Blogg

Vill du ha besök av mig på din blogg?

Jag har gått in i marknadsföringsfasen för Den snälla företagaren. Det innebär bland annat att jag talar om för alla jag känner att min bok är ute nu. Men helst vill jag ju att alla jag inte känner också ska veta det. Det jobbar jag bland annat på genom att kontakta journalister och hoppas att de vill skriva om om boken.

Och så får jag boken att synas i sociala medier förstås. Att Den snälla företagaren har en sida på Facebook dit du är välkommen om du vill prata om snällt företagande behöver jag säkert inte skriva här, för  det vet du redan. (uppdatering: jag har inte kvar den Facebooksidan) Dessutom tänker jag ge mig ut på en bloggturné i mars. Det innebär att jag besöker ett antal bloggar – förmodligen en om dagen i en till två veckor. Bloggbesöken blir i form av intervjuer där den som bloggar ställer frågor några frågor till mig om boken eller snällt företagande eller något annat relaterat. På så sätt syns boken i fler bloggar än den här, och naturligtvis skriver jag här om de andra bloggarna, och så får vi alla mer uppmärksamhet. Vill du att jag besöker din blogg på min bloggturné? Hojta gärna till i en kommentar här – eller mejla mig på jenny snabel-a iklartext punkt se.

Är du en påbörjare eller en avslutare?

Avslutar du det du påbörjar? De senaste dagarna har jag i flera olika sammanhang stött på den frågan – i nyhetsbrev jag prenumererar på eller liknande – och medföljande tips på hur man kan göra för att avsluta saker. Jag har förstått att det här är ett problem för många. Jag tänker särskilt på en kompis som ständigt har nya projekt på gång och som bland annat är en oerhört talangfull romanförfattare. Men jag tvivlar på att han någonsin kommer att skriva en hel roman. Han tröttnar nämligen någonstans halvvägs, eftersom han kommer på att han i stället ska starta ett nytt företag, börja odla blåbär eller flytta till Italien och plugga italienska.

Själv har jag inte det minsta nytta av de här tipsen på hur man ska avsluta sådant man påbörjar. Jag har nämligen det diametralt motsatta problemet: jag kan inte släppa något när jag väl har påbörjat det. Det är ofta en bra egenskap. Mina böcker blir alltid färdigskrivna och jag får massor av saker gjorda. Men i bland är det inte alls bra. När jag väl påbörjar något är det som om den kritiska delen i hjärnan stängs av, och så fortsätter jag med det jag håller på med även om saker och ting förändras och det inte längre är någon bra anledning att slutföra det. Det gör att jag ibland ägnar timmar av min arbetstid – eller min fritid – åt något som inte längre är relevant. Först när jag är färdig och har prickat av den punkten på att göra-listan så inser jag att det inte alls var rätt sak att ägna tid åt. Och då är det så dags.

Vilken typ är du – en påbörjare eller en avslutare? Och har du något tips till mig om hur jag kan höja blicken när jag är mitt i en arbetsuppgift, så att jag kan stämma av om det fortfarande är rätt sak att lägga tid på?

Ska förlagen ta över ansvaret för böckers innehåll?

Enligt DN pågår det en statlig utredning om att flytta ansvaret för en boks innehåll från författaren till förläggaren (länk borttagen pga trasig). I artikeln yttrar sig några författare och förläggare, som verkar tämligen eniga om att det här är en dålig idé. Om det är förläggaren som har ansvaret så innebär det att förlaget måste gå in och styra hårdare vad som står i texten. Författaren kan alltså inte få sista ordet, och den fria konsten (om det nu finns någon sådan och om man nu ska vara lite pretto) är hotad.  Bokförläggaren Kristoffer Lind säger till exempel att ”vi kommer att få en mer förlagsstyrd och försiktigare litteratur”.

