Kategori: Jennys böcker

Utdrag ut Akrobaten: stavgång

”Ska vi gå den långa rundan i dag?” frågade Leila när de började promenera med kraftfulla tag med gångstavarna. Ju större armtag, desto fler förbrukade kalorier.
”Måste vi det?”
”Ja, vi behöver bränna fler kalorier. Dessutom hinner vi prata mer då.”
”Men hur är det?” frågade Gittan efter några meter.
”Det är Tom.”
”Jag trodde att allt var bra mellan er efter semestern. Har det hänt nåt?”
Leila suckade och berättade om bluffakturorna.
”Den där karln har inte ett uns hederlighet i kroppen!” sa Gittan så högt att Leila hyschade och såg sig oroligt omkring. Ingen annan var i närheten.
”Det har jag alltid sagt.” fortsatte Gittan. ”Ju förr du gör dig av med honom desto bättre.”
Göra sig av med? Var det vad hon måste göra? Det var ju så bra i Goa. Men Gittan hade rätt: hederlighet var inte Toms starka sida. Och Leila ville inte leva ihop med en ohederlig man.

20140822_164638

 

Det här är ett utdrag ur min roman Akrobaten, som du till exempel hittar här:

Utdrag ur Akrobaten: Harlequin

Leila satt i köket och läste en Harlequinbok. Hon hade högvis, kartongvis av dem. Det var en högtidsstund varje månad när hon kom hem från jobbet och hittade ett paket i brevlådan med fem nya böcker i serien Harlequin Romantik.

De senaste böckerna fyllde en hel bokhylla i sovrummet. De redan lästa böckerna var nerpackade i kartonger på vinden. Harlequin var den perfekta avslappningen. Böckerna krävde inget av henne. Hon kunde låta sig svepas med och drömma sig bort till ett lyckligt slut.

Hon hade en stund för sig själv. En tyst stund. Hela dagarna var hon i högljudd miljö; på jobbet var det bara tyst under sovstunden. Leila älskade att vara omgiven av barn, men hon hade svårt för ljudnivån. Behovet av stillhet var stort när hon kom hem. Hon fann den i böckernas värld.

20140809_112051

Det här är ett utdrag ur min roman Akrobaten, som du till exempel hittar här:

Intervju med Anna Cole – en av huvudpersonerna i Akrobaten

Jag har intervjuat Anna Cole, en av huvudpersonerna i Akrobaten.

Vem är du?
Jag heter Anna och är 17 år. Jag fattar inte varför du ska intervjua mig. Jag bor i Täby och går i Tibble gymnasium.

Berätta om din familj
Alltså min farsa, han bara ljuger hela tiden. Det är skitjobbigt. Morsan är rätt sjyst, fast hon fattar inte alls vad jag håller på med. Och så har jag en brorsa; han är okej.

Varför är du med i Akrobaten?
Det undrade jag också. Först verkar det mest handla om att jag hatar att gå i skolan. Och att jag dricker för mycket. Men sen händer det lite grejer också, typ att … nä, vänta det får jag inte berätta förresten. Men det blir faktiskt intressant sen, så jag förstår varför du har skrivit om mig.

Var fikar du helst?
På Viggbyholms stationscafé i Täby. Fast ofta blir det i Täby centrum med min kompis Tina, eftersom det ligger i närheten av skolan. Fast jag är i och för sig inte i skolan så mycket, så då blir det stationsfiket ändå. Men jag har aldrig några pengar att fika för, så Tina får betala. Hon har pengar, för hon jobbar på McDonalds. Jag är skyldig henne fett med pengar.

Vad gör du på fritiden?
Festar med mina kompisar. Om det är någon som har fest. Det är det nästan alltid. Och om vi har fixat sprit, men det brukar ordna sig.

Redigerar tsunamiromanen

I dag redigerar jag tsunamiromanen. Det är roligt jobb – och jag har inte kommit till det där stadiet där jag bara är trött på texten. Tur det, för det är många vändor kvar. Dessutom blir jag fortfarande berörd av en massa saker i texten, trots att jag nu har läst den ganska många gånger. Ett bra tecken, tror jag.

