Kategori: balans

Är du också mano-kreativ?

Jag har skrivit tidigare om att jag kommer in i perioder när jag är precis hur kreativ som helst. Nu har jag kommit på ett ord för det: Jag är mano-kreativ. För däremellan har jag perioder när jag inte alls har lust eller energi att skapa något alls.

Nu har jag precis haft en sådan kreativitetsperiod. Jag har tokskrivit på  kommande språkboken den senaste veckorna, den där som jag ska berätta mer om alldeles snart. I vanliga fall är jag ju bara författare på fredagar, men nu har jag under en period låtit skrivandet inkräkta både på jobbet och på helgerna, eftersom jag behövde få klart manuset.

Visserligen är det inte samma fria skapande att skriva fackböcker som att skriva  skönlitterärt, men det är ändå kreativt arbete. Jag behöver klura på struktur, formuleringar och innehåll. Under den här perioden har hjärnan även sprutat ur sig idéer inom andra områden: Det dyker upp nya bokidéer, men de får snällt ta en kölapp och vänta på att bli prioriterade. Det dyker upp nya tankar om marknadsföring och saker som jag vill dra igång i sociala medier, men nej, det har jag inte haft tid med. Några av dem har hamnat på att-göra-listan, men de flesta idéer har jag ignorerat den här gången. Jag behöver, som alltid, prioritera hårt bland allt jag vill, måste och kan göra.

Nu har jag äntligen skickat iväg ett utkast till boken till min förläggare på Norstedts, och nu är jag helt slut. Jag vill inte producera något över huvud taget utan längtar bara efter att ligga i soffan under en filt tillsammans med en bok. Och det är precis vad jag tänker ägna mig åt i morgon. Dessutom har jag ont i halsen. Kroppen talar om för mig det jag redan vet: att jag har  slitit hårt i några veckor och behöver vila nu. Så nu planerar jag att ta det lugnare. Jag vet inte riktigt hur mycket mer jobb det blir med boken nu – det beror på hur mycket förläggaren tycker att jag behöver omarbeta.

Är du också mano-kreativ? Har du, liksom jag, perioder när idéerna liksom inte går att stoppa? Och så behöver du vila ordentligt däremellan?

Mår du dåligt av Facebook?

”En dryg miljon svenskar mår dåligt om de inte regelbundet är på Facebook.” Det skriver DN i en artikel om Facebook i dag.

Artikeln bygger på en studie gjord av Leif Denti och Isak Barbopoulos, som, om jag förstod artikeln rätt, båda är doktorander i psykologi vid Göteborgs universitet och Ida Nilsson, kommunikationsstrateg på reklambyrån Valentin&Byhr.

Enligt artikeln mår vi inte bara dåligt om vi inte får kolla Facebook. Vi mår också dåligt när vi läser vad våra bekanta gör på Facebook och hur lyckliga de verkar vara:

”Vi tror att det har att göra med att man jämför sig med andras profiler. Folk lägger gärna ut bilder på sig själva när de är glada, vilket skapar en illusion om lycka eftersom man inte ser personerna i det verkliga livet och när de inte är glada. Jämför man sig mer med andra mår man sämre och känner sig mindre lycklig, säger Denti och jämför det med modemagasinens omslagsbilder.”

Det här är inget nytt. Fenomenet kan räknas in i det som brukar kallas för additionsstress. Man har en vän som alltid hinner träna, en annan som alltid bjuder på nybakt bröd, en tredje som gör superkarriär, en fjärde som verkar ha all tid i världen för att umgås med sina barn. Och så tror man att man själv måste göra allt det här och tänker inte på att den där vännen som hinner baka inte har några barn, aldrig tränar och har städhjälp. Med några hundra Facebookvänner alltid inom räckhåll har vi numera hur många saker som helst att addera på stresslistan. Och så blir vi mer stressade.

Lösningen då? Som jag ser det handlar det om att vara säker på sina egna prioriteringar. Om jag medvetet har valt bort att städa så blir jag inte stressad av att läsa en statusrad om någons nyputsade fönster. Mina fönster är alltid smutsiga men jag hinner alltid träna. Det är så jag vill ha det. Och så tycker jag att det är skönt  att koppla ner helt ibland, på semestern till exempel. Hur vill du ha det? Och vad har du för strategier för att använda sociala medier och samtidigt må bra?

