Kategori: balans

Skriva en bok eller göra en onlinekurs?

Jag har tidigare nämnt att min onlinekurs Skriv tydliga texter under 2017 var en större intäktskälla än mina böcker. En snabb jämförelse visar att jag la tre månader på att göra onlinekursen (som visserligen bygger på en av mina böcker, Tydliga texter, men innehåller massor av övningar och anpassningar till kursformatet). Samtidigt har jag skrivit böcker i runt femton år – eller tio år om vi ska räkna från att den första boken kom ut – och har skrivit sammanlagt sex böcker.

För onlinekurser om text har jag en bra plattform

Det verkar alltså inte vara någon tvekan om vad som är mest lönsamt av att göra en onlinekurs och att skriva en bok. Ett tillägg kanske ska vara att det gäller för onlinekurser som passar in i målgruppen för mitt företag Klartext, alltså personer som vill lära sig att skriva bättre texter i jobbet. Jag har nämligen en webbplats som är bra sökmotoroptimerad och har många besökare varje månad. Det är så de flesta av mina onlinekursdeltagare kommer till kursen; de hittar webbplatsen genom att googla. Om jag vill göra onlinekurser inom något helt annat område, där jag behöver starta en separat webbplats, kan jag inte räkna med att kursen säljer sig på egen hand alls. Åtminstone inte de första åren. Då måste jag själv sälja varje kurs med hjälp av olika kampanjer och synlighet i sociala medier.

Om jag ska vara krass så borde jag alltså inte skriva några fler fackböcker om språk, utan ta fram fler onlinekurser i stället. Jag har inget material på gång just nu som skulle kunna bli en bok, så det är inte ett beslut jag behöver fatta inom den närmaste tiden, men det är absolut något att fundera över längre fram.

En bok imponerar mer än en kurs

En intressant parentes är imponansfaktorn. Folk blir så imponerade när de hör att man har skrivit en bok. Det ger pondus och stärker min roll som expert på hur man skriver begripliga texter. En onlinekurs bryr sig ingen om, utom just de som är målgrupp för kursen. Då är det ändå lika mycket jobb att ta fram en onlinekurs som att skriva en bok och kräver lika mycket pedagogiska kunskaper och förmåga att kunna strukturera materialet och så vidare. Och onlinekursen går att ta betydligt mer betalt för.

Ska jag skriva fackböcker inom andra områden än text?

Andra böcker då? Då pratar jag dels om fackböcker inom andra områden, dels om romaner. Vi börjar med fackböckerna. Jag har ju hittills bara skrivit en fackbok som inte är en språkbok, nämligen Den snälla företagaren. Den blev lovordad och omskriven i medierna – och den är bra, om jag får säga det själv :-) – men försäljningen tog aldrig fart. Min förklaring är att den riktar sig till en annan målgrupp än mina vanliga kunder, och jag kan inte sälja den från Klartexts webbplats. Om jag skulle göra en onlinekurs eller skriva en fackbok inom ett annat område än begripliga brukstexter så är risken stor att den inte skulle sälja. Oavsett om det var en kurs eller en bok. Det kloka för mig vore att helt enkelt låta bli det här och lägga min tid på andra saker som jag har större chans att få inkomster av. Men så har jag en massa idéer. Och så tror jag på dem. Och så tänker jag att ”just det här är så intressant att den här boken/kursen kommer att bli viral och sälja stort”. Så jag kommer säkert att skriva fler fackböcker och/eller ta fram onlinekurser även om andra områden så småningom. Jag är osäker på om jag skulle välja bok eller kurs i så fall. Jag skulle nog inte vilja ge ut en bok på egen hand, men om jag har ett förlag i ryggen kanske? Jag har i alla fall inget omedelbart på gång just nu.

Ska jag skriva fler romaner även om det inte ger mig några inkomster?

Romanerna då? Där ser det helt hopplöst ut för mig att få intäkter. Jag skriver långsamt – om jag ska jobba som jag har gjort hittills, och i princip bara skriva böcker på fredagar, så räknar jag med att det tar runt tre år för mig att skriva och ge ut en roman. Jag är inte beredd att lägga en stor del av min arbetstid och min energi på att stå ute på marknader och liknande för att sälja böckerna. För det första är det inte det jag vill jobba med. För det andra har det inte fungerat för den typen av böcker jag har skrivit hittills. Det är helt enkelt inte det jag ska lägga min tid på. Då är det bättre att jag skriver en ny bok. Eller gör något helt annat som ger inkomster eller får mig att må bra. För att få fram en roman snabbare skulle jag behöva avsätta tid i sjok. Men det är svårt att göra den prioriteringen när jag inte bedömer att boken kommer ge några intäkter att tala om.

