Kategori: balans

Dålig kombo: frustrerad och utarbetad

Just nu är jag en ganska trist kombination av utarbetad och frustrerad.

Utarbetad känner jag mig för att jag har jobbat som en tok hela våren. De senaste veckorna har jag haft knökfullt med uppdrag – roliga och bra uppdrag, så jag borde inte klaga. Men nu gör jag det i alla fall, för det är min blogg. Ha! ;-) Jag har jobbat sent varje kväll den här veckan och dessutom jobbat i dag, fast det är lördag. Och tidigare under våren jobbade jag mycket för att jag parallellt med det vanliga jobbet slet med att ge ut den där boken ni vet. Och för att jag har en förmåga att jobba ännu mer när jag inte har fullt med jobb – arbetsuppgiften att dra in nya uppdrag tar liksom aldrig slut.

För att råda bot på utarbetandet har jag två planer:

  1. Vara tokledig i fyra dagar under påskhelgen. Om en knapp vecka alltså. Ser sjukt mycket fram emot det!
  2. Vara mindre knökfullbokad efter påsk.

Och så frustrationen då. Jag är frustrerad över att det går så långsamt fram med författarjobbet för att jag bara är författare en dag i veckan. Generellt är jag ständigt lite frustrerad över det, och just nu är jag mer specifikt frustrerad över att Akrobaten fortfarande inte är ute. Och att jag till exempel borde klura på ett releasedatum och en releasefest och har jag budget till någon sådan alls och borde jag inte ha bjudit in till den för länge sedan om jag ska ha den på den här sidan sommarsemestrarna – de där releasefesterna som jag själv ska gå på i maj blev jag ju inbjuden till för flera månader sedan men jag hinner inte just nu. Ja, ni fattar. Och den här veckan hann jag inte ens med någon författarfredag, för jag gav bort fredagen åt ett annat jobb.

Jag har i alla fall fått tillbaka korrekturet från en av korrekturläsarna. Och så har jag själv läst korrektur, och även om man inte ser sina egna fel så hittade jag några rena korrekturfel och några skönhetsfel eller vad man ska kalla det. Härnäst på agendan (förhoppningsvis kan jag ta åtminstone delar av skärtorsdagen till att ha författarfredag) står att föra in mitt eget och korrekturläsarnas korrektur i en pdf (jag väntar på att få återkoppling från den andra korrekturläsaren också) och skicka det till formgivaren så att han får göra ändringarna. Därefter ska jag beställa en provbok från tryckeriet och om allt går som det ska så är nästa steg sedan att beställa det stora trycket.

Alltså det är ju nära nu. Jag borde sluta vara frustrerad och ta helg nu. Så får det bli!

Vad ska folk säga?

När jag tittar på mig själv och mitt liv kan jag konstatera att

1. Det är viktigt för mig att inte låta omgivningen bestämma hur jag ska leva mitt liv.
2. För varje år som går blir jag bättre och bättre på att gå min egen väg och inte bry mig så mycket om vad andra tycker och tänker eller om hur ”det ska vara”.
3. Ändå kommer jag titt som tätt på mig själv med att låta mig påverkas av vad omgivningen tycker. Uppenbarligen har jag fortfarande en del att jobba med.

Något som är mycket tydligt för mig är att jag har blivit bättre på att inte döma mitt eget eller andras utseende. I tonåren kunde jag inte ta en promenad utan att sminka mig först. Nu har jag inte ägt något smink på ett decennium och har inga som helst problem med att gå runt i träningskläder hela dagarna. (Nej, var inte orolig; jag inser fortfarande att jag behöver se mer representativ ut när jag går på kundmöten.)

Ibland möter jag människor, kanske till och med sådana som står mig nära, som är så fixerade vid det som jag brukar kalla vad-ska-folk-säga-grejen. Ni vet det där som ibland gör att vi inte följer hjärtat – i stora eller små beslut – eftersom vi oroar oss för vad vår omgivning ska tycka. Det gör mig så ledsen och jag känner verkligen med dem som aldrig kan tillåta sig att göra något utanför ramen eftersom det är så viktigt för dem att göra rätt i andras ögon. Tänk så mycket roligt och viktigt de missar. Av den banala anledningen att de tror att de måste vara andra till lags. Så meningslöst!

Nu när jag skriver det här inser jag att det här är en intressant egenskap hos en romanperson. Det vore roligt att skriva om någon som är styrd av vad-ska-folk-säga-grejen och som kanske fattar ett eller flera dåliga beslut på grund av det. Jag antecknar genast det i min lista med idéer till romaner.

Lyssna på det omedelbara svaret

Just nu läser jag Drömliv av Kajsa Ingemarsson och Karin Nordlander. Den är riktigt bra!

