Kategoriarkiv: andras böcker

En annan tsunamibok: 9,3 på Richterskalan av Andreas Norman

Häromveckan var jag och lyssnade på ett författarsamtal med Andreas Norman, anordnat av författarförbundet. När tsunamin drabbade Sydostasien 2004 var Norman ny som tjänsteman på UD. Han blev nerskickad till Thailand. Där arbetade han först med att ta hand om anhöriga och drabbade som letade efter saknade. Senare blev han skickat till Krabi för att arbeta med identifieringen av människor som dött i katastrofen. Det här har Andreas Norman beskrivit i boken 9,3 på Richterskalan. Eftersom jag också skriver en tsunamibok så är det förstås ett intressant ämne för mig, och jag hade redan tidigare tänkt läsa boken.

Nu har jag även läst boken. Det var jobbig läsning, och jag märkte att jag liksom läste lite ytligare än vanligt; jag hade ett motstånd mot att ta in boken ordentligt. Jag blir alltid berörd när jag läser om tsunamin. Det var så många som drabbades, både direkt och som anhöriga. Och jag såg ju själv tsunamin på nära håll – på Sri Lanka. Inget farligt hände mig, men självklart har jag brottats med tankarna på vad som kunde ha hänt.

Att lyssna på Andreas Norman var också jobbigt. Han berättade om det fruktansvärda arbete som han utförde i Krabi, och jag blev alldeles matt bara av att lyssna.

Andreas Normans bok är en helt sann berättelse. Det var fascinerande att få ta del av hans tankar om att skildra sanningen utan att hitta på något alls. Han började med att skriva ett skelett till boken utifrån de rapporter som han tillsammans med sina kolleger skrev till UD varje dag om vad de gjorde, vilka problem de större på, vad de behövde hjälp med och så vidare. På det här stadiet tittade han inte på något annat material än det han själv hade varit med och producerat. Allt för att inte blanda upp sina egna intryck med andras. Först när det första utkastet till boken var skrivet började Norman titta på annat material: youtube-filmer, medicinska rapporter, överlevandes berättelser och så vidare, för att verifiera sin egen berättelse och för att fylla i luckor.

Medan jag lyssnade på Andreas Norman gjorde jag förstås kopplingar till arbetet med min tsunamiroman. Till skillnad från Andreas Normans bok är den påhittad. Det är fem fiktiva historier, men de bygger i högsta grad på sanningen. Alla personerna har antingen en förlaga i en verklig person som jag har läst om i en tidningsartikel eller sett en teveintervju med – eller också är de ett hopkok av några olika personer som jag har läst om och lånat drag av.
Något som jag kände starkt under den här författarkvällen är att det finns så många historier att berätta om tsunamin. I min kommande bok har jag valt att berätta fem påhittade historier med en kärna av sanning. Det vore också mäktigt att få skriva en helt sann historia om tsunamin. Att intervjua någon som upplevde tsunamin och skriva en bok som berättar hens historia. Det vore något!

Nyfiken på 9,3 på richterskalan? Du hittar den till exempel här:

9,3 på Richterskalan hos Adlibris

9,3 på Richterskalan hos Bokus

Kim M Kimselius 3 bästa tips för lyckad bokförsäljning

I dag gästbloggar Kim M Kimselius här på bloggen. Kim är en framgångsrik och produktiv egenutgivare och har skrivit ett trettiotal böcker, mest historiska ungdomsböcker. Jag frågade henne vilka som är hennes bästa knep för att sälja böcker. Det här inlägget är hennes svar:

Nuförtiden är det lätt att ge ut en bok. Många som länge har drömt om att få sätta sin egenskrivna bok i bokhyllan, kan nu förverkliga drömmen. De flesta drömmer också om att se sin bok hos bokhandlarna, eller på topplistorna.

Hur gör man då för att lyckas sälja boken?

1. Skriv en bra bok

Innehåll:
Att skriva en bra bok är säkert självklart för dig. Men har du tänkt på att det inte bara är själva berättelsen som är viktig, det är också hur du bygger upp den?

