För att fira det, ja förutom att det är fest ikväll förstås, så kör jag här en tävling. Den som lägger upp den roligaste bilden från ikväll i sociala medier och taggar den med #tsunamiromanen vinner två biobiljetter. Nu kör vi! Här kommer tävlingsreglerna i detalj:
För att din bild ska vara med i tävlingen behöver du lägga upp den på Facebook, Instagram, Twitter eller LinkedIn i dag den 23 maj 2016 före midnatt och tagga den med #tsunamiromanen. Filmsnuttar får också mer än gärna vara med i tävlingen.
Bildens tema är Tsunamins release. Bilder från kvällens festligheter är kanske de mest uppenbara tävlingsbidragen, men låt dig inte begränsas av det. Det går utmärkt att vara med och tävla även om du inte är på plats på festen. Tänk till exempel bilder av typen ”här står jag och gör den här knäppa grejen i stället för att vara med på boksläppet för #tsunamiromanen”.
Du får bidra med hur många bilder du vill i tävlingen.
Jag är jury, och bedömningskriteriet är naturligtvis alldeles opartiskt: den som får mig att skratta mest vinner :-D
Vinnaren utses förmodligen under morgondagen men senast på fredag den 27 maj. Jag kommer att meddela vinnaren personligen och även berätta resultatet här. Genom att vara med i tävlingen godkänner du också att jag lägger upp din bild här på bloggen och på andra sociala medier när jag meddelar tävlingsresultatet.
Priset är ett presentkort på 250 kronor från SF Bio. Orsaken till att tävlingsvinsten inte är ett ex av Tsunamin är att jag räknar med att de flesta som är med i tävlingen också är på releasefesten och därför redan har köpt boken. Om du vinner och inte har hunnit köpa boken och hellre vill ha den är det bara att du säger till så får du en bok i stället :-)
Nu ser jag fram emot att tävlingsbidragen snart börjar trilla in. Vi ses ikväll! IRL eller i sociala medier.
Låt bli boken, jag läser okej?Men sluta fota – låt mig läsa ifred!Spännande nu …
Förberedelser pågår inför boksläppet. Själva festen är egentligen inte så mycket att fixa: eftersom vi håller till på en restaurang behöver jag mest se till att själv vara där och ha med mig en hög med böcker. Men just det, det var ju det där med böckerna. Hur ska jag forsla dit dem? Ta resväskan på Roslagsbanan? Ja, kanske. Och jag måste kanske ha ett par skyltar med pris. Och bra signeringspennor – jag måste nog köpa ett par nya. Och så har jag bestämt svarat ja på frågan om jag behöver en mikrofon under kvällen – det borde betyda att jag ska säga något i den va? Undrar vad det är? ;-)
Jag behöver också säga saker i sociala medier om och i samband med releasen. En plan jag har är att köra en tävling i samband med släppet. Vilken dag som helst nu ska jag sätta mig ner och skriva ihop den. Jag ska kontakta bokbloggare och höra om de vill skriva något om boken. (Har du som läser det här en bokblogg? Hör gärna av dig på jenny@iklartext.se om du vill ha ett recex!) Inte har jag hunnit få iväg böcker till dem som har förhandsbeställt heller. Det borde jag helst göra idag. Och typ TUSEN GREJER TILL!! Så det är bäst att jag hugger tag i dem nu i stället för att sitta här och blogga. Hej då!
PS. Igår blev jag intervjuad av Mitt i Täby. Lovar att berätta mer när reportaget är i tidningen.
Som egenutgivare är jag som bekant inte bara författare utan även projektledare, administratör, säljare, marknadsförare och allt annat mellan himmel och jord. Och som det inte var nog är jag även mitt eget lager. Den här högen med bokkartonger befinner sig på mitt kontor just nu. Tur att boken snart börjar säljas så att jag förhoppningsvis blir av med åtminstone några av lådorna :-)
Jag vill göra för många saker. Det har jag säkert pratat om förut, för det är mitt största i-landsproblem. För vissa människor verkar livet fungera så att de har ett jobb som de går till fem dagar i veckan och resten av tiden har de ingen särskild agenda. De har inget de vill, måste eller behöver göra utan kan ta en spontan fika med en kompis eller se på teve en hel kväll. Har de barn så går förstås en hel del av tiden åt till att vara med barnen, och de kan inte förstå att jag som inte har barn kan ha fullt upp ändå.
