Blogg | Ett fritt liv

Vilken fas jobbar du bäst i?

Annika Norlin blev intervjuad i Babel, som jag skrev om häromveckan. Daniel Sjölin sa att: ”Du började som journalist, och det gick väldigt bra. Då slutade du med det och började skriva låtar på engelska och då gick det väldigt bra. Så då slutade du med det och började skriva låtar på svenska och då gick det väldigt bra. Så då slutade du med det och började plugga psykologi. Vad skulle psykologen Annika Norlin sätta för diagnos på det här?”

En teori kring det här är att olika människor trivs i olika faser. Någon trivs i fasen där det går bra och vill gärna stanna kvar i den. Någon annan vill kanske hellre vara i den där jobba-sig-upp-fasen och när man väl har tagit sig upp ur den ser man till att byta inriktning så att man får jobba sig upp igen. Jag har på sistone konstaterat att jag i de flesta sammanhang – både privat och jobbmässigt – trivs och jobbar rätt bra när jag har lite motstånd.

Det är lite som det där med att jag periodvis jobbar som en tok och bara längtar efter semestern. Och så när jag väl har semester så drar hjärnan igång en massa nya projekt, för min hjärna vill liksom inte vara ledig. Den vill vara kreativ och hitta på en massa roliga saker hela tiden. Men jag vet att min hjärna behöver vara ledig, även om den inte inser sitt eget bästa alla gånger. Så nu tänkte jag ta paus från bloggen, jobbet, datorn och vardagen och ha semester i ett par veckor. Vi får väl se vad hjärnan kan tänkas hitta på då. Hoppas att du också unnar dig en skön paus över helgerna!

Vilket ljud stör dig mest?

Ljudforskaren Julian Treasure, som jag har nämnt i ett tidigare inlägg, säger att de tre ljud vi ogillar mest är:

barnskrik
någon som kräks
naglar mot svarta tavlan (eller motsvarande gnissel).

Ni vet den där känslan när man är så försjunken i en bok att öronen liksom är helt avstängda? När man inte hör att någon försöker prata med en förrän hon har sagt ”hallå” flera gånger? De här tre ljuden skulle jag nog höra även i det läget. Eller? Vilket ljud stör dig mest när du läser eller skriver? Vilka ljud kan du förtränga?

En proffsig egenutgivare

Jag är alltid nyfiken på egenutgivare – mest för att jag är ganska sugen på att ge ut romanen A på egen hand. Jag har sett en del egenutgivna böcker som … har förbättringspotential, för att uttrycka det diplomatiskt. För låt oss se sanningen i vitögat: hur språkligt säker författaren än är så ser hon inte sina egna misstag. Dessutom slinker det alltid in några korrekturfel på vägen från manusfilen till den layoutade boken. Alla böcker behöver med andra ord en korrekturläsare. Och jag har svårt att tänka mig en romanförfattare som klarar sig helt utan redaktör, hur skicklig författaren än är. (Rätta mig gärna om jag har fel här!) Och det borde vara självklart att inte ge ut en bok utan att anlita en professionell formgivare. Ändå har jag sett exempel på böcker som har fått klara sig utan allt det här. Resultatet har blivit därefter.

Därför blir jag så glad när jag läser Ingetora Gumbels Och helt plötsligt är man vuxen. Det är inte en roman utan en krönikebok. Och det roliga är att trots att jag vet att författaren gav ut boken med relativt små medel så får jag ett alltigenom proffsigt intryck av boken. Omslaget är snyggt, inlagan är klanderfritt layoutad (så vitt jag kan bedöma; jag är knappast någon formgivare) – och jag hittar inte ett endaste litet korrekturfel. Det gör mig glad; det går alltså att ge ut böcker på egen hand och få det att bli bra!

Dessutom är det en bra bok. Krönikorna handlar om vardagen, och Ingetora är skicklig på att fånga just de där vardagsdetaljerna som liksom bara är på pricken. Det är ofta roligt – jag skrattar högt flera gånger. Det är en lämplig bok att plocka fram om du bara har en liten stund på dig att läsa. Boken är tunn och krönikorna är bara ett par sidor styck, så det går bra att sluta när som helst. Det var i alla fall vad jag trodde innan jag började läsa. I själva verket var det precis tvärtom: varje krönika gav mersmak, och eftersom de är korta är det så lätt att ”bara läsa en till”. Som ni säkert har gissat sträckläste jag boken.

Har du läst några egenutgivare? Var böckerna proffsiga eller taffliga? Har du några exempel på misstag som egenutgivare har gjort?

Ett skepp kommer lastat med körsbär

Jag har fått en bloggutmärkelse. Kul! Det är smarta och kreativa AC Collin som delar ut den. Tack för det! :-)

Enligt den här bloggutmärkelsen ska man nämna tre av sina favoritförfattare, och en favoritbok per författare. Så här kommer det:

1. Karin Alvtegen. Undrar om inte Skuld är hennes bästa? Annars tycker jag att hon håller en jämnt hög kvalitet i allt hon skriver. Med reservation för att jag inte har läst hennes senaste än.