Som det ser ut just nu finns det alltså ingen som helst lönsamhet för mig i att skriva romaner. Ska jag då göra det över huvud taget? Om man ska tänka 80/20-regeln – bara göra de 20 procent av arbetsuppgifterna som ger 80 procent av intäkterna – så är svaret nej. Det är enbart slöseri med tid. Och det här är också anledningen till att jag inte har kommit igång att skriva något nytt, trots att jag trodde att jag skulle börja på en ny roman direkt efter årsskiftet. Jag behövde prioritera att jobba med onlinekurser, eftersom det verkar betydligt mer rimligt att de kommer att ge mig intäkter.

Men om jag ska gå på vad hjärtat vill så är det klart som fan att jag ska skriva fler romaner! Det finns ett självändamål med att jag gör det. Det är det jag vill göra. Det är det jag ska göra. En plan är att om jag har andra passiva inkomster, till exempel onlinekurser, så har jag mina intäkter och kan lägga tiden på att skriva romaner utan att behöva tänka på att de ska ge pengar. Där är jag inte i dag. Och prioriteringen svår: ska jag skriva roman nu eller jobba med onlinekurser nu för att bygga upp ekonomiska möjligheter att skriva romaner sedan?

Oavsett vilket så får jag nu eller senare fortsätta att harva på med mitt långsamma romanskrivande. Och någon gång kanske en av mina romaner når igenom bruset, och då drar den förhoppningsvis med sig de andra och mina romaner börjar sälja. Om inte så får det vara så. Då har jag åtminstone fått uppleva skrivarglädjen och fått vara i mina hopfantiserade världar ibland. Så det så.

Sammanfattning av 2017

För ett år sedan sammanfattade jag år 2016, och eftersom jag gillade att skriva ett sådant inlägg gör jag det igen. Här kommer det: en sammanfattning av 2017.

Ett av mina mål för 2017 var att jag skulle jobba mindre. Det lyckades jag bra med under tre fjärdedelar av året. I början av året hade jag det målet färskt i minnet och tänkte verkligen på det. Sedan dök det upp ett projekt där jag inte hade stämt av förutsättningarna tillräckligt noga med kunden, vilket gjorde att det blev mer jobb än jag hade planerat. Samtidigt råddade jag några småuppdrag, redigerade det sista på Skriv för din målgrupp och gjorde ändringar i Tydliga texter inför den fjärde upplagan. Behöver jag säga att det blev för mycket? Jag höll på att jobba ihjäl mig. Igen. Det blev tre månader med på tok för mycket jobb. Tre månader när jag mådde ganska dåligt av stressen.

Samtidigt drog jag in bra med pengar under den perioden. Det är så svårt med den där balansen. Å ena sidan har jag som egenföretagare inte en jämn ström av jobb, utan när det dyker upp ett bra uppdrag där förutsättningarna ser rätt ut så behöver jag ta det. Jag ska absolut inte jobba så där mycket som jag gjorde under april, maj och juni. Men jag drog in tillräckligt med pengar för att inte behöva känna någon ekonomistress under resten av året, och det är också värt något. Å andra sidan var det ren tur att jag lyckades hålla mig på rätt sida om den sjukliga stressnivån. Tänk om jag hade blivit utmattad på riktigt och blivit sjukskriven, kanske i flera år. Jag får inte riskera min egen hälsa. Den är viktigast.

Sedan hade jag en lång sommarsemester. Som vanligt den bästa tiden på året för mig. Det är då jag vilar och återhämtar mig. Och det var förstås extra välbehövligt efter en period av för mycket jobb. Det är också under sommaren jag sätter mål för det kommande året och gör insikter om hur jag vill leva och jobba.

En insikt som kom under sommaren var att det var dags att växla upp min meditation. Innan dess formulerade jag den vanan som att ”jag mediterar varje morgon som jag inte ska iväg någonstans”, vilket blev 4–7 dagar i veckan, beroende på vad jag hade för mig för övrigt. Jag satte ingen klocka utan reste mig ur meditationen när jag kände för det, vilket oftast var efter en kvart ungefär. Sedan i somras ser min meditationspraktik ut så här: ”jag mediterar i en halvtimme varje dag”. Jag går inte upp tidigare på morgonen för att meditera utan om jag ska iväg någonstans så behöver jag avsätta den där halvtimmen senare under dagen eller på kvällen i stället. Men eftersom jag oftast jobbar hemma har jag nästan alltid tid att meditera på morgonen innan jag börjar jobba. Jag inser att jag inte har skrivit så mycket om meditation på bloggen. Jag får kanske återkomma till det, helt enkelt. Berätta gärna i en kommentar vad du skulle vara intresserad av att jag skrev om det!

