem om det fanns några fällor och om jag kunde gå fel och så och fick ett par bra tips på vägen.

Om jag inte hade träffat dem där hade jag kanske vänt där, eller möjligtvis någon senare. Jag hade inte litat på att jag var på rätt väg; det fanns ett eller två tveksamma vägskäl efter det här, och det var inte skyltat igen förrän i La Mantanza, dit jag kom 1,5 timme senare. Mycket bra att jag frågade ut dem alltså. Och det var en vacker vandring jag fick. Vad sägs till exempel om utsikten från mitt lunchstopp?

IMAG0843

Så småningom kom jag fram till vägskälet vid La Mantanza. Det visade sig att det var samma vägskäl som jag och sångvännerna kom till förra året, där vi valde fel väg och hamnade totalt vilse. Nu var det tydligt skyltat att vägen jag kom från gick till Valle Gran Rey; det var det inte förra året. Det fanns också en skylt mot Chipude och en mot El Cercado. Och sedan fanns det inga fler vägar. Och ingen av de vägarna var den vi kom från förra året. Så varifrån kom vi den gången?

Och så fick jag beslutsångest igen. Chipude eller El Cercado? Egentligen spelar det ingen roll alls; ingen av byarna är något speciellt att se. Det är omgivningarna, vägen dit, som är grejen. Jag valde El Cercado, och kom dit kanske 40 minuter senare. Då hade jag varit ute i fem timmar, inklusive en lunchpaus på en halvtimme. En lagom vandring för mig. Och eftersom det var uppför i princip hela vägen så var jag rejält trött.

Jag kom fram strax efter 15. Tydligen hade jag då gått 10,7 kilometer:

IMAG0849

Bussen skulle gå från San Sebastián 15.30 och tyskarna hade trott att den skulle komma till El Cercado en dryg timme senare.

I El cercado kan man, så vitt jag kan bedöma, göra tre saker:

1. Dricka öl på puben.

2. Kolla på keramiktillverkning och keramikprylar.

3. Vänta på bussen därifrån.

Av skrålet inifrån puben att döma ägnade sig ett antal personer åt punkt 1. Jag lade tio minuter på punkt 2 och styrde sedan kosan mot busshållplatsen för att ägna mig åt punkt 3. På busshållplatsen satt två personer och pratade svenska med varandra.

Meh! Här har jag vandrat i otillgängliga berg i flera timmar och bara träffat två personer på hela dagen och så kommer jag till en gudsförgäten håla och där sitter de här två människorna och pratar svenska! Nåja, jag frågade dem om de väntade på bussen till Valle Gran Rey, vilket de gjorde. Deras uppfattning var att bussen skulle komma vid 16. De var trevliga, hade varit på La Gomera många gånger och vandrat mycket i krokarna. Vi satt och pratade tills bussen kom, vilket nog var runt 16.20. Jag var nere i Valle Gran Rey vid 17.

Jag är mycket nöjd med min vandring. Utom på en punkt: Jag fick skavsår av vandringskängorna! :-( Jag hade ju gått in dem ordentligt, men det var en helt annan sak att gå uppåt i brant lutning i flera timmar. Nu hoppas jag bara att skavsåren hinner läka till nästa helg så att jag kan göra en ny vandring då.

Uppdatering: Du vet väl att jag bloggar om La Gomera på Gomerabloggen numera? Välkommen dit om du vill läsa mer om La Gomera och Valle Gran Rey och vad jag har för mig när jag är där.

La Gomera efter skogsbranden i somras

Hur ser det egentligen ut på La Gomera – och särskilt i Valle Gran Rey – efter de stora skogsbränderna i somras?

I augusti var det stora skogsbränder på La Gomera. Jag skrev om det här på bloggen i höstas. Så hur ser det ut nu? Hur mycket är förstört?

Jag har inte varit runt så mycket på ön men om man tar vägen från San Sebastián till Valle Gran Rey så åker man igenom den stora nationalparken och regnskogen Garajonay. Och där är det mycket som har brunnit.

Så här kan det se ut:

La Gomera

Det går att klicka på bilderna för att se dem större. Allt du ser på bilden ovan är alltså bränt, inklusive skogen på kullarna längst bort i bakgrunden. Det är mycket som har brunnit :-(

På nära håll ser den brända skogen ut så här:

La Gomera

När man åker ner i dalen mot Valle Gran Rey ser man brända palmer en bra bit på vägen ner. Den här bilden är tagen från El Guro eller möjligtvis Casa la Seda. Alltså där jag bodde förra året:

La Gomera

Jag fick inte med det på bild, men bara några få meter från huset jag bodde i förra året står det en bränd palm. Huset är helt, och det ser inte ut att ha blivit reparerat, så jag tror att det klarade sig. Men jag såg andra hus som hade brunnit. Många människor evakuerades med båt från Valle Gran Rey till San Sebastián, och jag kan bara tänka mig hur läskigt det var när det brann.

