Kategori: skrivande, skrivprocessen och kreativitet

Ska förlagen ta över ansvaret för böckers innehåll?

Enligt DN pågår det en statlig utredning om att flytta ansvaret för en boks innehåll från författaren till förläggaren (länk borttagen pga trasig). I artikeln yttrar sig några författare och förläggare, som verkar tämligen eniga om att det här är en dålig idé. Om det är förläggaren som har ansvaret så innebär det att förlaget måste gå in och styra hårdare vad som står i texten. Författaren kan alltså inte få sista ordet, och den fria konsten (om det nu finns någon sådan och om man nu ska vara lite pretto) är hotad.  Bokförläggaren Kristoffer Lind säger till exempel att ”vi kommer att få en mer förlagsstyrd och försiktigare litteratur”.

Men det som inte framgår i artikeln och som jag undrar är: Vad är bakgrunden till det här förslaget? Vilka är argumenten för att flytta över ansvaret till förlaget? Är det någon som är insatt och kan berätta mer?

Vinter i värmen: häng med!

Det här med svensk vinter är inte alls min grej. Jag har riktigt svårt för mörkret och kylan. Jag vill helt enkelt vara på en varmare plats än Sverige så här års. För några år sedan gjorde jag ett mindre försök; jag var borta i en månad. Två veckor var semester och två veckor jobbade jag. Nästa vinter vill jag ge mig på en längre jobbperiod i värmen.

Men även om jag har tillgång till mitt nätverk via nätet så kan det nog bli socialt tråkigt att åka iväg ensam. Därför funderar jag på det här upplägget:  Jag hyr en lägenhet eller ett hus (beroende på hur många som vill vara med) under ett par månader och du som också vill tillbringa delar av vintern i värmen hänger helt enkelt på, antingen hela perioden eller en kortare tid. Kanske är du författare eller soloföretagare som kan jobba var som helst. Kanske har du ett heltidsjobb i vanliga fall men är sugen på att ta ledigt någon månad och skriva på en roman. Kanske jobbar du med något helt annat och nöjer dig med att komma ner och semestra någon vecka.

– När åker vi?

Preliminärt tänkte jag mig ungefär 1 december 2011 till 1 februari 2012. Jag vill helst vara borta när det är som allra mörkast och kallast i Sverige, och jag vill definitivt slippa julen.

– Vart åker vi?

För närvarande är jag rätt sugen på Thailand, och då särskilt Koh Lanta. I Thailand är det varmt och skönt, det är billigt att leva och människorna är snälla och hjälpsamma. Men jag är öppen för andra idéer. Kanarieöarna har dykt upp från flera håll när jag har pratat med folk om det här, och ja, varför inte? Man slipper jetlag och långa flygresor. Vart vill du åka? 

– Men jag har inte råd att vara borta i flera månader.

Min förhoppning är att boendet inte ska behöva bli så dyrt om vi delar på det. Dessutom är det förmodligen billigare att leva än i Sverige. Om du är borta en längre period kan du kanske hyra ut din bostad hemma? Och resan är ju lika dyr oavsett hur länge du är borta, så man kan i princip säga att du tjänar på att vara borta länge :-)

– Men jag känner ju inte dig, inte kan vi väl åka iväg tillsammans?

Så klart att vi kan! Hör av dig så lär vi känna varandra innan! Bor du i Stockholm som jag så ser vi till att träffas. Annars får vi väl hänga i sociala medier och lära känna varandra. Jag har ju tänkt jobba under vistelsen, så jag vill gärna ha hyfsat med lugn och ro i huset både på dagarna och nätterna (även om det förstås finns utrymme för trevliga samkväm om kvällarna). Om det här inte passar dig, till exempel om du är en festprisse som tänker hålla igång hela nätterna eller om du tänker ha småbarnen med dig så föreslår jag att vi i stället försöker hitta varsin bostad i närheten av varandra och umgås i lagom dos :-)

Så vad säger du, ska du med? Kommentera här eller hör av dig på jenny snabel-a iklartext punkt se.

Ibland tar livet oväntade krumsprång

Tänk om någon hade sagt till mig när jag gick i gymnasiet att ”om 16 år kommer du att skriva en företagarhandbok”. Jag skulle ha skrattat ihjäl mig åt den feta lögnen. Fast ordet fet fanns nog inte i den betydelsen då.

Jag läste ekonomi på gymnasiet och hatade det med all den kraft som finns i en finnig författaraspirerande tonårings själ. Min ekonomilärare var säkert en fena på ekonomi, men han måste ha skolkat från lärarutbildningens pedagogikdel. Det fanns inte på hans karta att förklara för elever som inte förstod eller att kanske till och med försöka få oss elever att dela hans passion för ekonomi.

