Kategori: skrivande, skrivprocessen och kreativitet

Skriv en roman på en månad

Vart jag än vänder mig just nu pratas det om NaNoWriMo. Det står för National Novel Writing Month och infaller i november varje år. I korthet går det ut på att skriva en roman på 50 000 ord på en månad. Det kallas för en tävling men det finns inga priser eller krav på kvalitet eller så, utan poängen är att om du skriver en roman på 50 000 ord så vinner du … att ha skrivit en roman på 50 000 ord. Eller i alla fall ett råmanus som du sedan kan jobba vidare med.

Idén är förstås utmärkt för dig som behöver en kom-igång-spark i baken eller vill satsa extra på skrivandet under en månad. Dessutom verkar det vara en rolig grej – jag ser i de sociala medier där jag hänger att de som är med diskuterar tävlingen med varandra.

Är du med i år? Jag är det inte. Att skriva så där snabbt passar inte mig. Jag har visserligen aldrig varit med i NaNoWriMo, men romanen A skrev jag på tre månader, vilket ju också är kort tid. Då hade jag gjort ett detaljerat synopsis innan, och efteråt redigerade jag manuset i olika omgångar under flera år, och eftersom den fortfarande inte är publicerad blir det säkert ytterligare lite redigering på den så småningom. Men jag trivs bättre i synopsis- och skrivstadierna än i redigeringsstadiet av en roman, så jag drar hellre ut på skrivfasen och kommer ut ur den med ett manus som är något mer bearbetat – även om det fortfarande krävs en hel del arbete efteråt.

Hur gör du? Skriver fort och redigerar länge eller tvärtom – eller har du något helt annat arbetssätt? Har du varit med i NaNoWriMo någon gång, eller är du sugen på att vara det? Det är inte försent att hänga på i år; det har bara gått tre dagar av november.

Ljud påverkar oss på flera sätt

Medan jag skriver det här är det någon granne som borrar i huset där jag bor. Jag blir otroligt störd. Visst är det fascinerande hur vi påverkas av ljud? I fredagens Skavlan medverkade ljudexperten Julian Treasure. Han berättade att ljud påverkar oss på fyra sätt:

  • fysiologiskt – ljud kan verka lugnande eller skicka ut stresshormoner som får oss att fly från farligheter
  • psykologiskt – som när man blir glad eller ledsen av att lyssna på en viss låt
  • kogintivt – om två personer pratar samtidigt kan vi inte förstå allt eftersom vi max kan förstå 1,6 personer åt gången.

Apropå den tredje punkten berättade Julian Treasure att i pratiga kontorslandskap är man en tredjedel så produktiv som i tystnad. En tredjedel! Undrar hur många arbetsgivare vars medarbetare sitter i kontorslandskap som är medvetna om det. Det är knappast någon bra idé att spara pengar genom att inte ge de anställda egna rum.

Men det där var bara tre punkter, säger vän av ordning nu, det skulle ju vara fyra. Ja, tevetittarna fick faktiskt aldrig reda på det fjärde sättet, men jag hittade ett klipp där Julian Treasure fick tala till punkt i form av en femminutersföreläsning (länk borttagen pga trasig) där han talar om just det här. Där fick jag reda på att den fjärde punkten är den beteendemässiga. Ett exempel på det är att vi gärna undviker alltför högljudda miljöer.

Själv har jag aldrig förstått de människor som kan lyssna på ett pratprogram på radio samtidigt som de utför ett intellektuellt krävande arbete, som att läsa eller skriva en text.  För mig är det helt omöjligt. Och jag tycker mig få en delförklaring hos Julian Treasure: Att läsa eller skriva borde vara kognitivt mer krävande att lyssna på en person som pratar. Eller? Låt oss anta att läsandet eller skrivandet upptar 50 procent mer av hjärnutrymmet. Det innebär i så fall att jag redan använder lika mycket hjärnkapacitet som när jag lyssnar på 1,5 person. Jag har alltså bara kvar utrymme för att lyssna på 0,1 personer – inte särskilt mycket alltså, och följdaktligen förstår jag inte vad jag lyssnar på.

Det där var förstås bara en teori. Har du en annan teori? Eller har du till och med expertkunskaper om det här? Kommentera gärna!

Kom igång-knep för att börja på en roman

Ian McEwan berättar i senaste Babel om det knep han använder för att komma på vad nästa roman ska handla om. Han skriver helt enkelt ett stycke som är en del av en roman, utan att känna sig tvingad att faktiskt skriva romanen. Det behöver inte vara första stycket eller så, utan bara ett stycke vilket som helst.

Och sedan skriver han ett annat stycke, ur en annan roman som han inte heller behöver skriva. Förr eller senare dyker det upp ett stycke som han blir nyfiken på, och då skriver han några stycken till. Och så en dag märker han att han har börjat skriva på nästa roman. Visst låter det enkelt och genialiskt!

