Jag behöver alltså bara mörda lite först och sedan skriva om det för att mina böcker ska hamna på löpet? Ja men då så! Och fatta hur mycket skrivtid man har i fängelset ;-)
Blogg
Ge alla studenter samma villkor – det lönar sig för Sverige
”Filosofer har svårare att få jobb än ingenjörer, konstaterar Svenskt Näringsliv som vill att studiemedlens bidragsdel ska sänkas och lånedelen höjas för studenter inom exempelvis humaniora och konst.” Citatet kommer från en artikel i dagens DN och är så korkat att jag nästan får andnöd.
Jag kan bara hålla med Teaterförbundets ordförande Anna Carlsson, som i samma artikel säger ”Det vore väldigt märkligt om man från Svenskt Näringsliv inbillar sig att den här typen av yrken inte behövs i ett modernt humanistiskt demokratiskt samhälle.”
Hur skulle vårt samhälle se ut om vi alla tvingades jobba med det som var mest lönsamt i stället för det som vi själva ville? Är det så framtidens Sverige ska se ut? Vad skulle det göra med mångfald, arbetsglädje och kreativitet om det enda som räknades i arbetslivet och i den personliga utvecklingen var att få ”hög ekonomisk avkastning”?
Dessutom säger en av rapportförfattarna från SN: ”Vi vill inte peka ut några särskilda utbildningar. Det handlar om utbildningar som inte ger individen någonting vad gäller arbetsmarknaden i framtiden.”
För det första: om man nu ska få lägre studiebidrag för utbildningar som ger sämre ekonomisk avkastning så är det väl just det man måste göra. Peka ut vilka utbildningar som inte anses lönsamma alltså. Eller ska man bara anta att alla som inte blir ingenjörer, ekonomer eller läkare kommer att bli arbetslösa?
För det andra: ”Utbildningar som inte ger individen någonting vad gäller arbetsmarknaden”?? Hur ska man kunna bedöma det? Ta dataspelsutveckling som exempel. Att spela dataspel är en hobby för många. Betyder det att den som vill utbilda sig inom det får lägre bidrag, trots att dataspelsbranschen omsätter hur mycket pengar som helst i dag? Eller musik. Att vara musiker är väl också bara en hobby och inget man behöver studera till? Ändå känner jag ingen, jag säger ingen, som aldrig lyssnar på eller utövar musik.
Eller varför inte plocka ett par exempel direkt ur Svenskt Näringslivs mun? Så här säger en av rapportförfattarna enligt artikeln: ”Det finns kurser som är mer roliga än användbara för framtiden. Till exempel ger Linnéuniversitetet kursen Harry Potter och hans världar. Det finns också kurser i svampkunskap och ortnamn. Jag är säker på att de har sina värden, men måste de finnas på universiteten? frågar hon retoriskt.”
Svenskt Näringsliv har uppenbarligen inte fattat hur stor Harry Potter är, och jag är säker på att en driven person som vill försörja sig som Harry Potter-expert kan starta ett företag som till exempel erbjuder Harry Potter-föreläsningar eller guidade turer eller liknande. Och varför skulle man inte kunna försörja sig som svampexpert? Guidade svampplockarturer är bara en av alla de tjänster som en sådan person skulle kunna erbjuda till privatpersoner eller som kick off-aktivitet eller liknande till företag. Jag är själv usel på svampar och skulle gladeligen anmäla mig till en svampplockarkurs för att lära mig mer.
Så, Svenskt Näringsliv, bevara möjligheterna att studera alla ämnen på lika villkor. Det leder till arbetsglädje, personlig utveckling, kreativitet och mångfald – och det kommer att löna sig för Sverige.
Nu är det sommar
Du har väl inte missat att Sommar i P1 har börjat? Är inte det det bästa sommartecknet? Klockan 13 varje dag är det jag som sitter klistrad vid radion. Eller kanske får det snarare bli reprisen vid 22-tiden, åtminstone tills jag tar semester. Eller så lyssnar jag efteråt på webben förstås.
Först bland sommarpratarna, i går, var Mark Levengood, som uppfyllde mina höga förväntningar med råge. I dag är det Torgny Lindgren som ska prata. Nu tittade solen fram. Jag tror att jag sätter mig på balkongen och lyssnar. Här hittar du hela listan med årets sommarpratare.
Skit i etiketten!
Jag brukar inte läsa fantasy. Av någon anledning har jag fått för mig att jag inte gillar den typen av berättelser. Skumma världar med påhittade figurer kan jag väl inte tänka mig in i. Eller?
Inte heller brukar jag läsa barn- och ungdomsböcker särskilt ofta. En berättelse som är skriven för en tolvåring kan väl inte ge mig något, jag som är tre gånger så gammal och har helt andra efarenheter. Eller?
Jag har slukat alla Harry Potter-böckerna, och jag har skrattat, gråtit och levt mig in fullständigt. Jag har även sett filmerna – utan att bry mig om att jag har höjt biopublikens medelålder rejält. Att både böckerna och filmerna är skrivna för en yngre publik har jag inte funderat så mycket på. Och först efter att ha läst flera av böckerna i serien insåg jag att jag hade gett mig in i fantasygenren.