2. Kerstin Ekman. Jag har inte så många av hennes böcker i bokhyllan som jag skulle vilja ha, inser jag just. Men av dem som jag har i blickfånget just nu väljer jag Hunden.

3. PC Jersild. Det var alldeles för länge sedan jag läste något av honom. Men En levande själ är nog favoriten ändå.

Och så vill jag skicka utmärkelsen vidare till:

Författarcoachen och lektören Ann Ljungberg, som vet mer om bokutgivning än alla andra jag känner
Kajsa Ingemarsson, vars senaste bok står här i bokhyllan och frestar mig
Karina med K, vars debutroman ”Bara en pärla” äntligen finns ute. Jag har inte läst den än. Har du?
Jacqueline Kothbauer (länken borttagen), vars nya bok Mediababe, som jag är extremt sugen på att läsa, är omskriven i medierna var och varannan dag
Faschings eskapader – för att jag gillar hans humor.

Det här är reglerna:

1. Tacka den du har mottagit priset av.
2. Kopiera prismärket till din blogg.
3. Berätta vilka tre författare du räknar bland dina favoriter och nämn en favoritbok per författare.
4. Skicka priset vidare till fem mottagare som du tycker förtjänar det.

Vill du regissera eller spela huvudrollen?

Jag tittade just på Bob Hanssons monologföreställning om lycka (40 minuter lång). Den var lite som livet: ibland var det transportsträckor, men så blixtrade det till och blev sprakande angeläget, innan det dök upp en transportsträcka till. Jag rekommenderar den absolut, särskilt om du som jag gillar Bob.

Den mest spännande frågan som Bob ställde i monologen var: Om livet var en pjäs, skulle du vilja vara regissören eller huvudrollsinnehavaren? Skulle du vilja vara den som bestämmer eller den som upplever? Visst är det en tänkvärd fråga? Bob Hansson fortsatte med att prata om att vi oftast verkar vilja vara scenografer; varje gång något saknas i våra liv så köper vi en ny, dyr, blank scenografi. Och så jobbar vi och sliter för att ha råd med den dyraste och bästa scenografin – i stället för att byta ut oss själva, eller åtminstone ändra lite i manuset.

Också tänkvärt. Men återgå nu till frågan: Vill du regissera eller spela huvudrollen? Kanske tycks svaret självklart först, men tänk efter igen. Det är inte så självklart, eller hur?

Är det finare att vara författare än att vara låtskrivare?

I säsongsavslutningen av Babel medverkade en av mina favoritartister Annika Norlin. Hon introducerades så här: ”Man behöver inte alltid skrika högst för att det ska kännas mest. När hjärtat brister i Annika Norlins sånger sker det med små bokstäver, men det gör inte mindre ont för det.” Presentationen är verkligen huvudet på spiken. Annika Norlins musik gör ont. Och jag älskar det.

Intervjun handlade framför allt om hennes låttexter. De sticker ut lite från hur poptexter brukar se ut – låtarna berättar ofta en hel historia. Programledaren Daniel Sjölin menade att hon inte är poplyriker utan popprosaist; hennes låtar är som noveller snarare än dikter. Enligt Annika Norlin anses det fult att hitta på karaktärer till låttexter, särskilt om man skriver historierna i jag-form som hon gör. Det finns tydligen en skillnad i synen på låttexter och böcker. Ingen skulle ju (väl?) ifrågasätta en romanförfattare för att hon hittar på karaktärerna i sin bok.

Diskussionen om fint och fult fortsatte sedan. Annika Norlin berättade att hon ofta får frågan om när hon egentligen ska skriva en bok. Hon trodde däremot inte att författare brukar få frågan när de egentligen ska skriva en låttext. Det verkar alltså finnas en hierarki där författare befinner sig högre upp än låtskrivare.

Själv blir jag alltid lite trött på den ständiga diskussionen mellan finkultur och fulkultur. Varför skulle böcker vara bättre än pop? Varför skulle teater vara bättre än film? Kan vi inte bara sluta döma och konstatera att det handlar mer om subjektiva åsikter än om allmängiltiga sanningar om vad som är bra eller dåligt?

Att blurba en bok

I säsongens sista avsnitt av Babel lärde jag mig det roliga ordet blurba. Att blurba är att skriva en blurb, alltså ett citat om boken på en boks omslag. Citatet ska gärna gå ut på att boken är fullständigt omistlig. Den som blurbar ska helst vara en känd person, förslagsvis någon som är en expert på området som boken handlar om. Om du har skrivit en deckare är det till exempel inte dumt om Camilla Läckberg blurbar den.

Min förläggare på TUK och jag har diskuterat ett tag vem eller vilka som vi skulle vilja blurbade Den snälla företagaren. Jag har varit insnöad på att det ska vara någon inom företagarvärlden – en känd entreprenör av något slag. Men häromdagen kläckte förläggaren det utmärkta förslaget att fråga Stefan Einhorn, ni vet han som har skrivit Konsten att vara snäll. Han är ju en självklar auktoritet inom området snällhet! Och som sådan är han förstås också snäll själv – han ställde genast upp med ett citat. Så nu blurbar han min bok, inte dumt va?

