Det där distraherande internet

Jag visste väl att det fanns något bra med att sommaren är slut: favoritprogrammet Babel är tillbaka. I säsongens första program gästades Babelstudion bland annat av Susan Maushart, som har skrivit boken Nedkopplad. Den handlar om när Maushart kopplade ner sig själv och sina tre tonårsbarn i sex månader. Under den tiden använde de varken teve, mobiltelefoner eller internet.

I Babel berättar Susan Maushart på ett komiskt sätt om hur teknikberoende hon och hennes barn var före ”teknikcelibatet”. Hon säger att ”mitt förhållande till min Ipod var närmast oanständigt. När jag skaffade en Iphone blev det riktigt illa. Jag gav den ett smeknamn, köpte kläder och smycken till den, tog med den på toa och hade den under kudden.” Hon berättar att hon ville kunna ha ett samtal med sina barn som varade längre än att man bara grymtar lite åt varandra.

I samband med den här diskussionen fick även några författare berätta om deras förhållande till digitala distraktioner och hur hur de gör för att få skrivro:

Martina Haag: Vet att hon är mest koncentrerad mellan nio och elva, så hon ser till att skriva koncentrerat dessa två timmar, utan att göra uppehåll för något.

Majgull Axelsson: När hon väl börar skriva så tänker hon aldrig på internet för då är hon så koncentrerad och inne i sin  berättelse. (Tur för henne då!).

Stefan Einhorn: Går lätt in i och ut ur skrivprocessen och har inte heller problem med att bli avbruten när det är som mest spännande, för då är det lätt att börja igen nästa gång (Det känner jag igen. Jag gillar också att sluta mitt i något av just den anledningen).

Helena von Zweigbergk: Blir lätt distraherad av internet när hon har kört fast i skrivandet. Tycker att det låter skönt med en ”digital detox”.

Många författare, men inte alla, verkar alltså bli distraherade av internet. Själv blir jag otroligt distraherad. En period hade jag en bärbar dator utan uppkoppling som jag skrev på. Det var inte så dumt. Jag läste på Kajsa Ingemarssons blogg att hon inte har något internet i sin skrivarlya. Det är nog så man borde göra. Jag har faktiskt en knapp på min bärbara dator som med ett enkelt knäpp stänger ner internetuppkopplingen. En knapp. Ett knäpp. Kan det vara så enkelt?

Susan Maushart spekulerar kring att det är när man är uttråkad som man blir kreativ. Det skulle alltså betyda att internet, teve och andra distraktioner gör oss mindre kreativa. Det låter logiskt, men jag håller ändå inte med. För mig betyder internet, teve och andra medier att det blir lätt att komma i kontakt med andra människor. Människor skapar idéer, och när jag tar del av andra människors idéer får jag själv fler idéer. Jag blir alltså mer kreativ av att vara uppkopplad. Jag behöver visserligen nedkopplingen också – men inte för att få nya idéer utan för att återhämta mig.

Blir du distraherad av att vara uppkopplad? Och har du något knep för att inte bli det?

PS Sa Daniel Sjölin nervkalops i stället för nervkollaps? Och i så fall, var det med flit?

Den snälla företagaren i pressen

I våras jobbade jag ju en hel del med PR för Den snälla företagaren, och det gav utdelning i form av att boken (och jag) syntes en del i medierna. Jag har uppdaterat det här inlägget senare genom att ta bort en del länkar, för tyvärr ligger inte alla kvar längre, men här är några som skrev om den:

Svenska Dagbladet, 6 juni 2011

Allt om eget företag nr 2 2011 (sidan 8)

Fria företagare nr 2 2011 (sidan 40) (länken borttagen eftersom materialet inte ligger kvar på webben)

Magasin Täby skrev också om boken.

Motivation.se hade en artikel som hette Det är smart att vara snäll, som tyvärr är borttagen nu.

Även Metro skrev en artikel som inte ligger kvar längre.

Några recensioner och blogginlägg blev det också. Här är några:

Malin the Writers blogg (länken borttagen pga trasig)

Sophie Brömsters blogg

Boktips Esbri (länken borttagen pga inaktuell)

Och så var jag ju på bloggturné förstås. Feminize.biz skrev om det (länken borttagen pga inaktuell).

