Blogg | Ett fritt liv

Kvar att göra: läsa igenom manuset två gånger

Nu har jag gått igenom all återkoppling jag fick från redaktören på Akrobaten – stort som smått – och det enda som återstår i den här redigeringsomgången är att läsa igenom hela manuset. Två genomläsningar planerar jag att göra. Deadline är nästa söndag den 17 november; då ska jag skicka manuset till redaktören igen.

Det ska bli intressant att se om det blir lika mycket återkoppling den här gången. Redaktörens gissning är att det blir det. Min förhoppning är att det ska bli färre stora frågor, sånt där som jag måste klura på och gå igenom hela manuset för varje fråga. Sådant tar mycket tid och energi för mig, särskilt i ett så här sent stadium av redigeringen när jag egentligen mest vill att det ska vara färdigt.

Vill ni veta sånt här, förresten? Vad tycker du är mest intressant att läsa om här på bloggen? Vad skulle du vilja läsa mer om?

Mina effektivaste tjugo minuter

När jag ska åka in till Stockholm från förorten (jo, jag lämnar faktiskt min hemmajobbargrotta och åker in till stan då och då – ofta flera gånger varje vecka faktiskt) tar jag Roslagsbanan. Det är tjugo minuters tågresa i maklig takt utan tillstymmelse till åksjukeframkallande x2000-kurvor. Perfekt tillfälle att skriva på alltså. Under skrivperioder har jag alltid datorn med mig. Och de senaste veckorna har jag använt tågresorna till redigering.

Faktum är att jag aldrig är så effektiv som under de där två gånger tjugo minuterna som jag får när jag har en åka-till-stan-dag. Det finns två framgångsfaktorer här: 1) Datorn är inte uppkopplad under den här stunden. 2) Jag vet att jag bara har tjugo minuter på mig, så det gäller att utnyttja tiden till max.

Jag skulle behöva få in de här framgångsfaktorerna i mitt liv vid flera tillfällen än bara på tågresorna till stan. Några sätt som jag kan komma på:

Stäng av internetuppkopplingen när jag ska redigera. (Jag har framgångsrikt använt mig av knepet att stänga webbläsaren vid några tillfällen. Så långt som att faktiskt strypa uppkopplingen har jag inte gått än. Men det kanske är ännu bättre.)
Simulera tjugominutersintervallen med hjälp av pomodoro-tekniken. Jag har bestämt skrivit om det tidigare. Pomodoro handlar om att sitta och jobba med en timer bredvid sig. Man jobbar i arbetspass på 25 minuter och vilar i 5 minuter mellan varje pass. Efter fyra pass tar man en längre paus och jobbar sedan vidare. Så här jobbar jag ibland i mitt språkkonsultjobb när jag har mycket att göra och behöver vara extra effektiv. Men i mitt skrivande/redigerande har jag inte använt mig av det hittills. Kanske dags att börja nu.
Åka tåg mer. Ta en promenad ner till tågstationen, ta tåget in till stan. Byta till första bästa tåg hem igen. Häpp! Två gånger tjugo minuters redigeringstid. Jag känner ett motstånd mot det här redan nu när jag skriver det – så omständligt att åka in till stan i onödan. Men varför inte egentligen?

När jobbar du effektivast?

Äntligen författarfredag!

Äntligen är det fredag och jag får ägna mig åt Akrobaten igen! På dagens schema står att klura på hur en av personerna reagerar på en händelse i boken – borde han inte reagera starkare? Och så ska jag reda ut om mytomanen i boken ska bli ännu mer mytomanig mot slutet än vad han är från början.

Hmm … om sanningen ska fram är det här inte alls dagens schema utan jag borde redan vara klar med det här. Jag ligger en aning efter alltså, men bara en aning. Jag ska försöka vara snabb med det här så att jag kan börja med det som egentligen är dagens schema: att gå igenom ett gäng smådetaljer som jag hoppade över när jag detaljredigerade, eftersom jag behövde ställa följdfrågor till redaktören. Han har svarat på mina frågor så det är bara att hugga tag i det. Min förhoppning är dessutom att några av detaljfrågorna har löst sig av sig själva under redigeringens gång.