Ibland korrekturläser jag skönlitteratur åt ett förlag som bland annat ger ut fantasifulla sagor riktade till en läsargrupp på 9-12 år. Jag brukar fastna så mycket i historierna att jag till slut är tvungen att läsa klart hela manuset en gång innan jag kan börja om och koncentrera mig på korrekturläsningen. Jo, du gissar rätt, det handlar om fantasy här också. Jag gillar tydligen fantasy. Eller? Och jag har inga som helst problem att leva mig in i historierna, även om de råkar vara riktade till en yngre publik. När jag tänker har jag även läst och gillat fler böcker som riktar sig till yngre, I taket lyser stjärnorna av Johanna Thydell, till exempel
De senaste dagarna har jag läst Arra av Maria Turtschaninoff. Det är en berättelse om en annan värld än den jag lever i. Arra är den stumma flickan omgivningen betraktar som korkad och mindre vetande. Det är en berättelse om gott och ont, om kärlek och smärta, om prinsar och krig och om övernaturliga krafter. Men det är också en berättelse som påminner mycket om min värld. Det är en berättelse om att den som lär sig lyssna på sin omgivning kan utföra storverk. Det är en berättelse om att den som har ett mål kan nå det genom envishet och vilja. Det är en berättelse om att inte underskatta naturens kraft. Som vuxen ser jag antagligen andra saker än barnet eller tonåringen, men det betyder inte att min upplevelse av boken blir sämre, kanske är det till och med tvärtom?
Förlagen måste bestämma vilken genre en bok tillhör. Det är en viktig del i marknadsföringsarbetet. Man kan aldrig försöka sälja en bok (eller för den delen något annat) till ”alla”. Men du som läsare behöver inte bry dig det allra minsta om vilken etikett förlaget har satt på en bok. Strunta i om förlaget anser att något är en barnbok, chicklitt eller en deckare! En bra historia är en bra historia, oavsett genre. Och det enda du som läsare behöver bry dig om är att njuta av den.
Blir världen ondare eller snällare?
Ibland hör man åsikten att ondskan breder ut sig i världen. Ann Heberlein har skrivit boken En liten bok om ondska, som jag inte har läst än. Någon som har läst och kan rekommendera den? Vid något tillfälle såg jag en intervju med henne (I Babel var det bestämt) där hon anser att vi kopplar ihop ondskan med enskilda individer – det skulle alltså finnas genuint onda personer. Heberlein efterlyste en diskussion om hur vi ska hantera dessa onda individer istället för att vi (pressen och så vidare) bara fördömer dem och resignerar inför ondskan.
Själv tycker jag mig se en motsatt tendens: att snällheten breder ut sig. Jag tycker att jag ser ett sug efter snällhet omkring mig och jag upplever att många i min omgivning har ett behov av att vara snälla och att andra är snälla. Och jag märker det inte minst i de positiva reaktioner jag får om Den snälla företagaren. Och självklart kan de här två tendenserna hänga ihop: i en värld som blir allt ondare blir behovet av snällhet större. Vad tycker du? Uppfattar du att världen och människorna blir ondare eller snällare?
Ett bidrag till en snällare (affärs)värld
Svenska Dagbladet har en artikel i dag om att snällt företagande lönar sig. Så här står det i ingressen: ”Det går inte alltid så snällt till i näringslivet. Men suget efter ett snällare klimat verkar finnas där. Stefan Einhorn fortsätter sin snällhetsturné på företagen och i vår har det kommit nya böcker i ämnet.”
En av de nya böckerna är förstås min bok Den snälla företagaren och jag tipsar i SvD-artikeln hur man kan göra för att vara en snäll företagare. En av de viktigaste poängerna med artikeln är att det är inne att vara snäll. Och det är en poäng som jag själv också gärna gör: I dagens snabbsnurrande samhälle är det både enkelt och viktigt att vara snäll. Det är enkelt eftersom flera av de sociala medierna har inbyggda funktioner som underlättar att dela med sig av bra saker som andra gör. Det är viktigt eftersom information sprids så snabbt, vilket ökar transparansen, som det så finns heter. Det blir helt enkelt väldigt tydligt vem du är och vad du står för, och om du beter dig dåligt kan du räkna med att ryktet sprids snabbt.
Jag tycker att det är fantastiskt roligt att SvD uppmärksammar det här med snällheten – och till och med gör det till en spaning att snällhet ligger rätt i tiden. För det är ju det här jag vill med boken: sprida budskapet om att snällhet lönar sig. Och att en av de stora dagstidningarna skriver om det är förstås ett viktigt sätt att sprida budskapet. Du som brukar läsa den här bloggen vet att jag brukar tjata om att det bästa med snällhet är att det smittar. Forskning visar att det räcker med att höra talas om snällhet (till exempel läsa om det i tidningen) för att lusten att utföra snälla handlingar ska öka. Det betyder förhoppningsvis att (affärs)världen nu har blivit en liten aning snällare när folk har läst om snällhet i sin morgontidning. Och det är precis vad jag vill!
