Blogg

Redaktören har gjort mig uppmärksam på en ovana jag har när jag skriver. Eller han har gjort mig uppmärksam på en massa ovanor jag har, men just nu är det en särskild ovana jag vill prata om. Det handlar om att jag flyttar över handlingen från en människa till ett föremål. Jag skriver till exempel två fulla pärmar balanserade i famnen, äggklockan berättade att potatisgratängen var klar eller boken gjorde sitt bästa för att fånga in Leila.

Som jag säkert har nämnt tidigare är min uppfattning så här när det gäller skönlitteratur: Jag som har skrivit det här manuset är den minst lämpade personen att bedöma vad som fungerar och vad som inte fungerar. Därför behöver jag en redaktör. Samtidigt är det så klart jag som författare som måste fatta alla beslut och stå för den färdiga texten, oavsett om jag väljer att behålla den ursprungliga formuleringen eller om jag ändrar enligt redaktörens återkoppling.

Den här ovanan med att ge föremål liv tycker jag är ett bra exempel på vad en redaktör kan hjälpa till med. När jag nu tittar på texten igen förstår jag vad redaktören menar när han säger att han vill läsa om människorna, inte om sakerna. Innan han hade pekat ut det för mig var jag inte ens medveten om att det här var något jag gjorde. Det kan säkert vara ett grepp som tillför något i vissa fall, men då ska det ju vara ett medvetet grepp, inte något som man gör slentrianmässigt utan att veta om det.

Tänk vad mycket jag har kvar att lära mig om att skriva skönlitteratur. Det här är bara det andra skönlitterära manuset jag skriver (det första är preskriberat). Undrar om det kommer att vara likadant när en redaktör sätter tänderna i min femte eller tjugonde roman. Om känslan fortfarande kommer att vara att jag har så mycket kvar att lära. Jag tror det. Min erfarenhet inom andra områden säger att ju mer man lär sig om något, desto mer inser man att man inte kan.

Vad säger du som skriver – eller är kreativ på något annat sätt  – och har varit igång länge? Lär du dig fortfarande en massa nytt i varje projekt?

Nu har jag skickat iväg Akrobaten-manuset till redaktören igen. Två och en halv månad tog den här redigeringen. Det blev en hel del ändringar – både större saker, som att den nu inte längre är en psykologisk thriller, och småpet med språk och formuleringar.

Den 20 december får jag tillbaka manuset igen. Det ska bli så otroligt skönt att slippa se det i en hel månad! För jo, det är klart att jag är trött på det ibland. Förhoppningsvis hinner jag samla ihop lite ny redigeringsenergi tills det är dags att ta tag i det igen runt jul. Då blir det den nionde och förhoppningsvis sista redigeringen – förutom korrekturläsning förstås.

Jag påstod ju att jag skulle göra två genomläsningar innan jag skickade iväg manuset till redaktören, men det blev bara en. Ett jobb jag håller på med visade sig ha en tidigare deadline än jag hade räknat med, så jag behöver jobba med annat idag. Men jag tror inte att det gör någon större skillnad; jag hade antagligen bara hittat småsaker under den sista genomläsningen. Dessutom blir det ju flera läsningar senare.

Nästa steg med Akrobaten är att beställa ett omslag från en formgivare jag har kontakt med och att skriva en ny baksidestext. Den förra jag skrev byggde ju på psykologisk thriller-temat, som inte är aktuellt längre.

Men jag kommer nog inte att lägga så mycket tid på Akrobaten den närmaste månaden. Jag ligger efter med en del annat som jag har prioriterat ner på sistone på grund av manusredigering. Nu: jobba jobba jobba!