Blogg | Ett fritt liv

Kan jag skriva en mans perspektiv?

Det händer att jag får frågan om jag som kvinna verkligen kan skriva något ur en manlig romanpersons perspektiv. Båda mina romaner är skrivna ur flera perspektiv, och huvudpersonerna är både män och kvinnor. Och innan någon ställde frågan till mig hade jag inte ens reflekterat över den.

Om jag inte skriver en självbiografi – och det gör jag verkligen inte; vem skulle vilja läsa den tråkiga boken, ha ha – måste jag alltid sätta mig in i en påhittad person som inte är jag, som inte reagerar exakt som jag reagerar, som inte tänker som jag. Och varför skulle just kön vara en vattendelare? Varför skulle det vara svårare att sätta mig in i en mans perspektiv än en kvinnas? I Tsunamin skriver jag om en familj som bor på på den Indonesiska ön Simeulue och som råkar ut för tsunamin. Att sätta mig in i deras perspektiv var svårt, riktigt svårt. De lever ett liv som är långt från min vardag. Jämfört med det var det plättlätt att däremot gå in i hjärnan på Jens, en svensk man som liksom jag bor i Stockholmsförorten Täby.

Generellt så undviker jag gärna att göra en gruppuppdelning som bygger på kön. Jag är lika en del kvinnor och en del män och en del transpersoner. Jag är olika en del kvinnor och en del män och en del transpersoner. Om jag skulle hävda att kvinnor är på ett visst sätt och män på ett annat så är risken stor att jag cementerar de könsroller som redan finns, och det vill jag inte. Jag vill hellre att var och en ska få vara en individ än representera en grupp.

På detaljnivå finns det förstås saker jag inte kan veta. Vid något tillfälle i Tsunamin skriver jag en mening om hur det känns i Jens pung när en person tar tag i hans byxor för att hjälpa honom undan det strömmande vattnet och upp på ett tak. Jag kan rimligtvis inte veta hur det känns. Men nu pratar vi verkligen detaljer – i så fall borde jag inte heller kunna skriva om en person som är lång heller eftersom jag själv inte är det. Om jag behöver veta hur det känns när en lång person gör något specifikt så får jag väl fråga en lång person. Om jag vill veta hur det känns i pungen när någon drar upp en i byxorna så får jag väl fråga en person med pung. Svårare än så behöver det inte vara :-)

Jag skriver inte om mannen Jens i första hand, utan om personen Jens. Så för mig är svaret självklart ja på frågan om jag kan skriva en berättelse ur en mans perspektiv.

Veva igång kreativiteten eller låta den vila?

Jag snubblade över ett gammalt blogginlägg där jag kort refererade en intervju med Eva Dahlgren när hon pratar om kreativitet. Inlägget skrev jag för sex år sedan – hjälp, vad tiden går! – när jag bara hade haft den här bloggen i någon månad. Inlägget påminde mig om varför jag startade bloggen: jag ville skriva om kreativitet. Om kreativa arbetsuppgifter. Om den kreativa processen.

Nu när jag läste inlägget slog det mig att jag inte skriver så mycket om kreativitet nu. Någon gång ibland förstås, men det är inte mitt huvudfokus. Jag funderade på om det betyder att jag inte har en så kreativ tillvaro längre (eller för tillfället, ja låt oss säga för tillfället!) och därför inte har anledning att fundera så mycket över det. Det är nog så. För mig känns det mer kreativt att skriva skönlitteratur än facklitteratur. Och det känns mer kreativt att skriva något från grunden än att redigera ett material som jag redan har skrivit. Jag inser att det här är en förenklad bild – det finns självklart massor av andra saker som är kreativa utom att skriva romaner; men för mig är det något med det mer fria skapandet som det innebär att skriva skönlitterärt. Och med de måtten betyder det att mitt författarjobb just nu befinner sig rätt långt ner på den kreativa skalan, i och med att jag redigerar ett fackboksmaterial som jag redan har skrivit. Min förhoppning är dock att jag inom några månader kommer att hamna i den motsatta änden av skalan genom att börja med ett helt vitt papper och en ny roman. Det längtar jag efter.

Men där är jag inte än. Då är frågan hur jag ska tänka nu om det här med kreativitet: ska jag börja fundera mer på kreativitet igen och på så sätt kanske värma upp den kreativa delen av hjärnan så att jag kan vara mer kreativ sedan när jag behöver? Då skulle jag skriva mer om kreativitet här, vilket jag ju tycker är superkul och ofta leder till de bästa blogginläggen. Eller ska jag acceptera att min kreativitet inte är på topp just nu och att jag därför inte skriver så mycket om det och räkna med att det blir mer av den varan om några månader när jag jobbar på ett mer kreativt sätt igen. Hur skulle du ha gjort?