Först hade jag en ganska ljummen relation till boken men sedan började det handla om intuition, och då blev jag intresserad. Ett råd i boken är att lyssna på sitt eget omedelbara svar på en fråga. Om någon frågar om jag vill följa med ut i morgon kväll, vad säger den inre rösten då, innan jag kopplar in några tankar eller känslor? Ja eller nej? Det är det omedelbara svaret som räknas. Därefter kan det dyka upp en massa motargument. Även om det första svaret är ja kan det ju vara så att jag efteråt kommer på att nej, det har jag inte tid med för jag hade planerat att göra något helt annat då. Men då ska du alltså följa det första svaret – det är nämligen själen som talar, och själen vet vad som är bäst för dig. Det är när du lyssnar till den här rösten som svaret kan leda dig det som är rätt för dig – kanske träffar du någon som tar din karriär, ditt kärleksliv eller din personliga utveckling till nya nivåer.

Att lyssna på sin magkänsla är något jag tänker mycket på och är medveten om. Däremot har jag aldrig tidigare tänkt på att det skulle vara det första, omedelbara svaret som räknas. Kanske har min magkänsla lurat mig för att jag snarare har lyssnat på allt det där som kommer efter det första svaret ”Nej, jag hinner inte det för jag har planerat att …”. Jag ska definitivt vara medveten om det här den närmaste tiden.

Här hittar du boken Drömliv – lycklig på riktigt om du är nyfiken på den:

Drömliv hos Adlibris

Drömliv hos Bokus

Styckad och ostyckad tid

Under semestern läste jag om Bodil Jönssons Tio tankar om tid. Det är en bok som jag gärna återkommer till med jämna mellanrum – det vore bra att läsa den en gång om året, men den här gången hade det gått längre tid än så. Det är i den här boken som Bodil Jönsson myntar begreppet ställtid, alltså den tid som det tar att ställa om mellan olika aktiviteter – tid som man behöver ta med i beräkningen när man planerar.

Men det var inte det jag skulle prata om. Varje gång jag läser Tio tankar om tid så tar jag med mig något nytt ur den. Det kan vara något som jag inte har varit medveten om tidigare eller något som är aktuellt i mitt liv just nu. Den här gången plockade jag med mig begreppen styckad och ostyckad tid.

Styckad tid är all tid som är schemalagd på något sätt. Den ostyckade tiden är tid där du inte har något planerat och inga tider att passa. Som sommarlovet när du var liten.

Det här var inget som jag hade satt ord på, men nu när jag har orden så inser jag att jag har ett behov av ostyckad tid. Det är det som är förklaringen till varför jag är så ovillig att träna på en schemalagd tid på helgerna. Det tar emot något fruktansvärt att passa en tid i karatedojon klockan 11 en lördagsförmiddag – samtidigt som jag inte har några problem med att ta en joggingtur samma tid. Joggingturen tar jag för att det, just den lördagen, passade mig att jogga klockan 11. En annan lördag joggar jag klockan 18. Jag behöver ostyckad tid på helgerna.

Det är också det här som gjorde att jag under vissa perioder under sommarens semester inte kände mig så ledig som jag faktiskt var. Jag inrutade dagarna i ett schema där jag ville hinna till gymmet innan jag lyssnade på Sommar i P1 klockan 13. (Jo, jag vet att man kan lyssna när som helst, men det kändes lättast att komma mig för att lyssna om jag hade det som en rutin.) Och sedan hade jag några andra rutinmässiga saker som jag ville få gjorda och först efter det kunde jag gå in i en period av ostyckad tid – när det redan var sent på eftermiddagen. Det kändes för inrutat. Jag är visserligen en schemafascist som mår bra av rutiner och fasta tider, men uppenbarligen har jag också behovet av det motsatta – och det behovet har jag inte riktigt varit medveten om. Förrän nu. Nästa semester ska jag vara mer mån om att få ostyckad tid.

Hur fungerar du? Behöver du ostyckad tid eller vill du gärna ha rutiner och scheman?

Semester!

Äntligen är det dags för semester. Som jag har förtjänat den! Jag jobbar förhoppningsvis sista dagen idag, lördag. Eller så är det några saker på att göra-listan som jag inte hinner klart i dag. I så fall blir det några timmars jobb i morgon också. Men det är nära nu!

I vanliga fall är jag bra på att hålla helgerna fria från jobb, men på sistone har det gått riktigt uselt. Den där långa att göra-listan som jag alltid har kan jag oftast bara ignorera och tänka att det jag inte hinner med den här veckan tar jag nästa vecka. Men när semestern närmade sig så kunde jag inte ignorera den längre.

Sommaren är för mig den tiden då jag sätter upp mål för det närmaste året, funderar över strategier, drar slutsatser och bestämmer mig för vart jag är på väg nu. Att då komma tillbaka till förra årets att göra-lista efter semestern skulle inte kännas bra. Alltså behövde jag beta av den. Och eftersom jag inte hann det på vardagarna så fick jag ta helgerna.