Ibland får jag frågan ”Har du mycket att göra?” av någon som tror att om jag svarar ja på den frågan så betyder det att jag drar in tillräckligt med pengar. Men något sådant samband finns inte. Svaret på den frågan är nämligen alltid ja. Jag har inga problem att sysselsätta mig med sådant som jag betraktar som jobb både 40 och 50 timmar i veckan, även om jag inte skulle ha några betalda uppdrag. Det enda sättet för mig att inte ha mycket att göra är att bestämma mig för att vara ledig. Ganska nyligen hade jag en vecka utan några som helst betalda jobb. Den veckan jobbade jag till 23 varje kväll …
För det är när jag inte har några betalda uppdrag som jag försöker klämma in allt som står på min att göra-lista, det där som har stått där i en evighet och som jag aldrig tycks få tid till. Allt som jag också vill göra. För det är ju så mycket. Som jag vill göra. Alla de där blogginläggen jag vill skriva (Jag har två bloggar förutom den här, rawfoodsidan.se (uppdatering: har lagt ner den bloggen) och gomera.nu, och båda är oftast ännu mer eftersatta än den här.). Alla de där böckerna jag vill skriva (Huvudet är fullt av dem.). Alla de där sajterna som jag har tillsammans med maken, och som vi aldrig hinner sköta ordentligt och fylla med den information vi vill (Vi har till exempel nyligen blivit av med en fast annonsör på alltomblabar.se och skulle behöva jobba på att få in en ny.). Alla de där sajterna som vi också skulle vilja starta. Alla andra idéer som jag har på hur jag skulle kunna få passiva inkomster. Alla böcker jag vill läsa (kärt besvär men det är på sätt och vis jobb – åtminstone om man som jag och många med mig tycker att man som skönlitterär författare måste läsa en hel del skönlitteratur). Allt det där andra som jag inte rabblar upp just nu, för då blir det här inlägget fyra mil långt. Och så är det förstås en del administration i firman. Och just nu borde jag jobba med boksläppet och med att sälja och marknadsföra Tsunamin och hu, vad lite tid jag har ägnat åt det hittills. Men i morgon är det författarfredag, och då ska jag i alla fall göra det.
För att inte tala om allt jag vill göra som inte är jobb. Det ska jag inte ens gå in på här, men den listan är minst lika lång. Ibland undrar jag om livet vore bättre om jag inte hade någon att göra-lista som jag aldrig kommer till slutet på. Om jag inte hade någon lista över huvud taget. Om jag inte hade oändligt mycket att göra. Men så tänker jag att jag vill ju vara en sådan som får saker gjorda. Jag är sjukt stolt över att jag har skrivit fem böcker och att jag har försörjt mig på mitt eget företag i fjorton år. Det är en av meningarna med mitt liv att lära mig nya saker, att ha roliga projekt att jobba med och spännande mål att jobba mot. Jag vill inte vara en sådan går till jobbet och that’s it. Som inte är på väg någonstans och aldrig provar något nytt. Men det vore nyttigt för mig att praoa som en sådan person ibland :-)
Och det är förstås det jag gör när jag mediterar, yogar, sjunger, dansar, går i skogen, påtar i jorden eller ägnar mig åt mindfulness på något annat sätt. Och kanske framför allt genom att jag är ledig på helgerna och har en lång sommarsemester. Denna ständiga strävan efter en balans mellan att vara och att göra. Ett försök till balans som ofta ser ut som det här blogginlägget: fyra stycken om att göra, ett om att vara. Ibland hittar jag en balanspunkt. Men sedan tappar jag balansen igen. Och det är aldrig åt vara-hållet jag ramlar.
Har jag ens pratat om att det är boksläpp för Tsunamin den 23 maj? Vi kommer att hålla till i ABF-huset på Sveavägen i Stockholm från 17.30. Restaurangen heter Cirkeln och ligger på hörnet på bottenvåningen. Om du nu tänker ”Ligger det inte ett kebabhak där?” så tänker du rätt men har fel ändå :-) Det var ett kebabställe förut. Nu är det en mysig restaurang med ekologisk inriktning. Jag har inte ätit där men menyn ser super ut.
