Å, vilket fint omdöme Akrobaten fick av Jennies boklista:
Mycket bra & stark!!!
Och så ger Jennie boken betyget 4 av 5. Vad glad jag blir! :-)
Idén bakom Jennies boklista är att bara ge just det som står här ovan. Ett kort omdöme och ett betyg. En bra USP för en bokblogg, tycker jag. Tänk att du måste sålla bland dina RSS:er av tidsbrist och välja ut några få bloggar som du faktiskt hinner läsa. Då är det kanske troligt att den som du vet skriver kortast får vara kvar i listan?
Jo just det: jag har startat en rawfoodblogg. För mig är raw food inte någon diet eller så, men jag äter det ofta och gärna, särskilt till frukost och mellanmål, och gillar att experimentera med nya recept.
Förutom bloggen innehåller sajten en del information om vad raw food är och vad som är tanken bakom det. Gillar du också raw food? Eller är du nyfiken och vill veta mer? Välkommen till rawfoodsidan.se (uppdaterat sommaren 2018: länken är borttagen eftersom jag har lagt ner den bloggen).
En devis som jag har är:
Du får det du behöver om du vet vad du behöver – och kommunicerar det till din omgivning.
Det här ger Sofie Sarenbrant ett bra exempel på i ett av de senaste avsnitten av Deckarpodden, som hon gör ihop med Emelie Schepp. Sofie Sarenbrant hade tänkt låta en av sina romaner utspela sig på en ö i Stockholms skärgård, men hon hade inte hittat någon lämplig ö. På ett flygplan hamnar hon bredvid en kvinna som hon inte känner men som hon börjar prata med om sina böcker. Hon berättar att det mesta har fallit på plats men att hon behöver en ö i Stockholms skärgård. ”Jag har en ö i Stockholms skärgård.” säger den här kvinnan. Hon bjuder in Sofie Sarenbrant till sin ö, och där kan hon göra den research hon behöver för att kunna använda den miljön i sin bok. Ett bra exempel, tycker jag!
Jag kan förresten rekommendera lyssning på Deckarpodden. Roliga och allvarliga samtal om att vara författare och människa.
Jag tror ju på lokal marknadsföring. Akrobaten utspelar sig i Stockholmsförorten Täby, där jag även bor och är uppväxt. När jag berättar för människor som bor i Täby eller känner till Täby att jag har skrivit en Täbyroman tycker de genast att det är intressant. Därför jobbar jag (bland annat) på att få butiker i Täby att ta in boken i sitt sortiment. Bokhandlarna har jag förstås pratat med, och det som stod på schemat i dag var att kontakta mataffärerna.
En av butikerna verkade mycket intresserad av att ta in boken i sitt sortiment. Vi ska höras igen under nästa vecka. En annan mataffär, som jag redan har varit i kontakt med tidigare, är intresserad av att ordna en signering när det närmar sig jul. Men av olika skäl har de inte kunnat fatta beslut än. Håll tummarna för att jag får till det här!
Här hittar du Akrobaten i Täby just nu:
Du som inte har vägarna förbi Täby kan självklart köpa Akrobaten på internetbokhandlarna, till exempel Adlibris eller Bokus.
Dessutom har jag mejlat ett gäng bokbloggare i dag. Har du en bokblogg och vill skriva något om Akrobaten? Hör av dig på jenny snabel-a iklartext punkt se så skickar jag ett recensionsexemplar.
Jag har fått reda på att BTJ inte kommer att recensera Akrobaten. Mycket tråkigt. Det är från BTJ biblioteken köper in sina böcker. Förlaget – i det här fallet jag – skickar en bok dit och sedan är det bara att vänta ett par månader och hoppas att de recenserar boken. Om de inte recenserar den så får man inte automatiskt reda på det. Jag mejlade och frågade och fick då reda på att de har valt att inte recensera den.
En bra recension hos BTJ gör att många av biblioteken köper in boken utan att man behöver göra något för att sälja in den. Och även om de inte köper in den på eget bevåg är det betydligt lättare – och i många fall till och med en förutsättning – att få biblioteken att köpa in den om man kan hänvisa till en BTJ-recension. Så det hade ju varit fint med en sådan, men icke. Jag vet inte vad kriterierna är för att få sin bok recenserad. Gissningsvis är det svårare för en romandebutant än en etablerad författare med många böcker i ryggen. Och det är väl inte en osannolik gissning att det dessutom är svårare att få en recension som egenutgivare.