Bilden är från i förrgår. Nu har snön regnat bort, vilket passar mig som inte gillar vintern.

Hej november

I dag känner jag mig på ett uppgivet humör. Det är sur november. Regn. Snö. Slask. Regn. Jag kan inte ens sätta mig in i hur hemskt det skulle kännas just nu om jag tänkte vara i Sverige hela vintern. Men jag drar till La Gomera en sväng som vanligt. Om en månad.

Jag känner mig också uppgiven över känslan att jag aldrig hinner med det jag ska göra. Allt tar längre tid än jag vill. Nu är det bara en månad kvar av hösten – jo, i min värld så består året av en hösttermin och en vårtermin, och nu är det bara en månad kvar av den förra – och jag hade tänkt att jag skulle ha hunnit så mycket längre med flera av mina pågående projekt vid det här laget. Men det är väl som det ska vara. Jag ska nog vara lite frustrerad över att allt tar för lång tid. Förr eller senare brukar jag i alla fall ro saker i hamn, och det är gott så.

En bra grej är i alla fall att jag inte alls är vinter-/hösttrött. Först för två år sedan förstod att jag behöver äta d-vitamintillskott på vintern. Och nu antar jag att det mesta av – eller rent av all – vinter- och hösttrötthet jag har upplevt i livet har berott på d-vitaminbrist. Jag minns att jag köpte ginseng i hälsokostaffären, det var nog redan på gymnasiet, för att jag blev galen på tröttheten. Tänk vad mycket trötthet jag hade sluppit om jag hade fattat redan då att jag behövde d-vitamin! Nåja, nu vet jag, och det är gott så.

Om du är vintertrött så skrev jag förra året det här inlägget med 5 tips för att överleva november.

Nu är det dock dags att spotta upp sig. Ikväll ska jag nämligen prata på Roslagsmålarnas galleri på Ensta krog i Täby tillsammans med några av mina kolleger från Täbyförfattarna. Vi ska berätta om Från ljugarbänken i Täby förstås, och även om våra egna böcker. Är du i krokarna av Täby så kom gärna förbi och lyssna – det är bara att droppa in. Välkommen!

Jag skriver en bok bakochfram

Jag jobbar med redigeringen av min kommande språkbok. Jag har fipplat med den hit och dit på fredagarna under hösten, men det har inte känts som om jag är igång ordentligt. Mest för att jag och förläggaren (ja, nu kallar jag hen för min förläggare trots att vi inte har skrivit kontrakt än) inte hade bestämt vilken som skulle vara bokens inriktning. Det kanske låter konstigt att jag kan ha material till en hel bok utan att veta vad som är själva grejen, men det beror på att jag liksom gjorde jobbet bakochfram. Jag skrev inte text till en bok utan diverse kortare texter som jag använde i andra sammanhang, och då behöver de förstås fogas ihop i en bra ordning och få en tydlig struktur. Vi provade flera olika idéer och det tog tid att bestämma vilken vi skulle satsa på.

Men nu har vi förhoppningsvis en inriktning att jobba med, och det känns som om det är först nu som jag börjar jobba med boken på riktigt. Eller så är det bara att jag som har varit för splittrad för att jag håller på med tusen andra projekt parallellt och inte har haft fokus på det här. Jag har i alla fall fått en första omgång återkoppling från förläggaren på en mer detaljerad nivå, och nu håller jag på att omarbeta texten utifrån det. Och det känns bra! Jag är peppad. Det är vad jag har jobbat med idag.

För övrigt undrar jag hur det blev så här:

Det var ju bara ett par veckor sedan det var så här:

Jag borde vara på La Gomera redan nu, helt enkelt.

Fyra övningar för att skriva dialog

I tidningen Skrivas september/oktober-nummer fanns en utmärkt artikel om att skriva dialog. Jag har tänkt sedan dess att jag ska blogga något om den. Så nu gör jag det :-) Och nu när jag läser artikeln igen så ser jag att den är skriven av Anders Fager, som jag verkligen gillade att lyssna på när jag var på konferensen Skriv2016 häromveckan.

