Kategori: balans

Vinter i värmen 2011/2012

Några av er minns kanske att jag i vintras pratade om att ta med mig kontoret och bege mig till varmare breddgrader ett par månader den här vintern? Min plan var att se om jag kunde samla ihop lite folk och kanske hyra något gemensamt. När det kom till kritan hade jag inte energi till projektleda det och samla ihop folk och så. Så då tänkte jag att jag hyr en lägenhet med ett extra sovrum så att eventuella påhälsande vänner kan övernatta där. Men så var jag så sent ute med att boka något, så det blev mer att jag tog det jag kunde hitta. Nu har jag i alla fall gjort mina vinterplaner. Så här ser det ut:

Över jul kommer jag att befinna mig i Puerto de la Cruz på Teneriffa i tio dagar. Jag bor på ett lägenhetshotell med pool och sådant, ganska så mitt i smeten om jag har förstått det hela korrekt. I mellandagarna åker jag sedan vidare till Valle Gran Rey på La Gomera. Där har jag hyrt en liten enrumslägenhet i fem veckor. Lägenheten ligger lite mer avsides än vad jag egentligen hade tänkt mig. Det återstår att se om det är bra eller dåligt.

Det känns superkul att jag äntligen gör ett nytt försök att jobba på varmare breddgrader! (Jo, jag har gjort ett kortare försök för några år sedan.) Annars brukar det snarare vara så att jag bokar en kortare semesterresa varje vinter och sedan bannar mig själv för att jag inte tog tag i det i år heller.

Är du också sugen på att jobba på varmare breddgrader och vill ha sällskap? Hör av dig här i kommentarerna eller på jenny snabel-a iklartext punkt se så berättar jag mer detaljer om var jag kommer att hålla hus. Triggar du på idén att samla ihop ett gäng och bo tillsammans? Hör av dig så drar vi ihop något till nästa vinter. Eller har du redan planerat en resa till Kanarieöarna i jul eller januari? Kom förbi och hälsa på mig så bjuder jag på middag :-)

Har du socialknappen intryckt?

Två och en halv dag på bokmässan kändes ganska lagom. Jag ägnade en halv dag plus båda kvällarna åt att mingla och nätverka som en tok, en dag åt att stå i TUK:s monter med Den snälla företagaren och en dag åt att vimla runt på mässgolvet varvat med att lyssna på seminarier.

Det ojämförligt bästa med mässan var alla människor jag pratade med, framför allt dem som jag tidigare bara hade träffat i sociala medier.

Till vardags är jag en ensamvarg som skyr folkmassor och tycker att det är lite småjobbigt att prata med folk jag inte känner. Dessutom jobbar jag hemifrån men förstår inte ens frågan när folk undrar om jag inte saknar att ha kolleger. Men tydligen har jag något slags knapp som jag trycker på ibland, och som gör mig extremt social. Vi kan kalla den socialknappen. Om jag ska vara ärlig känns det inte ens som att det är jag själv som trycker in den, utan som om det sker automagiskt. Och socialknappen var definitivt intryckt under hela bokmässan. Den fick mig att vid flera tillfällen fullkomligt kasta mig över folk som jag aldrig har träffat men som jag ändå visste vilka de var, för att jag sett dem föreläsa eller sett dem på bild eller liknande. Nu efteråt kan jag inte ens förstå hur jag kunde; jag vill ju bara sitta för mig själv här framför datorn i mitt hörn av världen. Så om du tyckte att jag var framfusig under bokmässan så var det inte mitt fel; det var någon som hade tryckt på socialknappen. Men det är jag glad för.

Känner du igen dig? Eller är du alltid lika social? Eller aldrig?

Det där distraherande internet

Jag visste väl att det fanns något bra med att sommaren är slut: favoritprogrammet Babel är tillbaka. I säsongens första program gästades Babelstudion bland annat av Susan Maushart, som har skrivit boken Nedkopplad. Den handlar om när Maushart kopplade ner sig själv och sina tre tonårsbarn i sex månader. Under den tiden använde de varken teve, mobiltelefoner eller internet.