För att fånga läsaren bör berättelsen börja på ett sätt som gör att läsaren inte kan slita sig, utan helt enkelt måste fortsätta läsa. Det gör du antingen genom att kasta in läsaren i handlingen, något spännande händer direkt, eller så gör du det med ett så fängslande språk att läsaren vill suga i sig orden och fortsätta läsa.

Är du egenutgivare är det viktigt att du tar reda på vad som gäller för en bok, innan du börjar göra den. Hur stor ska den vara, marginalerna, sidnumreringen, styckebrytningar, avstavningar, horungar, inlaga? Har du ingen aning om vad som gäller är det bra att läsa någon av alla de böcker som finns om egenutgivning. I min bok, Att skriva med glädje, tar jag upp en del av de här sakerna. Det finns många fler böcker som fördjupar sig i detta.

Omslag:
Omslaget är oerhört viktigt. Det gäller att det fångar blicken på personerna som passerar boken, att de liksom dras dit. Lägg ner tid och pengar på omslaget, för vid första anblicken är det omslaget som säljer boken.

Baksidestext:
Har du väl fått personen att stanna till, lyfta upp boken och vända på den, gäller det att ha en bra baksidestext. Där ska du skriva så pass mycket att du gör läsaren nyfiken på din bok, inte mer, inte mindre. Inga långa texter som förklarar alltför mycket, inga avslöjanden om vad som kommer att hända. Gör läsaren intresserad genom att inte berätta för mycket.

Du kan också ha ett kort citat på baksidan, skrivet av en person som har läst din berättelse och lämnat sitt omdöme.

2. Marknadsföring

Nu har du gjort allt du kan, boken är klar och ligger i din hand. Nu gäller det att du gör folk medvetna om att din bok finns.

Viktigt att tänka på:
En av de viktigaste sakerna i marknadsföringen är att du inte skriker KÖP MIN BOK, vid alla möjliga tillfällen. Då tröttnar folk på dig och din bok. Berätta istället något om boken, något som väcker nyfikenhet, utan att du för den skull säljer boken. Du kan till exempel berätta hur du har gjort när du skrev boken, om researchen inför boken, om du har fått fina recensioner av den etc.

Ge bort recensionsexemplar, och kräv motprestation, till exempel recension på en blogg, på Goodreads, Boktipset, Adlibris, Bokus etc.

Använd dig av nätet:
När jag debuterade 1997 fanns inte nätet på det sätt som vi använder det idag. Då var det annonser i tidningar som gällde. Nu har du stora möjligheter att göra folk uppmärksamma på din bok genom nätet.

  • Ge boken en egen Facebooksida.
  • Lägg upp en sida om boken på Pinterest.
  • Ge boken en hashtagg som du använder i alla sammanhang. #AttSkrivaMedGlädje använder jag till min skrivbok.
  • Blogga om boken.
  • Dela ut boken till bokcirklar på nätet.
  • Ha en snygg broschyr, folder, ett bokmärke, något du kan sätta i händerna på folk som berättar lite mer om boken.
  • Gör en film om boken och lägg på Youtube.
  • Gör dig synlig på sociala medier, Facebook, Twitter, Instagram, Pinterest, Google+, LinkedIn, Goodreads, Boktipset osv.
  • Gå med i Wattpad och lägg ut en bit av boken där.

Tänk utanför ramarna när du marknadsför din bok

Vad handlar din bok om? Passar den att sälja på en Läromedelsmässa, museum, båtmässa, matmässa… På bokmässan i Göteborg finns det stora möjligheter att marknadsföra din bok, men det kostar också. Leta upp mindre bokmässor, ta ett bord på marknader… Ja, det är bara din fantasi som sätter gränser för var din bok går att sälja.

Jag har t.ex. suttit på en plantskola, mitt bland alla växterna, utklädd till sagotant och berättat om mina böcker. Där sålde jag en hel del böcker. Folk besöker inte en plantskola för att köpa en historisk äventyrsbok, men när den finns där och har ett snyggt omslag som fångar, då väcker det intresse hos människorna.

