Etikettarkiv: tsunamiromanen

Har jag pratat om omslaget?

Jag kommer inte ihåg om jag berättade att jag fick ett utkast till omslag till Tsunamin före jul? Själv tycker jag att det är fint, men nu är ju jag tyvärr formdyslektiker så det betyder ingenting. Därför har jag bett några kloka människor i min bekantskapskrets om en second opinion. Jag mejlade omslaget till dem idag. Flera av dem har redan svarat, och de verkar också tycka om det. Hurra! Eventuellt kommer några detaljer att ändras, så jag motstår lusten att lägga ut utkastet här, så får ni i stället se det slutgiltiga omslaget så småningom. Snart hoppas jag!

Det känns bra att vara igång igen efter semestern, även om jag är sedvanligt trögstartad. Undrar hur många fler böcker jag hade kunnat skriva och producera om jag inte var tvungen att ägna så mycket tid åt att veva igång maskineriet efter semestrar och annat. Nåja, det betyder väl att jag är bra på att ha semester. *tänker positivt*

Redigering och rädslor

I fredags blev jag klar med redigeringen av tsunamiromanen. Så skönt att äntligen vara klar! Jag började några dagar in på 2015 och blev klar den 11 december. Tydligen är det standard för mig att det tar ett år att redigera en roman; det var likadant med Akrobaten.

Jag tänker ofta på hur bra det skulle vara om jag kunde jobba lite mer i sjok med bokskrivandet. Att jag skulle vilja avsätta några månader i sträck till att skriva en bok. Och så göra annat ett tag. Och så avsätta en period när jag bara ägnar mig åt redigering – kanske skulle jag kunna redigera en roman på en månad i stället för ett år? Men för mig fungerar det inte så jobbmässigt. Jag tycker aldrig att jag kan tacka nej till alla andra jobb i flera månader för att jobba med en bok. För det är trots allt inte mina böcker som betalar min hyra.

Men jag tror att det är något annat också som gör att jag aldrig har lyckats avsätta någon längre period att jobba på heltid med en bok. En rädsla, gissar jag. Är jag rädd för vad som skulle hända om jag var författare på heltid en period? Kanske skulle jag upptäcka att det inte alls är det jag vill göra? Eller tvärtom, kanske skulle jag bli olycklig vid tanken på att någonsin behöva göra något annat? Här finns det saker att upptäcka, märker jag nu. Intressant! :-)

Jag har börjat med bokproduktionen

Hur går det med tsunamiromanen egentligen? Jo tack, bra.

Jag har fått tillbaka manuset från redaktören igen med en ny omgång kommentarer. Den här gången var det bara småsaker att fixa. Så skönt! Så det har jag gjort. Nu ska jag bara läsa igenom hela manuset en gång till från början till slut och sedan är jag klar med redigeringen. Jag har en viss förhoppning om att hinna med det på fredag. Hurra!! Det tog ett år den här gången också. Jag är tydligen en sådan som måste redigera en bok i ett helt år, åtminstone om jag ska jobba med en massa annat parallellt och i princip bara redigera på fredagar.

Jag drömmer ofta om att jobba med böckerna mer i sjok, till exempel enbart redigera eller skriva i en månad. Eller i en vecka för den delen; det skulle säkert ge bra resultat det också. Men jag är inte där. Jag behöver dra in pengar på annat också. Och så är det så mycket annat jag vill göra. Jag lyckas helt enkelt inte släppa allt annat och bara jobba med en bok under en period. Men jag har ständigt i bakhuvudet att jag skulle vilja göra så. Kanske kommer jag dit en gång.

Och så har jag äntligen börjat med bokproduktionen. Formgivaren som gjorde omslag och satte inlagan till Akrobaten, Arne Öström, har tackat ja till att göra det för tsunamiromanen också. Jag är så nöjd med hur Akrobaten blev, så det känns riktigt roligt att få jobba med samma formgivare igen.

Vad heter boken då? Tsunamin är den titel jag har sagt till formgivaren. Om jag inte får kalla fötter om det beslutet de närmaste dagarna så är det vad den kommer att heta. Planen är fortfarande att få ut boken under våren.

Peppad av en fin recension

Å vilken fin recension av Akrobaten hos Lingonhjärta!