Nu har jag inte tid med det här – jag har ett manus att redigera :-)

NaNoWriMo – skriv en roman på en månad

November närmar sig (november? Hur kan det redan vara november??) och det innebär NaNoWriMo i skrivarkretsar. NaNoWriMo betyder National Novel Writing Month och innebär att man skriver en roman på en månad.

Man kan säga att det är en tävling där priset är att man har skrivit ett romanmanus. Man har tid på sig frän den första till den sista november. Romanen ska vara på minst 50 000 ord, och resultatet blir förstås ett första råmanus, som sedan behöver bearbetas, omarbetas och redigeras. Under månaden kan man hänga på NaNoWriMos forum eller på motsvarande svenska forum och utbyta erfarenheter med andra nanos. Naturligtvis hänger nanos också i övriga sociala medier. På Twitter kan man använda hashtaggen #NaNoWriMo. (Jag gissar att det finns en svensk tagg också. Någon som vet?) På Facebook finns sidan NaNoWriMo Sverige.

Tanken med NaNoWriMo är inte att man ska ta tjänstledigt från jobbet eller så, utan att det ska gå att gå in skrivandet i sin vardag. Är du sugen på att skriva en roman på en månad? Vad behöver du göra för att få in det i din vardag?

Själv har jag aldrig varit med och det kommer jag inte att vara den här gången heller. Jag tycker att det är fantastiskt roligt att NaNoWriMo finns och att det blir ett tillfälle för skrivande människor att ta tag i sitt skrivande – och att träffa likasinnade på sociala medier. Men det passar inte mig personligen att skriva på det sättet. Det närmaste jag har kommit är när jag skrev det första utkastet till Akrobaten. Det gjorde jag på tre månader. Då hade jag jobbat fram ett detaljerat synopsis i förväg. Men när man skriver i ett snabbt tempo finns det ju ingen som helst tid att gå tillbaka och fixa till saker längs vägen, och jag tyckte att manuset jag fick fram på det viset blev för obearbetat. Redigeringsfasen efteråt blir så lång. Jag vill hellre gå tillbaka och kolla upp saker längs vägen, fundera och få ett något mer genomarbetat första manus som känns lättare att börja redigera. Men det är jag det – vi är ju olika som tur är.

Ska du vara med i NaNoWriMo? Hänger du i något forum eller bloggar om det? Lämna gärna en länk i en kommentar här så att andra nanos kan hitta dig. Om du inte ska vara med i år, har du varit med förut och vill berätta hur det gick och om du gillade det? Eller skulle du kunna tänka dig att vara med något annat år?

Självdisciplin går att träna upp

I dag landade senaste numret av tidningen Skriva i min brevlåda. Hurra! Den innehåller alltid så mycket bra tips att jag liksom inte har hunnit smälta det förra numret än. Där (i september-/oktobernumret) läste jag en artikel om självdisciplin.

Själv är jag rätt bra på att kolla Twitter och Facebook i tid och otid i stället för att göra det jag egentligen ska göra. Det som jag gillade mest i artikeln var därför att det stod att man kan träna upp sin självdisciplin. Det innebär alltså att varje gång jag känner impulsen att kolla Facebook men låter bli så blir jag lite mer självdisciplinerad. Det hade jag ingen aning om, och det känns mycket motiverande att veta det. Bara att börja öva alltså!

Hur har du det med självdisciplinen? Har du några knep för hur man kan öva upp den?

Hur mycket detaljer ska en skönlitterär text ha?

Något som jag tycker är svårt när jag skriver skönlitteratur är hur mycket detaljer man ska ha med. Jag vill gärna ha med detaljer för att göra texten mer levande – och förhoppningsvis mer intressant. Så mina texter kryllar av dem.

Men nu när jag har en redaktör så har han markerat en hel del av mina detaljer. Och när jag får det utpekat för mig så kan jag, åtminstone ibland, se att en viss detalj gör texten tråkigare snarare än mer intressant.