Men det som inte framgår i artikeln och som jag undrar är: Vad är bakgrunden till det här förslaget? Vilka är argumenten för att flytta över ansvaret till förlaget? Är det någon som är insatt och kan berätta mer?

Konsten att utnyttja en dålig recension

Janove Ottesen från det norska bandet Kaizers Orchestra var gäst hos Skavlan i fredags. Han berättade om en riktigt dålig recension som bandet fick i svenska Aftonbladet. Bland annat innehöll recensionen orden ”Det här är kanske världens sämsta band.”

Kaizers Orchestra plockade upp det citatet, tryckte upp stora affischer och satte upp dem över hela Stockholm. En vecka senare var deras Stockholmskonsert utsåld.

Janove Ottesen menar att det är de riktigt dåliga recensionerna – och de riktigt bra förstås – som är bra att ha. De däremellan är ointressanta. Så nu väntar jag på de riktigt usla – och riktigt bra – recensionerna av Den snälla företagaren. Men inget däremellan.

Vad tror du? Ligger det något i det här? Vet du någon som har (eller har du själv) lyckats använda en dålig recension på ett bra sätt i marknadsföringen?

House of Independents

Egenutgivning är hett, men i vilken ände ska man börja? Nu finns det ett förlag som tar helhetsgreppet och hjälper dig med allt i samband med din bokutgivning. Nystartade HOI, House of Independents, drivs av Ann Ljungberg, Lars Rambe och Sölve Dahlgren. Alla tre har tidigare lyckats bra med att ge ut böcker på egen hand, de är kompetenta och har gott om goda kontakter i branschen. Här kan du se vad du får för pengarna om du väljer att låta HOI ge ut din bok. (Edit: jag har tagit bort länken för att den strulade, men infon finns fortfarande på nätet så leta upp Hoi om du är nyfiken vettja!)

Skulle du anlita ett förlag som tar hand om allt på det här sättet, eller skulle du hellre hålla kostnaderna nere och göra det helt på egen hand?

4 timmars arbetsvecka

En av de böcker som jag läste på semester var 4 timmars arbetsvecka av Timothy Ferriss. Jo, jag vet att du antagligen är hopplöst trött på självhjälpsböcker av den här typen, men jag tycker att den här var klart läsvärd.

Förenklat kan man säga att boken består av tre typer av råd:

1. Hur man kan effektivisera sitt eget arbete.

2. Hur man kan skaffa assistenter från ett land där arbetskraften är billig som gör det mesta av ens arbete.

3. Hur man kan skaffa passiva inkomster genom att till exempel sälja produkter i en webbshop så att man inte är beroende av att sälja sin egen tid för att få in pengar.

Den första delen av boken, som handlar om hur man kan effektivisera sitt arbete, ska jag definitivt återkomma till. Ferriss kommer med en hel del smarta råd, till exempel att man ska koncentrera sig på det som man av naturen är bra på och se till att bli ännu bättre på det, i stället för att lägga tid på att försöka bli halvbra på det som man är dålig på. Han tipsar också om att öva sig på konsten att inte avsluta. För visst har du också läst en bok ända till slutet trots att du inte gillade den, bara för att efteråt undra varför du slösade bort din tid på den? Numera gör jag sällan det faktiskt. Det finns så många andra bra böcker som väntar på att bli lästa.

De delar av boken som handlade om att låta assistenter i Indien jobba åt en medan man själv är och tränar eller softar i skuggan under en palm var roliga att läsa men känns orealistiska att applicera på mitt jobb eller liv (för enligt Ferriss kan man gärna låta assistenterna sköta stora delar av ens privatliv också). Och ärligt talat tror jag inte att det är ett sådant liv jag vill ha.