I artikeln ger Anders Fager fyra övningar för att skriva dialog:

Inga känslor här

I övningen som Anders Fager kallar ”inga känslor här” ska man ”skildra en flirt” utan scenanvisningar och förklaringar av vad folk tänker och känner. Det är förbjudet att ”beskriva tonfall, ansiktsuttryck eller vart någon tittar”. Å, vad svårt! Det här är en övning jag verkligen behöver :-)

Strunta i vem

I den andra övningen ska man skildra ”ett sammanträde, ett möte i kommunen eller på Magikerkollegiet”, där det sitter ”halvdussinet människor” runt ett sammanträdesbord. ”Folk pratar lite i munnen på varandra. Det är lite irriterat, men en av de närvarande har en ny idé som alla motvilligt accepterar.” Övningen är att skriva ett par sidors intressant diskussion utan att någonsin nämna vem som säger vad. Spännande!

Fatta genom att lyssna

Den tredje övningen går ut på att skriva en diskussion mellan två eller tre specialister. De pratar om de typiska saker som man pratar om inom det här ämnet, men det ska också vara intressant för läsaren. Det gäller att akta sig för att låta specialisterna förklara vad de pratar om. De behöver inte det, eftersom alla närvarande vet det, och om de förklarar blir det inte trovärdigt. Samtidigt vet inte dina läsare vad ”vi provar en tiogrammare i låda åtta” betyder. Vilken utmaning!

Prata om en sak men berätta om en annan

Här gäller det att väva ihop pratet om det som för handlingen framåt med allmänt vardagsprat. Anders Fager menar att det här passar extra bra i deckare, och han ger exemplet att obducenten och poliserna berättar något för varandra, men för att det inte ska likna en trist föreläsning så sker samtalet per telefon medan en av dem är på dejt och berättar om personen hen dejtar. Övningen är: ”Låt folk prata som de gör i ett fikarum och låt samtalet dels behandla något på arbetsplatsen och dels ett socialt fenomen.”

Vilket skrivsug jag får när jag läser om de här övningarna! Vilka är dina bästa knep för att skriva bra dialog? Vilken författare tycker du skriver bra dialoger?

Förresten, vet du om att jag har en onlinekurs för dig som vill skriva en roman med hjälp av ett genomarbetat synopsis? Här hittar du kursen Skriv en roman på sex månader.

Kim M Kimselius – mästare på cliffhangers

Kim M Kimselius är en framgångsrik egenutgivare som jag alltid imponeras av. Förra året gästbloggade hon här på min blogg och gav Kim M Kimselius 3 bästa tips för lyckad bokförsäljning. Men trots att jag länge varit nyfiken har jag faktiskt inte läst någon av hennes böcker. Förrän nu. Jag har läst Döden på Island.

Boken är inget mindre än den tjugoförsta i den här serien, med Theo och Ramona i huvudrollerna. Kim Kimselius är extremt produktiv och har sammanlagt skrivit ett fyrtiotal böcker. Det kan ju ta emot lite att börja läsa en bok så långt in i en serie, men det var inget problem alls. Tvärtom är Kim noga med att i början av boken serva sina läsare med den information som behövs för att bli insatt i situationen.

Theo och Ramona kan resa i tiden, och den här gången hamnar de på Island. De gör flera tidsresor under bokens gång, så de besöker landet under flera olika tidsepoker. Eftersom det är en äventyrsbok råkar de ut för massor, och boken är spännande hela vägen från början till slut. Något som bidrar till spänningen är att Kim Kimselius är en mästare på cliffhangers. Nästan varje kapitel avslutas med en, och det går inte att låta bli att läsa nästa kapitel.

Island är ett av mina absoluta favoritplatser, och trots att jag bara har varit där en gång, och då endast i några dagar, så längtar jag ofta tillbaka till naturen och landskapet. Jag vill definitivt tillbringa mer tid på Island. Och med de här böckerna får jag det. Det är också roligt med det historiska sammanhanget – att få vara med på den tiden när Thingvellir inte var en turistattraktion utan faktiskt användes som domstol.

Jag som är relationsinriktad i både mitt skrivande och mitt läsande uppskattade även hur relationerna mellan huvudpersonerna skildras. Boken var mycket sorgligare än vad jag hade räknat med, och jag vill ju gärna läsa böcker som får mig att känna saker. Det enda jag inte köpte fullt ut var faktiskt bokens slut, som jag tyckte var förutsägbart och lite för klyschigt. Men eftersom det är en bra bok i stort så är det förlåtet :-)

Eftersom jag har en viss allergi mot etiketter tilltalas jag av att Kim Kimselius inte kallar sina böcker för ungdomsböcker, utan bara pratar om dem som äventyrsböcker. Spänningen, miljön, relationerna och alla grymt välplacerade cliffhangers gör att jag definitivt rekommenderar den här boken.

