Kategori: skrivande, skrivprocessen och kreativitet

Evighetsredigering

Jag har fått svar från redaktören på de cirka en miljard frågor som jag hade mejlat honom. Han hade som vanligt en massa bra tankar och genast blev jag lite klokare. Nu har jag en månad på mig att komma igenom redigeringen. Sedan ska jag skicka det till redaktören igen.

För jo, det blir en redigeringsomgång till. Redan i augusti när jag fick redaktörens redigeringsförslag föreslog han att han skulle läsa en gång till sedan. Då orkade jag inte tänka tanken på att göra alltihop en gång till. Jag skulle precis sätta igång att redigera Akrobaten för åttonde gången på lika många år. Min plan då var att boken skulle komma ut under vintern. Kanske skulle den vara hos tryckeriet i januari medan jag är på la Gomera.

Nu har jag lyckats ställa om tidsplanen i hjärnan och är helt inställd på att det även blir en nionde redigering. Men det tar vi sedan. Nu den åttonde.

Den här veckan har jag i princip ingen författartid alls tyvärr. Har en del andra jobb och på fredag är jag på konferens. Men nästa vecka jobbar jag vidare med redigeringen igen.

Och nu över till de stora frågorna

Jag har tagit mig igenom detaljredigeringen i Akrobaten. Med det menar jag att jag har gått igenom varje sida, tittat på redaktörens markeringar och ändrat enligt dem – alternativt bestämt att jag inte vill göra något åt just den markeringen.

Så nu borde det stora jobbet vara gjort med den här redigeringen, eller? Nja, det är en hel del kvar:

  • Ett antal formuleringsdetaljer där jag har bett redaktören att förtydliga eller utveckla någon av sina markeringar för att jag ska kunna fatta ett beslut.
  • Redaktören ställde ju frågan om Akrobaten verkligen ska vara en psykologisk thriller. Just nu lutar jag åt att den inte ska det. Då har jag en hel del omskrivningsarbete att göra för att skruva tillbaka den till en vanlig roman (jo, den har varit det tidigare). Det finns flera olika spår i boken som jag behöver fundera på om de ska vara kvar om boken inte längre ska vara en thriller.
  • Jag har även fem andra stora frågor att ta ställning till som handlar om hur olika personer i boken reagerar på en viss situation och vad det sedan leder till. I de här fem frågorna blir det antagligen också en hel del att skriva om.
  • Och så har jag ett tiotal mindre frågor att ta ställning till eller skriva om. Men det borde vara ganska snabbt fixat.
  • Sedan ska jag läsa igenom hela manuset minst en gång till. Helst borde jag nog läsa det flera gånger. Jag får se. Man blir ju så blind för sin egen text.

Jag tänker mig att deadline för det här är 17 november.

Redaktören har hintat om att det vore bra om han läste och tyckte en gång till. Jag ska stämma av med honom om han fortfarande kommer att ha möjlighet att göra det. I så fall börjar alltihop om igen en gång till innan boken blir klar.

Jag känner mig lite som Sisyfos ibland. Tur att jag gillar att redigera manus mer än att rulla stenar uppför backar.

Ta en paus!

Det här inlägget är en påminnelse till mig själv: Ta en paus! Jag är så dålig på att förstå när det vore bättre att lämna datorn och göra något annat. I stället sitter jag kvar utan att få något gjort.

Förra veckan hade jag ett par manusredigeringspass som var sådana: Det var sent på dagen, jag hade gjort en massa andra saker under dagen, jag var trött och inte alls sugen på att redigera manus. Men jag hade gjort en plan för hur långt jag skulle hinna den dagen, och jag var inte i mål än. Så jag satt kvar. Redigerade någon sida. Kollade Facebook. Redigerade någon sida. Läste bloggar. Redigerade någon sida. Kollade Twitter. Ja, ni fattar. Jag hann inte med mitt redigeringsbeting i alla fall. Och blev ännu tröttare eftersom det tar energi att sitta vid datorn och ha dåligt samvete över att jag inte har hunnit så långt som jag borde.