Så här lugnt var det när jag var där igår på dagtid. På kvällen den 23 maj hoppas jag att det blir trångt och trevligt och mingligt. Vill du vara med? Mejla mig på jenny@iklartext.se så får du en inbjudan. Eller bara kom förbi den 23, köp ett glas vin i baren och en signerad bok. Eller ännu hellre stanna hela kvällen och ät middag. Restaurangen är öppen även för andra än boksläppsfirare, så om du vill äta är det en bra idé att boka bord.
Det ska bli så kul att äntligen få släppa ut Tsunamin! Så kom gärna och fira med mig. Välkommen!
Tjoho, jag är klar med redaktörsjobbet för presentboken Från ljugarbänken i Täby! Jag började typ 1 januari och hade väl inte tänkt mig att det skulle ta fyra månader.
Den förra meningen känns för övrigt som en sammanfattning av mitt liv. ”Jag hade inte trott att det skulle ta så lång tid.” Men även om det mesta jag planerar och gör tar längre tid än vad jag har tänkt, så blir de oftast gjorda ändå, bara lite senare. Och det är inte alls dumt. Jag får saker gjorda om man ser det över tid, även om jag vid nästan varje enskilt tillfälle är frustrerad över allt jag inte hinner. Nu har jag skrivit fem böcker, och det är jag stolt över. Så det så.
Vi i Täbyförfattarna planerar att ge ut #ljugarbänken, som vi kallar den till vardags, i september. Det är förstås mycket jobb kvar, men den delen som var mest tidskrävande för mig är klar. Nu hoppas jag att jag kommer att jobba mindre med den boken framöver.
För jag har för 17 en egen bok att jobba med! Tsunamin finns ute i bokhandeln från och med den 19 maj. Releasefesten är den 23. Det är lite att fixa med innan dess, och så är det hög tid att börja jobba med sälj, PR och marknadsföring för boken nu.
Har du en bokblogg och vill skriva om Tsunamin? Hör av dig på jenny@iklartext.se för att få ett recensionsexemplar.
Nu har böckerna landat hemma hos mig. En nackdel med att vara egenutgivare är att man också behöver vara lager för böckerna. Det går att köpa in den tjänsten förstås, men då minskar jag chanserna att dra in pengarna jag har lagt ut på boken, så jag behöver hålla budgeten nere. Så här såg det ut när jag forslade upp böckerna i hissen till lägenheten.
För jo, jag bor i lägenhet. Det är inte ultimat när man behöver agera boklager. De här kartongerna står nu på mitt kontor. Om inte annat så blir de en tydlig påminnelse om att jag behöver sälja böckerna :-)
Du som har följt min blogg minns kanske att jag har skrivit om författaren Christian Unge och hans böcker vid flera tillfällen. Han är en av Sveriges mest framgångsrika egenutgivare men har velat hitta ett förlag ett tag, och nu med tredje boken i trilogin i så har han skrivit kontrakt med Lind & Co, som även ger ut de två tidigare böckerna i pocket. Här skrev jag om Turkanarapporten och här om Kongospår. Jag har intervjuat Christian om egenutgivning 2012, när jag själv inte hade gett ut något på egen hand än, och två år senare när succén var ett faktum delade han med sig av några av sina bästa tips för att sälja böcker.
Och nu är Christian Unges tredje bok, Saharasyndromet, ute. Christian hörde av sig och undrade om jag ville läsa den och skriva något på bloggen igen, och så klart ville jag det.
Saharasyndromet är ren action redan från första sidan. Kirurgen Martin Roeykens är på sätt och vis huvudperson även i den här boken, där han och några av hans kolleger från Läkare utan gränser blir kidnappade i Sierra Leone. Orsaken till att jag skriver att Martin på sätt och vis är huvudperson är att det inte är han som berättar historien. Jag uppskattar greppet att byta berättarperspektiv – något som den här serien för övrigt har gemensamt med Sofia Nordins böcker som jag skrev om nyligen.