Delarna som handlar om att skaffa sig passiva inkomster känns på ett sätt lockande. Det är ju på sätt och vis det som jag försöker göra med mina böcker. Fast skriva böcker har den stora nackdelen att om man inte lyckas få till en Stieg Larsson-succé så tar det oftast myyyycket mer tid att skriva boken än vad det ger pengar i slutänden. Men tanken på att ha några fler produkter som tickar in lite slantar regelbundet … ja, det låter inte helt fel. Frågan är om det är värt att lägga den mängd tid och energi som krävs innan man är i det där läget när pengarna tickar in. Jag har tänkt tanken förut och nu har jag anledning att fundera på det igen. För med den här boken har jag en hel del verktyg att använda i så fall.

Har du några passiva inkomster? Skulle du vilja ha det? Hur skulle du göra i så fall?

Låt oss sprida Anonyma klubben!

Ni såg väl Jakten på lyckan i SVT igår? Titta på SVT play annars! Hanna Hellquist undersöker hur man gör för att bli lycklig. På webben finns även en hel del kringmaterial där man kan testa hur lycklig man är och få tips om hur man kan bli lyckligare. Jag har inte lusläst det men jag kan tänka mig att en hel del kommer från boken Lyckans verktyg, som jag har skrivit om tidigare.

Det bästa inslaget ur gårdagens program tyckte jag var det som handlade om Anonyma klubben. Det är ett enkelt vardagssätt att göra folk glada. Gör så här: Gå in på ett fik och betala för en fika (typ kaffe och bulle) men be personen i kassan att ge fikat till nästa person som kommer in och beställer kaffe och bulle och att hon ska hälsa från Anonyma klubben. Det här får effekter för tre personer:

1. Du blir gladare eftersom man blir glad av att ge bort något.

2. Cafépersonalen blir gladare eftersom man blir glad av att ge bort något.

3. Den som blir bjuden på fika blir glad eftersom man blir glad av att få något.

Jag tycker att det här är helt underbart, och det här är en av mina poänger med Den snälla företagaren: Om du är snäll mot din omgivning kommer de att vara snällare inte bara mot dig utan även mot andra i sin omgivning. Och så blir hela världen snällare, bra va? :-)

Vinter i värmen: häng med!

Det här med svensk vinter är inte alls min grej. Jag har riktigt svårt för mörkret och kylan. Jag vill helt enkelt vara på en varmare plats än Sverige så här års. För några år sedan gjorde jag ett mindre försök; jag var borta i en månad. Två veckor var semester och två veckor jobbade jag. Nästa vinter vill jag ge mig på en längre jobbperiod i värmen.

Men även om jag har tillgång till mitt nätverk via nätet så kan det nog bli socialt tråkigt att åka iväg ensam. Därför funderar jag på det här upplägget:  Jag hyr en lägenhet eller ett hus (beroende på hur många som vill vara med) under ett par månader och du som också vill tillbringa delar av vintern i värmen hänger helt enkelt på, antingen hela perioden eller en kortare tid. Kanske är du författare eller soloföretagare som kan jobba var som helst. Kanske har du ett heltidsjobb i vanliga fall men är sugen på att ta ledigt någon månad och skriva på en roman. Kanske jobbar du med något helt annat och nöjer dig med att komma ner och semestra någon vecka.

– När åker vi?

Preliminärt tänkte jag mig ungefär 1 december 2011 till 1 februari 2012. Jag vill helst vara borta när det är som allra mörkast och kallast i Sverige, och jag vill definitivt slippa julen.

– Vart åker vi?

För närvarande är jag rätt sugen på Thailand, och då särskilt Koh Lanta. I Thailand är det varmt och skönt, det är billigt att leva och människorna är snälla och hjälpsamma. Men jag är öppen för andra idéer. Kanarieöarna har dykt upp från flera håll när jag har pratat med folk om det här, och ja, varför inte? Man slipper jetlag och långa flygresor. Vart vill du åka? 

– Men jag har inte råd att vara borta i flera månader.