Här hittar du Döden på Island hos Adlibris.

Här hittar du Döden på Island hos Bokus.

Efter stressveckan

Det är så intressant vad stress gör med kroppen och hjärnan. Jag var superstressad förra veckan och jobbade sjudagarsvecka eftersom det var författarkonferens i helgen. Som kompensation tog jag en välbehövlig ledig dag i måndags. Och nu känns det faktiskt okej igen. I går var det som att jag kunde känna att något slog om i hjärnan och försatte mig i normalläge igen. Jag kom på att ”ja visst ja, höstens förmodligen jobbigaste vecka är bakom mig nu”. Vilken lättnad!

Jag hade räknat med att förra veckan skulle bli jobbig. Den innehöll två rejält extroverta aktiviteter:

releasefesten för Från ljugarbänken i Täby, där jag tillsammans med ett par kolleger presenterade boken inför de som var på festen
författarkonferensen Skriv2016, där jag inte bara satt i publiken utan stod på bokbordet och sålde böcker i pauserna och dessutom utsatte mig för treminutersutmaningen på scenen. Det här har jag pratat om i mitt inlägg om Skriv2016.

Att två så här extroverta aktiviteter sker samma vecka är redan det för mycket för mig, men det var inte mycket att göra åt. Konferensen anmälde jag mig till för ett år sedan, och då hade jag ingen aning om att boksläppet skulle bli samma vecka. Tur att jag i alla fall hade vett att avstå från språkkonsultkonferensen som var fredags – en konferens som jag nog aldrig har missat tidigare.

Det som hände som fick bägaren att rinna över förra veckan var att två av mina kolleger i Täbyförfattarna blev sjuka inför boksläppet, och att jag – trots att jag redan hade tagit en för stor del av ansvaret för releasefesten – tog över en del av deras arbetsuppgifter och dessutom agerade projektledare för releasen. Projektledarrollen gör mig alltid stressad; jag trivs inte i den. Dessutom var ett jobbuppdrag jag hade under veckan struligare än jag hade räknat med och tog några timmar längre än planerat.

Jag fick en ordentlig stressreaktion på tisdagen, och det var alltså inte förrän i går – en vecka senare – som jag kom tillbaka till normalläge igen. Nu känns det okej, men jag gissar att jag är känsligare än vanligt ett tag framöver. Tänk att det bara är två månader sedan jag var i det där extremt nervarvade läget efter min härliga sommarsemester. Det är inte utan att jag längtar tillbaka dit. Jag kör en sommarbild för att påminna mig om det läget.

Författarkonferensen Skriv2016

Den här helgen har jag varit på författarkonferensen Skriv2016, som i år hölls på Dieselverkstaden i Nacka. Jag är så nöjd med den höga kvaliteten på föreläsningarna och workshopparna! Här kommer en sammanfattning av några av helgens höjdpunkter.

Martin Schibbye pratade om hur litteraturen var till hjälp under tiden i fångenskap, på framför allt två sätt. För det första var det tanken på boken han skulle skriva när han kom ut som gjorde att han stod ut i cellen. För det andra startade de ett bibliotek under fångenskapen. Många utanför skickade böcker till dem, som gjorde det lättare att stå ut. Martin Schibbye pratade med mycket värme och humor, trots det svåra ämnet. Och samtidigt blev jag så tagen av hans berättelse att jag var nära gråten under hela föreläsningen. Jag har inte läst hans och Johan Perssons bok 438 dagar, men nu vill jag verkligen göra det.

Anders Fager, en ny bekantskap för mig, var både rolig och pedagogisk. Han höll en föreläsning om research, och det här är hans förklaring till varför man behöver göra research:

Han menade att om man väl snubblar över rätt person att intervjua om det man undrar så är chansen stor att man får reda på en massa nya saker som blir bra detaljer i berättelsen och som hjälper till att utveckla manuset.

Anders Fager höll även en workshop om att skriva om starka känslor. Han menar att det egentligen bara finns två basala grundbehov som alla känslor grundar sig på:

överlevnad
fortplantning.

Mycket intressant. Jag blev nyfiken på att läsa något av herr Fager. Men han skriver skräck, och det är inte alls min genre: jag gillar inte att bli skrämd.

