Men alltså hu vad jag bloggar glest just nu; det är lite mycket jobb och sådant för närvarande. Jag såg i alla fall att bokförlaget Semic ordnar en deckarnovelltävling (länk borttagen pga gammal), och oj, vad sugen jag blev på att skriva ett bidrag. Det var på tok för länge sedan jag skrev något skönlitterärt – de där fackböckerna har en förmåga att komma emellan :-) Dessutom kan man vinna 50 000 kronor och det skulle inte göra ont någonstans.
Blogg
Skriv en roman på en månad
Vart jag än vänder mig just nu pratas det om NaNoWriMo. Det står för National Novel Writing Month och infaller i november varje år. I korthet går det ut på att skriva en roman på 50 000 ord på en månad. Det kallas för en tävling men det finns inga priser eller krav på kvalitet eller så, utan poängen är att om du skriver en roman på 50 000 ord så vinner du … att ha skrivit en roman på 50 000 ord. Eller i alla fall ett råmanus som du sedan kan jobba vidare med.
Idén är förstås utmärkt för dig som behöver en kom-igång-spark i baken eller vill satsa extra på skrivandet under en månad. Dessutom verkar det vara en rolig grej – jag ser i de sociala medier där jag hänger att de som är med diskuterar tävlingen med varandra.
Är du med i år? Jag är det inte. Att skriva så där snabbt passar inte mig. Jag har visserligen aldrig varit med i NaNoWriMo, men romanen A skrev jag på tre månader, vilket ju också är kort tid. Då hade jag gjort ett detaljerat synopsis innan, och efteråt redigerade jag manuset i olika omgångar under flera år, och eftersom den fortfarande inte är publicerad blir det säkert ytterligare lite redigering på den så småningom. Men jag trivs bättre i synopsis- och skrivstadierna än i redigeringsstadiet av en roman, så jag drar hellre ut på skrivfasen och kommer ut ur den med ett manus som är något mer bearbetat – även om det fortfarande krävs en hel del arbete efteråt.
Hur gör du? Skriver fort och redigerar länge eller tvärtom – eller har du något helt annat arbetssätt? Har du varit med i NaNoWriMo någon gång, eller är du sugen på att vara det? Det är inte försent att hänga på i år; det har bara gått tre dagar av november.
Lyckans verktyg
Lyckoforskning ligger i tiden – härligt va? Min kommande bok Den snälla företagaren kommer att innehålla ett kapitel som heter ”Var snäll mot dig själv”. Att ta hand om sig själv och må bra tycker jag är en förutsättning för att man i längden ska orka driva företag. En klok vän som läste kapitlet häromveckan tipsade mig att läsa boken Lyckans verktyg av Sonja Lyubomirsky för att få lite mer information och inspiration. Så det gör jag nu. Och oj, vad bra den är! Självhjälpsböcker av den här typen har ju annars en förmåga att handla ganska mycket om tyckande. Författaren rekommenderar eller tipsar om hur man kan göra för att, i det här fallet, bli lycklig. Men på den här punkten sticker Lyckans verktyg ut. Den är nämligen helt och hållet förankrad i den vetenskapliga forskningen. Allt, och då menar jag allt, som står i boken är vetenskapligt belagt. Och ändå är boken inte det minsta tråkig att läsa, tvärtom!
Kärnan i boken är att det är lätt att tro att ”Om jag bara var lite rikare/friskare/snyggare eller bara hade lite fler kläder/bilar/vänner, då skulle jag vara lycklig. ” Men faktum är att de yttre omständigheterna bara utgör cirka 10 procent av vår lycka. Till ungefär 50 procent beror lyckan på våra medfödda egenskaper. Då återstår 40 procent som vi kan påverka själva genom olika strategier. I Lyckans verktyg får du lära dig tolv sådana strategier. Boken innehåller även tester där du kan testa hur lycklig du är och vilka av strategierna som passar bäst för just dig. Som du redan har förstått så är det här en bok som jag rekommenderar.
I samma anda som Lyckans verktyg är även Lyckobloggen (länken borttagen pga fungerar inte), som jag blev tipsad om häromdagen. Där skriver ett gäng lyckoforskare intressant om de senaste rönen. Kanske har du fler tips på var vi kan få reda på mer om lycka och lyckoforskning?
Ljud påverkar oss på flera sätt
Medan jag skriver det här är det någon granne som borrar i huset där jag bor. Jag blir otroligt störd. Visst är det fascinerande hur vi påverkas av ljud? I fredagens Skavlan medverkade ljudexperten Julian Treasure. Han berättade att ljud påverkar oss på fyra sätt:
- fysiologiskt – ljud kan verka lugnande eller skicka ut stresshormoner som får oss att fly från farligheter
- psykologiskt – som när man blir glad eller ledsen av att lyssna på en viss låt
- kogintivt – om två personer pratar samtidigt kan vi inte förstå allt eftersom vi max kan förstå 1,6 personer åt gången.