Det här är faktiskt den typ av recension som gör mig allra gladast: när det framgår att boken har framkallat ordentligt med känslor hos läsaren. Det är ju det man vill som författare: få läsarna att känna något. Precis som jag själv som läsare vill känna något när jag läser böcker. Jag måste bara få skryt-dela med mig av några citat ur recensionen:

 I den här boken blir jag helt vansinnigt upprörd över beteendet hos vissa karaktärer. Ibland känner jag det som att jag ville slänga boken i golvet för att de var så otroligt irriterande. Fast ändå fortsatte jag att vända blad. Och fort gick det att läsa. Och jag läste och jag läste och jag läste och jag kunde inte sluta läsa.

Leila, Toms fru är vansinnigt naiv och det är henne som min frustration mestadels riktar sig in på. Jag skulle helst av allt bara vilja ge henne en örfil så hon vaknar upp till verkligheten.

Boken är också väldigt lättläst och språket är enkelt något som jag uppfattar kan vara svårt att få till bra men Forsberg lyckas alldeles utmärkt med detta. Jag gillar också att jag blir väldigt upprörd och irriterad av karaktärerna för när känslor skapas som är så starka över karaktärer så vet man att författaren har gjort ett bra jobb av att bygga upp dem. Jag gillar också att de på sina sätt är enkla för ofta i böcker är det lätt att kräva komplicerade karaktärer men ibland är livet mycket enklare än så.

Den här recensionen gav mig en riktig kick, och det kan verkligen behövas. Innan dagen är slut ska jag nämligen skicka tsunamimanuset till redaktören. Och jag är INTE klar än. Det blir en lång dag.

Deadline om två veckor

Jag har en deadline för redigeringen. Senast den 13 november ska jag skicka texten till redaktören. När jag sedan får tillbaka manuset tror och hoppas jag att det bara blir småsaker att ändra.

Något som är intressant är att jag fortfarande inte är immun mot eländet i texten. Människor som råkar ut för en tsunami är ju ett tungt ämne, och eftersom boken bygger på verkligheten skarvad med hjälp av min fantasi befinner jag mig hela tiden i scener som har hänt eller som skulle kunna ha hänt. Och varje gång jag läser de tyngsta scenerna så dras jag ner i det igen. Den här boken är den mentalt jobbigaste jag har skrivit, och nu ser jag fram emot att få lämna arbetet med texten bakom mig.

Jag har kommit över krönet

Å, vilken bra redigeringsdag jag har haft idag! Jag har varit så trött på att redigera den här texten, men nu har jag kommit över krönet och ser bara nerförsbacken ner. Jag kom av mig rejält med redigeringen under semestern. Nästa gång ska jag se om det går att göra en tidsplan där sommaren passar in som en naturlig paus i stället för att hamna mitt i en redigeringsperiod. Jag borde helt enkelt ha gått igenom manuset med redaktören efter semestern i stället för någon månad före semestern och sedan avbryta arbetet.

Några (fre)dagars redigering till och sedan ska jag skicka manuset till redaktören igen. Min förhoppning är att hon bara ska hitta småsaker den här gången, som jag fixar till på några dagar. Och sedan är det “bara” själva bokproduktionen kvar. Min ambition är att få ut boken under våren.

Eller så berodde dagens redigeringsflyt bara på att Lars Winnerbäck har släppt en ny singel. Jag har haft den på repeat hela dagen. Jag som normalt inte alls kan jobba och lyssna på musik samtidigt. Det finns tydligen undantag till allt :-)

Lyssnar du på musik när du skriver – eller jobbar med annat?

Jag inför en ny torsdagsvana

Jag har en känsla av att hela världen är på bokmässan, så risken för att ingen läser detta inlägg är överhängande. Själv sitter jag och redigerar manus. Den här veckan hade jag avsatt extra tid för det. Min plan var att få ihop några timmar under torsdagseftermiddagen/kvällen, det vanliga redigeringspasset i dag fredag och så ett par timmar i morgon lördag. Detta för att få till en kontinuitet och komma in i arbetet ordentligt i stället för att ha en lång startsträcka på fredagen.

Med torsdagspasset gick det så där. Jag fipplade med annat och började inte förrän på kvällen. Och då var jag trött. Både generellt och på att redigera mitt manus. Det blev inte mycket gjort. När jag vaknade i morse kände jag mig usel för att jag inte hade använt min författartid på bästa sätt.