Min absoluta favoritförfattare Sara Lövestam – som inte bara skriver fantastiskt utan även är en superrolig föreläsare – presenterade sina fem misstag som hennes författarskap inte skulle vara sig likt utan. De såg ut så här:

En annan favoritförfattare – Jan Arnald alias Arne Dahl – pratade om sina böcker. Och jag fick en förklaring på varför jag inte alls gillar böckerna om Opcop-gruppen lika mycket som dem om A-gruppen: i Opcop-serien har han inte fokuserat lika mycket på att beskriva relationerna mellan personerna. Och det är ju relationerna mellan poliserna som gör att jag gillar hans böcker om A-gruppen så mycket! Jag bryr mig egentligen inte så mycket om hur det går med själva deckarspåret som ska lösas i böckerna. Jag vill bara få mer mer mer av de mysroliga dialogerna mellan Arto Söderstedt och Viggo Norlander, och framför allt få veta om det kommer att bli något mellan Kerstin Holm och Paul Hjelm. Förresten har jag fortfarande inte läst Arne Dahls senaste bok Utmarker. Men den står på läslistan förstås.

Och så helgens stora utmaning för mig. Tidigare under hösten har vi deltagare kunnat anmäla intresse för att prata i tre minuter på scenen. De tio som bäst beskrev vad de ville prata om blev utvalda. Jag beskrev att jag ville prata om Tsunamin och tänkte att det var dags att ge mig själv en ordentlig utmaning i att öva mig på att prata för folk. Fast ärligt talat hoppades jag mest att jag inte skulle hamna bland de tio utvalda.

Men sådan tur hade jag inte ;-) så i går stod jag på scenen i tre minuter och pratade inför alla de här människorna:

Jag har aldrig pratat inför så många människor tidigare. Treminuterspraten var sist på lördagen, men jag lyckades faktiskt låta bli att vara nervös hela dagen. Jag plockade fram min verktygslåda med mindfulnessverktyg och kunde vara medvetet närvarande i allt jag gjorde under dagen, till exempel delta i workshops. Men den där halvtimmen som treminuterspraten pågick var det kört; jag var inte i stånd att ta in någon information över huvud taget, så jag har ingen aning om vad någon av de andra pratade om.

Väl på scenen kände jag att jag behöll mitt fysiska lugn. Jag rörde mig bra, pratade inte för fort och jag tror att jag lyckades bra med att ta pauser i stället för att stå och säga ”öööhhh …” – det hade jag övat ordentligt på. Men min hjärna fungerade inget vidare, och jag glömde en del av det jag skulle säga, så mitt prat hängde inte ihop lika bra som när jag övade hemma innan. Efteråt la jag upp en status i sociala medier om att jag hade varit så nervös och att jag glömde hälften. På det har jag fått massor av reaktioner, både i de sociala medierna och IRL under konferensen i dag, av typen ”Va? Var du nervös? Du verkade ju hur kool och samlad som helst!” Ha ha, jag spelar tydligen den extroverta rollen bra när det behövs :-) Men det kostar på.

Det fanns även ett bokbord på konferensen, så i alla pauser stod jag och sålde böcker.

Den om möjligt ännu sämre kvaliteten än vanligt på bilderna i det här inlägget beror på att min mobil har fått en rispa i kameralinsen. Men men, det är ändå dags att skaffa en ny telefon. Ska ta tag i det så fort jag hinner.

Nu är jag fullständigt slut. Jag var ju trött redan före helgens konferens eftersom jag slet så hårt med inför releasen av Från ljugarbänken i Täby i torsdags. Och så en superextrovert helg på det. Jag är extremt nöjd med att jag har planerat in en ledig dag i morgon som kompensation för jobbhelgen.

Ett stort tack till Ann Ljungberg och tidningen Skriva för en mycket proffsig konferens med grymt bra föreläsare!

Stress, recension och författarkonferens

Vad jag har för mig? Jag håller på att stressa ihjäl mig inför morgondagens releasefest, faktiskt :-/ Jag tar på mig alldeles för mycket ansvar i det här projektet och har lagt och lägger ner alldeles för mycket tid. Men nu finns ju boken, och från och med i morgon är den även ute officiellt. Då får jag se till att släppa ansvaret för den – om inte annat så för min egen hälsas skull. Men i morgon är det alltså boksläpp för Från ljugarbänken i Täby. Tjohoo!!