När jag blir stor ska jag för övrigt bli en sådan som folk hör av sig till och frågar om jag vill blurba deras böcker :-)

Förberedelsetid som en del av arbetsmedoden

Du har säkert varit med om det: du har en kreativ uppgift framför dig, du läser in dig på materialet, gör research, börjar fundera lite på arbetsuppgiften eller vad du nu behöver göra som förberedelse. Sedan släpper du uppgiften och gör något annat i några timmar, kanske till och med veckor. Nästa gång du återvänder till arbetsuppgiften är det som om hjärnan redan har gjort jobbet medan du gjorde annat. I ett huj gör du klart uppgiften.

Det här händer mig hela tiden. Så då frågar jag mig: varför har jag inte fått in det här i mina rutiner? Varför har jag inte gjort det här till en del av min arbetsmetod? I stället blir jag förvånad varje gång min hjärna uppför sig så här. Skärpning, Jenny! Från och med nu gör jag det här till min arbetsmetod! Om jag ska utföra en kreativ arbetsuppgift, till exempel skriva en text, så kommer det på min att göra-lista inte bara att stå ”skriv texten x”, utan arbetsuppgiften kommer att få två punkter på listan, där den första punkten är ”läs på/gör reserach/förbered skrivandet av texten x” och den andra punkten, som kommer tidigast nästa dag i schemat är ”skriv texten x”. Så där ja! Tänk, vad mycket effektivare jag kommer att arbeta från och med nu. Och det är inte dumt om man, som jag, säljer sin tid för pengar.

Fungerar din hjärna också så här? Och har du i så fall inarbetat det som en del av din arbetsmetod, eller blir du som jag (blev innan jag skrev det här inlägget) lika förvånad varje gång?

Hur kan jag surfa på lyckovågen?

Det är inne med lycka, som jag skrev om häromveckan. SvD hade i går en (lång) understreckare om några nya böcker om lycka. Den börjar med orden ”det är inne att skriva om lycka”. Själv hoppas jag att inte bara lycka utan även snällhet är inne, så att jag kan surfa på den vågen med Den snälla företagaren. Kanske har ni, mina kära bloggläsare, tips på hur jag kan sprida lycko- och snällhetsvågen vidare och samtidigt marknadsföra boken? Kommentera gärna!

Skrivandet sitter både i hjärnan och i kroppen

I senaste Babel pratar programledaren Daniel Sjölin med författaren Siri Hustvedt. Sjölin berättar om när han var i kreativt flöde medan han skrev en roman och att han blev frustrerad över att fingrarna inte kunde skriva lika fort som hjärnan skapade. Så han köpte ett dikteringsprogram så att han i stället skulle kunna prata in sin roman. Men se det fungerade inte alls; Sjölin kunde inte få ur sig ett enda ord. ”Det verkade som om min förmåga att skriva satt i händerna”, säger han.

Siri Hustvedt berättar att det här kallas proprioceptiv kunskap och är en slags motorisk-sensorisk kunskap. Med andra ord: skrivandet sitter inte bara i hjärnan utan också i kroppen. Om man har lärt sig att skriva via tangenterna så skulle det alltså innebära att man inte kan hitta sin skrivförmåga på något annat sätt. Visst är det spännande!

Jag känner igen mig i det. Men jag vill lägga till att man också kan lära kroppen nya sätt att skapa. För det är så, förstår ni barn, att när tant var liten så hade inte alla människor dator hemma, utan då skrev man på papper med penna ;-) Så mina tidiga alster – dikter, noveller och annat som jag skrev i tonåren – skrev jag alltså på det sättet. Även om jag inte hade ord för det så var jag medveten om att mitt skapande till stor del satt i kroppen. Jag upplevde det som att inspirationen på något sätt fanns i handskriften, och tanken på att skriva en dikt på skrivmaskin eller dator var mig helt främmande.

Sedan gick det ett antal år när jag inte skrev något på allvar, och när jag kom ut på andra sidan och började skriva romaner så hade datorn redan blivit mitt arbetsredskap, så då var det självklart att använda den. Lite synd, kan jag tycka nu, att jag liksom missade övergången mellan arbetsredskapen. Vad hade det gjort med mitt skrivande att gå över från papper och penna till dator? Men jag menar alltså att om jag var tvungen att – eller bara tillräckligt motiverad att – skriva på något annat sätt än med tangentbordet så skulle jag lära mig det. Förmodligen skulle jag ha en usel skrivperiod i övergången mellan arbetsredskapen, men när jag väl behärskade det nya redskapet så skulle kroppen skaffa sig ny proprioceptiv kunskap och jag skulle lära mig att skriva lika bra på det sättet. Eller vad tror du? Har du några erfarenheter om att byta skrivverktyg eller skaparverktyg, till exempel från penna till dator? Vad gjorde det med ditt skapande?

Pin It on Pinterest