Så här borde jag ha gjort i stället:

  1. Konstaterat att jag inte hunnit med det jag skulle.
  2. Reviderat redigeringsplanen.
  3. Stängt av datorn och lagt mig på soffan med en god bok/tagit en promenad.

Det här misstaget gör jag gång på gång. Jag har inte samvete att ta ledigt när jag inte har gjort det jag borde, och så blir jag bara tröttare och tröttare och kommer därför inte ikapp i alla fall. När ska jag lära mig det här egentligen?

Hur gör du? Är du bra på att ta pauser när du behöver? Har du till och med något knep för att påminna dig själv om det?

Och vinnare är …

Tävlingsveckan är avslutad. Stort tack till er som har skickat in tävlingsbidrag!

Vinnare av första kursbrevet till valfri distanskurs blev: Karin Sundström.

Vinnare av återkoppling på en text blev: Sandra Brömster.

Ett stort grattis till er! Jag mejlar er privat om en liten stund. Och så ser jag fram emot att få läsa och ge återkoppling på era texter.

Nu lovar jag att inte tjata om tävlingar på ett tag. Hur är det förresten med boksmällan idag? Själv var jag ju inte på bokmässan, och det är inte utan att jag blir lite avundsjuk när jag ser bilderna och blogginläggen från vimlet. Jag får ta revansch nästa år, helt enkelt.

Vinn återkoppling på din text

Sista dagen på tävlingsveckan. Har du en text som du vill få återkoppling på? Kanske inledningen på en roman? Svara rätt på några frågor – du hittar svaren här på jennyforsberg.nu – så kan du vinna att jag läser din text och ger dig återkoppling. Här är tävlingsfrågorna:

  1. Vad heter Jennys kommande roman?
  2. Hur länge har Jenny bloggat?
  3. Var vill Jenny helst vara under vinterhalvåret?
  4. Varför ska just du vinna tävlingen och få återkoppling på din text?

Tävlingsvillkor

Mejla svaren på dina frågor till jenny@iklartext.se senast i morgon den 30 september klockan 12.00. Bland dem som har svarat rätt bedömer jag vem som har den bästa motiveringen. Vinnaren meddelas på mejl och här på bloggen senast den 1 oktober. Vinsten består i att du får återkoppling på en text som är max 2 A4-sidor lång. Texten kan vara en brukstext eller en skönlitterär text. Det kan till exempel vara en webbtext till din företagssida, ett inlägg på din blogg, ett synopsis eller ett avsnitt ur en roman. Är det en brukstext får du återkoppling på språket. Är det skönlitteratur får du återkoppling på det skönlitterära hantverket. Vinstens värde är ca 200–1000 kronor plus moms beroende på hur lång tid återkopplingen tar.

En författares beslutsångest

Orsaken till att jag har tagit hjälp av en redaktör med Akrobaten-manuset är jag vet att jag (liksom alla andra) blir blind för min egen text och att jag vill att någon annan sätter fingret på sådant som jag inte ser själv. Det har min nuvarande redaktör verkligen gjort! Jag är mycket tacksam för all konstruktiv kritik han ger mig. I många av fallen så kan jag själv se bristerna nu när någon annan har pekat ut dem för mig. Det kommer förstås också att hjälpa mig att bli en bättre författare i framtiden. (Om det inte redan har framgått så rekommenderar jag verkligen att man anlitar en redaktör, eller i ett tidigare skede en lektör, för att förbättra sitt manus och sitt skrivande.)

