Jag måste tipsa om Boktokigs läsbingo – jag tycker att det är en så rolig idé. Och det passar så bra in på hur jag ser framför mig att min semester kommer att vara. Lata dagar med näsan i en bok.
Så gå till Boktokigs bokblogg nu och skriv ut ett läsbingoformulär. Sedan är det bara att börja läsa. Jag ser särskilt fram emot att få fylla i ”I soffan”, ”När det regnade” och ”På en handduk”.
Om du vill tvittra och instagramma om dina insatser i läsbingon så är taggen #läsbingo2014.
Knappt två veckor till semester. Oj, vad jag ska läsa böcker i sommar! Som vanligt :-) Jag beställde några böcker i helgen som borde dyka upp vilken dag som helst. Och så ska jag ta en tur till biblioteket och låna ett gäng böcker. Och så är det ju högen som redan ligger här och väntar på att bli läst förstås.
En av de bästa sakerna med att läsa böcker på sommaren är att det är en aktivitet som är helt oberoende av vädret. Det enda som ändras med vädret är platsen där jag läser böckerna. Själva böckerna är samma. Om vädret är soligt och varmt så läser jag på klippan vid vattnet, på filten i gräset eller på balkongen under parasollet. Om det regnar eller är kyligt så blir det hemma i soffan eller sängen. Eller kanske på ett fik? Det är alldeles för lite läsa-på-fik-medan-det-regnar i mitt liv. Det måste åtgärdas under semestern!
Jag ser verkligen fram emot semestern. Och läsandet. Vad läser du i sommar? Och vad?
Varje författare med självaktning har självklart en hisspitch för var och en av sina böcker. Hisspitch? Vad är nu det? Jo, det är den korta presentationen som man använder när man hamnar i samma hiss som någon, och så har man bara hissfärden på sig att sälja in sin bok. Typ trettio sekunder eller så.
Hisspitchen för Akrobaten ser just nu ut så här:
En medelålders mytoman skryter gärna om sitt lyckliga familjeliv och sina skötsamma barn, men egentligen vill hans fru skiljas och tonårsbarnen är helstruliga och passar inte alls in i den fina bild som han målar upp.
Sara Lövestam skriver inspirerande om hisspitchar i det här blogginlägget, fast utan att kalla det så. Hon skriver att hon ”Reducerar min bok till en person och en intrig.” Och så visar hon exempel för var och en av hennes böcker.
Ordet hisspitch kommer inte från bokbranschen utan är snarare säljargong. Den som säljer en produkt eller tjänst eller har ett företag har med fördel en hisspitch i bakfickan att plocka fram närhelst det passar. Har du en hisspitch? För en bok eller något annat? Skriv gärna den i kommentarsfältet!
PS. Du har väl läst Sara Lövestams böcker? Själv har jag än så länge bara läst Udda och I havet finns så många stora fiskar, men de var något av det bästa jag har läst de senaste åren. Jag planerar att läsa resten av hennes böcker i sommar.
Varje gång jag får en idé till en bok – och särskilt om jag faktiskt har börjat skriva boken – så tror jag genast att det sitter någon annan författare där ute som har kommit på samma idé, och nu gäller det att jag skyndar mig så att min bok kommer ut först.
Framför allt har jag tänkt så här med mina fackböcker. Och i ett av fallen, med Blogga, tvittra och fejsbucka – kommunicera effektivt i sociala medier, så kom det faktiskt ut en liknande bok ganska exakt samtidigt. Förresten har det hänt med en romanidé också. När fågelinfluensan härjade hade jag planer på att skriva en roman om det. Och sedan kom Anna Janssons Främmande fågel. (Den är för övrigt sååå bra!) Och ja, då var ju det redan gjort, så jag släppte den idén.
Förra veckan var jag på Ann Ljungbergs skrivmingel i Stockholm. Anns skrivmingel är alltid så bra – gå gärna dit nästa gång om du har chansen! Ett gäng författare som pratade på scen under kvällen, och så vin och tilltugg och prat med gamla och nya bekanta.
Det var en av författarna på scen, Eva Jarlsdotter, som påminde mig om den här farhågan. Hon har skrivit boken Från frustration till flow med lean@home. Den handlar om hur man kan använda effektivitetsverktyget lean, inte bara på jobbet utan också hemma. Hur man kan dela upp vardagen i flöden, effektivisera och spara tid och pengar. Boken gjorde mig nyfiken – även om jag inte kände igen mig i det kaos som Eva Jarlsdotter beskrev rådde hemma hos henne innan de började med lean.