Det gjorde ont i mig när jag tog de här bilderna. Och det gör ont att lägga ut dem nu. Det är inte det här jag vill att ni ska se. Jag vill ju visa hur fantastiskt vackert det är här. För det är det. Fortfarande.

La Gomera och Teide

Från Valle Gran Rey behöver man alltså bara gå någon halvtimme längs vägen upp i bergen så ser man var  branden härjade. Men nere i själva Valle Gran Rey brann det aldrig och allt är som vanligt.

Uppdatering: Du vet väl att jag bloggar om La Gomera på Gomerabloggen numera? Välkommen dit om du vill läsa mer om La Gomera och Valle Gran Rey och vad jag har för mig när jag är där.

Varför vi bara hade en dag för att se hela La Palma

Okej, hur kom jag på den korkade idén att bara avsätta en enda dag för att se hela kanarieön La Palma? Det var väl inte riktigt så min tanke var från början, men det hände några saker på vägen som gjorde att det blev så. Så här var det:

Jag hade redan bokat lägenheten i Valle Gran Rey för hela perioden jag tänkte vara borta. Det skulle alltså bli dubbla kostnader för boende under tiden på La Palma och jag hade egentligen redan slagit i taket på resebudgeten. (Jag återkommer med ett inlägg om kostnader för hela resan när jag har kommit hem. Om du är nyfiken redan nu kan du se vad det kostade förra vintern. Det blir något liknande i år.) När jag kollade upp att båtresan mellan La Gomera och La Palma skulle gå på hela 250 euro för två personer och en bil tur och retur tvekade jag att åka. Men jag var ju så nyfiken på La Palma redan förra året. Så när jag hittade ett riktigt billigt lägenhetshotell på La Palma så snålbokade jag två nätter där. (Naturligtvis får man vad man betalar för – det var nog det sjavigaste hotell jag någonsin har bott på.)

När jag bokade hotellet på La Palma hade jag spanat in att båten gick på kvällen på fredagen och att man kunde åka tillbaka till La Gomera vid 17.30 på söndagen. Två hela dagar för att upptäcka ön alltså. Det borde väl fungera. Det finns två rederier som åker från La Gomera till La Palma (och för den delen mellan Teneriffa och La Gomera). Naviera Armas båtar är billigare och dessutom tycker jag att de är mysigare, så jag vill helst åka med dem. De körde till La Palma på fredagen, men det fanns ingen båt tillbaka som passade, utan det fick bli Fred Olsen-båten tillbaka. Vi köpte biljetter från de två olika rederierna i San Sebastián de la Gomera och fick reda på att söndagens båt gick redan 14.45. Söndagen på La Palma skulle alltså bli en kortare dag än planerat, vilket gjorde att det kändes tajt att använda söndagen till någon längre utflykt. Därav det extremt ihoptryckta schemat på lördagen.

Vi ägnade söndagen åt att gå på stan i Santa Cruz de la Palma och var i hamnen i god tid innan båten skulle gå 14.45. Men ingen båt kom. Båten hade varit försenad även när vi åkte till La Palma, så vi reagerade inte så mycket på det. Men till slut gick vi in i biljetthallen och frågade. Då visade det sig att vi hade fått biljetter från La Gomera till La Palma. Det var den båten som gick 14.45. Vår båt gick 17.30 som jag hade kollat upp från början. När jag kom till Fred Olsens biljettdisk i San Sebastián på La Gomera och köpte biljetter från La Palma till La Gomera hörde biljettförsäljaren antagligen det han var van vid att höra, nämligen att jag ville ha biljetter i motsatt riktning. Det var otroligt snopet att få veta att vi egentligen hade haft hela dagen på oss på söndagen också, att vi kunde ha delat upp upptäcksfärden på två dagar och att jag kunde ha fått min vandring i nationalparken.

När vi förklarade att biljettförsäljaren hade sålt på oss biljetter i fel riktning slapp vi i alla fall köpa nya biljetter hem utan fick åka på dem vi hade.

Allt det här gjorde att vi bara hade en dag på oss att se La Palma. Men det gick ju rätt bra ändå.

Roliga saker att göra i Valle Gran Rey

En anledning till att jag gillar Valle Gran Rey är att jag kan ägna mig åt lika många roliga fritidsaktiviteter som hemma. I dag har jag varit på alla kan sjunga-kör. I morgon ska jag på Trance Dance Meditation. Och så finns ju Argayall, med massor av yoga, och där jag har spanat in en kundalinimeditation som jag ska gå på vid tillfälle.

Vid solnedgången kan man hänga nere på stranden i La Playa och lyssna på djembespelare som trummar ner solen. Jag behöver inte ha tråkigt här, helt enkelt. På måndag planerar jag att börja jobba igen efter semestern. Undrar hur jag ska hinna med det?

Uppdatering: Du vet väl att jag bloggar om La Gomera på Gomerabloggen numera? Välkommen dit om du vill läsa mer om La Gomera och Valle Gran Rey och vad jag har för mig när jag är där.