Apropå den tredje punkten berättade Julian Treasure att i pratiga kontorslandskap är man en tredjedel så produktiv som i tystnad. En tredjedel! Undrar hur många arbetsgivare vars medarbetare sitter i kontorslandskap som är medvetna om det. Det är knappast någon bra idé att spara pengar genom att inte ge de anställda egna rum.
Men det där var bara tre punkter, säger vän av ordning nu, det skulle ju vara fyra. Ja, tevetittarna fick faktiskt aldrig reda på det fjärde sättet, men jag hittade ett klipp där Julian Treasure fick tala till punkt i form av en femminutersföreläsning (länk borttagen pga trasig) där han talar om just det här. Där fick jag reda på att den fjärde punkten är den beteendemässiga. Ett exempel på det är att vi gärna undviker alltför högljudda miljöer.
Själv har jag aldrig förstått de människor som kan lyssna på ett pratprogram på radio samtidigt som de utför ett intellektuellt krävande arbete, som att läsa eller skriva en text. För mig är det helt omöjligt. Och jag tycker mig få en delförklaring hos Julian Treasure: Att läsa eller skriva borde vara kognitivt mer krävande att lyssna på en person som pratar. Eller? Låt oss anta att läsandet eller skrivandet upptar 50 procent mer av hjärnutrymmet. Det innebär i så fall att jag redan använder lika mycket hjärnkapacitet som när jag lyssnar på 1,5 person. Jag har alltså bara kvar utrymme för att lyssna på 0,1 personer – inte särskilt mycket alltså, och följdaktligen förstår jag inte vad jag lyssnar på.
Det där var förstås bara en teori. Har du en annan teori? Eller har du till och med expertkunskaper om det här? Kommentera gärna!
Läsning kan öka den medvetna närvaron
Jag brukar se böcker och läsande som en aktivitet som ligger ganska långt ifrån det idag ofta kallas mindfulness eller medveten närvaro. Antingen så väljer jag att vara här och nu och medveten om tillvaron, till exempel genom att njuta av naturen. Eller också väljer jag den minst lika härliga eskapistiska vägen och flyr från vardagen in i en bok. Jag har sett det här som två helt olika vägar att gå (utan att för den delen värdera den ena högre än den andra).
Litteraturkritikern James Wood framförde i Babel härom veckan (7 oktober tror jag att det var) ett annat sätt att se på saken. Han menar att om man läser mycket blir man mer observant på detaljer och därmed bättre på att vara här och nu. Litteraturen skulle alltså inte bara vara eskapistisk utan också ett medel för att bli mer medveten i det dagliga livet. Den tanken ger mig ett nytt perspektiv på balansen mellan att läsa och att njuta av vardagen. Bokläsandet skulle alltså inte bara vara ett självändamål utan också ett sätt att bli bättre på att vara här och nu när jag inte läser. Ja, varför inte?
Vad tror du? Håller du med James Wood?
Bok-tupperware
I senaste Babel sändes ett reportage om litterär tupperware. Författaren Björn af Kleen erbjuder sig att komma hem till någon som ordnar en middag för ett gäng intresserade. Han tar med sig en kasse med sin senaste bok, berättar lite under lättsamma former vid middagsbordet, och så finns det gott om utrymme för frågor och diskussion. Själva författarbesöket kostar inget men författaren hoppas förstås att många av middagsgästerna köper hans bok under kvällen. Visst låter det trevligt!
Jag skulle absolut kunna tänka mig att jobba med tupperware-försäljning. Har du någon erfarenhet av det här? Vet du fler författare som gör det här? Kanske har du rentav varit på en litterär tupperware-kväll?
Hur går det med Den snälla företagaren?
– Hur går det egentligen med Den snälla företagaren? Du har inte berättat om den på länge.
– Nej, det har du rätt i. Bra att du påminde mig. På twitter skriver jag om det betydligt oftare – följ mig gärna där! Nu har jag råtext till i princip alla kapitel. På det mesta av texten har jag fått återkoppling från en eller ett par kloka människor i mitt nätverk och dessutom från TUK förlag. Det som jag har kvar att skriva är:
- ett förord av något slag
- ett introducerande kapitel om vad jag egentligen menar med att vara snäll (kanske är det här samma sak som förordet, kanske är det ett eget kapitel)
- något avslutande
- en checklista eller ett test av om man själv är en snäll företagare
- och så klurar jag lite på att ta fram ett verktyg som man kan använda för att mäta om ett annat företag är snällt eller inte (den idén är bara i sin linda än så länge).
– Och sedan är du klar eller?
– Nja, jag har en hel del redigeringsarbete kvar. Jag har inte läst igenom boken i sin helhet än. Kanske dyker det upp massor av upprepningar, inkonsekvenser och annat som man inte upptäcker förrän man har helheten.
– När får vi läsa boken?