Eva Jarlsdotter beskrev det som att när hon väl hade kommit på idén med att skriva boken så började en oroande tanke gnaga i henne: ”Om vi i familjen håller på med det här nu så är det säkert någon annan som också håller på med det samtidigt.”
Jag brukar tänka att jag är nojig och otålig, som vill att mina böcker ska bli klara så fort som möjligt. Men uppenbarligen ligger det något i mina farhågor. Och uppenbarligen är jag inte ensam om de här tankarna. Känner du också igen dig? I vilka fall lönar det sig att vara hemlig om sin bokidé och när kan man prata om den innan boken är färdig? Finns det en skillnad mellan skönlitteratur och facklitteratur, eller ligger skillnaden någon annanstans?
I går var jag på boksläpp för Josefine Lindéns debutroman Tiden går så långsamt när man tittar på den, som kommer ut på Litet förlag. Och vilket boksläpp det var! Festen hölls i tjusiga butiken Gåvan i Frihamnen. Vi drack bubbel och åt choklad, och jag är ledsen över att behöva använda den slitna klyschan, men alla var där.
Josefine är så kool. Hon är typ världens bekvämaste med att prata i mikrofon inför alla hon känner. (Och om hon inte är världens bekvämaste så är hon i stället världens bästa skådespelare för hon uppträdde som om hon var född med micken i handen.) Och som om inte det var nog så rev hon tillsammans med sitt boyband, som hon kallade dem, av ett par eminenta låtar som hon själv skrivit text och musik till. Inte verkade hon ett dugg nervös då heller, trots att hon sa att det var första gången hon framförde de låtarna för någon. Jag var säker på att hon och det här bandet repade tillsammans regelbundet och att de brukade giga ihop, men när jag frågade henne efteråt så berättade hon att bandet var inhyrt och att hon aldrig hade sjungit med ett band förut. Och så bara gör hon det. Som om det vore det naturligaste i världen. När jag blir stor ska jag bli lika kool som Josefine Lindén.
Som ni vet är jag sämst på att ta festbilder så det blir inga i dag. Är du nyfiken och vill spana in bilder kan du titta längst ner i det här blogginlägget (länk borttagen pga trasig). Där tipsar Josefine om andra som har bloggat om releasen.
Så här ser i alla fall boken ut. Mycket snygg. Det ska bli så spännande att läsa.
En av de böcker som jag läste under semestern var En man som heter Ove av Fredrik Backman.
Jag läser Fredrik Backmans blogg ibland och tycker att han skriver fantastiskt bra och roligt. Så jag var beredd på att skratta. Och det gjorde jag. Jag skrattade säkert hundra gånger medan jag läste den här boken.
Däremot var jag inte beredd på att gråta. Men det gjorde jag. Säkert tio gånger – varning alltså för att läsa En man som heter Ove ute bland folk, typ på spårvagnen från Santa Cruz till till La Laguna Roslagsbanan. Ibland var Oves liv så oändligt sorgligt. Samtidigt fanns det så mycket värme och kärlek och hopp i boken att jag blev alldeles lycklig av att läsa den.
Ja, vad ska jag säga, om jag hade en bokblogg där jag recenserade böcker och gav dem betyg så skulle En man som heter Ove få högsta betyg. Minst.
Fredrik Backman har även skrivit Saker min son behöver veta om världen och Min mormor hälsar och säger förlåt, och nu måste jag självklart läsa dem också.
Köplänkar:
PS Just nu är jag på La Gomera och bloggar mer på Gomerabloggen än här.
Den senaste veckan har jag för första gången gjort ett ordentligt försök att läsa e-böcker i telefonen. Det har gått riktigt bra. Även om jag fortfarande föredrar pappersböcker finns det stora fördelar med att boken jag läser alltid är med mig i fickan utan att jag behöver tänka på att ta med mig den.
Jag fick bara med mig ett par pocketböcker hemifrån, så det är e-böcker som gäller för mig just nu. Jag har fortfarande inte skaffat mig någon läsplatta och det är först sedan i somras som jag har en telefon som det fungerar att läsa e-böcker på.
De tidigare vintrarna när jag har varit på La Gomera har jag läst e-böcker i datorn. Det har fungerat men inte optimalt. Jag får ändå ont i axlarna av att inte ha en lika ergonomisk arbetsplats som hemma (med höj- och sänkbart skrivbord, stort tangentbord och så vidare). Att då efter arbetsdagen fortsätta att tillbringa tid framför samma dator för att läsa böcker känns inte helt rätt.
Då fungerar det betydligt bättre för kroppen att läsa böckerna i telefonen. Det känns som om jag skulle kunna läsa en och annan e-bok även när jag har kommit hem.
