Månad: mars 2012

Jonas Hassen Khemiri skriver något om paranoia

Jonas Hassen Khemiri är gäst i senaste Babel. Jag gillade verkligen Ett öga rött och tycker att Khemiri är en mycket intressant författare.  De senaste åren har han främst skrivit teaterpjäser, och jag får erkänna att jag inte har koll på dem. Teater är inte riktigt min gren.

Jessica Gedin ställer frågan varför han har övergett den läsande publiken för teatern. Då avslöjar Khemiri att han har skrivit något bokliknande (Han är luddig på den här punkten men säger att det är något ganska kort, så jag gissar på en novell.) som antagligen kommer i höst. En historia om paranoia är det, säger Khemiri. Jag väntar med spänning!

Varför dyker omedvetna minnen upp när man skriver?

I  den här veckans Babel säger författaren Carl-Johan Vallgren att han inte har några minnen. Han menar att det är därför han blev författare. Hans minnen dyker nämligen upp igen när han skriver.

Det här känner jag igen. Inte att jag inte har några minnen, men att det dyker upp minnen när jag skriver. Minnen som jag inte ens var medveten om att jag hade men som plötsligt ploppar upp ur hjärnan när jag har händerna på tangentbordet och som passar alldeles utmärkt in i historien. Händer det dig också? Vad kan det bero på, tror du?

Carl-Johan Vallgrens nya bok är en eländesroman

Senaste Babel gästas av Carl-Johan Vallgren, som har en ny roman på gång: Havsmannen.

Jag var nyfiken på den – innan jag såg programmet. Jag vill minnas att jag älskade Den vidunderliga kärlekens historia, men att jag aldrig orkade ta mig igenom Kunzelmann & Kunzelmann. Men efter att ha sett intervjun är jag faktiskt helt avskräckt. Programledaren Jessika Gedin säger att först är boken hemsk och sedan blir allting bara värre. Hon pratar om en orgie i våld mot barn, och nej, jag har faktiskt inte alls lust att läsa den.

Carl-Johan Vallgren kallar den en misery-roman. Finns det något vedertaget begrepp på svenska? Eller kan vi säga eländesroman? Hur som helst känner jag inte alls för att läsa en sådan. Jag vill läsa något jag blir glad av. Några tips?

Prokrastinering som drivkraft – kan det fungera?

I senaste Babel pratar programledaren Jessika Gedin och författaren Bodil Malmsten om att använda prokrastinering som en kreativ drivkraft. Malmsten berättar att hon har ett stort romanprojekt på gång som hon skriver på hela tiden men aldrig kommer någonstans med. Men under tiden har hon skrivit flera av det som hon kallar loggböcker, alltså mer kåserande böcker. Böckerna verkar helt enkelt ha blivit skrivna som ett sätt att skjuta upp skrivandet på den ”riktiga” boken.

Jag är rätt bra på att prokrastinera, om jag får säga det själv, så jag erkänner att ett sådant arbetssätt lockar mig. Om jag behöver få något gjort som känns lite motigt så får jag helt enkelt ge mig själv en arbetsuppgift som känns ännu jobbigare. Och medan jag försöker undvika att göra det där superjobbiga så blir allt det där som bara var lite jobbigt gjort i ett huj! Kan det vara så enkelt? Någon som har provat?

Hur skiljer man mellan bokens jag och sitt privata jag?

En av mina idoler, Bodil Malmsten, aktuell med kommande boken Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag, gästar Babel den här veckan (länk borttagen pga trasig). Hon berättar att samtidigt som hennes böcker ofta är mer eller mindre självbiografiska är hon noga med att skilja mellan sitt privata jag och personen i böckerna. Hon är noga med att påpeka att varken på sin blogg eller i böckerna framträder hon med sitt verkliga jag. I romanerna är det tydligt att det inte är hon, att det handlar om en påhittad romanperson. I det som hon kallar sina loggböcker, där hon skriver mer kåserande, är det däremot inte lika tydligt. Men Malmsten är noga med att inte lämna ut sitt privata jag där heller, även om hon till och med kan använda sitt eget namn.

Bodil Malmsten berättar även att hon har ett nytt projekt på gång: att lära folk att skriva. Hon har börjat på en bok som ska heta något i stil med Så gör jag – Bodil Malmsten om att skriva. Det blir en självhjälpsbok som handlar om skrivprocessen. Gissa om jag kommer att kasta mig över den?

Skriver du om dig själv? Hur skiljer du mellan bokens (eller låtens eller vilken form du nu använder för att uttrycka dig) jag och ditt privata jag?

Vem ger mig det bästa erbjudandet för att blogga?

Hur kommer det sig att det inte är någon som betalar mig för att blogga? Jag är ju både kreativ och smart, och dessutom kan jag skriva. Har till och med skrivit böcker som alldeles riktiga förlag har gett ut.