En devis som jag formulerade under sommaren var: Det är viktigare att leva än att jobba. Ett halvår efter att jag hade satt som mål att jag skulle jobba mindre under året så behövde jag alltså en påminnelse igen. Och det lär inte vara sista gången.

Under hösten fick jag bra hjälp i min strävan att inte jobba för mycket. Jag opererade höften i augusti. Efter det var jag sjukskriven på heltid i en månad och på 75 procent ytterligare en månad. Inte så mycket fokus på jobb under den perioden alltså. När jag sedan började jobba igen så hade jag fortsatt fokus på att rehabträna. Hälsan är viktigast, som sagt, och att kunna gå igen och använda kroppen som jag vill i min vardag kändes viktigare än att jobba. Jag lade någon timme varje förmiddag på rehab. Och det alltså efter meditationen. Och före promenaden, som också blev en viktig del i min rehab när jag väl kunde gå igen. Med tanke på att jag inte har för vana att kliva upp i ottan betydde det här att hela förmiddagen hade passerat när jag väl började jobba. Så det blev mindre jobb än vanligt under hösten. Bra prioriterat av mig! Och där hade jag stor nytta av pengarna från jobba-ihjäl-mig-perioden under våren och försommaren som buffert.

Under sommaren kom fjärde upplagan av min första bok Tydliga texter – snabba skrivtips och språkråd ut på Studentlitteratur. Och i september släpptes min nya bok Skriv för din målgrupp – tips för träffsäkra texter på Morfem förlag.

Jag hade 10 procent passiva inkomster 2017

Ett stort genombrott för mig när jag sammanfattar året är att jag under 2017 hade tio procent passiva inkomster! Hur räknar jag då? Jo, det finns en målsumma som är så mycket pengar som jag skulle vilja dra in varje år. Det är ett belopp som tillåter mig att inte bara ha råd med mat och hyra utan även tillbringa delar av vintern på La Gomera, ha en lång sommarsemester, göra några aktiviteter i Sverige under sommarsemestern (yogafestival, kanske en sångvecka, hyra hus i en vecka med maken). Det handlar absolut inte om att shoppa loss på onödigheter eller leva lyxliv, men jag vill kunna ha semester och jag vill inte behöva vända på varje krona om jag behöver något nytt. De flesta år omsätter jag inte det här beloppet utan får klara mig på mindre och ibland skarva med min buffert.

Passiv inkomst betyder för mig att jag inte byter min tid mot pengar rakt av, till exempel genom att sälja konsulttimmar, utan att jag får inkomster genom något jag har gjort tidigare, till exempel skriva en bok. Under 2017 drog jag in 10 procent av mitt målbelopp i form av passiv inkomst.  Tio procent! Det här är stort för mig. Jag lär blogga mer om passiva inkomster framöver, till exempel berätta vilka olika typer av passiva inkomster jag har. Vad vill du veta? Kommentera gärna.

Mina mål för 2018

Det här är några mål som jag har för 2018:

  • Under 2018 har jag dubbelt så mycket passiva inkomster som under 2017.
  • Jag följer devisen att det är viktigare att leva än att jobba.
  • Jag börjar på nästa roman. (Japp, det skrev jag för ett år sedan också, men det blev inte så.)
  • Jag fortsätter att experimentera med mina vanor och hur jag vill leva och jobba och testar nya saker i vardagen. Det gör jag kanske alltid, men på sistone har jag gjort det lite extra i ett projekt som jag kallar ”Testa i en månad”, där jag provar alla möjliga vanor under en månad. Eller ibland kortare tid om jag inte fastnar för dem.
Att vinterbada var en ny grej jag testade under hösten. Trots att jag gillade det blev det inte en vana som fick följa med i en hel månad.

Vad jag gör bra och mindre bra just nu

Inspirerad av det här inlägget hos trettiosjugrader (länk borttagen pga bruten) kommer här ett inlägg om tre saker jag gör bra och tre saker jag gör mindre bra just nu:

Tre saker jag gör bra:

  • Jag accepterar att jag drar in mindre pengar än normalt den här hösten. Jag var ju sjukskriven delar av hösten efter min höftoperation, och även efter det har jag prioriterat rehabträning snarare än jobb. Min buffert är förhållandevis väl påfylld efter att jag höll på att jobba ihjäl mig strax före sommaren och då drog in mer pengar än vanligt. Dessutom fick jag ordentligt tillbaka på skatten. Så jag kan vila i att jag inte drar in så mycket pengar just nu.
  • Jag prioriterar min rehabträning, med målet att få tillbaka full styrka och rörlighet i höften och benet.
  • Sedan i somras mediterar jag en halvtimme om dagen, vilket är mer än tidigare. Det känns så bra att jag tar mitt mediterande på det allvar som det förtjänar.