Läser du e-böcker?
PS Du har väl inte missat att jag bloggar från La Gomera på gomera.nu?
Jag blev uppmärksammad på att en av mina favoritförfattare Herbjørg Wassmo var med i förra fredagens Skavlan, och då var jag förstås tvungen att titta på det.
Jag har läst det mesta av Wassmo, men jag hade missat att hon på senare år har gått ut med att de övergrepp hon har skildrat i till exempel Huset med den blinde glassveranda, i själva verket är självupplevda. Oj. Det är bestämt dags att läsa om trilogin om Tora.
Wassmos senaste bok, Disse øyeblikk, är uttalat självbiografisk, och jag måste förstås se till att läsa den. Och nu när jag tittar in på internetbokhandlarna inser jag att jag även har missat hennes förra bok Hundre år. Så många böcker, så lite tid …
Personligen läser jag helst böcker av skandinaviska författare på originalspråket. Och jag vill gärna uppmuntra andra att också göra det, eftersom det är ett bra sätt att förstå grannspråken bättre. Men kan det verkligen vara så att Herbjørg Wassmos böcker inte är översatta till svenska?? Jag hittar dem inte på svenska på internetbokhandlarna. Det verkar ju helknasigt!
Just nu läser jag Drömliv av Kajsa Ingemarsson och Karin Nordlander. Den är riktigt bra!
Först hade jag en ganska ljummen relation till boken men sedan började det handla om intuition, och då blev jag intresserad. Ett råd i boken är att lyssna på sitt eget omedelbara svar på en fråga. Om någon frågar om jag vill följa med ut i morgon kväll, vad säger den inre rösten då, innan jag kopplar in några tankar eller känslor? Ja eller nej? Det är det omedelbara svaret som räknas. Därefter kan det dyka upp en massa motargument. Även om det första svaret är ja kan det ju vara så att jag efteråt kommer på att nej, det har jag inte tid med för jag hade planerat att göra något helt annat då. Men då ska du alltså följa det första svaret – det är nämligen själen som talar, och själen vet vad som är bäst för dig. Det är när du lyssnar till den här rösten som svaret kan leda dig det som är rätt för dig – kanske träffar du någon som tar din karriär, ditt kärleksliv eller din personliga utveckling till nya nivåer.
Att lyssna på sin magkänsla är något jag tänker mycket på och är medveten om. Däremot har jag aldrig tidigare tänkt på att det skulle vara det första, omedelbara svaret som räknas. Kanske har min magkänsla lurat mig för att jag snarare har lyssnat på allt det där som kommer efter det första svaret ”Nej, jag hinner inte det för jag har planerat att …”. Jag ska definitivt vara medveten om det här den närmaste tiden.
Här hittar du boken Drömliv – lycklig på riktigt om du är nyfiken på den:
Någon gång i våras var jag på releasefesten för Åsa Schwartz nya roman Lust. Och det slog mig nu hur bra det fungerar att ha en opretentiös releasefest. Vi höll till på Åsas kontor, det fanns generöst med dryck och tilltugg, människorna var trevliga, det bjöds på livemusik och uppläsning ur boken. Allt det där som ska finnas på en release – med råge. Ändå kändes det så enkelt. På ett bra sätt alltså.
När jag går på releasefester i flådiga lokaler där alla är piffiga i finklänning och huvudpersonen själv har suttit hos frissan och sminkören hela dagen så tänker jag att det ju inte är så jag själv vill ha det. Och det tänker jag inte bara för att jag absolut inte kommer att ha råd att ordna en flådig release för Akrobaten utan för att jag inte är så där piffig. Jag vill ju ha det enkelt. Jag vill att man ska kunna komma i jeans och t-shirt på min releasefest utan att känna sig malplacerad. Därför var releasen för Lust en inspiration för mig.
Nu ska det här absolut inte tolkas som kritik mot releaser av den finare sorten. Jag har haft ack så trevligt på sådana också och tänker definitivt inte tacka nej när det vankas champagne och utsikt över stan i fortsättningen heller. Men min poäng är att jag har lika trevligt när jag skålar i lådvin som när jag skålar i champagne. Det är inte det där yttre påkostade som avgör om det blir en trevlig releasefest. Precis som det sällan är ytan som är intressant hos människor eller i livet generellt.
Förresten har jag nu läst Lust och oj, vad bra den var! Åsa skriver spännande och med ett okomplicerat språk som gör boken till en bladvändare, särskilt mot slutet. Lust beskrivs som en korsning mellan skräck och chic lit. Jag gillar inte skräck och är oftast inte så förtjust i chic lit heller, men det här, det gillar jag!