Kliv ut ur din bekvämlighetszon

Kliv ut ur din bekvämlighetszon. Orden yttras så ofta att de närmast har blivit en klyscha. Men orsaken till att något blir en klyscha är ju att det ligger mycket i dem. Jag är både bra och dålig på att kliva ut ur min zon. De senaste åren eller så har jag provat massor av nya fritidsaktiviteter. Eller vad sägs om aikido, fridans, alla kan sjunga-kör, iaido, skrattyoga, capoeira, line dance, kickboxning, operasång och säkert flera saker till som jag inte kommer ihåg just nu.  Några av aktiviteterna har påverkat mitt liv positivt på olika sätt – jag har lärt mig något som jag har nytta av även i andra delar av livet eller lärt känna nya människor.

Å andra sidan har jag lätt för att fastna i mina vanliga hjulspår. Om inte en trasig höft och en trasig rygg tvingat mig till ett längre uppehåll i min karateträning hade jag aldrig tagit mig tid att prova allt det här.

Att åka till Kanarieöarna i sju veckor var definitivt utanför min bekvämlighetszon. Jag gillar inte att resa, jag var inte helt bekväm med att åka ensam, jag var osäker på om jag verkligen hade råd, jag avskyr att boka och förbereda resor – och tusen andra ursäkter. Men jag tog äntligen tag i det och kom iväg. Det är ett viktigt steg i min ambition att leva mitt liv så som jag vill leva det. Jag gillar inte att vara i Sverige på vintern – nu slapp jag det under en period.

Är du bra på att kliva ut ur din bekvämlighetszon? När gör du det? Hur gör du det? Och när låter du bli, fast du kanske borde ta steget?

Allt du behöver har du inom dig

Innan jag åkte iväg till Teneriffa och La Gomera så var jag lite nervös för att jag skulle känna mig ensam på resan. Jag hade faktiskt aldrig varit hemifrån i sju veckor i sträck tidigare. Skulle jag längta hem?  Men så fick jag höra de här kloka orden, i ett helt annat sammanhang: Allt du behöver har du inom dig. Och visst är det så.

Jag var ensam i fem av de sju veckor jag var borta. Och inte längtade jag hem! Jag hade ju allt jag behövde. Nu är jag hemma igen. Tanken på att åka hem till alla minusgraderna här hemma i Sverige var inte alls lockande. Men nu när jag är hemma känns det helt okej. Jag har laddat solcellerna ordentligt, så jag har energi så att det räcker ända till våren. Dessutom har jag ju allt jag behöver.

Har du allt du behöver inom dig?

Uppdatering: Du vet väl att jag bloggar om La Gomera på Gomerabloggen numera? Välkommen dit om du vill läsa mer om La Gomera och Valle Gran Rey och vad jag har för mig när jag är där.

Ett missat samtal

Ett missat samtal på mobilen. Ett nummer jag inte känner igen. Jag kollar det – det kommer från min kompis L:s man. Min puls ökar och jag andas små, grunda andetag. L har kämpat mot bröstcancern sedan i våras. Med hjälp av cellgifter och stöd från familj och vänner. Varför ringer hennes man till mig? Vi brukar inte ha kontakt annat än genom L. Det kan väl inte vara så att hon … Nej, det får inte ha hänt något.  När jag träffade L sist var hon på bättringsvägen. Cellgifterna hade gjort verkan och hon verkade stark och lugn. Om än bräcklig. Jag försöker klamra mig fast vid tanken på att det nog är L som ringer mig från sin mans telefon, för att hennes egen är trasig eller så.

Fast egentligen vet jag nog. Mina händer skakar och det tar flera minuter innan jag vågar ringa L:s man. Jag ringer och han svarar och jag hör det  direkt på hans röst.

”Har det hänt något?” frågar jag fast jag redan vet svaret.

”L somnade in i morse”, säger han och rösten spricker. Och vems röst skulle inte spricka när man måste tala om för omgivningen att ens älskade är död? Han gråter. Jag gråter.

”Å, nej. Jag trodde att hon mådde bättre?”

L:s man berättar att L varit mycket dålig den senaste veckan, att det gick fort på slutet, att hennes lever slutade fungera och att hon somnat in vid sjutiden samma morgon. Bara några timmar innan vi har det här samtalet. Han berättar massor om den senaste veckan, men jag tar in max en tiondel av det han säger. Tankarna som snurrar runt i mitt huvud hindrar hans ord från att få plats där. Jag kan inte förstå att L är borta. Jag frågar hur han mår, hur L:s barn (som är nästan vuxna) tar det, om jag kan göra något. Han säger att han har folk omkring sig och att det får gå och att han inte har tagit in det än. Och jag gråter igen. För att han måste ta in att den han lever ihop med just har slutat leva.

L, jag saknar dig!

Äventyr eller lugn och ro?