Saharasyndromet har två berättare. Genom Martins kollega Mette får vi följa Martin och hans kidnappade kolleger på deras nagelbitarframkallande jeepfärd genom Afrika. Samtidigt får vi vara med Martins dotter Bella, som hemma i Stockholm försöker reda ut vad som har hänt med Martin. Greppet med Bella som andra berättare tillför inte bara ett annat perspektiv utan även ett annat tempo. För även om Bella lever ett hektiskt liv i Stockholm blir avsnitten ur hennes perspektiv välbehövliga andningspauser från ökenfärden, och utan de avbrotten hade jag nog dött actiondöden av att läsa den här boken.
Jag har ju gillat även de två tidigare böckerna i serien, men den här är inte bara bra utan tokbra. Stark läsrekommendation för dig som gillar action! Det är ju alltid kul att läsa en bokserie från början, men min känsla är att Saharasyndromet går bra att läsa även om du inte har läst de andra två. Så vad väntar du på? ;-)
På sistone har jag jobbat mycket med den kommande antologin Från ljugarbänken i Täby, som jag skriver tillsammans med mina kolleger i Täbyförfattarna. Boken består av ett antal noveller som utspelar sig i Täby, och jag är redaktör för den. Det har tagit mycket av min tid den här vintern, och framför allt de senaste veckorna har det blivit en hel del kvällsjobb. Inte bra.
Boken däremot blir riktigt bra. Vi i Täbyförfattarna kan inte bara skriva utan även ta sjukt snygga bilder. Nåja, vi och vi, det där med foto är knappast min specialitet, men vi har en bildgrupp i projektet, och de kan! Så det blir en supersnygg presentbok som borde vara intressant för alla med anknytning till Täby. Och även för alla andra som gillar att läsa bra noveller med stor bredd illustrerade med snygga bilder.
Mitt eget bidrag till boken är ett utdrag ur Akrobaten. Och nu börjar jag äntligen närma mig slutet på redaktörsjobbet. Det känns skönt. Till hösten kommer boken är planen. Håll utkik!
Förra helgen var vi ute och fotade en omslagsbild till boken. Så här såg det ut från mitt håll. Det var grodperspektivet som gällde för mig den dagen.
Jag lyssnade på Sara Rönnes podd Träningsgjädje talks häromnyss, närmare bestämt avsnitt 80 som handlar om tid.
Där fanns en fråga som jag tyckte var intressant att fundera över. Det handlar om vad man skulle göra om man fick lite extra tid. Mer specifikt är frågan uppdelad på tre: Vad skulle du göra om du fick en extra dag? En extra vecka? Ett extra år?
För mig är den korta och den långa frågan lätta att svara på. Men frågan om en vecka är knepigare. Så här blir mina svar:
En extra dag: Då skulle jag göra det där som jag alltid försöker göra på helgerna och ibland lyckas med: softa i soffan. Läsa en bok, ploinka på gitarren, se en film kanske.
En extra vecka: Jag har svårt att välja. Skulle jag ta ledigt hela veckan? I så fall vill jag nog göra ungefär samma som ovan: plöja igenom den där högen med böcker. Gå på bio. Vara ute och promenera om det var under sommarhalvåret.
Men sanningen är nog att jag snarare skulle vilja jobba ikapp med några av de projekt jag ligger efter med. Och vilket som skulle vara viktigast vet jag faktiskt inte just nu. Kanske något av försöken att få till mer passiva inkomster framöver.
Ett extra år: Det här är lättast! Då skulle jag skriva nästa roman. Fatta att det snart har gått tio år sedan jag skrev något skönlitterärt från grunden. Det är ju det grundläggande i varför jag vill vara författare, och så gör jag det inte :-( Det beror på att jag har prioriterat att få ut de påbörjade projekten snarare än att hitta skrivtid till nya projekt. Det känns verkligen som rätt prioritering; jag har ju snart fått ut fem böcker nu. Hade jag prioriterat att skriva nya manus från grunden i stället hade jag kanske fortfarande inte haft en enda bok ute. Och för mig personligen hade det känts som ett sämre alternativ, även om jag skulle ha haft mer skrivtid. Så det skulle jag göra om jag fick ett extra år: skriva en roman. Förhoppningsvis är det inte så lång tid kvar tills jag faktiskt får göra det ändå, utan det där extra året.