Jag tänker absolut försöka sälja in boken hos biblioteken ändå. Täby-biblioteken har jag redan varit i kontakt med – ett bra område att börja med eftersom det är i Täby som Akrobaten utspelar sig – och ett par av dem blev genast intresserade. Nu är det bara resten av Sverige kvar :-)
Det står dock inte överst på listan över vad jag behöver göra med Akrobaten just nu. Min marknadsföringsplan är sååååå lång och jag är sååååå bara en person, som inte hinner beta av den i tillräckligt snabb takt. Men jag jobbar på det.
Häromdagen var jag ute på säljrunda i Täby med Akrobaten. Det gav riktigt bra resultat:
Jag känner mig mycket nöjd med min säljrunda. Nu är det bara att jobba vidare :-)
Jag skrev ju om författaren Christian Unge i förra veckan. Då handlade det mest om hans nya bok Kongospår, men jag nämnde också att han är en oerhört framgångsrik egenutgivare. Christian Unges första bok Turkanarapporten har nu sålt i hela 21000 exemplar. Alltså, förstår ni hur mycket det är? Som jämförelse har jag hört att en genomsnittlig romandebutant på de stora förlagen säljer ungefär 800 böcker. Christian har alltså sålt 21000! Som egenutgivare! I sanning en stor inspiration.
Jag frågade Christian hur han gör för att sälja så många böcker. Så här svarade han:
Jag ser det som tre delar:
Det första är att man måste komma in i de vanliga kanalerna: Akademibokhandeln, Adlibris, Bokus etc. Nätbokhandlarna tar ju in det mesta så där är det inga problem. Man måste ligga på lite för att haka på deras kampanjer förvisso. Akademibokhandeln, centrala inköp (och Ugglangruppen mm) är svårare. Då gäller det att visa att man redan har sålt en del böcker och referera till några recensioner/artiklar. Och sen vara ihärdig. Min första bok, Turkanarapporten, fick jag in på Akademibokhandeln men inte Bokia och Ugglan, centralt. Med Kongospår gick det bättre: alla köpte in den.
Sen är det själva PR-biten. Och där måste man vara kreativ och inte ge upp. Twitter är kanon, särskilt för att komma i kontakt med alla fantastiska bokbloggare. Men sen även vanliga fejan, mailutskick etc. Starta med lokala tidningar där man bor/ branchtidningar inom något område där du kanske jobbar/ har kontakter. Att få in foten, helt enkelt.
Men det område som varit mest framgångsrikt för mig vad gäller antal sålda böcker är nog den egna försäljningen. Jag har sålt böcker till kliniker, olika sjukvårdkopplade organisationer, läkemedelsföretag mm. Alltså områden där jag haft kontakter eftersom jag är läkare.
Egentligen är det inga hemligheter eller tydliga knep jag kan avslöja. Bara riktigt hårt slit och envishet. Jag fick t ex idag den tusende refuseringen från ett förlag som i princip sa ”du faller på målsnöret hos oss”. Jag vet inte hur många liknande omdömen jag fått, och, som alltid blir jag nedstämd och irriterad. Men snabbt vänder jag den negativa känslan till en kamplust: ”De ska inte få säga åt mig att jag inte kan sälja böcker”, typ.
Nej, det är svårt att påstå att Christian Unge inte kan sälja böcker. Ett stort tack till Christian för svaret och för inspirationen!
Oftast har jag inga problem med att se en film som bygger på en bok, även om jag redan har läst boken. Att däremot först se filmen och sedan läsa boken känns av någon anledning inte lika lockande. Jag vet inte riktigt varför. Oftast brukar jag tycka att boken är bättre, eftersom historien ofta måste förenklas och kortas ner för att fungera i en film. Då borde det väl vara bättre att se filmen först, så att jag slipper bli besviken?
Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar gick ju som teveserie på SVT. Jag såg den och tyckte att den var hur bra som helst. Men sedan var jag inte alls sugen på att läsa böckerna, och det har jag fortfarande inte gjort trots att jag tror att de också är bra.