Har jag glömt något? Ett inlägg om hur jag rent praktiskt jobbade med PR ska jag se till att skriva vid tillfälle!

Om man kan uppnå allt man vill måste man vara försiktig med vad man vill

Johan Wester säger i sitt sommarprogram att om man har bestämt sig för något så blir det så – under förutsättning att man är beredd att göra det som krävs för att nå dit. Det här stämmer bra med hur jag ser på tillvaron. Jag är övertygad om att jag kan göra vad jag vill och bli vad jag vill. Det gäller bara att jag vill det så mycket så att jag är beredd att lägga ner den tid och energi som krävs.

På sistone har jag även kommit fram till det här: Om man kan göra vad man vill så gäller det att vara lite försiktig med vad man vill. Ibland snöar jag in på något som jag vill göra men som inte är rätt att göra. Kanske för att det är för svårt – det kräver för mycket tid och energi. Det kan göra att jag inte mår bra av att sträva mot just det målet; jag blir stressad eller obalanserad för att jag kämpar för något som är för svårt att uppnå. Då gäller det att inse att det är dags att ge upp. Det handlar om att sluta vilja det där som är för svårt  – så att jag i stället får energi till att uppnå det som är möjligt. Det här tycker jag kan vara riktigt svårt att inse. En lösning kunde vara att utvärdera sina mål oftare och stämma av om de är rätt mål fortfarande eller om de har ett för högt pris. Är det någon som känner igen sig i det här? Och som kanske har några tips att dela med sig av?

Vilka sommarpratare ska jag lyssna på?

Nu är sommaren slut, och i år har jag faktiskt lyckats lyssna på alla sommarpratarna. För dig som inte har hört alla och som vill behålla lite av sommaren går det bra att lyssna på webben i en månad till. Av besöksstatistiken har jag förstått att många är intresserade av  tips om bästa sommarpratarna, så det är väl bäst att jag uppdaterar mina tips från början av sommaren. Då gjorde jag en topptrelista, och jag tycker faktiskt att den håller ganska bra fortfarande. Förutom de sagda tre (Jonas Jonasson, Gustaf Hammarsten och Karin Broos) är mitt tips att i första hand satsa på två kategorier av sommarpratare: politiker och komiker.

Politiker blev antagligen politiker för att de brinner för något. Som vi vet är politiker dessutom i allmänhet bra på att prata. Här har vi alltså en kategori människor som talar väl om något de brinner för. Det blir sällan fel, oavsett om du håller med om deras åsikter eller inte. Lyssna därför gärna på Maria Wetterstrand, Carl Bildt, Lars Ohly, Birgitta Ohlsson och Håkan Juholt.

Komiker är förstås roliga, och om du som jag gillar att skratta är det väl värt att lyssna på sommarpratande komiker. Här använder jag ordet komiker lite slarvigt; de är ofta till exempel skådespelare eller manusförfattare. Det de har gemensamt är att de kan berätta en historia och att de har en känsla för intressanta och ofta komiska detaljer. Här finns med andra ord en hel del att lära sig för dig som är eller vill bli författare – och för dig som bara vill skratta lite. Lyssna därför gärna på Babben Larsson,  Olof Wretling och Johan Wester.

Vilken är din favorit bland årets sommarpratare?

Nerkopplad och avkopplad

Det gick ju bra det där. Inte bara att ha semester utan att också vara nerkopplad. Det var min första semester som smarttelefonägare och jag var lite orolig att jag skulle vara uppkopplad. Det är ju så lätt att ”bara kolla lite snabbt”. Facebook och Twitter. Kolla mejlen. Läsa några bloggar. Bara lite snabbt. Alltså, det är ju bra och smidigt att man kan använda tiden i kön eller på tunnelbanan till att göra det här. Till vardags. Men för mig finns det fortfarande en viktig poäng med att inte göra det på semestern.

Som jag säkert har skrivit tidigare så tenderar jag att vara antingen av eller på. Det gäller många sammanhang, både privat och i jobbet. Jag tycker att det är ett skönt sätt att leva livet på; när jag gör något så gör jag det ordentligt i stället för att halvhjärtade halvmesyrer. Men om jag ska orka vara på till vardags, orka vara kreativ,  jobba hårt, så måste jag också ta ta mig tid att vara av. Koppla av. Och det har jag verkligen gjort i sommar.