Min förhoppning är att boendet inte ska behöva bli så dyrt om vi delar på det. Dessutom är det förmodligen billigare att leva än i Sverige. Om du är borta en längre period kan du kanske hyra ut din bostad hemma? Och resan är ju lika dyr oavsett hur länge du är borta, så man kan i princip säga att du tjänar på att vara borta länge :-)

– Men jag känner ju inte dig, inte kan vi väl åka iväg tillsammans?

Så klart att vi kan! Hör av dig så lär vi känna varandra innan! Bor du i Stockholm som jag så ser vi till att träffas. Annars får vi väl hänga i sociala medier och lära känna varandra. Jag har ju tänkt jobba under vistelsen, så jag vill gärna ha hyfsat med lugn och ro i huset både på dagarna och nätterna (även om det förstås finns utrymme för trevliga samkväm om kvällarna). Om det här inte passar dig, till exempel om du är en festprisse som tänker hålla igång hela nätterna eller om du tänker ha småbarnen med dig så föreslår jag att vi i stället försöker hitta varsin bostad i närheten av varandra och umgås i lagom dos :-)

Så vad säger du, ska du med? Kommentera här eller hör av dig på jenny snabel-a iklartext punkt se.

Ibland tar livet oväntade krumsprång

Tänk om någon hade sagt till mig när jag gick i gymnasiet att ”om 16 år kommer du att skriva en företagarhandbok”. Jag skulle ha skrattat ihjäl mig åt den feta lögnen. Fast ordet fet fanns nog inte i den betydelsen då.

Jag läste ekonomi på gymnasiet och hatade det med all den kraft som finns i en finnig författaraspirerande tonårings själ. Min ekonomilärare var säkert en fena på ekonomi, men han måste ha skolkat från lärarutbildningens pedagogikdel. Det fanns inte på hans karta att förklara för elever som inte förstod eller att kanske till och med försöka få oss elever att dela hans passion för ekonomi.

Av alla ekonomilektioner som jag gäspade mig igenom under de tre gymnasieåren var de allra värsta de när vi förväntades delta i något som hette UF. Ung Företagsamhet, tror jag att det stod för. Som grupparbete skulle vi starta ett företag med allt vad det innebar med bokföring, marknadsföring och fan och hans moster.  Men det fanns en bakväg. De som verkligen inte i hela helvetet kunde tänka sig att leka företag fick sitta kvar i klassrummet och fylla i tråkiga svar på lika tråkiga frågor om något annat ekonomiskt som jag sedan länge har glömt. Jag kunde inte för mitt liv tänka mig att jag någonsin skulle få nytta av att veta hur man startade företag. Så jag valde fylleriövningarna och tillsammans med ett par lika finniga klasskamrater satt jag kvar i klassrummet och surade medan de mer företagsamma klasskamraterna sprang ut och startade företag så att det sjöng om det.

Åtta år senare startade jag min språkkonsultfirma Klartext. Ytterligare åtta år senare skrev jag företagarhandboken Den snälla företagaren. Ibland tar livet oväntade krumsprång.

Ett deckartips

Ahh … det var skönt med semester, men nu är jag tillbaka med full kraft! 

Under semestern hann jag läsa mer böcker än vanligt och en som jag särskilt gillade var Håkan Nessers Människa utan hund. Jag är sedan tidigare såld på Håkan Nessers språk och kanske ännu mer på hans humor – jag skrattade högt många gånger under läsningen. Dessutom gillar jag deckare som inte beter sig som konventionella deckare. Den första tredjedelen av Människa utan hund skulle kunna vara en vanlig roman, och det är först på sidan 184 som kriminalinpektören gör entré i historien och deckarintrigen tar form på allvar.

Så, nu har jag gett dig ett boktips. Nu vill jag ha tips av dig: kan du rekommendera någon annan bra deckare som inte följer standardformulär 1A för kriminalromaner (alltså som inte inleds med ett mord och där man sedan genom hela boken får följa en eller ett par poliser som letar efter mördaren)?

Pin It on Pinterest

Share This