I Babel berättar Susan Maushart på ett komiskt sätt om hur teknikberoende hon och hennes barn var före ”teknikcelibatet”. Hon säger att ”mitt förhållande till min Ipod var närmast oanständigt. När jag skaffade en Iphone blev det riktigt illa. Jag gav den ett smeknamn, köpte kläder och smycken till den, tog med den på toa och hade den under kudden.” Hon berättar att hon ville kunna ha ett samtal med sina barn som varade längre än att man bara grymtar lite åt varandra.

I samband med den här diskussionen fick även några författare berätta om deras förhållande till digitala distraktioner och hur hur de gör för att få skrivro:

Martina Haag: Vet att hon är mest koncentrerad mellan nio och elva, så hon ser till att skriva koncentrerat dessa två timmar, utan att göra uppehåll för något.

Majgull Axelsson: När hon väl börar skriva så tänker hon aldrig på internet för då är hon så koncentrerad och inne i sin  berättelse. (Tur för henne då!).

Stefan Einhorn: Går lätt in i och ut ur skrivprocessen och har inte heller problem med att bli avbruten när det är som mest spännande, för då är det lätt att börja igen nästa gång (Det känner jag igen. Jag gillar också att sluta mitt i något av just den anledningen).

Helena von Zweigbergk: Blir lätt distraherad av internet när hon har kört fast i skrivandet. Tycker att det låter skönt med en ”digital detox”.

Många författare, men inte alla, verkar alltså bli distraherade av internet. Själv blir jag otroligt distraherad. En period hade jag en bärbar dator utan uppkoppling som jag skrev på. Det var inte så dumt. Jag läste på Kajsa Ingemarssons blogg att hon inte har något internet i sin skrivarlya. Det är nog så man borde göra. Jag har faktiskt en knapp på min bärbara dator som med ett enkelt knäpp stänger ner internetuppkopplingen. En knapp. Ett knäpp. Kan det vara så enkelt?

Susan Maushart spekulerar kring att det är när man är uttråkad som man blir kreativ. Det skulle alltså betyda att internet, teve och andra distraktioner gör oss mindre kreativa. Det låter logiskt, men jag håller ändå inte med. För mig betyder internet, teve och andra medier att det blir lätt att komma i kontakt med andra människor. Människor skapar idéer, och när jag tar del av andra människors idéer får jag själv fler idéer. Jag blir alltså mer kreativ av att vara uppkopplad. Jag behöver visserligen nedkopplingen också – men inte för att få nya idéer utan för att återhämta mig.

Blir du distraherad av att vara uppkopplad? Och har du något knep för att inte bli det?

PS Sa Daniel Sjölin nervkalops i stället för nervkollaps? Och i så fall, var det med flit?

Om man kan uppnå allt man vill måste man vara försiktig med vad man vill

Johan Wester säger i sitt sommarprogram att om man har bestämt sig för något så blir det så – under förutsättning att man är beredd att göra det som krävs för att nå dit. Det här stämmer bra med hur jag ser på tillvaron. Jag är övertygad om att jag kan göra vad jag vill och bli vad jag vill. Det gäller bara att jag vill det så mycket så att jag är beredd att lägga ner den tid och energi som krävs.

På sistone har jag även kommit fram till det här: Om man kan göra vad man vill så gäller det att vara lite försiktig med vad man vill. Ibland snöar jag in på något som jag vill göra men som inte är rätt att göra. Kanske för att det är för svårt – det kräver för mycket tid och energi. Det kan göra att jag inte mår bra av att sträva mot just det målet; jag blir stressad eller obalanserad för att jag kämpar för något som är för svårt att uppnå. Då gäller det att inse att det är dags att ge upp. Det handlar om att sluta vilja det där som är för svårt  – så att jag i stället får energi till att uppnå det som är möjligt. Det här tycker jag kan vara riktigt svårt att inse. En lösning kunde vara att utvärdera sina mål oftare och stämma av om de är rätt mål fortfarande eller om de har ett för högt pris. Är det någon som känner igen sig i det här? Och som kanske har några tips att dela med sig av?

Nerkopplad och avkopplad

Det gick ju bra det där. Inte bara att ha semester utan att också vara nerkopplad. Det var min första semester som smarttelefonägare och jag var lite orolig att jag skulle vara uppkopplad. Det är ju så lätt att ”bara kolla lite snabbt”. Facebook och Twitter. Kolla mejlen. Läsa några bloggar. Bara lite snabbt. Alltså, det är ju bra och smidigt att man kan använda tiden i kön eller på tunnelbanan till att göra det här. Till vardags. Men för mig finns det fortfarande en viktig poäng med att inte göra det på semestern.