Men det är också en del ställen där jag är osäker på om redaktörens åsikter ska få väga tyngre än mina. Det inte bara detaljer utan även några stora frågor där jag i tidigare version av manuset har fått motsatt kritik. Några exempel:

  • En person som tidigare har läst manuset har uppmuntrat mig att utveckla ungdomarnas språk och att låta dem använda typiska ungdomsuttryck. Det har jag gjort men redaktören tycker inte att de tillför något utan att jag lika gärna kan stryka dem.
  • En person som tidigare har läst manuset har inspirerat mig att göra om Akrobaten så att den blir en mer renodlad psykologisk thriller. Det har jag jobbat med, men redaktören tycker inte att det fungerar så nu funderar jag på om jag ska ta bort psykologisk thriller-spåret och göra det till en vanlig roman igen.
  • En person som (långt) tidigare har läst manuset (eller kanske var det till och med det manus jag skrev före Akrobaten, som nu är preskriberat?) tyckte att mina metaforer var för vanliga och klichéaktiga och uppmanade mig att jobba med mitt språk och skapa egna metaforer. Det har jag gjort sedan dess men redaktören tycker inte att de fungerar utan har markerat i manuset att jag kan stryka de flesta av dem.

Bara för att vara extra tydlig: det här är ingen kritik mot redaktören, som jag är supernöjd med. Däremot är jag inte lika nöjd med beslutsångesten han har gett mig ;-) Jag måste förstås fatta mina egna beslut, men det är svåååårt! Så här blir det (nog):

  • Ungdomsspråket får vara kvar. Jag gillar det, har gjort en del research för att det ska vara autentiskt och tycker att det tillför en extra dimension till ungdomarnas personligheter.
  • Psykologisk thriller-spåret har jag inte bestämt mig om men just idag lutar jag åt att släppa det. Jag är kanske ingen thrillerförfattare ändå.
  • Metaforerna: Om redaktören tycker att de inte funkar så är det antagligen fler än han som tycker så. Jag stryker de flesta, men inte alla, som han har markerat. Och så ska jag fundera ordentligt på hur jag ska gå vidare med metaforer framöver. Jag är rädd att om jag skriver en text med få metaforer blir språket slätstruket. Eller så är det inte alls så, utan det är less is more som gäller. Helt klart är det här en fråga jag ska klura vidare på i mitt framtida skrivande.

Nu behöver jag bli peppad! Säg att jag så klart kommer att fatta de rätta besluten och att boken kommer att bli superbra i slutänden! :-)

Manusredigering i solen

I dag har jag ägnat mig åt manusredigering. Så här såg det ut på mitt kontor, åtminstone delar av dagen. Jag gillar att sitta på balkongen och jobba :-)

image

Som jag har skrivit om tidigare har jag en stor fråga att brottas med i redigeringen: Ska Akrobaten vara en psykologisk thriller eller inte? Det finns även några andra halvstora saker där jag kommer att behöva skriva om några scener och klura en del. Och så har jag de där åttatusen småsakerna att ändra.

Jag tycker att det är lättast att börja med småpet. Jag tänker mig att hjärnan jobbar med de stora sakerna under tiden, så att de svåra frågorna inte är så svåra när jag väl kommer dit. Oftast fungerar det faktiskt.

Jag håller alltså på med detaljredigering. När jag stöter på något större så antecknar jag det i en lista och lämnar det så länge. Mitt manus har 233 sidor och i dag har jag kommit till sidan 45 med detaljredigeringen. En femtedel alltså. Bra jobbat, Jenny! *klappar mig själv på axeln*

Hur bli peppad på skrivardagar?

Jag jobbar ju oftast bara med mina böcker på fredagar. Ibland när jag är i skrivfasen av en bok så händer följande: Jag tänker på boken hela veckan och bara längtar tills det blir fredag. Och så när fredagen äntligen kommer så har jag ingen lust alls. Jag prokrastinerar som en tok och kommer inte igång med skrivandet förrän sent på eftermiddagen. Då, när jag äntligen får, är det så svårt att hitta energi och disciplin att skriva.

Självklart är det inte alltid så här, då skulle jag ju inte få några böcker skrivna. Men det är tillräckligt ofta för att vara ett störande moment i min skrivprocess.

Det känns som ungefär samma syndrom som alla som säger att de ska börja träna eller äta nyttigt ”på måndag”, ”efter semestern” eller ”efter nyår”. De vill verkligen – och tror verkligen att de ska börja träna på måndag. Och så blir det måndag, och då börjar ju den där nya serien på fyran och oj, vad soffan ser mjuk och skön ut.