Varför inte kontakta den lokala mataffären och sitta där några timmar när det är som mest folk. Det har jag gjort, även om det inte var min lokala mataffär, utan ICA i Vilhelmina. En bra bit hemifrån, men eftersom det inte finns någon bokhandel i staden blev det ICA-affären som blev mitt signeringsställe, när jag var i staden och föreläste.

3. Lyft luren

Våga lyfta luren och ringa bokhandlarna för att berätta om din bok och boka signeringstid. De behöver inte köpa in din bok i förväg, gör upp med dem att du tar med böckerna och de betalar för de böcker du säljer. Även vid signering gäller det att du inte skriker KÖP MIN BOK, då skrämmer du iväg kunderna. Berätta istället vad du har skrivit, upplys dem om boken, släpp iväg dem om de inte är intresserade. Ibland händer det att de kommer tillbaka efter att ha funderat ett tag, speciellt om du har satt en folder, bokmärke eller liknande i handen på dem, något som gör att de kan läsa på om boken i lugn och ro.

Ring och hör om du kan få komma till föreningar, skolor, arbetsplatser etc, för att berätta om din bok, arbetet runt boken, hur man gör en bok, hur man skriver en bok och så vidare.
Ring dina vänner och hör om de kan hjälpa dig. Kanske någon är med i Rotary eller någon annan förening och kan ordna så du kan komma dit och berätta om boken.

Till sist

Om tanken är att du ska tjäna pengar på boken ska du inte ge bort den till alla dina vänner, låt dem köpa böckerna av dig, kanske till rabatterat pris. Däremot ska du inte vara rädd för att ge bort recensionsexemplar.

Tänk på att ha roligt hela vägen, från idé och hela vägen genom allt arbete det innebär att ge ut en bok själv. Njut och var stolt över din bok, för det är det allt handlar om.

Lycka till!

Kramisar Kim M. Kimselius

Stort tack Kim, för att du ville bidra med dina tips här på Jennys författarblogg. Hoppas att du fortsätter att sälja massor av böcker!

Du kan träna ditt minne

Förra veckan var jag på en föreläsning med Mattias Ribbing: Tankeväckaren – en annorlunda inspirationsföreläsning. Mattias Ribbing tävlar i minne, och han har det 71 bästa minnet i världen.

Föreläsningen var på Kistamässan, där jag tillbringade en dag på de två mässorna Personal och chef samt Möten och events. Det var späckat med bra föreläsare och föreläsningar som var helt relevanta för mig. Jag fick massor av ny inspiration och lärde mig saker om trender, sociala medier, minnet, kommunikation och lycka. Dessutom var det gratis – kan det bli bättre för en författare och soloföretagare med minimal utbildningsbudget?

Vi som var på Mattias Ribbings föreläsning fick lära oss flera minnestekniker. Gemensamt för dem var tricket att använda synen för att lära sig något. Hjärnan kan nämligen inte lagra sådant som siffror, ord, text, ljud eller bilder. I stället lagrar hjärnan kopplingar mellan olika typer av information. Dessa kopplingar kan hjärnan bara skapa på fem olika sätt, nämligen med våra fem sinnen. Och det snabbaste sättet för hjärnan att göra de här kopplingarna är via synen. Därför ska man göra om allt som man vill minnas till bilder. Mattias Ribbing berättade att alla människor tänker i bilder – även om vi inte tror att vi gör det. Om vi medvetet gör kopplingarna med hjälp av bilder blir minnet mer effektivt.

Lär dig att komma ihåg namn

Så här blir du bättre på att lära dig namn enligt Mattias Ribbing:

  1. Så fort du hör ett namn: gör om namnet till en bild. Vi fick en massa exempel: Maria blir bilden av en krubba, Anna blir en ananasring, Stefan en stekpanna, Katrin ett katrinplommon, Jan en banan och Marie ett Mariekex.
  2. Förstora bilden. Låt Mariekexet bli en meter i diameter.
  3. Gör bilden i 3D. Låt det ta plats i rummet framför dig. Mariekexet tar kanske upp halva ditt arbetsrum nu. Ser du det?