Av alla ekonomilektioner som jag gäspade mig igenom under de tre gymnasieåren var de allra värsta de när vi förväntades delta i något som hette UF. Ung Företagsamhet, tror jag att det stod för. Som grupparbete skulle vi starta ett företag med allt vad det innebar med bokföring, marknadsföring och fan och hans moster.  Men det fanns en bakväg. De som verkligen inte i hela helvetet kunde tänka sig att leka företag fick sitta kvar i klassrummet och fylla i tråkiga svar på lika tråkiga frågor om något annat ekonomiskt som jag sedan länge har glömt. Jag kunde inte för mitt liv tänka mig att jag någonsin skulle få nytta av att veta hur man startade företag. Så jag valde fylleriövningarna och tillsammans med ett par lika finniga klasskamrater satt jag kvar i klassrummet och surade medan de mer företagsamma klasskamraterna sprang ut och startade företag så att det sjöng om det.

Åtta år senare startade jag min språkkonsultfirma Klartext. Ytterligare åtta år senare skrev jag företagarhandboken Den snälla företagaren. Ibland tar livet oväntade krumsprång.

Vilken fas jobbar du bäst i?

Annika Norlin blev intervjuad i Babel, som jag skrev om häromveckan. Daniel Sjölin sa att: ”Du började som journalist, och det gick väldigt bra. Då slutade du med det och började skriva låtar på engelska och då gick det väldigt bra. Så då slutade du med det och började skriva låtar på svenska och då gick det väldigt bra. Så då slutade du med det och började plugga psykologi. Vad skulle psykologen Annika Norlin sätta för diagnos på det här?”

En teori kring det här är att olika människor trivs i olika faser. Någon trivs i fasen där det går bra och vill gärna stanna kvar i den. Någon annan vill kanske hellre vara i den där jobba-sig-upp-fasen och när man väl har tagit sig upp ur den ser man till att byta inriktning så att man får jobba sig upp igen. Jag har på sistone konstaterat att jag i de flesta sammanhang – både privat och jobbmässigt – trivs och jobbar rätt bra när jag har lite motstånd.

Det är lite som det där med att jag periodvis jobbar som en tok och bara längtar efter semestern. Och så när jag väl har semester så drar hjärnan igång en massa nya projekt, för min hjärna vill liksom inte vara ledig. Den vill vara kreativ och hitta på en massa roliga saker hela tiden. Men jag vet att min hjärna behöver vara ledig, även om den inte inser sitt eget bästa alla gånger. Så nu tänkte jag ta paus från bloggen, jobbet, datorn och vardagen och ha semester i ett par veckor. Vi får väl se vad hjärnan kan tänkas hitta på då. Hoppas att du också unnar dig en skön paus över helgerna!

Vilket ljud stör dig mest?

Ljudforskaren Julian Treasure, som jag har nämnt i ett tidigare inlägg, säger att de tre ljud vi ogillar mest är:

  1. barnskrik
  2. någon som kräks
  3. naglar mot svarta tavlan (eller motsvarande gnissel).

Ni vet den där känslan när man är så försjunken i en bok att öronen liksom är helt avstängda? När man inte hör att någon försöker prata med en förrän hon har sagt ”hallå”  flera gånger? De här tre ljuden skulle jag nog höra även i det läget. Eller? Vilket ljud stör dig mest när du läser eller skriver? Vilka ljud kan du förtränga?

Är det finare att vara författare än att vara låtskrivare?

I säsongsavslutningen av Babel medverkade en av mina favoritartister Annika Norlin. Hon introducerades så här: ”Man behöver inte alltid skrika högst för att det ska kännas mest. När hjärtat brister i Annika Norlins sånger sker det med små bokstäver, men det gör inte mindre ont för det.” Presentationen är verkligen huvudet på spiken. Annika Norlins musik gör ont. Och jag älskar det.

Intervjun handlade framför allt om hennes låttexter. De sticker ut lite från hur poptexter brukar se ut – låtarna berättar ofta en hel historia. Programledaren Daniel Sjölin menade att hon inte är poplyriker utan popprosaist; hennes låtar är som noveller snarare än dikter. Enligt Annika Norlin anses det fult att hitta på karaktärer till låttexter, särskilt om man skriver historierna i jag-form som hon gör. Det finns tydligen en skillnad i synen på låttexter och böcker. Ingen skulle ju (väl?) ifrågasätta en romanförfattare för att hon hittar på karaktärerna i sin bok.

Diskussionen om fint och fult fortsatte sedan. Annika Norlin berättade att hon ofta får frågan om när hon egentligen ska skriva en bok. Hon trodde däremot inte att författare brukar få frågan när de egentligen ska skriva en låttext. Det verkar alltså finnas en hierarki där författare befinner sig högre upp än låtskrivare.

Själv blir jag alltid lite trött på den ständiga diskussionen mellan finkultur och fulkultur. Varför skulle böcker vara bättre än pop? Varför skulle teater vara bättre än film? Kan vi inte bara sluta döma och konstatera att det handlar mer om subjektiva åsikter än om allmängiltiga sanningar om vad som är bra eller dåligt?