Är det en sådan person jag är?

Vad är det för mekanismer som ligger bakom den här osynken i motivationen? Och framför allt: Har du något knep för att vara peppad på att skriva även när skrivardagen kommer – inte bara när den är på betryggande avstånd?

Håll motivationen uppe – tips från tidningen Skriva

I senaste numret av Tidningen Skriva (jul/aug 2013) finns en artikel av Linnea Molander som heter ”Författarens semesterkit” med ett eminent avsnitt om att hålla motivationen uppe när man skriver. Sammanfattningsvis så står det så här i texten:

  • Ta reda på ditt syfte. Varför vill du skriva den där boken egentligen? Påminn dig själv om ditt syfte varje dag.
  • Skapa motivation. ”Motivation är inget som ramlar ner i huvudet på den som väntar tillräckligt tålmodigt utan något du skapar själv. Inspiration kommer av resultat, inte tvärtom!” Det här är ju en av mina käpphästar efter att jag väntade på inspirationen i något decennium innan jag fattade att det bara var att börja skriva.
  • Inspirationsboosta. Vad gör dig tillräckligt inspirerad Plocka fram allt du kan komma på som påminner dig om din författardröm.
  • Fånga känslan. Skriver du bäst när du är glad, arg eller deppig? Försök framkalla rätt känslor med till exempel musik, film eller din fantasi.
  • Acceptera motståndet. Ibland är det jobbigt. Notera att det är jobbigt eller tråkigt men låt inte det hindra dig från att faktiskt skriva.

Själv blir jag faktiskt väldigt inspirerad av att läsa tidningen Skriva.

Katarina Gospic – hjärnforskare med rätt att fatta beslut

Katarina Gospic är hjärnforskare, läkare, fysiolog, fil dr i medicin, författare och företagare. (Och hur gammal sa hon att hon var? 29 kanske?) I alla fall sa hon en massa spännande saker i sitt sommarprogram. En intressant sak hon sa: att vara expert på något hänger ihop med kreativitet. Att vara expert på något är en förutsättning för att vara kreativ menar hon. Hon tar exemplet att det är lättare att skriva ett fantastiskt musikstycke om man har hört massor av andra musikstycken förut än om man bara har hört Blinka lilla stjärna.

Det låter ju logiskt. Ibland träffar jag på någon som skriver böcker men som inte läser böcker. Men jag tror inte att jag har träffat någon sådan person som det faktiskt har gått bra för. Rätta mig gärna om jag har fel här! Vet du någon framgångsrik författare som inte läser böcker?

Gospic pratade även en del om att fatta beslut. Faktum är att hon har skrivit en bok om det, Välj rätt – en guide till bra beslut, som till och med finns i pocket. Visst låter den intressant! Har du läst den? Skriv gärna en kommentar här om vad du tyckte – jag är nyfiken! Gospic menar att hjärnan är programmerad att fatta de beslut som ger omedelbar tillfredsställelse – inte de beslut som är bra på sikt. Hon tar som exempel att det är lättare att fatta beslutet att äta chokladmuffins, som ger omedelbar tillfredsställelse, än att börja träna, som ger resultat på sikt. Jag gör en direkt koppling till skrivandet. Det är lättare att fatta beslutet att sätta sig framför teven än att ägna kvällen åt att skriva ett nytt kapitel i boken. Är det det här som är nyckeln till varför man brukar säga ”människan är av naturen lat”?

Gospic berättade också att hjärnan är programmerad att vara rädd för det okända. Det hade vi nytta av för 40 000 år sedan, men i dag fyller till exempel främlingsfientlighet ingen funktion utan det blir bättre med mångfald och variation.

Lyssna på Katarina Gospics sommarprogram om du är intresserad av hjärnan! Förhoppningsvis får du, som jag, några nya insikter och perspektiv.

Pin It on Pinterest