Jag tror på det där med att lura sig själv, så att man liksom glider över tröskeln utan att man själv märker det. Det påminner om ett kom igång-knep som jag ger i min bok Tydliga texter:

”Ett annat knep för att lura sig själv att komma igång är att öppna ett separat fönster i datorn, ett ’kladdfönster’. Där skriver du ner dina idéer huller om buller. Om du vill kan du utveckla en idé till ett stycke text. När du får ihop ett stycke som blir bra kan du välja att klippa ut det och klistra in det i det dokument som du egentligen skrier. Och vips har du fått ihop en första version av en text.”

Hur länge vill du jobba?

Jag läser i DN att fler och fler väljer att fortsätta jobba efter 65 (länk borttagen pga trasig). Det låter bra, tycker jag. Bra att vi fortfarande är så pigga att vi orkar jobba. De som jag känner som är i 65-årsåldern ligger inte på latsidan, oavsett om de jobbar eller inte. Och så är det förstås bra för Sveriges ekonomi att vi jobbar längre. Själv har jag 30 år kvar till 65, och det blir garanterat jobb åtminstone ett par år till efter det, för jag tror att pensionsåldern i Sverige kommer att vara högre då.

Men sedan då? Kommer jag att fortsätta jobba även när jag inte behöver? Det beror förstås lite på vad jag gör då. Jag lär ju inte sluta skriva bara för att jag uppnår en viss ålder.  Snarare är det då om inte förr som jag har ordentligt med tid för att skriva – när jag inte längre behöver jobba ihop till hyran. Det vill säga om har lyckats tjäna ihop till någon pension till dess, vi får väl se. Men firmans uppdrag då, skulle jag sluta med dem? Nej, jag gissar att jag snarare kommer att välja kräset bland dem. De roliga uppdragen vill jag så klart fortsätta med. Men de tråkiga lämnar jag över till någon annan.

Alltså: jag skriver mest och tar något uppdrag då och då. Och så vill jag vara mer ledig än nu. Åtminstone tre dagars helg varje vecka. Vid det laget kommer jag ju också att få in pengar regelbundet från alla böcker som jag har skrivit (förstå hur många böcker jag hinner skriva på 30 år!) Tillsammans med de roliga uppdragen och (den förmodligen usla) pensionen så borde jag väl få ihop det jag behöver. Visst låter det som en härligt bortskämd tillvaro?

Hur länge vill du jobba?

Tänk att ha alla svaren

När jag tittade på förra veckans Babel (den 16 september alltså, ja, jag vet, jag ligger efter med bloggandet) fick jag en ny idol: Lars Gustafsson. Han har skrivit 80 böcker, som fyllde en hel skottkärra i Babelstudion, och jag måste tyvärr erkänna att jag inte har läst en enda. Än.

Under programmets gång visade det sig att Lars Gustafsson hade svaret på precis allt. Därför tog Daniel Sjölin fram en liten blå låda som innehöll kort med De Stora Frågorna på. Han plockade ett antal kort och fick klokskaper till svar. Så här lät det:

– Finns det liv i yttre rymden?
– Absolut. Om en sak är fysikaliskt möjlig, till exempel gungstolar, så har den redan förverkligats.

– Vad är meningen med livet?
– Livet har ingen mening, du måste själv skapa den.

– Vad händer efter döden?
– Absolut ingenting.

– Vad är kärlek?
– Igenkännande.

Svaren kom blixtsnabbt och tvärsäkert. Visst verkar det skönt att vara den som sitter inne med alla svaren?

Tidigare i programmet fick Lars Gustafsson frågan varför han skriver. Han svarade: ”Jag skriver för att livet blir så förfärligt tråkigt om man inte skriver.” Jag tror att jag ska brodera en tavla med det underbara svaret och sätta upp i min skrivarlya. Eller nä visst nä, jag kan inte brodera – det där med handarbete har aldrig varit min grej. Och inte har jag någon skrivarlya heller. Men ni fattar.

Vad svarar du på frågan om varför du skriver?

Om att börja

I dagens SvD finns en rätt lång men mycket läsvärd artikel om den första meningen i böcker. Exemplen kommer främst från gamla klassiker som ”Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen.” (Strindbergs Hemsöborna).

Enligt artikelförfattaren Hans-Roland Johnsson har den inledande meningen oftast något av följande syften:

  • bekräfta bokens genretillhörighet eller placera den i tid och rum
  • ge en nyckel som gör att man förstår vad boken handlar om (”Alla barnen, utom en, växte upp” – Peter Pan)
  • leda in läsaren i handlingen så fort som möjligt
  • vara någon slags metatext om själva historien  (”Var skall jag börja min berättelse?” – Sappho’s leap av Erica Jong)
  • introducera huvudpersonen
  • överrumpla läsaren med något drastiskt eller oväntat.