Som jag säkert har skrivit tidigare så tenderar jag att vara antingen av eller på. Det gäller många sammanhang, både privat och i jobbet. Jag tycker att det är ett skönt sätt att leva livet på; när jag gör något så gör jag det ordentligt i stället för att halvhjärtade halvmesyrer. Men om jag ska orka vara på till vardags, orka vara kreativ,  jobba hårt, så måste jag också ta ta mig tid att vara av. Koppla av. Och det har jag verkligen gjort i sommar.

Jag hade en lång semester och de första veckorna kopplade jag inte ens upp mig en gång i veckan. Och den där knappa gången i veckan var det en hög tröskel att ta sig över. Jag hade det så skönt i min semesterbubbla och ville faktiskt inte veta vad som hände i resten av världen. Så jag kollade bara vad folk hade sagt direkt till mig och svarade på det, utan att lägga mig i några andra diskussioner eller dra igång några själv.

Nu vet jag att jag klarar av att låta bli att koppla upp mig, trots att tekniken ger mig alla möjligheter. Det känns bra. Och jag kan verkligen rekommendera att ta en paus från alltihop ibland. Eller vad tycker du? Vill du alltid vara uppkopplad? Och kan du vara uppkopplad och ändå avkopplad?

Kreativitet på på lek och allvar

”Att vara lekfull och seriös på samma gång är fullt möjligt och definierar det ideala mentala tillståndet.” Orden kommer från John Dewey, som Pia Sundhage citerade i sitt sommarprogram.  Det stämmer bra in på hur jag ser på kreativitet. Lekfullheten är en förutsättning för skapandet. Att kliva utanför ramarna, att följa sina impulser, att våga utforska en ny idé – och att kanske behöva förkasta den. Allt det här handlar om att leka. Den dagen vi slutar leka tror jag att kreativiteten dör. Kanske finns det till och med ett likhetstecken mellan kreativitet och lek?

Samtidigt behövs allvaret. För att jag ska kunna skapa behöver jag struktur. Verktyg som kanske verkar tråkiga – som synopsis, checklistor och kunskap om litteratur – är en viktig grund för att gå från lösa idéer och ord till ett sammanhängande manus.

Allvar och lek. För mig är båda delarna lika viktiga för att få ihop en bok. Och jag strävar ständigt efter en balans mellan dem – inte minst för att jag vill ha roligt på vägen mot det färdiga manuset. Det vore spännande att veta hur andra författare och skapande personer ser på allvar och lek! Hur ser balansen mellan dem ut i din kreativa process? Sätter du likhetstecken mellan kreativitet och lek?

Lyckan ligger i hur du bemöter andra

Kloka psykologen och författaren Anna Kåver, som sommarpratade häromdagen konstaterade att lyckan ligger inte i pengar, prylar eller resor. ”Vi vänjer oss alltid vid vår nya materiella nivå. Konsten att vara människa ligger i största delen i att satsa på varandra, att vara generös, empatisk hygglig och hjälpsam och att inte att inte döma och dissa andra människor. Om du följer de råden ökar chansen att du själv blir bemött på samma sätt, det finns alltså inget att förlora.”

Visst är det ett härligt råd! Hoppas att du har en sommar fylld av snällhet, generositet och empati!

Så många blogginlägg, så lite tid

Jag har inga som helst problem att komma på saker att blogga om, tvärtom. Däremot får jag erkänna att jag har lite svårt att hitta tiden för att skriva blogginlägg om alla de där idéerna som poppar upp hela tiden. Ibland har jag någon mer utvecklad idé på gång. Då antecknar jag den på ett A4-ark, som sedan blir liggande på soffbordet, pianot eller i inkorgen på skrivbordet. När jag sedan kommer på en mindre idé så antecknar jag den på en post it-lapp som jag sätter fast på A4-arket. Nästa idé hamnar på en ny post it. Ibland tar jag en lapp därifrån och skriver ett blogginlägg, men det sker inte alls i samma takt som jag skriver nya lappar. Så till slut är det där arket helt fullklistrat med rosa och gröna lappar, och jag börjar faktiskt känna mig lite stressad över alla de där oskrivna blogginläggen. Och det är ju inte meningen. Så då städar jag undan A4-arket – den hamnar i en hängmapp som jag nästan aldrig tittar i. Där blir den bortglömd och när jag hittar den nästa gång så är alla de där eminenta bloggidéerna redan överspelade, och jag har förmodligen ett nytt fullklistrat ark liggande på soffbordet. Det tycks alltid finnas fler idéer än det finns tid att skriva blogginlägg.