I grunden finns så klart ett annat problem: jag vill göra mer saker än jag har tid till och därför innehåller att göra-listan mer saker än jag rimligtvis hinner med. Och då blir det så här. En fråga är hur jag ska undvika att få sådana här perioder under året. En annan fråga är om det är okej att ha sådana här perioder och sedan vila ut på semestern och till hösten återgå till den normala tillvaron med lediga helger. Det och lite till ska jag fundera på under sommaren. Men först ska jag ägna några veckor åt att gå ner i varv och stanna där :-)

Bloggen då? Hmm … jag gillar att inte vara så uppkopplad under semestern. Men något inlägg i veckan i snitt skulle jag tro att det blir ändå. Och det är väl ungefär vad jag har lyckats prestera på sistone, så allt blir som vanligt här alltså ;-) Hoppas att ni också har det skönt och ledigt under sommaren!

Vad skulle du göra om du hade 25 timmar över?

Maj är en av mina favoritmånader. Det är då allt händer. I naturen menar jag.

Ibland känns det också som om det är då allt händer i resten av livet, särskilt jobbmässigt – maj är ofta en hektisk jobbmånad för mig. Vissa år har jag liksom inte hunnit med att uppleva våren. Precis när det är som vackrast ute så sitter jag klistrad framför datorn. Plötsligt tittar jag upp en dag och märker att syrenerna har blommat ut och det är midsommar. Jag har missat våren! Helt fel prioritering ju.

Därför gjorde jag en omprioritering i år. Jag bestämde mig för att promenera en timme om dagen i maj. Tanken var inte att det skulle vara en power walk som ersatte den vanliga träningen, utan en bonus. En lugn tur med syfte att uppleva våren. Och det har jag gjort. Jag såg träden få knoppar och slå ut. Jag hittade tussilago, vitsippor och blåsippor. Jag fascinerades av den intensiva grönskan och stack näsan i syrenbuskarna. Jag var med när det hände. Jag upplevde våren. Och som jag är nöjd med den prioriteringen!

Maj har 31 dagar. En dag promenerade jag inte (men hade en transportcykeltur, så jag fick uppleva lite vår den dagen också), tre dagar blev det en kortare tur, kanske 30– 40 minuter. Och vid några få tillfällen bytte jag morgonyogan eller den vanliga träningen mot promenaden. Men säg att det var 25 timmar extra som jag ägnade åt att promenera. 25 timmar! Var kom de ifrån?? Jag prioriterar min tid hårt – det finns alltid mer vill, borde och måste än det finns tid. Men uppenbarligen var det så att om något är tillräckligt viktigt – till exempel våren – så har jag 25 timmar över till den på en månad. Det är en viktig insikt för mig. Om jag vill prioritera upp något en period, till exempel skriva en bok, så skulle jag kunna ägna 25 timmar extra i månaden till det.

Vad skulle du göra om du hade 25 timmar över varje månad? Kan du se till att få det?

Ledig långhelg

Jag har haft långhelg och varit ledig i fyra dagar – både från författarjobbet och från språkkonsultjobbet. Mina ledigheter är annars koncentrerade till sommaren och årsskiftet. Men två långhelger har jag lärt mig att jag behöver under den långa vårterminen för att orka hela vägen till semestern. Och ändå bryter jag mot det, för det här är min enda långhelg den här våren.

Nåja, jag har i alla fall njutit av den här långhelgen! Läst, hängt på balkongen, varit på bio, gått sköna promenader i solen. Inte ägnat en tanke åt Akrobaten. Nej, det där sista var en fet lögn!  Jag  är faktiskt lite stressad över den deadline som jag har satt för mig själv. Den 27 maj ska jag ha ett manus som är så pass färdigredigerat att jag  kan lämna över det till min redaktör. Det är bara två veckor till dess, och jag förstår inte alls hur det ska gå till. Det får bli helgredigering de två närmaste helgerna tror jag. Jag håller fortfarande på och jobbar med språket hos tonåringarna i boken. Och efter det har jag rätt så många punkter kvar på redigerings-att-göra-listan. Om jag minns rätt är ett par av punkterna riktiga surdegar dessutom. Jobbiga att ta tag i för att det kräver att jag gör en större omarbetning. En scen som nog behöver strykas eller omarbetas ordentligt, och hur ska jag då göra för att fortfarande få med den information som finns i scenen och som behöver vara kvar i boken?

I veckan som kommer blir det dessutom två skrivrelaterade nöjen: ett skrivmingel och en releasefest. Jag återkommer om det. Nu tänker jag fortsätta att ha en skön söndagskväll. Hoppas att ni har detsamma!