Det kan vara dumt att börja träna på det här på en fest eller i ett viktigt sammanhang, så vi fick tipset att börja träna hemma framför teven, eller när vi läser något. Varje gång det står ett namn i tidningen – gör om det till en bild. När du har gjort det här ett tag så kommer det att ske automatiskt.

Kom ihåg vad du läser

Mattias Ribbing lärde även ut ett sätt att bättre komma ihåg saker som man läser. Även här behöver du göra om innehållet till bilder. Spela upp det du läser som en film i huvudet. Använd många detaljer. Vi fick ett exempel med en rånare som hade grön jacka, blå keps, gula byxor och rosa skor. Jag kommer fortfarande ihåg vilken färg rånaren hade på de olika klädesplaggen.

Placera bilderna i en miljö du känner till

För att lära in en mängd information kan du placera informationen i en miljö du känner till. En stad, ditt hem, vägen till ditt jobb och så vidare. Mattias Ribbing berättade om när han lärde sig alla svenska kungar i historien och alla USA:s presidenter. I det senare fallet placerade han presidenterna på ett torg i Eskilstuna, där han kommer från. Namnet Lincoln gjorde han om till ett lingon, och sedan placerade han det enorma lingonet på markisen till en affär på torget. Och överallt i närheten fanns de andra presidenterna – eller åtminstone bilderna som representerar presidenterna.

Bilderna som du spelar upp i huvudet fungerar som magneter som drar till sig kunskap, och där du kan fästa annan kunskap som hör ihop med dem. När Mattias Ribbing nu hör talas om en historisk händelse som har med USA:s historia att göra så kan han placera in den också i bilden av Eskilstuna och på så sätt få in den i sammanhanget.

Jag blev mycket inspirerad av den här föreläsningen och funderar nu på vad jag ska lära in för att träna på de nya minnesteknikerna.

Vill du också bli inspirerad? Mattias Ribbing har skrivit två böcker i ämnet:

Vägen till mästarminne – förändra ditt liv med kraftfull minnesträning

Vägen till maxade betyg – mer fritid och kunskap för livet med effektiv minnesträning

Introvert – den tysta revolutionen

Linus Jonkmans bok Introvert – den tysta revolutionen har stått på min läslista sedan den kom ut.

Det är bara de senaste åren som jag har insett att jag är en introvert person. Tidigare såg jag mig nog som ambivert, utan att jag kunde det ordet, alltså som en person som är ungefär lika mycket introvert och extrovert. De flesta av oss, ungefär 70 procent av jordens befolkning, har lite av båda i oss, och i slutet av Linus Jonkmans bok finns ett test där du kan ta reda på hur mycket du själv har av de introverta och extroverta bitarna. Själv var jag en bra bit in på den introverta skalan, men inte ända ut i kanten.

Vad kännetecknar egentligen en introvert och en extrovert person? Linus Jonkman sammanfattar det så här:

Introverta människor behöver ensamhet, extroverta behöver sällskap.

En bra och enkel sammanfattning.

Min inställning innan jag började läsa boken, och även nu efteråt, är att jag är stolt över att vara introvert. Eller, som jag läser i boken:

Det finns en skönhet i att kunna identifiera sig som introvert istället för att gå runt och fundera på ifall det är något fel på mig.

En fjärdedel ungefär av alla människor är till största delen introverta – vi är alltså i minoritet. Att jag är introvert är något som jag har stor nytta av, och som jag absolut inte vill vara utan. Och jag har förstås till stor del min introverta läggning att tacka för att jag gillar att sitta i min ensamhet och skriva böcker. Jag skulle gissa att introversion är överrepresenterat hos författare. Men i boken blir jag uppmärksammad på att idealet i vårt samhälle är att vara extrovert, att introvert är ett missförstått begrepp och att många skäms över att få en introvert stämpel.