Jag kan blogga om

  • hur du kan bli mer kreativ i din vardag (vilket jag skriver en del om här i bloggen)
  • hur du skriver en fackbok, säljer in den till ett förlag och marknadsför den (eftersom jag själv har två fackböcker ute och skriver på den tredje)
  • hur du skriver en roman med hjälp av ett detaljerat synopsis (Det lär jag även ut i distanskursen ”Skriv en roman på sex månader” på Falkens författarskola.)
  • hur du skriver tydliga och begripliga texter (vilket jag jobbar med i min vardag som språkkonsult och skriver om i Tydliga texter)
  • hur du kommunicerar effektivt i sociala medier
  • hur du startar eget eller driver ett soloföretag (det skriver jag om i Den snälla företagaren)
  • bokrecensioner och annat bokrelaterat (ja, sådant som också brukar dyka upp här på bloggen)
  • hur du lagar god, nyttig och energigivande mat med massor av grönsaker även om du har en stressig vardag
  • eller något annat – att anpassa texter för en viss målgrupp är mitt jobb om någon händelsevis har missat det.

Som ni förstår är jag värsta kapet som bloggare. Och ändå är det alltså ingen som betalar mig för att blogga!! Jag förstår att du blir förvånad nu. Men kanske är du kontakter på en sajt som behöver en bloggare som jag. Tipsa dem gärna om mig i så fall, och be dem höra av sig med ett riktigt bra erbjudande som slår alla de andra erbjudanden som jag nu kommer att få i och med det här inlägget. Eller tipsa mig om dem så kan jag höra av mig till dem. Om jag inte har fullt upp med att välja mellan alla de andra erbjudandena förstås :-)

Nya säsongen av Babel har börjat

I dag började äntligen nya säsongen av Babel. Spänningen var stor: skulle Jessika Gedin kunna axla programledarrollen? Jag gillade ju Daniel Sjölin skarpt och var beredd på att bli besviken.

Men jag tycker att Gedin klarade provet utmärkt! Hon ställde intressanta frågor och följdfrågor, särskilt i intervjun med Per Hagman, som hon kände sedan tidigare om jag förstod det hela korrekt.

Hon kan förstås ha fått frågorna av redaktionen i form av ett manus, men det är inte det intrycket jag får. Snarare verkar hon retas lite kärvänligt med Per Hagman när hon, apropå att han lever ett kringflackande liv, ställer frågan: ”Jag har bostadsrätt, barn och fruktcentrifug, skulle du vilja byta liv med mig?”. Likaså när hon efter att ha nämnt att det går en del rykten om Hagman ställer frågan ”Har du något favoritrykte om dig själv?”

Jessika Gedin får klart godkänt av mig i rollen som Babel-programledare, även om jag ändå saknade Daniel Sjölin lite.

Mår du dåligt av Facebook?

”En dryg miljon svenskar mår dåligt om de inte regelbundet är på Facebook.” Det skriver DN i en artikel om Facebook i dag.

Artikeln bygger på en studie gjord av Leif Denti och Isak Barbopoulos, som, om jag förstod artikeln rätt, båda är doktorander i psykologi vid Göteborgs universitet och Ida Nilsson, kommunikationsstrateg på reklambyrån Valentin&Byhr.

Enligt artikeln mår vi inte bara dåligt om vi inte får kolla Facebook. Vi mår också dåligt när vi läser vad våra bekanta gör på Facebook och hur lyckliga de verkar vara:

”Vi tror att det har att göra med att man jämför sig med andras profiler. Folk lägger gärna ut bilder på sig själva när de är glada, vilket skapar en illusion om lycka eftersom man inte ser personerna i det verkliga livet och när de inte är glada. Jämför man sig mer med andra mår man sämre och känner sig mindre lycklig, säger Denti och jämför det med modemagasinens omslagsbilder.”

Det här är inget nytt. Fenomenet kan räknas in i det som brukar kallas för additionsstress. Man har en vän som alltid hinner träna, en annan som alltid bjuder på nybakt bröd, en tredje som gör superkarriär, en fjärde som verkar ha all tid i världen för att umgås med sina barn. Och så tror man att man själv måste göra allt det här och tänker inte på att den där vännen som hinner baka inte har några barn, aldrig tränar och har städhjälp. Med några hundra Facebookvänner alltid inom räckhåll har vi numera hur många saker som helst att addera på stresslistan. Och så blir vi mer stressade.

Lösningen då? Som jag ser det handlar det om att vara säker på sina egna prioriteringar. Om jag medvetet har valt bort att städa så blir jag inte stressad av att läsa en statusrad om någons nyputsade fönster. Mina fönster är alltid smutsiga men jag hinner alltid träna. Det är så jag vill ha det. Och så tycker jag att det är skönt  att koppla ner helt ibland, på semestern till exempel. Hur vill du ha det? Och vad har du för strategier för att använda sociala medier och samtidigt må bra?

Pin It on Pinterest