Var snäll mot alla, oavsett roller eller hierarkier
Författaren Lasse Berg berättade i senaste Babel att människan var en snäll och trevlig varelse fram till för 10 000 til 15 000 år sedan. Då började vi odla spannmål. Det innebar att vi inte längre kunde leva nomadliv utan var tvungna att bli bofasta för att kunna skörda sådden. Vi gick från att ha varit samlare till att bli jordbrukare. I samband med det byggde vi hus och byar, och så småningom städer. Vi blev civiliserade. Men civilisationen förde med sig ökat våld och ett hårdare liv. Innan vi blev bofasta fanns det inga hierarkier. Ingen var ledare, ingen stack ut, ingen var förmer än någon annan. Man höll sig väl med och var snäll mot alla. Men i samband med att vi blev bofasta kom det in mer och mer av hierarkier och därmed krig, våld och ondska.
En slutsats man skulle kunna dra av det, och som jag även nämner i Den snälla företagaren, är att man ska vara snäll mot alla, oavsett roller eller hierarkier. Den där praktikanten som du träffar i fikarummet i dag kanske är din chef om tio år. Att vara schyst mot alla lönar sig både kortsiktigt och långsiktigt. Kortsiktigt eftersom folk kommer att vara snälla tillbaka, vilket gör din tillvaro trevligare, och långsiktigt för att den som du var snäll mot kommer att komma ihåg det även när hon eller han har en högre position.
Lasse Berg var pratade förresten så entusiastiskt att jag blev riktigt nyfiken på hans böcker Gryning över Kalahari och Skymningssång i Kalahari.
Vill du ha återkoppling medan du skriver eller efteråt?
Det är ganska vanligt att författare inte vill att någon annan än de själva ska läsa deras manus medan de befrinner sig i skrivfasen. I senaste Babel (säsongens sista, snyft!) får Amos Oz frågan vad som är hans nästa projekt. Oz svarar att han skriver på en ny bok, men att han inte kan berätta mer, för ”man ska inte röntgas när man är gravid; det är inte bra för barnet.”
Jag håller med, åtminstone när det gäller skönlitteratur. Möjligtvis kan någon få läsa en enstaka scen eller så, men annars tycker jag att det känns bättre att få åsikter om manuset som helhet. Det är svårt för någon att ge konstruktiv kritik utan att veta hur historien slutar. För facklitteratur däremot tar jag gärna emot återkoppling på ett kapitel eller avsnitt i taget. På det sättet får jag veta om jag är på rätt väg och kan anpassa arbetssättet i resten av boken. Hur jobbar du?
Mr Miyagi skriver servett-haiku på Stockholmsfik i maj 2011
På uteserveringen till ett fik i centrala Stockholm sitter en man med en urdrucken kopp framför sig. Han skriver något på en servett. Mannen har vitt hår och skägg och ser ut att vara född någonstans i Asien. Japan kanske. Jag tycker att han påminner om Mr Miyagi i Karate kid. Alltså inte filmen som kom häromåret utan den ”riktiga” Karate kid från 1984.
Jag tittar lite närmare och jo, visst är det Mr Miyagi. Bredvid honom på bordet ligger flera fullklottrade servetter. Jag går förbi för långt ifrån honom för att kunna se vad han skriver. Och det spelar ingen roll; jag kan inte läsa japanska. För naturligtvis skriver han på sitt modersmål japanska. Haikudikter är det han skriver. Om sin längtan till hemlandet, om körsbärsträden som blommar rosaskimrande i hemstaden eller om en svunnen kärlek. När jag har passerat vänder jag mig om och ser honom börja skriva på en ny servett.
Är skrivandet en sjukdom?
I förra veckans Babel var Paul Auster på besök. Han berättade att han ser på skrivandet som en sjukdom – man skriver för att man måste. Ingen normal människa vill väl tillbringa livet instängd i ett litet rum och fästa ord på ett papper? menar Paul Auster och fortsätter med att säga att det är något som tvingar författare till det. Och att det nog är ett tecken på att vi lider brist på något. ”Kan man bli botad?” undrar programledaren Daniel Sjölin, men Auster svarar att det snarare bara blir värre, eftersom skrivande föder lust till mer skrivande.
Det sista håller jag verkligen med om: ju mer jag skriver desto mer vill jag skriva. Men att jag lider brist på något vill jag inte riktigt gå med på. Och om det är något som ”tvingar” mig att skriva så är det snarare lust än tvång.
Paul Auster berättade också att om någon som vill bli författare kommer till honom och ber om råd så blir hans råd alltid ”Låt bli!” Det är ett råd som jag har hört förut. Författaren och förläggaren Hans-Olov Öberg brukar säga ungefär: ”Finns det något annat du kan tänka dig att göra än att skriva så gör det i stället.” Och jag blir inte det minsta avskräckt av att höra det. Jag kan visserligen tänka mig att göra – och gör – en massa annat också. Men att jag det är skriva jag ska göra, det tvivlar jag aldrig på.
Hur ser du på skrivandet? Är det ett tvång och en sjukdom? Ett kall? Drivs du av lust eller något helt annat?