Passiva inkomster: lakritslaban.se

Något som jag tycker är jobbigt med att vara soloföretagare och sälja tjänster är att om jag inte har några uppdrag under en period så kommer det heller inte in några pengar. På sommaren är det alltid så. Då är det en bra kombination av att jag vill vara ledig samtidigt som det inte kommer in några uppdrag, eftersom kunderna också är lediga. Och det är förstås helt okej.

Men när det kommer en period med för lite uppdrag någon annan tid på året är det tyngre. Det är tufft att vara beroende av att kunna sälja sin tid varje vecka året runt. Eller åtminstone tio månader om året.

Ett sätt att minska beroendet av att sälja min tid är att ha passiva inkomster. Jag har redan börjat i liten skala i och med att jag har två böcker ute – Tydliga texter och Den snälla företagaren – som tickar in några kronor. Det ger inte så mycket pengar att jag är i närheten att försörja mig. Men min plan är ju att ha många böcker ute så småningom, och då blir det lite mer pengar.

Nästa sätt för mig att få passiva inkomster är att ha internetsidor som ger annonsintäkter. Den första sajten, lakritslaban.se, som jag har gjort tillsammans med Fredrik, finns ute nu. Den har inga annonser än. Tanken är att vi ska sälja in annonser när sajten har funnits i några veckor och besöksstatistiken har börjat ta fart.

Gillar du lakrits? Kolla gärna in Lakritslaban! Extra glad blir jag förstås om du hjälper till med besöksstatistiken genom att tipsa dina vänner om den också :-)

Har du några passiva inkomster? Vilka skulle du vilja ha? Vad hindrar dig från att skaffa dem?

Min hjärna saknar påminnelsefunktion

I dag lade jag ner böckerna i träningsväskan för att lämna tillbaka dem till biblioteket på väg till gymmet. När jag öppnade väskan i gymmets omklädningsrum låg böckerna kvar. Och när jag cyklade hem efter träningspasset hade biblioteket stängt, så nu ligger böckerna här i hallen och väntar på att jag ska komma ihåg att lämna tillbaka dem någon annan dag.

Så där gör jag alltid. Det verkar som om min hjärna saknar förmågan att komma ihåg den typen av vardagliga saker: göra ett extra ärende på väg till den egentliga destinationen, hänga upp tvätten när maskinen har slutat gå och så vidare. Om någon säger ”Kan du påminna mig om att jag ska köpa en tidning när vi kommer in till stan?” så måste jag säga att ”Nej, tyvärr, jag kan inte påminna dig; min hjärna saknar påminnelsefunktion.” Mitt liv är fullt av post it-lappar,  larm i telefonen och saker som är klurigt framställda på ställen där jag snubblar över dem, så att jag ska komma ihåg det där som jag ska göra med dem.

Det är klart att jag skulle kunna träna upp den här funktionen. Lägga av med alla lappar, sluta sätta larm och lära hjärnan att komma ihåg saker alldeles av sig själv. Men ska jag verkligen det? Jag tänker att det går onödigt mycket energi åt att lära hjärnan vardagliga saker som den är dålig på. Mitt liv fungerar uppenbarligen med larm och lappar. I stället vill jag gärna använda huvudet till att bli ännu bättre på det jag är bra på och jobba mot mina mål. Skriva böcker, till exempel.

Hur gör du om du har ett vardagsproblem som det här? Ser du till att bli bättre på det, eller struntar du i det och fokuserar på annat?

Var mer ego!

I dag funderar jag på ordet ego. Ego används både som adjektiv: man kan vara mer eller mindre ego (en vardaglig förkortning av egoistisk), och som substantiv: man kan vara ett ego eller låta egot bestämma. För många är det ett negativt ord, men inte för mig. Tvärtom tycker jag att vi ska vara mer ego!

I Den snälla företagaren pratar jag om syrgasmaskerna på flygplanet. Du måste ta på dig din egen mask först; annars orkar du inte hjälpa någon annan. Så är det ofta i resten av livet också. För att orka ta hand om dina vänner, dina barn eller din familj så behöver du ta hand om dig själv först. För att orka ställa frågan ”Behöver du hjälp?” måste du vara i en sådan form att du orkar ge av dig själv. Du behöver helt enkelt vara lite ego för att bli en snäll och bra människa.

Däremot ska man förstås inte göra något på någon annans bekostnad. Om de egoistiska handlingar som vi behöver göra leder till att någon annan råkar illa ut, blir taskigt behandlad, känner sig kränkt eller förlorar något så är det fel. Då behöver vi tänka om. Målet är att vara snäll mot sig själv för att också kunna vara snäll mot andra.

Jag tycker alltså att ordet ego, precis som ordet snäll, har fått oförtjänt dåligt rykte. Det är dags att ta tillbaka ordet ego och visa att det är något bra! Vad ska du göra det närmaste dygnet som är ego på ett bra sätt?

Pin It on Pinterest