Men så började jag dagens redigering, och då hade jag plötsligt nytta av det där redigeringspasset igår när det kändes som att jag inte fick något gjort. Jag hade en kortare startsträcka än jag normalt har på fredagar, och jag har haft en bra redigeringsdag hittills. Det här påminner mig återigen om att jag behöver bättre kontinuitet. Min omedelbara åtgärd blir att planera för redigering varje torsdagskväll de närmaste veckorna. Det behöver inte handla om någon lång stund. Har jag inte tid kan jag tänka mig att bara titta på redigerings-att-göra-listan och kasta en blick på den scen som jag ska börja jobba med på fredagen. Om jag kommer in i manuset och redigeringstänket på torsdagskvällen så kommer jag att kunna använda författarfredagen mer effektivt. Hoppas jag. Så nu sätter jag ett återkommande larm varje torsdag som säger “redigera manus”.

Och så fortsätter jag att göra just det. Ha en skön helg!

FFPJ3S8U5Y

En seg kom-igång-dag

Min första författarfredag efter semestern. Jag är ju skönt utvilad och borde fullkomligt sprudla av energi och kreativitet. Jag redigerar i ett hetsigt tempo och betar frenetiskt av punkt efter punkt på att göra-listan. Eller?

Nej, inte riktigt. Snarare den fullständiga motsatsen faktiskt. Tröskeln för att börja redigera tsunamimanuset igen var hög som Långe Jan, och det tog timmar av prokrastinering innan jag ens lyckades öppna dokumentet. Larvigt. Tycker jag nu efteråt alltså. Undrar om jag brukar ha så här svårt att komma igång efter en paus. Förra sommarsemestern hade jag precis fått klart Akrobaten, alltså producerat själva boken, och så fick den ligga och vänta på att jag släppte boken precis efter semestern. Så det fanns inget pågående manusarbete som behövde pausas och sedan återupptas.

En bra bit in på dagen började jag läsa delar av manuset – för att komma in i det och lura mig själv att jag jobbade. Och det fungerade rätt bra; jag kunde förstås inte låta bli att peta lite med orden, och så var jag igång. Men jag har inte fått särskilt mycket gjort idag. Tydligen behövde jag en kom-igång-dag. Nu har jag haft den. Nästa vecka blir det en bättre författarfredag.

Manusbearbetning i den bohuslänska skärgården

Jag sitter på ett tåg på väg mot västkusten för att träffa tsunamiromanens redaktör. Hon har alltså läst och brottats med manuset och nu ska hon dela med sig av vad hon har kommit fram till. Vi ska ägna ett par dagar åt att diskutera manuset, och det är med skräckblandad förtjusning jag ser fram emot det.

Det är alltid suveränt nyttigt att få återkoppling på ett manus. Både för att manuset blir bättre av det och för att jag själv utvecklas som författare. Samtidigt så kommer jag förstås att få en hel del kritik och det kommer att dyka upp saker som känns svåra och jobbiga att omarbeta. Men vatusan, jag har ju gjort det här förr. Det är bara att kavla upp ärmarna och sätta igång.

Manusarbetet de närmaste dagarna kommer att ske i redaktören Ingalills skrivarstuga i den bohuslänska skärgården. Jag hoppas att jag får tid att njuta av naturen också.

Författarfredag: reka för bokaktivitet och köpa elefant

Den här dagen har innehållit flera sådana där arbetsuppgifter som jag inte visste att en författare ägnar sig åt innan jag blev författare. Först var jag ute och rekade för en Akrobatenaktivitet som jag planerar att ordna här i Täby inom några veckor. Mer om det snart.

Och när jag ändå hade lämnat datorn så passade jag på att gå in i en leksaksaffär och köpa den här elefanten:

wpid-20150522_174720.jpg

Hon heter Ella och spelar en mycket liten roll i tsunamiromanen. En ungefär lika liten roll som Akrobatenfiguren gör i Akrobaten, faktiskt. Min plan just nu är att jag ska fota elefanten och låta formgivaren använda det fotot som utgångspunkt för att göra ett bokomslag. Det var så jag gjorde med Akrobaten. Där fick formgivaren ett foto på Akrobaten att utgå från för att göra den snygga omslagsbilden:

Layout 1

När jag tog det fotot visste jag att det skulle vara vinter, för det är vinter i större delen av boken. Tsunamiboken utspelar sig ju i Sydostasien och utmaningen är att få ett foto av den här leksakselefanten på Näsaängsbadet att se ut som om det är taget i Thailand. Det ska jag försöka mig på i sommar.