Jag hade en lång semester och de första veckorna kopplade jag inte ens upp mig en gång i veckan. Och den där knappa gången i veckan var det en hög tröskel att ta sig över. Jag hade det så skönt i min semesterbubbla och ville faktiskt inte veta vad som hände i resten av världen. Så jag kollade bara vad folk hade sagt direkt till mig och svarade på det, utan att lägga mig i några andra diskussioner eller dra igång några själv.

Nu vet jag att jag klarar av att låta bli att koppla upp mig, trots att tekniken ger mig alla möjligheter. Det känns bra. Och jag kan verkligen rekommendera att ta en paus från alltihop ibland. Eller vad tycker du? Vill du alltid vara uppkopplad? Och kan du vara uppkopplad och ändå avkopplad?

Kan jag inte bara få vara människa?

På Stockholm Pride lyssnade jag på en intressant paneldiskussion om homofobi. Diskussionen utgick från den nyutkomna boken Den moderna homofobin, som jag definitivt måste läsa.

Flera tankeväckande aspekter på ämnet dök upp i diskussionen. En som jag särskilt lade på minnet bidrog bokens redaktör Eva Borgström med. Diskussionen handlade om varför det läggs så stor vikt vid att barn behöver ha förebilder inom båda könen, när den verkliga utmaningen snarare är att ge barnen förebilder i form av alla möjliga olika typer av människor. Borgström kommenterade att (ungefärligt citat): ”det verkar som om heterosexualiteten inte får konkurrensutsättas. Om man inte anstränger sig för att upprätta heteronormen så kommer folk att springa omkring och bli homosexuella eller transpersoner.” Ja, hur skulle det se ut?

Temat för årets Pridefestival var öppenhet. Och det är väl bristen på öppenhet som är problemet. Alla människor är ännu inte öppna för att all kärlek är bra kärlek. Alla människor är ännu inte öppna för att alla får vara den de är och älska vem de vill, även om det skulle råka skilja sig från hur vi är vana vid att att människor – eller kärlek – är. Men hörni, kan vi inte bara strunta i den mossiga heteronormen och se olikheter som något positivt? Kan vi inte bara strunta i att sätta etiketter på människor? Jag brukar vara ihop med män, jag antar att det gör mig till heterosexuell. Om jag skulle bli ihop med en kvinna så skulle det, ve och fasa, göra mig till homo, och då passar jag plötsligt inte in i normen. Då ska jag förses med en etikett som talar om att jag sticker ut. Men herregud, vi skriver 2011. Kan jag inte bara få vara människa?

Eva Borgström bidrog även med en underbar historia som visar den öppenhet som jag önskar mig. Den handlar om en vän till henne, en kvinna som iklädd motorcykelkläder klev in på en bar. En man kommer fram:

– Du är den vackraste man jag har sett.

– Jag är kvinna.

– Det gör inget. Får jag bjuda på något att dricka?

Kreativitet på på lek och allvar

”Att vara lekfull och seriös på samma gång är fullt möjligt och definierar det ideala mentala tillståndet.” Orden kommer från John Dewey, som Pia Sundhage citerade i sitt sommarprogram.  Det stämmer bra in på hur jag ser på kreativitet. Lekfullheten är en förutsättning för skapandet. Att kliva utanför ramarna, att följa sina impulser, att våga utforska en ny idé – och att kanske behöva förkasta den. Allt det här handlar om att leka. Den dagen vi slutar leka tror jag att kreativiteten dör. Kanske finns det till och med ett likhetstecken mellan kreativitet och lek?

Samtidigt behövs allvaret. För att jag ska kunna skapa behöver jag struktur. Verktyg som kanske verkar tråkiga – som synopsis, checklistor och kunskap om litteratur – är en viktig grund för att gå från lösa idéer och ord till ett sammanhängande manus.

Allvar och lek. För mig är båda delarna lika viktiga för att få ihop en bok. Och jag strävar ständigt efter en balans mellan dem – inte minst för att jag vill ha roligt på vägen mot det färdiga manuset. Det vore spännande att veta hur andra författare och skapande personer ser på allvar och lek! Hur ser balansen mellan dem ut i din kreativa process? Sätter du likhetstecken mellan kreativitet och lek?