– Boken ska släppas i slutet av året. Hmm … det är rätt snart va? ;-) Just nu är dessutom mycket jobb och lite tid till skrivande, men jag ska säkert få ihop det. Under tiden kan du tjuvläsa delar av texten på webben. Du kan dessutom förhandsbeställa boken redan nu, så landar den i din brevlåda så fort den finns för försäljning.
Kom igång-knep för att börja på en roman
Ian McEwan berättar i senaste Babel om det knep han använder för att komma på vad nästa roman ska handla om. Han skriver helt enkelt ett stycke som är en del av en roman, utan att känna sig tvingad att faktiskt skriva romanen. Det behöver inte vara första stycket eller så, utan bara ett stycke vilket som helst.
Och sedan skriver han ett annat stycke, ur en annan roman som han inte heller behöver skriva. Förr eller senare dyker det upp ett stycke som han blir nyfiken på, och då skriver han några stycken till. Och så en dag märker han att han har börjat skriva på nästa roman. Visst låter det enkelt och genialiskt!
Jag tror på det där med att lura sig själv, så att man liksom glider över tröskeln utan att man själv märker det. Det påminner om ett kom igång-knep som jag ger i min bok Tydliga texter:
”Ett annat knep för att lura sig själv att komma igång är att öppna ett separat fönster i datorn, ett ’kladdfönster’. Där skriver du ner dina idéer huller om buller. Om du vill kan du utveckla en idé till ett stycke text. När du får ihop ett stycke som blir bra kan du välja att klippa ut det och klistra in det i det dokument som du egentligen skrier. Och vips har du fått ihop en första version av en text.”
Hur länge vill du jobba?
Jag läser i DN att fler och fler väljer att fortsätta jobba efter 65 (länk borttagen pga trasig). Det låter bra, tycker jag. Bra att vi fortfarande är så pigga att vi orkar jobba. De som jag känner som är i 65-årsåldern ligger inte på latsidan, oavsett om de jobbar eller inte. Och så är det förstås bra för Sveriges ekonomi att vi jobbar längre. Själv har jag 30 år kvar till 65, och det blir garanterat jobb åtminstone ett par år till efter det, för jag tror att pensionsåldern i Sverige kommer att vara högre då.
Men sedan då? Kommer jag att fortsätta jobba även när jag inte behöver? Det beror förstås lite på vad jag gör då. Jag lär ju inte sluta skriva bara för att jag uppnår en viss ålder. Snarare är det då om inte förr som jag har ordentligt med tid för att skriva – när jag inte längre behöver jobba ihop till hyran. Det vill säga om har lyckats tjäna ihop till någon pension till dess, vi får väl se. Men firmans uppdrag då, skulle jag sluta med dem? Nej, jag gissar att jag snarare kommer att välja kräset bland dem. De roliga uppdragen vill jag så klart fortsätta med. Men de tråkiga lämnar jag över till någon annan.
Alltså: jag skriver mest och tar något uppdrag då och då. Och så vill jag vara mer ledig än nu. Åtminstone tre dagars helg varje vecka. Vid det laget kommer jag ju också att få in pengar regelbundet från alla böcker som jag har skrivit (förstå hur många böcker jag hinner skriva på 30 år!) Tillsammans med de roliga uppdragen och (den förmodligen usla) pensionen så borde jag väl få ihop det jag behöver. Visst låter det som en härligt bortskämd tillvaro?
Hur länge vill du jobba?
Tänk att ha alla svaren
När jag tittade på förra veckans Babel (den 16 september alltså, ja, jag vet, jag ligger efter med bloggandet) fick jag en ny idol: Lars Gustafsson. Han har skrivit 80 böcker, som fyllde en hel skottkärra i Babelstudion, och jag måste tyvärr erkänna att jag inte har läst en enda. Än.
Under programmets gång visade det sig att Lars Gustafsson hade svaret på precis allt. Därför tog Daniel Sjölin fram en liten blå låda som innehöll kort med De Stora Frågorna på. Han plockade ett antal kort och fick klokskaper till svar. Så här lät det:
– Finns det liv i yttre rymden?
– Absolut. Om en sak är fysikaliskt möjlig, till exempel gungstolar, så har den redan förverkligats.
– Vad är meningen med livet?
– Livet har ingen mening, du måste själv skapa den.
– Vad händer efter döden?
– Absolut ingenting.
– Vad är kärlek?
– Igenkännande.
Svaren kom blixtsnabbt och tvärsäkert. Visst verkar det skönt att vara den som sitter inne med alla svaren?
Tidigare i programmet fick Lars Gustafsson frågan varför han skriver. Han svarade: ”Jag skriver för att livet blir så förfärligt tråkigt om man inte skriver.” Jag tror att jag ska brodera en tavla med det underbara svaret och sätta upp i min skrivarlya. Eller nä visst nä, jag kan inte brodera – det där med handarbete har aldrig varit min grej. Och inte har jag någon skrivarlya heller. Men ni fattar.
Vad svarar du på frågan om varför du skriver?