Tre saker jag gör mindre bra:

  • Jag har en förmåga att låta de små arbetsuppgifterna stå i vägen för de stora och viktiga.
  • Jag känner ett stort motstånd mot att börja på en ny roman av flera anledningar (för jo, jag tror att jag har bestämt mig för att mitt nästa bokprojekt ska bli en ny roman och att jag ska börja klura på synopsis i januari). En anledning till motståndet är att det tar emot att börja jobba på ett projekt som kommer att ta typ tre år (om jag inte kommer på något annat sätt att jobba längs vägen) och i princip inte ge några inkomster.
  • Jag är frustrerad över hur lite passiva inkomster jag har om man jämför med hur mycket tid jag har lagt på att skapa dem. Och här är jag delvis fel ute. Det går verkligen åt rätt håll med mina passiva inkomster, och det är jag sjukt glad och tacksam för! Jag ska nog skriva om det i ett separat inlägg vid tillfälle.

Vad gör du bra och mindre bra just nu?

Publicerat den
Kategoriserat som balans

Bada i november?

Förra veckan badade jag. Utomhus. Ja, jag vet att det är november :-) Jag har gått stavgång en hel del på sistone, som en del av rehabträningen efter min höftoperation. Så en dag lät jag stavgångspromenaden ta mig ner till vattnet, där jag tog ett dopp och sedan gick hem igen. Promenaden fick agera substitut för den där bastun som jag önskade att jag hade haft tillgång till. Den gjorde mig varm både före och efter badet. Utom om fötterna, som jag frös om ända tills jag hade värmt upp dem i duschen hemma. Det här gjorde jag fyra dagar på raken under förra veckan. Jag inser att det kan verka lite knäppt att bada i november, så vad var det som fick mig att göra det?

  1. Jag följer yogaläraren Johanna Andersson på Instagram. Hon brukar vinterbada, och hon får det att se så himla skönt ut.
  2. Jag avskyr ju kyla och brukar undvika den så gott det går, gärna genom att vara ute så lite som möjligt på vintern. Men ibland kan man få ett annat resultat genom att göra tvärtom: att ta ett steg fram mot det som är jobbigt eller läskigt i stället för att ta ett steg tillbaka. Så det gjorde jag nu. Och kan man tänka sig – det var skönt!
  3. Jag gillar att prova nya saker. Saker jag gillar kanske blir en ny vana. Saker jag inte gillar är det bara att sluta med igen.
  4. Efter höftoperationen går jag mycket bättre, vilket öppnar för nya möjligheter, till exempel att jag kan ta promenader och att jag kan gå dit jag behöver och göra det jag vill göra i min vardag. Det vill jag gärna njuta av.

Den fjärde dagen kände jag ett starkt motstånd mot både promenaden och vinterbadandet. Motstånd är alltid intressanta både att utmana och att undersöka, tycker jag. Så jag promenerade och badade ändå. Men motståndet släppte inte. Något dygn senare märkte jag att det inte hade något med badet att göra, åtminstone var det inte så jag tolkade det. I stället handlade det om mitt vanliga vintermotstånd. Den där dagen blev starten på en veckas rejäl vinterdipp för mig – eller vinterdepp kanske. Jag har som bekant riktigt svårt för vintern, och den här veckan påverkade det mig ordentligt.

Från och med i går känns det bättre igen. Det är märkligt att kylan och mörkret påverkar mig så mycket, trots att jag vet att jag kommer att lämna landet snart. Ja, jag tar mitt pick och pack och flyttar kontoret till La Gomera under en period som vanligt. Om 24 dagar för att vara exakt. Men vem räknar? ;-)

Vem hade trott att den här vinterhataren skulle ge sig på att vinterbada?
Publicerat den
Kategoriserat som balans

Hur välja mellan disciplin och lust?

Jag har två motstridiga drivkrafter – vi kan kalla dem hjärnan och magkänslan – och det är inte alltid jag kan avgöra vilken jag ska följa. Hjärnan kan ge mig disciplin att göra något som jag vet är bra för mig, till exempel nå ett mål som jag har satt upp. Magkänslan kan hjälpa mig att lyssna på den inre rösten som säger vad jag verkligen vill – det är inte alltid jag förstår det annars.

Jag vill gå på lust

Jag skulle gärna bli bättre på att följa lusten och göra det som känns rätt för stunden. Jag vill gärna tro att magkänslan (eller kroppen/lusten/själen/det undermedvetna/vad-jag-nu-ska-kalla-det) säger åt mig att jag behöver vara ledig så betyder det att jag faktiskt behöver vara ledig, och inte bara att jag är lat.