Jag frågade redaktören om hans inställning till detaljer och hur man borde hantera dem. Hans förslag är att skriva ut detaljerna under skrivfasen och sedan, i redigeringsfasen, stryka dem som inte tillför något. Det låter som ett bra råd, tycker jag. Men som bekant blir man ju blind för sin egen text. Så frågan är om det går att se vilka detaljer som tillför något och vilka som inte gör det eller om man faktiskt måste ta hjälp av ett par fräscha ögon som kan peka ut vilka detaljer som kan strykas.

Hur ser du på detaljer? Gillar du dem eller är du minimalist och vill stryka så mycket som möjligt? Har du något universalknep för att avgöra vilka detaljer som gör texten intressant och vilka som inte tillför något?

Recept: raw food-kaka med rödbetor, choklad och ingefära

Så fort jag får obegränsad med tid så ska jag starta en matblogg. Men det ser ut att dröja, och eftersom jag behöver någonstans att skriva ner det här receptet på en raw food-kaka så får ni stå ut med det här i bloggen i dag. Stor off topic-varning på det här inlägget alltså.

För den som är van vid kakor med socker, smör och mjöl och sådant så är det här något helt annat. Den är inte så söt, och jag äter den gärna till frukost. Som kuriosa kan jag nämna att jag kom på det här receptet i en dröm. Tydligen är jag raw food-kock när jag sover. Jag kallar den här raw food-kakan för antioxidantkaka.

Antioxidantkaka med choklad och ingefära (raw food)

Du behöver en matberedare för att kunna göra den här kakan.

Botten

3 dl sötmandel
1 dl torkade fikon, delade i bitar
1 dl torkade tranbär (utan socker)
2–4 rivna rödbetor (det går också utmärkt att använda rödbetspulp, alltså det som blir över när du pressar rödbetor till juice i råsaftcentrifugen)
0,5 dl agavesirap
4 msk rå kakao
2 msk carob (eller ytterligare 1 msk rå kakao)
1 msk nyponskalmjöl
en nypa salt
saften från en halv lime

Fyllning

2,5 dl cashewnötter
1 stort moget päron
1 tsk vaniljpulver
0,5 dl pressad ingefära

Garnering

kakao nibs
torkade tranbär

Gör så här

Mixa alla ingredienser till bottnen i den ordning som de står i listan ovan.
Häll ut smeten i en springform och tryck ut den till en botten.
Mixa alla ingredienser till fyllningen i den ordning som de står i listan ovan. Pressad ingefära får du lättast genom att riva ingefäran med ett rivjärn och sedan pressa ut saften med handen.
Häll ut smeten ovanpå bottnen och smeta ut den till ett jämnt lager.
Garnera med kakao nibs och/eller torkade tranbär.
Ställ in i kylskåpet i några timmar eller över natten.

Frågor på det? :-)

Evighetsredigering

Jag har fått svar från redaktören på de cirka en miljard frågor som jag hade mejlat honom. Han hade som vanligt en massa bra tankar och genast blev jag lite klokare. Nu har jag en månad på mig att komma igenom redigeringen. Sedan ska jag skicka det till redaktören igen.

För jo, det blir en redigeringsomgång till. Redan i augusti när jag fick redaktörens redigeringsförslag föreslog han att han skulle läsa en gång till sedan. Då orkade jag inte tänka tanken på att göra alltihop en gång till. Jag skulle precis sätta igång att redigera Akrobaten för åttonde gången på lika många år. Min plan då var att boken skulle komma ut under vintern. Kanske skulle den vara hos tryckeriet i januari medan jag är på la Gomera.

Nu har jag lyckats ställa om tidsplanen i hjärnan och är helt inställd på att det även blir en nionde redigering. Men det tar vi sedan. Nu den åttonde.

Den här veckan har jag i princip ingen författartid alls tyvärr. Har en del andra jobb och på fredag är jag på konferens. Men nästa vecka jobbar jag vidare med redigeringen igen.