Och samma sak gäller ju för mina böcker: Jag har hela huvudet fullt av dem och hinner aldrig skriva så mycket som jag skulle vilja. Känner du igen dig?

Tro på det du gör!

Jag har liksom bara två lägen – jag är antingen av eller på. Att göra saker halvdant är inte min grej. I den här digitala inställningen ingår att jag alltid tror benhårt på det jag för närvarande håller på med. Om jag startar eget så tror jag på att jag kommer att kunna försörja mig på det. Och skulle jag ha ett dåligt år i firman så är jag säker på att nästa år kommer att bli bra. När jag börjar skriva en bok är jag säker på att jag kommer att slutföra den. När jag skickar ett manus till ett förlag så är jag säker på att de kommer att vilja ge ut boken.

Självklart blir det inte alltid som jag har tänkt mig. Som ni vet har mina romanmanus blivit refuserade ungefär en kvadriljon gånger. Det hindrar mig inte från att den kvadriljontiförsta gången vara helt säker på att just det här förlaget kommer att vilja ge ut det :-)  Jag menar, det finns väl ingen poäng med att göra något som man inte tror på? Tänk om jag skulle tänka ”jag kommer aldrig att kunna leva på min firma, jag får nog ge upp den snart” eller ”jag börjar väl skriva lite här, men inte kan väl lilla jag skriva en hel bok” eller ”det är ingen idé att jag skickar det här manuset till ett förlag, för det är ändå ingen som kommer att vilja ge ut det”.

Ibland blir jag besviken, men jag ser ändå ingen anledning att ändra på min inställning. På det stora hela lyckas jag med mycket av det som jag bestämmer mig för. Jag har gett ut två böcker hittills. Jag har skrivit flera som inte har kommit ut än. Jag har försörjt mig som egenföretagare i nio år. Och så vidare. Min poäng här är: tro på det du gör! Du kommer att bli besviken ibland, men du kommer att nå många av dina mål och tillvaron kommer att kännas meningsfull eftersom du ägnar dig åt sådant som du tror på. Håller du med?

Ska det vara med eller utan ramar?

”Jag skriver inte så som jag har tänkt att skriva, jag skriver så som jag tänker när jag skriver.” Orden är ett citat från Beate Grimsrud  i senaste Babel, men det skulle lika gärna kunna vara en beskrivning av mitt bloggande. När jag skriver ett blogginlägg har jag oftast ingen direkt plan för hur det ska bli. Jag har en ungefärlig uppfattning om vad jag tror att det kommer att bli, men det blir för det mesta något helt annat. Och det gör inget. Kanske är det till och med en viktig anledning till att jag bloggar; jag vill känna mig fri att skriva det som faller mig in, utan några särskilda ramar.

Därmed inte sagt att ramar är dåliga. Tvärtom vill jag å det bestämdaste hävda motsatsen; jag som är strukturfascist skriver gärna utifrån en given synopsis eller en fast ram. Oavsett om jag skriver skönlitteratur eller facklitteratur så lägger jag mycket krut på att skriva synopsis. För en roman kan jag till och med lägga mer tid på att skriva synopsis än på att skriva själva boken.

Då blir bloggen lite av ett andningshål, en skrivandets sommaräng där jag kan springa barfota en stund innan det är dags att sätta sig vid skrivbordet igen och jobba vidare på boken som jag för närvarande håller på med. För mig finns det alltså utrymme för – och behov av – att skriva både med och utan ramar, men det är med hjälp av ramarna som mina böcker kommer till.  Hur skriver eller jobbar du – med eller utan ramar?

Pin It on Pinterest