Hjärnan prioriterar omedelbar belöning

Problemet är att jag inte kan lita på de signaler jag får. Hjärnan belönar nämligen omedelbar tillfredsställelse framför det som är bra för oss på sikt. Låt oss ta ett enkelt exempel. Du väljer mellan att gå till gymmet eller att sätta dig i soffan och trycka i dig ett halvt kilo lösgodis. Du väljer soffan. Hjärnan skickar ut massor av sköna hormoner som får dig att må superbra för en stund. Nästa dag när du ska göra samma val kommer du ihåg hur bra du mådde i soffan i går. Så du gör samma val igen. Trots att du vet att du på sikt kommer att må bättre av att motionera regelbundet och inte äta så mycket socker så väljer du den omedelbara belöningen.

Hur kan jag tolka signalerna?

När jag lyssnar inåt och får en signal om att jag vill eller inte vill göra något, hur vet jag då om det är magkänslan som kommer att leda mig rätt eller om det bara är den lata hjärnan som vill ha belöning omedelbart? Oftast handlar det om situationer som är svårare att tyda än exemplet med soffan kontra gymmet.

Min magkänsla säger ofta nej till saker som jag verkligen vill göra – eller ja till saker som inte är bra för mig. Jag kanske äntligen har lyckats avsätta en dag till kalendern för att skriva på min kommande bok – något som jag har längtat efter att göra – och ändå prokrastinerar jag. Då behöver jag lära mig att ignorera magkänslan, som säger åt mig att kolla mitt Facebookflöde en gång till, och plocka fram disciplinen.

Min fråga är alltså: Hur vet jag när jag ska lyssna på magkänslan och när jag ska köra över den med disciplin? När jag känner ett motstånd mot något, hur vet jag om det är en signal att det här är fel för mig eller om jag bara är lat? När jag känner lust att göra något: hur vet jag om det är en signal om att jag är på rätt spår eller bara hjärnans belöningssystem som lurar mig? Hur gör du?

Gräsänderna funderar nog inte så mycket på det här med lust eller disciplin

 

Hur gör du när du inte får tydliga besked?

Jag måste erkänna en sak: jag har oerhört svårt för när människor inte lämnar tydliga besked utan bara låter saker hänga i luften. (Jag har tidigare skrivit om att säga nej.)

Jag har varit med om att jag har tagit tåget från förorten in till stan bara för att upptäcka att mitt lunchsällskap har glömt bort vår lunch och är någon helt annanstans.

En liknande situation där vi inte har bestämt tid och plats, men som stör mig lika mycket, är den här. En bekant säger ”Vi kan väl fika någon dag?” och jag säger ”Ja, visst hur ser det ut nästa torsdag eftermiddag?”, och personen svarar ”Jag ska kolla upp det; jag återkommer.” Och sedan återkommer hen aldrig. Jag blir sittande med en tidpunkt i min kalender som jag måste hålla öppen och planera utifrån att jag kanske ska fika med den här personen men jag får aldrig något besked.

Ett jobbexempel är det här: Jag mejlar en person som jag hoppas kan ge mig återkoppling på sakinnehållet i en text i ett projekt jag jobbar med. Personen är inte inblandad i själva projektet utan är anställd hos kunden som anlitar mig i det här projektet. Personen svarar att hen ska försöka hinna titta på texten till på onsdag. På tisdagen har hen inte svarat och då mejlar jag igen och frågar om hen kommer att ha möjlighet att ge mig återkoppling på texten. Jag vill veta om jag kan räkna med hens återkoppling eller om jag behöver lösa det på något annat sätt. Jag får aldrig något svar på det mejlet.

Det här är för mig så otroligt fascinerande. Jag skulle aldrig kunna bara släppa något på det sättet. I min värld lämnar man alltid ett besked. Om något händer längs vägen så ser jag det som min skyldighet att tala om det för de andra som är inblandade. Jag kan inte komma ihåg att jag någonsin har glömt bort att jag har bestämt att träffa någon. Om jag skulle få förhinder så skickar jag ett sms på morgonen och talar om att jag måste ställa in. Om det inte funkar att fika på torsdag så berättar jag det så fort jag vet. Om jag märker att jag inte hinner läsa den där texten så mejlar jag och talar om det. Det tar 30 sekunder att skicka mejlet ”Jag är ledsen men det körde ihop sig och jag kommer inte att hinna”.

Jag inser att jag är rigid i den här frågan, men det här är viktigt för mig. Jag har valt bort både vänner och samarbetspartners för att de inte lämnar besked eller inte kommunicerar tydligt.

Men det är ju inte alltid det finns möjlighet att välja människor i sin närhet på det sättet. Så vad gör jag då när jag har att göra med personer som inte lämnar tydliga besked?

I lunchfallet dubbelkollar jag numera att det vi har bestämt fortfarande gäller. Jag skickar ett sms på morgonen och kollar att lunchen fortfarande är på.