Bredvid själva artikeln finns en sidoartikel (eller vad det nu kan heta på journalistiska) som heter Tio slagkraftiga första meningar. (Jag hittar den inte på nätet, om du hittar den så kommentera gärna med länken så kan jag lägga in den här.) Jag roar mig med att klura på hur många av dem jag hade spikat. ”Mamma dog idag” ur Albert Camus Främlingen hoppas jag verkligen att jag hade tagit; jag har läst den minst tio gånger. Dock mest på franska, så jag kanske hade blivit förvillad av språket. ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord” ur Bibeln var ju inte så svår. Frågan är om jag hade kommit på att historien om Gregor Samsa som blir förvandlad till en skalbagge heter Förvandlingen och är skriven av Franz Kafka. Jo, jag tror det. Men det är mer tveksamt om jag hade tänkt på att ”Länge hade jag för vana att gå tidigt till sängs” kommer ur Marcel Pruosts På spaning efter den tid som flytt. Kanske, kanske, kanske hade jag gissat rätt på Iliaden också, men näe, förmodligen inte. Övriga fem hade jag definitivt inte tagit (Kung Ubu av Alfred Jarry (aldrig ens hört talas om), Tolstojs Anna Karenina , Stolthet och fördom av Jane Austen, Loilta av Vladimir Nabokov och Moby Dick av Herman Melville.)

Men det här vore ju en kul tävling! Att ta fram första meningen ur kända böcker och så får man gissa vilken bok det är. Jag skulle nog välja moderna romaner snarare än klassiker. Jag får ordna en sådan tävling vid tillfälle. Kanske där framme i framtiden, när jag kan lotta ut ett ex av den då utgivna romanen A i pris.

Förresten kan jag avslöja att första meningen i den lyder ”Helvete!” Nu blev ni allt nyfikna :-) Om jag ska analysera syftet i denna början enligt SvD-artikeln så handlar den om att leda läsaren in i handlingen och överrumpla med något drastiskt eller oväntat.

Någon som också är inne på det här med börjor är AC Collin, som har skrivit boken 365 börjor – hejdå skrivkramp! – en bok för dig som vill få skrivinspiration.

Har du läst någon bok där du har lagt början på minnet? Eller berätta hur din egen roman börjar!

Skriv dig frisk!

Veckans avsnitt av alltid lika eminenta Babel tar bland annat upp terapeutiskt skrivande: Kan man skriva sig frisk? Forskningen visar att man kan det. Det här är några positiva effekter man har sett av att människor får skriva ner sin situation:

  • bättre studieresultat
  • lättare att få arbete
  • minskad sjukfrånvaro
  • bättre levervärden och lungkapacitet
  • förälskelser varar längre.

Dessutom får man samma terapeutiska effekt om man hittar på historier som när man skriver om sin egen situation. Goda nyheter för alla författare alltså.

Den mest läkande texten ska tydligen vara den som är strukturerad och sammanhängande. Det låter utmärkt tycker jag, som är en mycket strukturerad författare som kan jobba i månader med ett synopsis innan jag väl börjar skriva. Och dessutom föredrar jag att skriva romaner framför kortare berättelser. Fast hmm … hur ska jag tolka det här egentligen? Som att jag skriver strukturerat för att jag har ett stort terapibehov? Eller som att jag är helad, lycklig och läkt eftersom jag ägnar mig åt strukturerat skrivande? Kanske är det en kombination; det behöver ju inte finnas någon motsättning.

Marianne Sällström, författare och lärare i terapeutiskt skrivande, menar i programmet att det terapeutiska skrivandet fungerar på två sätt. För det första ger själva skrivandet en läkande effekt. För det andra kan den som skriver upptäcka sådant som hon eller han inte var medveten om innan.

Är du också nyfiken på att skriva dig frisk? På Falkens författarskola (där jag själv håller distanskursen Nå ut med ditt budskap)  kan du gå distanskursen Skriva för läkedom. Kursen hålls av min kursledarkollega Maud Deckmar, som har gett ut tre böcker om livet med en son med autism och utvecklingsstörning.

Jag skickar bloggutmärkelsen vidare

Jag har blivit uppmärksammad på författarbloggen Bokplantan. Tusen tack för det! :-)

Det verkar som om det engelska ordet award är det allmänt förekommande begreppet för den här företeelsen. Jag förstår inte varför man inte använder ett svenskt ord när man skriver om det på svenska. Bloggpris? Bloggutmärkelse? Ja det senare får det bli.

Så här ser reglerna ut för bloggutmärkelsen:
Du som vinner utmärkelsen ska kopiera in bilden i din blogg, för att visa att du har fått den. Tacka och länka tillbaka till den du fick utmärkelsen av. Skriv sju intressanta saker om dig själv och ge sedan utmärkelsen till sju andra bloggare.  (Skriv till dem att de har fått utmärkelsen).