En oflådig releasefest

Någon gång i våras var jag på releasefesten för Åsa Schwartz nya roman Lust. Och det slog mig nu hur bra det fungerar att ha en opretentiös releasefest. Vi höll till på Åsas kontor, det fanns generöst med dryck och tilltugg, människorna var trevliga, det bjöds på livemusik och uppläsning ur boken. Allt det där som ska finnas på en release – med råge. Ändå kändes det så enkelt. På ett bra sätt alltså.

När jag går på releasefester i flådiga lokaler där alla är piffiga i finklänning och huvudpersonen själv har suttit hos frissan och sminkören hela dagen så tänker jag att det ju inte är så jag själv vill ha det. Och det tänker jag inte bara för att jag absolut inte kommer att ha råd att ordna en flådig release för Akrobaten utan för att jag inte är så där piffig. Jag vill ju ha det enkelt. Jag vill att man ska kunna komma i jeans och t-shirt på min releasefest utan att känna sig malplacerad. Därför var releasen för Lust en inspiration för mig.

Nu ska det här absolut inte tolkas som kritik mot releaser av den finare sorten. Jag har haft ack så trevligt på sådana också och tänker definitivt inte tacka nej när det vankas champagne och utsikt över stan i fortsättningen heller. Men min poäng är att jag har lika trevligt när jag skålar i lådvin som när jag skålar i champagne. Det är inte det där yttre påkostade som avgör om det blir en trevlig releasefest. Precis som det sällan är ytan som är intressant hos människor eller i livet generellt.

Förresten har jag nu läst Lust och oj, vad bra den var! Åsa skriver spännande och med ett okomplicerat språk som gör boken till en bladvändare, särskilt mot slutet. Lust beskrivs som en korsning mellan skräck och chic lit. Jag gillar inte skräck och är oftast inte så förtjust i chic lit heller, men det här, det gillar jag!

Lust hos Adlibris.

Lust hos Bokus.

Och nu över till de stora frågorna

Jag har tagit mig igenom detaljredigeringen i Akrobaten. Med det menar jag att jag har gått igenom varje sida, tittat på redaktörens markeringar och ändrat enligt dem – alternativt bestämt att jag inte vill göra något åt just den markeringen.

Så nu borde det stora jobbet vara gjort med den här redigeringen, eller? Nja, det är en hel del kvar:

Ett antal formuleringsdetaljer där jag har bett redaktören att förtydliga eller utveckla någon av sina markeringar för att jag ska kunna fatta ett beslut.
Redaktören ställde ju frågan om Akrobaten verkligen ska vara en psykologisk thriller. Just nu lutar jag åt att den inte ska det. Då har jag en hel del omskrivningsarbete att göra för att skruva tillbaka den till en vanlig roman (jo, den har varit det tidigare). Det finns flera olika spår i boken som jag behöver fundera på om de ska vara kvar om boken inte längre ska vara en thriller.
Jag har även fem andra stora frågor att ta ställning till som handlar om hur olika personer i boken reagerar på en viss situation och vad det sedan leder till. I de här fem frågorna blir det antagligen också en hel del att skriva om.
Och så har jag ett tiotal mindre frågor att ta ställning till eller skriva om. Men det borde vara ganska snabbt fixat.
Sedan ska jag läsa igenom hela manuset minst en gång till. Helst borde jag nog läsa det flera gånger. Jag får se. Man blir ju så blind för sin egen text.

Jag tänker mig att deadline för det här är 17 november.

Redaktören har hintat om att det vore bra om han läste och tyckte en gång till. Jag ska stämma av med honom om han fortfarande kommer att ha möjlighet att göra det. I så fall börjar alltihop om igen en gång till innan boken blir klar.

Jag känner mig lite som Sisyfos ibland. Tur att jag gillar att redigera manus mer än att rulla stenar uppför backar.

Antioxidantkaka med choklad och ingefära (raw food)

Botten

Fyllning

Garnering

Gör så här

Pin It on Pinterest