I fikafallet och återkopplingsfallet har jag inte hittat någon lika bra lösning. Jag kan ringa och fråga förstås, men i likhet med många andra introverta skyr jag telefonen som pesten. Annars är det bästa kanske att anta att det inte blir något. Leta efter någon annan som kan ge återkoppling. Planera bort fikaluckan och säga ”oj då, jag trodde inte att du kunde eftersom du inte hörde av dig”. Om jag vet att jag har att göra med någon som inte alltid lämnar besked så kan jag ibland skriva i ett mejl att ”jag håller den här luckan i min kalender tills på tisdag” eller något liknande. Kanske ska jag ta för vana att alltid skriva något sådant?

Hur gör du när du inte får tydliga besked? Eller är det inte så viktigt för dig?

Publicerat den
Kategoriserat som balans

Min sommarsemester 2017 – en summering

I det här inlägget berättar jag om min semester och vad jag har haft för mig i sommar. 

En lång sommarsemester – den bästa investeringen i mig och mitt företag

Jag har skrivit förr om hur viktigt det är för mig att få vara ledig på sommaren, hur bra jag mår av det och hur den återhämtningen ibland har varit avgörande för att jag har orkat köra eget i femton år. Även om jag har perioder när jag jobbar (för) mycket så kommer det alltid en sommar när jag får all den vila jag behöver. Och så orkar jag ett år till :-) Så jag går inte in på det mer här. I stället tänkte jag berätta vad jag har haft för mig under sommaren.

En vecka på Öland med snabb nervarvning

Jag var på Öland en vecka tillsammans med maken. Han lyckades hyra den perfekta introvertstugan för oss. Mannen som hyrde ut stugan hade ett hus på samma tomt men bodde inte där till vardags, så det var bara vi där. Vi behövde inte prata med någon på hela veckan, och vi kunde hänga ute på tomten med makens två hundar utan problem (den ena har en tendens att bli fullständigt galen om det är andra människor eller djur i närheten). Dessutom låg den lilla stugan precis vid vattnet.

Min förväntan var att jag skulle få det ganska tufft att varva ner; jag hade jobbat på tok för mycket i flera månader och mått dåligt av det ett tag. Och jag har tidigare varit med om att jag har haft svårt att varva ner från ett sådant läge, och att jag har känt mig liksom bakfull den första veckan eller så. Vi åkte till Öland på en lördag, som var den första dagen på semestern, och när vi kom dit på kvällen så veckohandlade vi och packade upp och såg till att vi inte hade några måsten dagen efter. På söndag morgon satt jag på stenstranden och tittade ut över vattnet och tänkte att ”nu börjar jag nervarvningen; undrar hur lång tid den tar”. Och redan på söndagskvällen var jag helt dagvill och trodde att vi hade varit där i flera dagar. En dag tog det att varva ner!

Att åka iväg så där direkt första dagen på semestern är helt klart mitt bästa knep för att varva ner snabbt och på så sätt få ut mer av semestern.

Sjunga i Värmland

Jag var hemma någon dag och packade om och sedan tog jag tåget till Värmland för att sjunga i en vecka med min favoritsångpedagog Ange Turell.

Så härligt att få genomsköljas av sång hela dagarna, och i vackra och somriga omgivningar dessutom. En bonus var att min rumskamrat lärde mig några för mig nya örter att koka te på. Här har jag skrivit om att gå ut och plocka växter och göra sitt eget örtte.

Pånyttfödd efter yogafestivalen på Ängsbacka

Jag var hemma i en vecka, och så bar det iväg till Värmland igen, närmare bestämt till yogafestivalen på Ängsbacka. Det var fjärde gången jag var där. Den här gången kände jag ett stort motstånd mot att åka – så där som man kan göra ibland inför något som man vet är bra för en men innebär en del jobb. Jobbet i det här fallet är att under en hel vecka med yoga, sång, dans, meditation, föreläsningar så kommer det upp massor av känslor och tankar och veckan innebär alltid att man jobbar med sig själv, ofta på djupet. Det är så klart fantastiskt, men det kan också vara lite jobbigt. Och det var allt det där. Jag hade en superbra vecka och kom hem och kände mig totalt upplyst och pånyttfödd. Det går inte att beskriva hur mycket man hinner vara med om på en veckas yogafestival; sista dagen kändes det som om jag hade varit där i en hel månad.

Bilden föreställer de gongar som gongmästarna slår på i ett gongbad, där deltagarna ligger på madrasser och låter sig omslutas av klangen.