Okej, sju saker om mig själv. Fast alla kanske inte är så himla intressanta :-)

  1. Jag avskyr kyla och mörker och när jag blir stor ska jag bo i ett varmt land åtminstone delar av vintrarna.
  2. Jag planerar att försörja mig som författare från och med år 2021.
  3. Min favoritbok är Munken som sålde sin Ferrari av Robin Sharma.
  4. Några av mina favoritförfattare är Karin Alvtegen, Arne Dahl, Kerstin Ekman och PC Jersild.
  5. Om jag hade obegränsat med tid skulle jag fika och se på teve mer.
  6. Jag skulle vilja kunna prata danska.
  7. Jag är bra på att läsa texter upp och ner.

Hur 17 ska jag välja sju av alla bra bloggar jag läser? Här kommer i alla fall sju utmärkta bloggar som jag vill ge utmärkelsen till. De tre första är författarbloggar, sedan kommer en språkblogg och så tre helt andra bloggar:

Föredrar du realism eller eskapism?

Programledaren Daniel Sjölin inledde säsongens första Babel med orden ”Böcker är bäst på teve”. Och som vanligt var böckerna verkligen bra i Babel. Jag gillade särskilt att Daniel Sjölin försökte skriva in sig själv i någon av Louise Boije af Gennäs kommande böcker. Och att hon verkade köpa förslaget :-)

För jo, Louise Boije af Gennäs är tillbaka med en ny bok (efter runt tio års tystnad). Den nya heter ”Högre än alla himlar” och är den första boken i en trilogi. Är du lika nyfiken som jag?

Dessutom var det ett inslag med två av mina favoritserietecknare, Jan och Maria Berglin, de som ritar ”stornästa figurer i klänningar”, vars vardag man kan följa i Svenska Dagbladet.  Och just vardag verkar det vara väldigt gott om hemma hos Berglins. De beskrev det själva som att vardagslivet är en outtömlig källa till inspiration:

  • Man måste laga mat varenda dag.
  • Disken tar aldrig slut.
  • Tvätten är aldrig upphängd, den är alltid kvarglömt i tvättmaskinen.
  • Släpvagnen är alltid full med saker som ska till återvinningen.
  • Människan blir aldrig fri.

Jag tycker att det är beundrandvärt att ha den här inställningen till vardagen och ändå omvandla den till inspiration.

Man kan ana två huduvspår här: Antingen tar man tjuren vid hornen och skriver/läser realistiska böcker. Eller också söker man sig så långt bort från det som möjligt och ägnar sig åt eskapistiska böcker (eller för den delen film eller musik eller vilken konstform man nu gillar). Själv läser jag båda sorterna, men när jag skriver hamnar jag i det realistiska facket. Vad föredrar du? Realism eller eskapism?

Är det de oärliga som tror att andra är oärliga?

”Min personliga erfarenhet är att människor som tror att alla andra människor är oärliga, oftast är de som är oärligast själva. (Du kommer ändå att blåsa mig, så det är lika bra att jag blåser dig-logiken.)” Citatet kommer från Lena Sundström och är hämtat ur hennes bok Världens lyckligaste folk, som handlar om främlingsfientlighet i Danmark.

Jag har tänkt på att det verkar finnas två sorters människor: de som tror att människor i deras omgivning är goda och vill dem väl och de som tror motsatsen. Själv är jag tillräckligt naiv för att tillhöra den första gruppen. Jag utgår alltid från att folk är snälla och vill mitt bästa. Om jag ska göra affärer, privata eller i jobbet, så tar jag för givet att den jag förhandlar med inte kommer att lura mig. Varför skulle de göra det?

Betyder det att jag även är snäll, god och ärlig mot folk? Jag har inte tänkt på sambandet, men jag uppfattar mig i alla fall inte som en person som medvetet lurar och bedrar.

En person som lurar och bedrar är däremot Tom Cole, en av huvudpersonerna i min psykologiska thriller romanen A. Eftersom jag tycker att sanning och lögn är ett spännande ämne så är det temat för boken. Tom är inte alltid medveten om att han ljuger, men ljuger det gör han. I boken berättar jag om vad lögnerna gör med Tom och hans familj. Boken finns än så länge bara i min byrålåda. Men det vore elakt av mig att undanhålla er den alltför länge till; det börjar bli dags att titta på hur det skulle gå till att ge ut den på egen hand, eftersom inget förlag hittills har insett vilken bra affär det vore att ge ut den.

Vad tror du om Lena Sundströms teori? Genom sig själv känner man andra säger vi ju. Stämmer det in på vårt förhållande till ärlighet?

Pin It on Pinterest