Lyckan ligger i hur du bemöter andra

Kloka psykologen och författaren Anna Kåver, som sommarpratade häromdagen konstaterade att lyckan ligger inte i pengar, prylar eller resor. ”Vi vänjer oss alltid vid vår nya materiella nivå. Konsten att vara människa ligger i största delen i att satsa på varandra, att vara generös, empatisk hygglig och hjälpsam och att inte att inte döma och dissa andra människor. Om du följer de råden ökar chansen att du själv blir bemött på samma sätt, det finns alltså inget att förlora.”

Visst är det ett härligt råd! Hoppas att du har en sommar fylld av snällhet, generositet och empati!

Bästa sommarpratarna hittills

Som ni har förstått får jag en stor del av min inspiration just nu genom att lyssna på Sommar i P1. Hittills i år har jag hört alla – det går ju bra att lyssna på webben efteråt om det inte passar att lyssna just när programmet går (klockan 13 med repris strax efter 22). För mig framkallar radiolyssnandet i sig en sommar- och semesterkänsla som nästan ingenting annat. Dessutom får jag impulser från andra håll än vanligt i och med att jag lyssnar på alla utan urskiljning – och inte bara på dem som jag redan vet att jag gillar och delar åsikter med. Inte dumt alls som inspiration! Så mitt tips för dig som inte hinner lyssna på alla är egentligen: lyssna på dem som du INTE redan känner till och gillar!

För dig som ändå vill ha några mer konkreta tips kommer här min topp tre-favoritlista hittills:

1. Jonas Jonasson. Du som har läst Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann vet att den mannen verkligen kan berätta en historia. Det kan han även i radio. Lyssna!

2. Gustaf Hammarsten. Av samma anledning, faktiskt. Storytelling fungerar så otroligt bra i radio, och skådespelaren Gustaf Hammarsten visar med sitt roliga och actionspäckade sommarprogram att han också behärskar historieberättarkonsten.

3. Karin Broos. Karin Broos är konstnär men kan berätta en historia även med ord. Som lyssnare/läsare/åskådare vill man ju bli berörd av historien. Och det blev jag. Jag satt på tåget när jag lyssnade på Karin Broos sommarprogram och det krävdes ett stort mått av självbehärskning för att inte börja storgråta medan jag lyssnade.

Men det är förstås svårt att välja tre. Nästan alla har varit bra. Några andra som är väl värda att lyssna på är Nanne Grönvall, Sylvia Schwaag Serger och Mark Levengood. Om du vill ha ett pinsamt exempel på en person med gamla och mossiga värderingar och fördomar så kan du lyssna på Ulf Brunnberg. Eller så kan du låta bli.

En vintrig metafor – och en somrig

Som ni märker är det semesterstiltje här på bloggen. Jag ligger mest i (den visserligen metaforiska men ändå) hängmattan och lyssnar på Sommar i P1. Häromdagen var det den skickliga skådespelaren Ann Petrén som pratade. Hon hade en metafor som jag verkligen gillade. Hon målade upp en bild av att hon åker långfärdsskidor. Långsamt.  Folk åker om henne i spåret, men så länge hon rör sig framåt är det okej att vara kvar i spåret. Den som ska åka om henne får i stället flytta sig ur spår för att komma fram. Om hon däremot stannar så blockerar hon spåret och måste kliva ur det. Rörelsen framåt berättigar henne att vara kvar i spåret.

I stället för att se omkörningarna som ett nederlag så ser hon det som att hon lär sig något – hon får ju chansen att studera vad de andra skidåkarna gör för att kunna åka snabbare än hon. Ann Petrén menar att det här är ett sätt att hantera till exempel avundsjuka på den som det går bättre för. Det är bara att ta rygg på och lärdom av dem. Hon menar också att den här bilden är ett sätt att påminna sig själv om att alltid vara i rörelse, att inte stanna upp och blockera för andra.

Själv rör jag mig mellan motsatsernas metaforer och återgår från vinter och rörelse till stillheten i sommarens hängmatta. Hoppas att du också vilar upp dig och njuter av sommaren!

Pin It on Pinterest

Share This