På klippan i Finnhamn

Några dagar senare tog jag Vaxholmsbåten ut i Stockholms skärgård, närmare bestämt till Finnhamn, tillsammans med en vän och kollega. Lite av en konferensresa, fast i väldigt avkopplat läge. Vi tillbringade ett par dagar på klippan i solen och jag fick massor av input på jobbsaker som jag går och ältar. Jag borde över huvud taget lufta mitt ältande oftare – saker brukar må bättre av att få ljus på sig än att gömmas i mina mörka hjärnvindlingar.

Hemester i kombo med strategiklur

Därefter har jag haft ett par veckor på hemmaplan som har varit en kombination av att vara ledig och att ägna mig åt målplanering, strategiarbete och allmänt klurande. Och lite administration. Det är vid den här tiden på året som jag sätter upp mina mål för det kommande året och funderar på vad som inte var bra under det senaste året (jag jobbade för mycket!) och vad jag vill göra annorlunda (prioritera att leva före att jobba!). Vid den här tiden brukar min hjärna ha kommit in i ett läge där den bara är just den här tiden på året. Den har varit nervarvad och avkopplad en längre period och jag har distans till vardagen. Dessutom har jag varit iväg på aktiviteter som startar processer i både kroppen och huvudet, och jag brukar oftast ha gjort några nya insikter under sommaren. Så även i år.

Skördat massor av godsaker på min odlingslott har jag gjort också förstås.

Summa summarum har jag haft en helt fantastisk semester.

Jag läste 16 böcker under semestern. Flera av dem var ruskigt bra. Låt mig återkomma med ett separat inlägg om dem.

Det enda jag inte är nöjd med är att jag plockade på tok för lite blåbär. Det har flera orsaker:

  1. Jag var för upptagen med att sjunga, göra yoga, titta på havet, läsa böcker, hänga på klippan och så vidare, och var inte hemma så mycket.
  2. Det var inget vidare blåbärsår i år, i alla fall inte hos mig.
  3. Just nu försöker jag vara så försiktig jag kan för att inte få några sår på kroppen. Om jag har ett sår får jag inte göra min höftoperation som är planerad till på tisdag. Det är lätt att få sår i blåbärsskogen upptäckte jag när jag var där i förra veckan, så jag gav upp det.

Jag hade tänkt att skriva mer om min kommande höftoperation här, men nu har jag redan skrivit så långt, så det får bli ett separat inlägg. Jag återkommer!

Hoppas att du har haft en lika fantastisk sommar som jag! :-)

Jag saknar att blogga

Det har nu gått sisådär tio veckor sedan jag bestämde mig för att testa att inte blogga lika mycket längre. Under den perioden har jag haft en katastrofalt för hög arbetsbelastning, så det var bra att jag inte dessutom kände pressen att skriva ett par blogginlägg i veckan.

MEN: Jag saknar att blogga! Eller rättare sagt: jag saknar att skriva de där lite mer reflekterande inläggen. Jag har ju börjat använda mina andra sociala kanaler mer, men där har jag gjort kortare inlägg.

Här är några exempel på mer reflekterande inlägg som jag har skrivit i år, bara så att du ska veta vad jag pratar om:

Det är förstås möjligt att skriva reflekterande inlägg på Facebook också, och det hade jag tänkt göra, men det myckna jobbandet kom helt enkelt i vägen. Och bloggen är snäppet bättre för det. Här kan jag bre ut mig hur mycket jag vill.

Min plan för bloggen framöver blir därför att skriva mer än vad jag har gjort den senaste tiden, och kanske inte lägga så mycket tid på att skriva om mitt pågående bokarbete. Jag har ett tema som jag är sugen på att styra bloggen mer mot, där de mer reflekterande inläggen passar in. Kanske kommer jag att skriva mer om det jag känner för och mindre om sådant som jag tänker att en författarblogg borde handla om? Jag ska klura på det här under sommaren, och så tar jag ett omtag till hösten.

Min nya bok: Skriv för din målgrupp – tips för träffsäkra texter

Men det händer ju saker i mitt författarliv också. Så här ser min kommande bok ut:

Den heter alltså Skriv för din målgrupp – tips för träffsäkra texter och kommer ut i september. Kul va?

På fredag loggar jag ut för att ta en lång och skön och extremt välbehövlig semester. Oj, vad jag har gjort mig förtjänt av det!

Strunta i de tidigare böckerna?

Min jobbtillvaro är (för) splittrad mellan många olika saker. Ibland har jag en känsla av att ju fler olika saker jag tidigare har ägnat mig åt, desto längre blir min att göra-lista. För att bli konkret så låter jag det här blogginlägget handla om mina böcker. Jag har skrivit fem böcker och jobbar på den sjätte. I princip alla de fem tidigare böckerna är periodvis fortfarande på min att göra-lista. Några exempel:

Jag skulle behöva göra en e-bok av Tsunamin. Det har stått på min att göra-lista i ett år nu, sedan boken kom ut, men jag har inte hunnit med det. Det är inget stort jobb om jag anlitar samma formgivare som för pappersboken. Jag tittar på att göra-listan och tänker att jag borde verkligen göra det här, men så är det varken viktigast eller mest bråttom just nu.