Så här ser min plan ut just nu för tsunamiromanen:

  1. Redigera texten ordentligt på egen hand. Jag har inte vågat räkna efter på ett tag hur lång tid till jag tror att det kommer att ta. Det går otroligt långsamt nu. Inte för att själva redigeringen går så himla långsamt, utan för att jag lägger alldeles för lite tid på det. En dag i veckan, ni vet. Om jag har tio dagars redigeringsjobb kvar betyder det alltså tio veckor i kalendertid. Suck. Jag hade planer på att försöka få loss lite mer tid än bara fredagar. Men det är så mycket annat jag vill göra också. Nå ja. Jag ska inte deppa över det. Jag är tacksam över att jag har möjlighet att lägga en hel dag i veckan på att redigera den här romanen. Och det är ingen tvekan om att det kommer att bli en bok av det här också. Frågan är bara hur lång tid det kommer att ta.
  2. Komma på en titel.
  3. Låta en redaktör gå igenom texten. Jag tänker mig att det ska vara en person som inte har läst mina texter tidigare. Alla redaktörer och lektörer som jag har jobbat med tidigare har lärt mig otroligt mycket. Jag tänker att varje redaktör har sin approach och att genom att ta hjälp av en ny redaktör den här gången kommer jag att se nya saker som jag behöver jobba med.
  4. Parallellt med att en redaktör läser texten hoppas jag hitta cirka tre personer som vill läsa texten lite mer som en vanlig läsare. Några testläsare, helt enkelt.
  5. Sedan blir det en ny redigeringsomgång. Jag skulle vilja hinna med den före sommaren, men jag inser att risken är stor att det snarare blir i höst.
  6. Jag har inte bestämt om jag ska ge ut tsunamiromanen på egen hand eller om jag ska försöka hitta ett förlag. Det lutar åt att jag ger ut den på egen hand. Vi får se. Det finns många för- och nackdelar med båda sätten. En av de största nackdelarna som jag ser det just nu är att om den blir refuserad av alla förlag så förlorar jag de där månaderna som jag måste vänta på svar från förlagen – i stället för att bara ge ut den själv på en gång.

På väg in: Jenny Forsberg – Akrobaten

Den eminenta tidningen Skriva har en avdelning som de kallar för På väg in, där de presenterar debutförfattare. I höstas när jag jobbade med PR för Akrobaten så skickade jag en På väg in-text om Akrobaten till dem, med tidningens På väg in-sida som mall. De har alltså inte bett folk att skicka in sådana texter på egen hand, men jag gjorde det ändå, vad hade jag att förlora liksom? Jag fick aldrig något svar på mitt mejl, men nu kom jag på att jag ville dela med mig av den texten här på bloggen:

På väg in

Jenny Forsberg, 39

Akrobaten (roman, Klartext, augusti)

Akrobaten handlar om en mytoman och familjefar som gärna skryter om sitt lyckliga familjeliv. Men egentligen vill hans fru skiljas, och tonårsbarnen är struliga och passar inte alls in i bilden av den lyckliga familjen som deras far målar upp.

Bakgrund: Jag skrev synopsis till Akrobaten för tio år sedan, när jag gick en kurs på Skrivarakademin. Sedan skickade jag runt till förlag. Men jag har hört att bara två promille av alla som skickar in ett skönlitterärt manus blir antagna, och Akrobaten passerade inte det nålsögat. Till slut bestämde jag mig för att ge ut boken på egen hand.

Tidsram: Jag skrev manuset på tre månader våren 2005. Sedan har jag redigerat den i omgångar under tio år. Men då har jag skrivit tre fackböcker däremellan.

Vad jag gjorde rätt: Jag gav inte upp när jag blev refuserad, utan bestämde mig för att ge ut boken på egen hand. Jag tog hjälp av redaktör, formgivare och korrekturläsare så att boken blev professionellt gjord.

Lärdomar: Nu vet jag hur man ger ut en bok helt på egen hand. I framtiden kan jag välja om jag vill leta förlag för mina böcker eller om jag vill göra jobbet själv. Vilken frihet!

Författarplattform: Jag är en sociala medier-nörd, så jag har bland annat blogg, twitterkonto och Facebooksida.

Och nu då: Under hösten kommer jag att sälja och marknadsföra Akrobaten. Sedan är det dags att redigera nästa romanmanus, som ligger i byrålådan och väntar.