Flera har sagt till mig på sistone att ”Vilka äventyr du är med om!” eller ”Nu medan du är på äventyr …” Jag inser att det, åtminstone ibland, är så jag beskriver situationen här på bloggen. De dagar jag framför allt har bloggat om är resdagarna och de dagar när det händer något särskilt, sådant som inte händer mig hemma. Men det är inte alls så jag ser på min resa egentligen. Om jag ska vara noga så ser jag inte ens på det som en resa – för jag gillar ju inte att resa – utan som en vistelse.

Mitt mål med den här vistelsen är bara att slippa den svenska vinterkylan och det svenska vintermörkret och att skapa mig en vardag i ett klimat som jag gillar bättre. Det har lyckats. De flesta dagarna har jag helt enkelt suttit här på balkongen och jobbat med mina vanliga jobb med min vanliga dator, ”pratat” med mina vanliga Facebookvänner och kanske varvat det med att ta en promenad eller gå och handla min vanliga mat.

Det är klart att det är roligt när det händer saker utöver det vanliga också. Men för mig fungerar 80/20-regeln här, liksom inom många andra områden. Jag är nöjd om min tillvaro består av 80 procent lugn och ro och 20 procent lek och äventyr. Det förutsätter förstås att jag är nöjd med min vanliga vardagstillvaro, och chansen för det är större om jag befinner mig i ett klimat som jag gillar.

Hur vill du ha det i ditt liv? Äventyr eller lugn och ro?

Uppdatering: Du vet väl att jag bloggar om La Gomera på Gomerabloggen numera? Välkommen dit om du vill läsa mer om La Gomera och Valle Gran Rey och vad jag har för mig när jag är där.

Prylar, upplevelser och prioriteringar

I dag funderar jag över prylar. Ägodelar. Jag prioriterar alltid upplevelser framför saker. Det är därför jag har råd att tillbringa sju veckor på Kanarieöarna samtidigt som jag handlar mina kläder på Myrorna och lejonparten av mina möbler är trasiga. Men självklart har jag trots det samlat på mig massor av ägodelar.

Nu när jag har varit hemifrån ett tag så blir det extra tydligt hur lite prylar jag egentligen behöver. I sex veckor har jag klarat mig alldeles utmärkt på det som får plats i en resväska. Och det känns inte som en nödlösning heller. Inte en enda gång har jag tänkt ”om jag hade varit hemma nu hade det här funkat mycket bättre, men det här får duga”. Jag saknar en enda sak som finns i min lägenhet hemma i Stockholm nu och det är mitt piano. Men även där handlar det om upplevelsen. Jag saknar upplevelsen av att sitta och sjunga till mitt mediokra pianoklink. Jag saknar inte själva prylen, pianot.

I dag tänker jag ge mig ut och vandra i bergen. Jag tänker mig en strapatsfri men pulshöjande vandring längs serpentinstigen som går upp mot Arure. Jag har blivit rekommenderad att antingen ta bussen upp till Arure och gå ner, eller göra tvärtom. Men jag har ingen lust att passa några busstider; jag vill bara gå. Och det är inget självändamål att komma till Arure. Så jag tänker gå så långt jag har lust, stanna och äta min matsäck på något ställe med grym utsikt och sedan gå ner igen. Frågan är hur mycket bättre min vandring skulle bli om jag ägde ett par ordentliga vandringskängor. En (med mina mått mätt dyr) pryl som kanske skulle göra upplevelsen bättre. Kängorna skulle minska risken för fotvrickningar – och att hålla sig frisk och skadefri och må bra är definitivt något jag prioriterar. Därför planerar jag att köpa ett par kängor till nästa år.

Hur går dina funderingar om prylar, upplevelser och prioriteringar?

Uppdatering: Du vet väl att jag bloggar om La Gomera på Gomerabloggen numera? Välkommen dit om du vill läsa mer om La Gomera och Valle Gran Rey och vad jag har för mig när jag är där.

Publicerat den
Kategoriserat som balans Märkt

Så här gör jag för att jobba effektivt

Under hösten provade jag mig fram till en bra metod för att jobba effektivt. Men så åkte jag iväg hemifrån och det var så mycket som var nytt att jag förträngde den. Igår plockade jag upp den igen. För det var definitivt dags att ta tag i den dåliga arbetsdisciplinen som jag har haft på sistone.

Metoden går ut på att jag börjar jobba med dagens största och viktigaste arbetsuppgift.  Samtidigt som jag börjar sätter jag en klocka (i form av en app i telefonen) på att ringa om 30 minuter.  När det har gått 30 minuter pausar jag från huvuduppgiften. Då sätter jag klockan på att ringa om 7 minuter. Under pausen kan jag kolla Facebook och Twitter och mejlen och allt sånt där som jag så lätt får impulser att göra mitt i jobbet annars. Helst ska pauserna även inkludera alla de där småsakerna som jag också behöver göra: blogga, svara på ett mejl från en kompis, skicka ett kostnadsförslag till en kund, ringa en kund för att ställa frågor om en text, betala en räkning, googla något och vad det nu kan vara.

