Nu är jag tillbaka till mitt normala jag igen. Efter boksläppet alltså. Men det tog i princip en vecka – jag blir verkligen sliten av att släppa en bok. Jag led av svårartad handlingsförlamning i en vecka före boksläppet, och så orkade jag knappt jobba i en vecka efteråt för att jag var så trött. Jag har med andra ord inte fått speciellt mycket gjort på sistone ;-o Men jag är mycket nöjd med boksläppet, och det känns så bra att boken är ute nu!
I helgen var jag obokad och lat, vilket var precis vad jag behövde. Och när hjärnan började slappna av igen så hamnade jag i ett superkreativt läge. De värsta spänningarna hade släppt men jag var fortfarande inte särskilt nervarvad utan hjärnan fortsatte att jobba av bara farten.
Det som min hjärna satte igång med då var att klura på nästa roman. Alltså jag ska inte alls jobba på den nu. Jag har för sjutton en fackbok – eller kanske två faktiskt – som jag har material till och som jag ska sätta mig ner och sammanställa. Det är det som är mitt nästa projekt, inte romanskrivandet. Men olika omständigheter har gjort att det nu är tio år sedan jag sist fick börja skriva en ny roman. Förstår du hur stort det uppdämda behovet av att få skriva skönlitterärt är?? Så min hjärna verkar ta alla tillfällen att tjuvstarta. Och det är knappast något problem; det är bara att jag noterar idéerna och använder dem sedan när jag har tid och möjlighet att sätta igång på riktigt.
Det kommande projektet: en katastrofroman
Så vad är det här kommande romanprojektet då? Jag vill ju skriva katastrofromaner, och jag är även lite sugen på att göra det till en serie. Det finns en huvudperson som jag umgås lite med ibland (en fördel med att vara författare, särskilt om man även är introvert, är att man kan umgås med påhittade personer), och om jag gör en serie av det så tänker jag mig att hon ska råka ut för en ny katastrof i varje bok. Det känns ungefär lika trovärdigt som att en massa människor blir mördade i Fjällbacka, så det ska nog funka :-) Det som talar mot att göra en serie av det är ju att man som författare då förväntas släppa böckerna ganska tätt, gärna en om året. Och med tanke på att det för mig brukar ta ett år bara att redigera en roman så är jag inte i närheten av den produktionstakten. Men det är inte så mycket att göra åt; det är så min situation ser ut.
Så jag har en huvudperson. Jag har en konflikt – det vill säga av alla de potentiella katastrofer som virvlar runt i mitt huvud så är det en som pockar på mer än de andra och som jag antagligen kommer att välja att börja skriva om. Och det som dök upp i huvudet i helgen är en potentiell lösning på den här katastrofen. Jag är inte alls säker på om den lösningen duger. Spontant känns den lite naiv, men å andra sidan är ju det enkla ofta det bästa. Jag ska klura på det.
Men potentiellt har jag alltså:
- en huvudperson
- en konflikt
- en lösning.
Låter inte det som att jag har en bok på gång? Det jag inte har är alltså tid att skriva, eftersom jag har andra projekt som ligger före i kön. Men när som helst nu :-)