För mig som är introvert bjuder den här boken på stor igenkänning, och även många skratt. Linus Jonkman bjuder frikostigt på exempel från sin egen introverta tillvaro, och det blir särskilt roligt när han berättar om krockarna som ibland uppstår mellan honom och hans extroverta fru.

Det här är några egenskaper och situationer som jag kände igen mig i – några av dem har jag aldrig funderat på att de beror på att jag är introvert:

  • Jag avskyr att resa.
  • Jag avskyr grupparbeten.
  • Jag tycker att det är svårt att kallprata.
  • Jag har hyperfokus, det vill säga att jag snöar in totalt på det jag håller på med. (Min man brukar kalla mig fokushäxa.)
  • Jag har ingen som helst medelålderskris (Jag fyller 40 om en dryg månad och ser verkligen fram emot det.)
  • Jag kan inte prestera kloka svar snabbt och på rak arm, utan behöver ta med mig frågan till min kammare och sätta mig och klura en stund. Eller en vecka. Sedan kan jag komma med klokskaper.
  • Jag är bättre på att kommunicera i text än i tal.
  • Jag älskar sociala medier.

Att vara introvert betyder inte att hata människor eller att man inte kan vara social. men efter en social aktivitet behöver vi introverta ladda batterierna genom att vara ensamma. För min del betyder det till exempel att i en period med flera signeringar, som jag hade nu i december, så behöver jag all ensamtid jag kan få däremellan.

Dessutom ligger det tydligen i generna om en person är introvert eller extrovert. Och den som under en längre tid går emot sin läggning, till exempel genom att ha en arbetssituation som inte passar läggningen, kan få sänkt immunförsvar och sömnproblem och har ökad risk för att bli utbränd. Ett citat ur boken som handlar om det:

När den introverta revolutionen infaller är kontorslandskap det första som avskaffas.

Det här med att vara introvert, och de missförstånd som kan uppstå när introverta och extroverta kommunicerar, är definitivt något som jag tänker återkomma till.

Som du redan har förstått så rekommenderar jag den här boken starkt för dig som också är eller tror dig vara introvert. Eller för dig som bara är nyfiken. Boken finns dessutom i pocket, så vad väntar du på? :-)

Här hittar du annonslänkar till Adlibris:

Introvert – den tysta revolutionen. Ljudbok.

Introvert – den tysta revolutionen. Pocket.

Introvert – den tysta revolutionen. E-bok.

Se filmen eller läsa boken först?

Oftast har jag inga problem med att se en film som bygger på en bok, även om jag redan har läst boken. Att däremot först se filmen och sedan läsa boken känns av någon anledning inte lika lockande. Jag vet inte riktigt varför. Oftast brukar jag tycka att boken är bättre, eftersom historien ofta måste förenklas och kortas ner för att fungera i en film. Då borde det väl vara bättre att se filmen först, så att jag slipper bli besviken?

Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar gick ju som teveserie på SVT. Jag såg den och tyckte att den var hur bra som helst. Men sedan var jag inte alls sugen på att läsa böckerna, och det har jag fortfarande inte gjort trots att jag tror att de också är bra.

Jag har länge tänkt läsa Gone girl av Gillian Flynn, men det har fortfarande inte blivit av (Måste bara ta mig igenom den där högen med böcker som ligger och väntar i bokhyllan.) och nu går den på bio. Eftersom jag älskar att gå på bio vill jag gärna se den. Men jag vill läsa boken också, och om jag går och ser filmen så kommer jag antagligen inte att vilja läsa boken, och därmed missa en bra bok. Dagens i-landsproblem verkligen :-)

Hur brukar du göra? Läsa boken eller se filmen – eller båda, och i så fall vilken ordning?

Kongospår av Christian Unge

Jag har läst Christian Unges thriller Kongospår. Det är den andra delen i en trilogi. Jag har tidigare skrivit om den första boken Turkanarapporten.