När klockan ringer efter 7 minuter ignorerar jag den och fortsätter med det jag håller på med i 5-10 minuter till (Hmm … det kan vara så att den biten inte riktigt ingår i själva metoden.) Sedan sätter jag klockan på 30 minuter igen och jobbar vidare med huvuduppgiften. Och så håller jag på så här tills jag är klar med dagens huvuduppgift eller tills arbetsdagen är slut. På planeringsstadiet innebär det här också att jag är noga med att tidssätta de större uppgifterna, så att jag till exempel räknar med att en uppgift kommer att ta åtta halvtimmar.

Det här påminner i högsta grad om pomodorotekniken. Där jobbar man i 25 minuter och pausar i cirka 5. 30 minuter fungerar bra för mig. Jag provade ett tag med 45 minuter, men då slutade det ändå med att jag kollade Facebook eller något mot slutet.

Hem ljuva hem

Sångkursen flyttade till San Sebastián för ett par dagar och jag med den. Vi bodde på Parador La Gomera – ett ganska speciellt hotell. Fint. Utsikt över vattnet, stor och mysig trädgård, massor av sällskapsrum med gamla snygga möbler, grymt bra frukost. Och sångkursen var förstås lika bra som tidigare.

Men ändå. Det var något jag saknade. Jag trivdes inte riktigt. När jag skulle sova på kvällen låg jag och försökte klura ut vad det var. Jag funderade på om jag längtade hem – jag har ju ändå varit hemifrån i över en månad. Efter ett tag kom jag på var det var. Det var inte längtan hem till Sverige; jag längtade tillbaka till Valle Gran Rey.

Jag tog båten tillbaka från San Sebastián i förmiddags, och när den la till i hamnen så kom känslan tillbaka. Den där sköna. Den om att det ju är här jag ska vara. Jag tror inte att jag har känt så för någon annan plats tidigare – förutom hemma förstås. Det är något med bergen, havet, människorna, ljuset, känslan. Och nu är jag här igen. Undrar om jag verkligen måste åka härifrån?

Uppdatering: Du vet väl att jag bloggar om La Gomera på Gomerabloggen numera? Välkommen dit om du vill läsa mer om La Gomera och Valle Gran Rey och vad jag har för mig när jag är där.

Snart en veckas sångsemester

Från och med i morgon och en vecka framöver ska jag på sångsemester med Alla kan-institutet här i Valle Gran Rey. Vi börjar tidigt om morgnarna med att sjunga upp solen. Den går nämligen inte upp av sig själv om du trodde det; den måste sjungas upp. Sedan är det sångkurs fram till lunch. På eftermiddagarna och kvällarna är vi lediga.

Jag har varit på den här sångresan en gång tidigare, för fyra år sedan. Jag sjöng redan innan dess, men den veckan blev ändå en startpunkt för mitt sjungande. Jag kom in i ett sångflöde som jag inte har kommit ur än. Numera sjunger jag mest hela tiden. För att jag mår bra av det. Om jag är glad sjunger jag för att jag är glad. Om livet är tungt sjunger jag för att jag mår bättre då. Sång hjälper mot allt. Det är till och med bevisat att man får bättre immunförsvar och att kroppen läker bättre om man sjunger.

Dessutom tackar jag förstås den resan för fyra år sedan för att jag är här nu. Utan den hade jag förmodligen inte hittat det här paradiset där jag hoppas få tillbringa lite tid många vintrar framöver.

Förutom själva sjungandet – och förstås att det ska bli skönt att ha mer semester – ser jag verkligen fram emot en vecka med sällskap och ett socialt liv. Flera av mina medsångare känner jag sedan den förra resan och några av oss träffas och sjunger ihop ibland. Det ska bli kul att träffa dem.

Det blåser som sjutton sedan några dagar tillbaka. Hoppas att det lugnar ner sig tills i kväll när sångvännerna ska ta båten hit från Teneriffa. Själv ska jag gå ner på stan och ta reda på vad det kostar att hyra en cykel. Sångkursen är nere vid havet/i stan och det kommer att bli många turer fram och tillbaka dit under veckan. Att promenera ner dit tar nästan en och en halv timme tur och retur. En cykel skulle underlätta tillvaron – då blir åtminstone den ena vägen, den ner till vattnet, snabb och enkel.

Uppdatering: Du vet väl att jag bloggar om La Gomera på Gomerabloggen numera? Välkommen dit om du vill läsa mer om La Gomera och Valle Gran Rey och vad jag har för mig när jag är där.

Pin It on Pinterest