Intervju med Tom Cole – en av huvudpersonerna i Akrobaten

Huvudpersonerna i Akrobaten är en strulig familj som bor i Täby. Men vilka är familjemedlemmarna egentligen? Nu kan jag äntligen publicera exklusiva intervjuer med dem här på bloggen. Först ut är Tom. Han och jag har lite olika uppfattning om hur saker och ting egentligen ligger till ;-)

Vem är du?

Jag heter Tom Cole. Jag bor i en villa i Täby tillsammans med min fru Leila och våra två barn, Anna som är 17 och Victor som är 14. Jag driver ett litet men framgångsrikt företag, är mycket omtyckt och har ett stort nätverk. Man kan säga att jag känner alla som är värda att känna. Jag är stolt över mina barn, som är smarta och duktiga i skolan, och jag tillbringar gärna helgerna med att åka på mysiga utflykter med familjen. Jag är född i England och åker ofta tillbaka dit.

Varför är du med i Akrobaten?

Jag tror att Jenny skriver om mig för att jag är en bra förebild. Jag är en omtänksam make, en bra far och en framgångsrik företagare. (Jenny säger: jag tänkte kommentera men jag råkade visst ut för en så våldsam hostattack att jag inte fick fram ett ljud.)

Vilken var den senaste boken du läste?

Jag har inte tid att läsa böcker. Jag har fullt upp med mina affärer.

Var handlar du helst?

I Täby centrum. Där finns många bra affärer, och där kan jag ofta göra en bra deal.

Var äter du helst middag?

Hemma i villan med familjen. Leila lagar den godaste maten i hela Sverige.

Var fikar du?

Fikar? Har folk inte vettigare saker för sig? Om jag skulle sitta och fika hela dagarna skulle jag inte ha tid för mina affärer och mitt framgångsrika företag och för att träffa alla viktiga människor som jag träffar, och då skulle jag inte vara så rik som jag är.

Vad gör du på fritiden?

Jag är gymnastiktränare i Täby gymnastikklubb, där min son Victor är en av de bästa gymnasterna.

Tillbaka i ett vintrigt Sverige

Nu är jag tillbaka i Sverige. Det är snö i Stockholm; det gillar jag inte.

Två dagar tog det att komma hem från La Gomera. Dessutom har jag ägnat två dagar den här veckan åt att typ sortera papper och få ordning på allt som hade blivit liggande medan jag var borta. Och så har jag suttit hos en kund och jobbat en dag. En ganska hektisk vecka alltså. Men nu är det alldeles snart helg. Skönt!

En av resdagarna fick jag i alla fall till en hel del redigeringstid. Jag har gjort det mesta av researchjobbet och är äntligen igång med redigeringen ordentligt. Det blev en riktigt fokuserad redigeringsdag på flyget. I alla fall tills batterierna tog slut i datorn. Då fick jag å andra sidan lyxen att läsa skönlitteratur i ett par timmar. Inte fel det heller.

Under min vistelse på La Gomera har jag läst mer än jag normalt gör. Och det känns kul! Jag har äntligen skaffat ett konto på Goodreads också, och lagt upp mina böcker där. Det ser så fånigt ut när ingen har betygssatt – jag har ju nyligen lagt upp dem. Finns du på Goodreads? Har du läst Akrobaten – eller någon annan av mina böcker? Om du har lust att ta några minuter och sätta ett betyg på boken där så skulle jag bli glad :-)

Jag ska få till bättre rutiner för att blogga här igen. Jag får erkänna att jag prioriterade ner den här bloggen under januari för att i stället blogga mer på Gomerabloggen och rawfoodsidan (länk borttagen pga lagt ner den bloggen). Men nu är det dags att bli mer regelbunden igen. Ungefär två inlägg i veckan är ambitionen.

Klar med researchen – i stora drag

Nu är jag vid den punkten i redigeringen där jag tänkte att jag skulle vara när jag började i början på januari. Eller i alla fall efter att jag hade lagt ett par dagar på att läsa igenom hela manuset. Nu har jag gjort den där researchen som fattades. Jag kommer fortfarande att behöva googla detaljer, men jag tror att jag har de stora dragen klara för mig. Nu kan jag börja redigera ordentligt.