Förberedelsetid som en del av arbetsmedoden

Du har säkert varit med om det: du har en kreativ uppgift framför dig, du läser in dig på materialet, gör research, börjar fundera lite på arbetsuppgiften eller vad du nu behöver göra som förberedelse. Sedan släpper du uppgiften och gör något annat i några timmar, kanske till och med veckor. Nästa gång du återvänder till arbetsuppgiften är det som om hjärnan redan har gjort jobbet medan du gjorde annat. I ett huj gör du klart uppgiften.

Det här händer mig hela tiden. Så då frågar jag mig: varför har jag inte fått in det här i mina rutiner? Varför har jag inte gjort det här till en del av min arbetsmetod? I stället blir jag förvånad varje gång min hjärna uppför sig så här. Skärpning, Jenny! Från och med nu gör jag det här till min arbetsmetod! Om jag ska utföra en kreativ arbetsuppgift, till exempel skriva en text, så kommer det på min att göra-lista inte bara att stå ”skriv texten x”, utan arbetsuppgiften kommer att få två punkter på listan, där den första punkten är ”läs på/gör reserach/förbered skrivandet av texten x” och den andra punkten, som kommer tidigast nästa dag i schemat är ”skriv texten x”. Så där ja! Tänk, vad mycket effektivare jag kommer att arbeta från och med nu. Och det är inte dumt om man, som jag, säljer sin tid för pengar.

Fungerar din hjärna också så här? Och har du i så fall inarbetat det som en del av din arbetsmetod, eller blir du som jag (blev innan jag skrev det här inlägget) lika förvånad varje gång?

Hur kan jag surfa på lyckovågen?

Det är inne med lycka, som jag skrev om häromveckan. SvD hade i går en (lång) understreckare om några nya böcker om lycka. Den börjar med orden ”det är inne att skriva om lycka”. Själv hoppas jag att inte bara lycka utan även snällhet är inne, så att jag kan surfa på den vågen med Den snälla företagaren. Kanske har ni, mina kära bloggläsare, tips på hur jag kan sprida lycko- och snällhetsvågen vidare och samtidigt marknadsföra boken? Kommentera gärna!

Skrivandet sitter både i hjärnan och i kroppen

I senaste Babel pratar programledaren Daniel Sjölin med författaren Siri Hustvedt. Sjölin berättar om när han var i kreativt flöde medan han skrev en roman och att han blev frustrerad över att fingrarna inte kunde  skriva lika fort som hjärnan skapade. Så han köpte ett dikteringsprogram så att han i stället skulle kunna prata in sin roman. Men se det fungerade inte alls; Sjölin kunde inte få ur sig ett enda ord. ”Det verkade som om min förmåga att skriva satt i händerna”, säger han.

Siri Hustvedt berättar att det här kallas proprioceptiv kunskap och är en slags motorisk-sensorisk kunskap. Med andra ord: skrivandet sitter inte bara i hjärnan utan också i kroppen. Om man har lärt sig att skriva via tangenterna så skulle det alltså innebära att man inte kan hitta sin skrivförmåga på något annat sätt. Visst är det spännande!

Jag känner igen mig i det. Men jag  vill lägga till att man också kan lära kroppen nya sätt att skapa. För det är så, förstår ni barn, att när tant var liten så hade inte alla människor dator hemma, utan då skrev man på papper med  penna ;-) Så mina tidiga alster – dikter, noveller och annat som jag skrev i tonåren – skrev jag alltså på det sättet. Även om jag inte hade ord för det så var jag medveten om att mitt skapande till stor del satt i kroppen. Jag upplevde det som att inspirationen på något sätt fanns i handskriften, och tanken på att skriva en dikt på skrivmaskin eller dator var mig helt främmande.

Sedan gick det ett antal år när jag inte skrev något på allvar, och när jag kom ut på andra sidan och började skriva romaner så hade datorn redan blivit mitt arbetsredskap, så då var det självklart att använda den. Lite synd, kan jag tycka nu, att jag liksom missade övergången mellan arbetsredskapen. Vad hade det gjort med mitt skrivande att gå över från papper och penna till dator? Men jag menar alltså att om jag var tvungen att – eller bara tillräckligt motiverad att – skriva på något annat sätt än med tangentbordet så skulle jag lära mig det. Förmodligen skulle jag ha en usel skrivperiod i övergången mellan arbetsredskapen, men när jag väl behärskade det nya redskapet så skulle kroppen skaffa sig ny proprioceptiv kunskap och jag skulle lära mig att skriva lika bra på det sättet. Eller vad tror du? Har du några erfarenheter om att byta skrivverktyg eller skaparverktyg, till exempel från penna till dator? Vad gjorde det med ditt skapande?

Deckarnovelltävling

Men alltså hu vad jag bloggar glest just nu; det är lite mycket jobb och sådant för närvarande. Jag såg i alla fall att bokförlaget Semic ordnar en deckarnovelltävling (länk borttagen pga gammal), och oj, vad sugen jag blev på att skriva ett bidrag. Det var på tok för länge sedan jag skrev något skönlitterärt  – de där fackböckerna har en förmåga att komma emellan :-) Dessutom kan man vinna 50 000 kronor och det skulle inte göra ont någonstans.

Pin It on Pinterest