När jag slår upp Kongospår och läser på en av flikarna så får jag reda på att Turkanarapporten har sålt hela 19 000 ex!! Och då är det en egenutgiven bok. Wow, snyggt jobbat! Jag måste fråga Christian Unge hur 17 han lyckades med det. Återkommer i frågan. Under tiden kan du läsa intervjun jag gjorde med Christian om Turkanarapporten. Dessutom  gick hela överskottet från boken till Läkare utan gränser.

Förresten träffade jag Christian som hastigast på ett mingel på bokmässan i år, vilket var mycket roligt eftersom vi bara har träffats på internet tidigare.

Men åter till Kongospår. Kirurgen Martin Roeykens från Turkanarapporten är huvudperson även i denna bok. En av hans patienter på Karolinska sjukhuset sitter inne med kunskap om Martins släkt. Det visar sig finnas mörka hemligheter hos Martins familj och självklart måste han ta reda på sanningen. Vad hände egentligen i Kongo för femtio år sedan?

Bäst gillar jag personbeskrivningarna i boken. Martin Roeykens beskrivs trovärdigt och detaljerat, och trots att han faktiskt inte är ett dugg sympatisk så blir jag engagerad i hans liv och hans jakt. Även människorna i Martins närhet är levande och trovärdigt beskrivna. Martins jakt för honom till Belgien, Burundi och Kongo, och jag som gillar lokalfärg hade definitivt kunnat tänka mig mer detaljerade beskrivningar av miljöerna. Å andra sidan tycker jag att bokens längd, nästan 400 sidor, alldeles lagom, så det känns ändå som rätt avvägning att inte gå in för mycket på de detaljerna.

Kongospår är en riktig actionbok. Den är kanske inte så trovärdig alla gånger, men det är nu efteråt som jag konstaterar det. Medan jag var inne i läsningen köpte jag historien rakt av – precis som det ska vara.

Blir du nyfiken på Kongospår och Turkanarapporten? Här hittar du länkarna till Adlibris och Bokus. Även den här gången skänker Christian Unge pengar till Läkare utan gränser – 10 kronor per såld bok.

Kongospår hos Adlibris

Kongospår hos Bokus (där den bara verkar finnas som e-bok)

Turkanarapporten hos Adlibris

Turkanarapporten hos Bokus

Jag är så trött på alkoholnormen

Jag är inte nykterist, det är väl bäst att jag börjar med att säga det. Jag tycker att det är gott att ta ett glas vin ibland. Men jag märker att det blir allt mer sällan och att det allt oftare stannar vid just ett glas. Jag blir mer och mer mån om att ta hand om mig själv och min kropp. Och min bedömning är att alkohol inte är särskilt bra för mig.

Jag är inte intresserad av att döma någon som väljer att dricka oftare eller mer än jag; det är inte vad det här inlägget handlar om. Däremot är jag så trött på alkoholnormen som finns i vårt samhälle. Det ska drickas i så många sammanhang, och då är normen är att man just ska dricka, inte att man får dricka om man vill.

Jag vill befinna mig i sammanhang där människor kan välja bort att dricka – vid ett visst tillfälle eller permanent – utan att behöva förklara sig. Men så ser det inte ut i dag. Jag har varit på efter jobbet-aktiviteter på vardagskvällar där kolleger har försökt övertyga mig om att jag måste ta ett glas vin till. Jag har varit på en restaurang (visserligen inte i Sverige) där kyparen hade allvarliga problem med att acceptera min beställning på vatten till maten – för det passade ju så bra med ett glas vin till den rätten. När jag beställde vatten till maten på en möhippa fick jag genast frågor från det övriga sällskapet om jag inte dricker alkohol och i så fall varför. Och då kanske jag ska tillägga att det var på lunchen.

De nästan enda tillfällena som det är okej att inte dricka är om man kör bil, är gravid eller tar mediciner som inte går att kombinera med alkohol. Ett par av de här sakerna kan vara sådant som man inte har lust att prata med sin omgivning om, och så är vi där igen. Man måste hitta på en ursäkt. Jag kör inte bil, så jag kan inte använda den ursäkten, och ärligt talat: jag ska väl inte behöva komma med en ursäkt för att jag väljer att ta hand om kroppen?