Och så har Tsunamin fått en så himla fin recension i bokbloggen Skriva läsa leva. Precis vad jag behövde under den här stressveckan :-) Vad sägs om de här fina orden:

”Jag trodde nog att jag skulle hamna i något sorts snyftläsläge, men så illa blev det inte. Tsunamin berör förstås men Jenny Forsberg har inte skrivit den för att vi ska frossa i sorgliga människoöden. Skönt det. Om någon oroar sig för dess innehåll (för det gjorde jag) kan jag lugna. Ja det är sorgligt, men jag har läst sorgligare och otäckare historier än denna. Här upplever jag att respekten för livet och förlusten av liv är oändligt stor.

Tsunamin är en bok jag kan rekommendera. En eloge också till Jenny Forsberg som skrivit och gett ut denna fina läsupplevelse på egen hand. Roligt med så välskrivna egenutgivna böcker.”

De här två styckena är så otroligt roliga att läsa för mig. Det första för att jag märker av en hel del motstånd när jag är ute och pratar om Tsunamin. Många drar sig för att läsa en bok med alltför jobbigt innehåll, och det förstår jag. Då är det så kul att läsa någon som kände så och som ändå tyckte om den. Hurra!

Det andra stycket är så kul att läsa för att egenutgivare alltid blir extra kritiskt granskade, och då är det så roligt att få beröm för just den biten. För ja, jag har gett ut två böcker på egen hand och det var slitigt men jag gjorde det! :-D

Jag har inte ens hunnit skriva något om att jag ska på författarkonferensen Skriv2016 hela helgen, och att det ju egentligen ska bli skitkul men just nu känns det inte som om jag orkar. Och så ska jag prata i tre minuter på scen om Tsunamin för en publik på typ en biljon människor – jag som verkligen inte gillar att prata för folk och tyckte att det var rätt jobbigt bara att prata för den lilla skaran som samlades på Täby Kyrkby bibliotek häromveckan. Men jag tänkte att det var dags för en utmaning inom det här området. Önska mig lycka till!

Vill du också hänga med författare och skrivande människor hela helgen? Jag har hört att det finns platser kvar, och förra årets upplaga av konferensen var verkligen bra.

Känslan att hålla i en ny bok

En del författare beskriver lyriskt känslan när de för första gången höll sin bok i handen. Jag har oftast inte känt det så starkt; andra milstolpar i bokskrivandet har varit viktigare än just att få hålla i boken. Fast med Akrobaten var det nog stort – det var ju första gången jag gav ut en bok på egen hand.

Så det är lite oväntat att det här känns så stort. Jag är så stolt över att Från ljugarbänken i Täby nu faktiskt finns. Det är nog två anledningar till att det här känns speciellt:

Jag har lagt ner så oerhört mycket mer tid och energi i det här projektet än vad jag hade räknat med från början. När jag skriver en bok själv – och särskilt om jag dessutom gör hela bokproduktionen själv – så är jag beredd på att det ska bli mycket arbete. Den här gången var jag inte riktigt det. Jag tänkte att vi är ju fjorton personer som gör jobbet tillsammans, det kan väl inte bli så mycket jobb för var och en? Jag tänkte fel.
Vi har haft några uppförsbackar längs vägen i arbetet med boken. Det är på sätt och vis mycket svårare att vara många som skriver en bok tillsammans än att skriva en bok ensam. Som ensam författare och eventuellt förläggare kan man bestämma allt helt själv. Att vara en del i ett gäng författare ställer stora krav på en fungerande kommunikation, och dessutom behöver man göra en hel del kompromisser. Det har funnits tidpunkter under arbetet när jag inte alls var säker på att det faktiskt skulle bli en bok. Därför är jag så glad att det blev det. Äntligen är Från ljugarbänken i Täby klar!

Officiellt boksläpp är den 20 oktober, men om du hör av dig till mig på på jenny@iklartext.se kan du få smygköpa boken redan nu. Då får du den dessutom till releasepriset 200 kronor plus frakt – rena rånet för en snygg presentbok!

Vem ska läsa den här boken då? För det första förstås den som känner till Täby. Novellerna i boken utspelar sig i olika delar av Täby och de snygga bilderna visar kommunen från alla möjliga sidor. För det andra alla som gillar en bra berättelse, och då särskilt i novellform förstås. För det är femton berättelser med en stor bredd. Här finns glädje och sorg, läskiga och blodiga berättelser och finstämda berättelser, här finns humor och allvar. Och ja, det kan väl tänkas att jag är lite partisk – jag är ju ändå redaktör för boken – men satan vad bra den blev! Och snygg, sa jag att den är snygg? :-)

Inga känslor här

Strunta i vem

Fatta genom att lyssna

Prata om en sak men berätta om en annan

Pin It on Pinterest