Jag har länge tänkt läsa Gone girl av Gillian Flynn, men det har fortfarande inte blivit av (Måste bara ta mig igenom den där högen med böcker som ligger och väntar i bokhyllan.) och nu går den på bio. Eftersom jag älskar att gå på bio vill jag gärna se den. Men jag vill läsa boken också, och om jag går och ser filmen så kommer jag antagligen inte att vilja läsa boken, och därmed missa en bra bok. Dagens i-landsproblem verkligen :-)
Hur brukar du göra? Läsa boken eller se filmen – eller båda, och i så fall vilken ordning?
Jag har läst Christian Unges thriller Kongospår. Det är den andra delen i en trilogi. Jag har tidigare skrivit om den första boken Turkanarapporten.
När jag slår upp Kongospår och läser på en av flikarna så får jag reda på att Turkanarapporten har sålt hela 19 000 ex!! Och då är det en egenutgiven bok. Wow, snyggt jobbat! Jag måste fråga Christian Unge hur 17 han lyckades med det. Återkommer i frågan. Under tiden kan du läsa intervjun jag gjorde med Christian om Turkanarapporten. Dessutom gick hela överskottet från boken till Läkare utan gränser.
Förresten träffade jag Christian som hastigast på ett mingel på bokmässan i år, vilket var mycket roligt eftersom vi bara har träffats på internet tidigare.
Men åter till Kongospår. Kirurgen Martin Roeykens från Turkanarapporten är huvudperson även i denna bok. En av hans patienter på Karolinska sjukhuset sitter inne med kunskap om Martins släkt. Det visar sig finnas mörka hemligheter hos Martins familj och självklart måste han ta reda på sanningen. Vad hände egentligen i Kongo för femtio år sedan?
Bäst gillar jag personbeskrivningarna i boken. Martin Roeykens beskrivs trovärdigt och detaljerat, och trots att han faktiskt inte är ett dugg sympatisk så blir jag engagerad i hans liv och hans jakt. Även människorna i Martins närhet är levande och trovärdigt beskrivna. Martins jakt för honom till Belgien, Burundi och Kongo, och jag som gillar lokalfärg hade definitivt kunnat tänka mig mer detaljerade beskrivningar av miljöerna. Å andra sidan tycker jag att bokens längd, nästan 400 sidor, alldeles lagom, så det känns ändå som rätt avvägning att inte gå in för mycket på de detaljerna.
Kongospår är en riktig actionbok. Den är kanske inte så trovärdig alla gånger, men det är nu efteråt som jag konstaterar det. Medan jag var inne i läsningen köpte jag historien rakt av – precis som det ska vara.
Blir du nyfiken på Kongospår och Turkanarapporten? Här hittar du länkarna till Adlibris och Bokus. Även den här gången skänker Christian Unge pengar till Läkare utan gränser – 10 kronor per såld bok.
Kongospår hos Bokus (där den bara verkar finnas som e-bok)
Snart är det november och som alla skrivnördar vet så innebär det NaNoWriMo. NaNoWriMo står för National Novel Writing Month och innebär att man skriver en roman på en månad. Eller i alla fall ett första utkast. Minst 50 000 ord ska du få ihop för att ha klarat tävlingen. För jo, det är en tävling. Och alla som får ihop de 50 000 orden är vinnare.
Det finns inget pris utan vinsten är att när november är slut så har du ett första utkast till en roman.
Själv har jag aldrig varit med. Det är inte på det sättet jag ska skriva. Den enda gången jag har skrivit ett utkast på kort tid så blev det alldeles för mycket redigeringsjobb efteråt. Det var för övrigt Akrobaten, som jag skrev ett första utkast till på tre månader. För mig fungerar det bättre att gå tillbaka och göra reflektera och göra en del redigering under själva skrivandet.
Men jag kan verkligen se poängen med att skriva så koncentrerat i en månad, för att sedan ha något att jobba vidare med. Dessutom har jag något slags skrivarromantisk tanke om hur häftigt det vore att vara med. Någon gång måste jag göra det, helt enkelt.
Ska du vara med i NaNoWriMo? Vilka är vinsterna för dig med att skriva på det sättet?