Nu är jag snart 40 år och är förmodligen bättre på att stå emot grupptrycket än vad jag var när jag var 20, men jag vill verkligen inte att unga vuxna ska skolas in i en kultur där det är närmast tvingande att dricka. Och förresten har jag även träffat gäng med 50-plusare där det inte är okej att säga nej till en öl.

Vill du veta mer om att dricka mindre? Då kan jag rekommendera en bok som jag har varit redaktör för: Promille – drick smartare av Anna Sjöström, alias Promilletanten. Det är en bok för den som dricker för mycket eller har en anhörig som gör det – eller som bara vill veta mer.

Det jag önskar mig är alltså ett samhälle där var och en får fatta sina egna beslut om sin egen alkoholkonsumtion. Hur kan vi uppnå det?

Bodil Malmsten: Så gör jag

I somras läste jag Bodil Malmstens Så gör jag – konsten att skriva. Jag har alltid gillat Bodil Malmsten när hon skriver lite mer kåserande men jag har aldrig riktigt fastnat för hennes romaner. Och det är så jag läser den här boken också: jag njuter av den kåserande stilen snarare än ser den som en skrivhandbok.

Men visst delar Bodil Malmsten med sig av många goda råd.

Vad sägs om det här?

Efter den första boken måste den som skriver akta sig noga för att inte skriva samma bok en gång till; det vill säga variera sitt tema så det inte märks att det är samma bok.

Eller det här?

Utropstecknet är ett tecken på att meningen är misslyckad; att utropstecknet behövs betyder att meningen inte är tillräckligt uttrycksfull i sig själv.

Det finns också gott om övningsuppgifter i boken – många av dem både spännande och annorlunda. Jag gillar till exempel den här:

Arbetsuppgift:

Använd Thomas Bernhard-metoden – överdriv, dramatisera, ta i.
Överdriv situationen, personerna, saker och ting.
Värdera, polarisera.
Var inte ljum, inte mittemellan – var galen, besatt av. Bli vansinnig på.
Ogilla inte – hata.
Låt det värsta personen i texten kan tänka sig hända. Och se till att det är den värsta personen som det händer.
Eller det bästa, det är ytterligheterna som ska kommas åt.
Ett stup är en avgrund, inte en trappa ner.
Hela boken behöver inte överdrivas, det räcker med att ta ut ett stycke där överdriften lyfter det skrivna, gör det urblekta färgstarkt, kontrastrikt, lyser upp, gör en tankegång tydlig och i bästa fall rolig.
I bästa fall.
Det finns inga garantier.

Några av bokens kapitel innehåller frågor och svar, och jag bara måste ge er några citat ur dem:

Fungerar skrivandet som terapi?

Nej.
Och om det är något som världen inte behöver är det en terapibok till.
Terapi är terapi, skrivande är skrivande, gå i terapi men blanda inte in det i skrivandet.
För mig är skrivandet motsatsen till terapi.
Jag kanske skriver för att förtränga sådant som jag skulle behöva ta itu med i mitt liv, men i stället tar itu med i det skrivna.

Kan du skriva när du mår dåligt?

Jo. Annars blev det inte mycket skrivet. Och jag skulle må mer dåligt om jag inte skrev.

Vad är det snabbaste du har skrivit en bok på?

Det har jag inte.
Inte än.

Den som har tagit längst tid?

Varje bok. Det har ju tagit hela mitt liv att komma fram till den.

Om det inte har framgått så gillar jag den här boken framför allt för att den är rolig. Jag läste den snabbt och utan att göra några övningar, men jag skulle absolut kunna tänka mig att gå tillbaka till den och verkligen gå in för att läsa mig saker och inte bara låta mig roas.