Min plan var att hinna igenom nästan hela den första redigeringsomgången under januari. När jag pratar om en första redigeringsomgång menar jag den redigering som jag gör på egen hand utan att blanda in någon annan som läser och hjälper mig att se vad jag behöver göra. Men där är jag alltså inte. Om jag håller min vanliga arbetstakt och bara jobbar med det här på fredagar så kommer jag snarare att behöva hålla på fram till påsk med den första redigeringen. Det känns inte helt bra. Jag ska se om jag kan planera om på något sätt och få in mer romanredigering i schemat framöver.

Skulle dock behöva jobba lite med Akrobatensälj också. Jag jobbade ju med det på fredagar under hösten, men nu har jag släppt det helt sedan jul. Delvis för att jag inte har varit i Sverige under den här perioden, vilket försvårar säljarbetet.

Nästa vecka åker jag hem till vintern. Jag känner mig inte helt positiv till det. Nåja, snart är det vår :-)

Hur tänkte jag?

Undrar hur jag resonerade för åtta år sedan när jag skrev manuset till tsunamiromanen. Den är absolut inte färdigresearchad. Jag upptäcker hela tiden saker som jag inte har kollat upp ordentligt, och saker som är rent felaktiga. Som jag minns det var det betydligt svårare att göra research på den tiden, i och med att informationen inte var lika lättillgänglig som i dag med alla sociala medier och att till exempel Wikipedia har utvecklats så mycket sedan dess. Så kanske var jag bara lat.

Men tänkte jag att jag skulle komplettera med mer research i samband med redigeringen, eller hade jag tänkt att manuset skulle duga i det skick det är nu? Om jag tänkte att det skulle duga så var jag helt ute och cyklade – innehållet duger definitivt inte i sitt nuvarande skick.

Just nu går jag igenom manuset från början till slut och stannar till när jag kommer till något som jag behöver kolla upp och göra mer research om. Än så länge har jag kommit till sidan 35, och då har jag hållit på i flera dagar. Det går alltså låååångsamt.

Det där med att jag planerade tolv dagar för att redigera manuset kan nog fortfarande stämma, men då är det tolv dagar efter att jag först har gjort klart all research. Jag undrar hur lång tid det kan ta? Kanske också tolv dagar? Just nu jobbar jag något mer än en dag i veckan med det här, men normalt har jag ju bara fredagarna tillgängliga. Tolv dagars extra jobb innebär alltså tre månader extra för boken. Suck. Man borde inte vara författare när man är en person som vill få saker ur händerna snabbt.

Men det är klart att det är kul att äntligen få redigera det här manuset! Och att jag får berätta de här personernas historier. För även om det är en påhittad roman så är den starkt verklighetsbaserad, och mycket av det som händer i boken hände även på riktigt.

Redigering, fast mest research

Redigeringsdag, men jag fastnade i researchträsket. En av historierna jag skriver i tsunamiromanen utspelar sig på den indonesiska ön Simeulue. Det har hänt mycket sedan jag skrev det här manuset för åtta år sedan. Då hade jag rätt svårt att alls hitta information om den här delen av världen, vill jag minnas. Jag googlade men fick inte fram något bra. Jag var på biblioteket och letade efter böcker om Indonesien.

Nu kan jag följa Simeulue-bor på Instagram. Och de har Facebookkonton precis som alla vi andra. Det roliga är att folk jag ser på Facebook som är från Simeulue heter samma saker som de påhittade personerna i min roman. Uppenbarligen lyckades jag göra lite research i alla fall då när jag skrev manuset – jag fick till namn från rätt del av världen i alla fall :-)

Jag känner mig inte alls nöjd med min insats den här veckan. Det känns som att jag inte har fått något gjort alls. Men det beror förstås på att jag har gjort sådant som det är svårt att se några resultat av. Jag har läst igenom hela manuset och jag har gjort research. Inget av det går att räkna i antal skrivna ord eller redigerade sidor. Dessutom har jag ju satt mig in i materialet igen – det behövs när det har vilat så länge. Så jag ska nog vara nöjd egentligen. Ja, så säger vi. Bra jobbat, Jenny! Nu är det helg.

Jag är på La Gomera, och bloggar om det på Gomerabloggen. I morgon ska jag ut och vandra. Det ska bli sol hela dagen och förhoppningsvis inte alltför starka vindar.

Pin It on Pinterest