De flesta av mina böcker säljer inte sig själva. (Tydliga texter är undantaget.) Om jag vill att böckerna ska sälja måste jag vara ute och sälja dem. Som jag har skrivit om tidigare har jag fattat beslutet att jag inte ska lägga så mycket av min tid och energi på det. Men någon gång ibland är jag ute och säljer – lördagen den 27 maj ska jag till exempel stå på Täby torg tillsammans med Stockholmsförfattarna, något som vi också gjorde för ett par veckor sedan.

När jag fick royaltyspecen för Tydliga texter nu under våren så såg jag att den var nästan slutsåld. (Igen! Hurra!) Eftersom jag hade noterat en återkommande företeelse i boken som skulle behöva uppdateras så frågade jag förlaget om jag fick uppdatera den innan de trycker nya böcker. Det fick jag, och när jag gick igenom boken så hittade jag förstås fler saker att uppdatera. Jag la en del tid på att göra diverse små ändringar och uppdateringar och nu är det en ny upplaga på gång av boken – fjärde upplagan. Det innebär att jag kommer att bolla saker fram och tillbaka med förläggaren och sedan ska jag göra en korrekturvända i slutet. Superkul med en ny upplaga. Fler saker på min att göra-lista.

För mina romaner Tsunamin och Akrobaten är jag ju inte bara författare utan även förläggare. Det innebär lite administration även när böckerna redan är ute. Till exempel behöver jag regelbundet se till att böckerna finns att beställa hos BTJ, för annars blir de av någon outgrundlig anledning listade som ”tillfälligt slut” där efter några veckor. Det här är en arbetsuppgift som står på min att göra-lista varje månad.

Och så vidare, och så vidare. Och det här är inte något som är specifikt för mina böcker. Det gäller även för en massa annat som jag tidigare har jobbat med och som fortsätter att generera punkter på att göra-listan. Jag börjar komma till ett läge när det är ohållbart. Jag planerar att göra en ordentlig översyn över min lista försöka göra en (bort)prioritering. Men hur? Hur gör andra författare, och då särskilt egenutgivare som även behöver jobba med annat?

Om jag skulle utgå från 80/20-regeln, alltså att göra de 20 procent av jobbet som ger 80 procent av resultatet, så blir det så här: Jag fortsätter att lägga tid på Tydliga texter eftersom det är den som säljer. Resten av mina tidigare böcker struntar jag helt i, och så koncentrerar jag mig på att skriva nya. Efter varje ny bok så har jag en period i början när jag satsar på marknadsföring och sälj (det är så jag brukar göra), men om jag inte får snurr på den under den perioden så måste jag släppa den helt. Alltså helt. Det gör ont att tänka på att lämna Tsunamin att inte sälja mer – det är en bra bok, om jag får säga det själv ;-) Men kanske är det så jag måste göra? Hur tänker du? Jag tar gärna emot tankar och goda råd.

”Jag är inte förvånad”

Låt oss anta att jag har blivit illa behandlad på något sätt – det kan vara stort eller litet, allt från att jag har blivit bestulen på något till att en okänd person säger något otrevligt till mig på bussen. Låt oss säga att jag sedan skriver om det på sociala medier. Eller så berättar jag om det för en bekant, det spelar ingen roll. Det är svaret som jag får som jag vill fokusera på här. Ofta får jag nämligen kommentaren ”Jag är inte förvånad.”

Va? Varför inte? Sedan när blev det okej att behandla varandra illa? Jag blir i högsta grad förvånad varje gång det händer mig eller någon annan, och det tänker jag fortsätta bli. Jag tänker fortsätta tro gott om mina medmänniskor. Jag tänker fortsätta ta för givet att ingen stjäl från mig. Jag tänker fortsätta utgå från att människor i min omgivning är trevliga mot mig.

För om jag inte förutsätter att världen är god och att alla runt omkring mig är goda, vad har vi då för samhälle? Ska vi gå omkring och förvänta oss det sämsta från varandra? Ska vi utgå från att våra medmänniskor är otrevliga redan innan vi vet det? Ska vi ta för givet att vi kommer att bli bestulna?

Nej tack, den världen vill inte jag leva i! Jag tänker fortsätta att bli förvånad varje gång jag eller någon annan blir behandlad illa. För jag vill inte att hat, terror och kriminalitet ska bli det normala.

Publicerat den
Kategoriserat som balans

Pin It on Pinterest