Micael Dahlén: allt hänger samman

I går var jag på en föreläsning med Micael Dahlén anordnad av Medborgarskolan. Ämnet var Allt hänger samman. Föreläsningen kändes mer som en stå upp-show än en föreläsning – jag skrattade mer än jag lärde mig saker. Men det är jag mycket nöjd med!

Några saker som jag tog med mig:

  • Allt som jag har gjort hittills har lett till att jag är precis här precis just nu. Hela mitt liv har varit en förberedelse inför just det här som jag gör just nu. När som helst kan jag göra precis vad som helst och därmed börja gå i en helt ny riktning.
  • Efter sju år finns inte en enda cell kvar i kroppen av den människa som man var för sju år sedan. Vad jag än gör för dumheter nu så finns det inte kvar om sju år. (Här protesterar delar av mig och säger att jag har ju minnen och erfarenheter som är äldre än så. Jag bär med mig saker som har hänt från hela mitt liv och jag är en produkt av allt det. Men okej, det är en ganska befriande tanke att allt är nytt om sju år.)
  • Så många beslut som vi fattar i livet baseras på ”Vad ska folk tycka?” Men egentligen är alla är så upptagna av att tänka på vad alla andra tycker att ingen hinner tycka något om någon annan :-) Det här har jag för övrigt varit inne på tidigare i inlägget Vad ska folk säga?
  • Micaels Dahléns bästa karriärråd: sluta jobba! Med det menar han att vi ska sluta gå till något som vi betraktar som ett jobb och sitta av tiden för att sedan gå därifrån och göra det som vi egentligen vill göra. Varför ägna en enda dag åt något som bara är ett jobb? Det finns två sätt att sluta med det: 1. Sluta betrakta det som ett jobb. Gör det för att du vill göra det. 2. Sluta jobba och gör det du vill göra i stället.
  • En given dag så måste du inte göra någonting. Prova att låta bli att göra något som du tror att du måste göra i dag. Världen går inte under! Du behöver inte vara just här just nu. Om jag börjar göra något helt annat så kanske något helt annat händer. Du kan bli precis vad du vill. Du kan göra vad som helst.

Micael Dahlén är ekonomiprofessor på Handelshögskolan i Stockholm. Just nu har han tagit tjänstledigt i ett år för att bara göra sådant som han vill. Han har en ny bok ute som heter Livet på mars. Först nu när jag kollar upp den inser jag att det är en roman. Hans första. Spännande!

Jag har tidigare läst och gillat hans bok Nextopia, som handlar om förväntningssamhället och att man aldrig är så lycklig som när man går och väntar på något bra som ska hända. Jag har också skrivit ett inlägg om hans sommarprat 2010.

Bästa signering på bokmässan 2014

Jag glömde ju en punkt på min bästa-lista för bokmässan:

Bästa signering: Fredrik Backman i Partners in stories monter. Jag köade i säkert 20 minuter för att köpa ett signerat ex av Britt-Marie var här, men det var det värt! Det var liksom inte bara en kråka i en bok, utan en hel happening. Monterpersonalen gick runt och delade ut godis och Britt-Marie-knappar. Och så var det kul att möta Fredrik Backman i verkligheten – jag har läst hans grymt roliga blogg en del. Dessutom fick alla som ville fota sig ihop med författaren i en fotoautomat. Roligt.

Det bästa var ändå att jag fick en wors ritad i boken. Den signerade boken var till min make, och han hade specifikt bett om en wors. Vet du inte vad en wors är? Läs för sjutton Min mormor hälsar och säger förlåt! Och förstås En man som heter Ove, men där förekommer inga worsar.

Maken blev glad för worsen, och nu väntar jag på att han ska läsa ut Britt-Marie så att jag kan kasta mig över den.

 

Uppdatering: På allmän begäran (nåja, på begäran från Ingrid O) kommer här en bild på worsen:

wpid-2014-10-02-17.00.04.jpg.jpeg

Och på ingen alls begäran utan mer som bonus så får ni även bilden på Fredrik Backman och mig från fotoautomaten:

wpid-20141002_165446.jpg