Blogg | Ett fritt liv

Projicerar vi bara våra förutbestämda uppfattningar?

Jag har semester, och då tycker jag att det är skönt att koppla både av och ner. Jag har ingen koll på vad du har sagt på Facebook de senaste dagarna. Jag har ingen aning om vad som händer på Twitter. Jag har inte läst några bloggar. Inte har jag läst några tidningar heller, varken på internet eller papper. Det senare har jag lite dåligt samvete för – jag hade faktiskt tänkt köpa en dagstidning i dag, en sån där på papper ni vet, men jag glömde. Åt en glass i stället.

Lyssnat på radio har jag gjort däremot, närmare bestämt på Sommar i P1. En av mina favoritsommarpratare hittills är förstås Daniel Sjölin. Han ägnade bland annat sitt sommarprogram åt att komma ut som gubbstrutt och att insinuera att de flesta som tittar på Babel bara gör det för att att det är fint att gilla litteratur.

Dessutom pratade han om ansikten. Vad händer egentligen i våra hjärnor när vi ser ett ansikte? Sjölin menar att det vi tror är tolkningar av ansikten lika mycket handlar om att vi projicerar våra egna känslor. Vi ser det vi vill se, helt enkelt. Jag gillade Daniel Sjölins sommarprogram. Å andra sidan tycker jag att man ska lyssna på alla sommarpratarna. Om man lyssnar även på dem som man inte redan vet, eller tror, att man gillar, så är chansen större att man får höra något som vidgar ens vyer.

Vad tror du om Sjölins projiceringsteori? Stämmer det att när vi ser någon på teve så har vi redan en förutbestämd uppfattning om vem personen är och det avgör hur vi upplever personen?

Den som är smart är mindre kreativ

Dagens sommarpratare är Ulf Ellervik. Han lyckas prata om något som jag inte är det minsta intresserad av – och ändå få det att bli intressant. Det imponerar på mig! Ulf Ellervik är professor i bioorganisk kemi och även mycket historieintresserad. Jag bryr mig varken om kemi eller historia. Men han levererar berättelse på berättelse och alla fångar mig. Att lyckas få (den kanske till och med ointresserade) allmänheten att bli intresserad av forskning, det är populärvetenskap när den är som bäst!

Förutom berättelser ur hans liv får jag veta saker om vad som händer i människokroppen när vi känner lust, förälskelse och kärlek. Men Ellervik sysslar inte bara med kärlek; hans forskning handlar om att bota cancer. Det är sådant där som nästan ger mig dåligt samvete över mitt yrkesval. Vad betyder mitt petande i texter när det finns folk som ägnar sig åt att bota cancer?

Ulf Ellervik pratar också om kreativitet. Han menar, något förenklat att ju smartare vi är, desto mindre kreativa är vi. Om man har kommit på något smart fortsätter man oftast i samma hjulspår, eftersom det har fungerat tidigare. På så sätt provar man inte nya saker i samma utsträckning som man skulle göra om man provade korkade lösningar som inte fungerade. De flesta forskare är därför inte mer kreativa än andra – även om de kanske är något smartare. Ulf Ellervik menar därför att vi borde bli bättre på att koppla ihop konst, vetenskap och kultur. Konstnärer är kreativa, forskare är smarta. Tillsammans skulle de kunna utföra stordåd. Det här är mina ord, men ungefär så sa han. Faktum är att han sa så mycket bra saker att jag nog måste lyssna en gång till och skriva ner allt han sa.

Ulf Ellervik har skrivit boken Ond kemi – berättelser om människor, mord och molekyler. Hade jag snubblat över den här boken i något annat sammanhang hade jag inte brytt mig. Men nu vet jag ju att Ulf Ellervik kan berätta en historia, och då gissar jag att han kan fånga mig även i den här boken. Den får genast en plats på den långa listan med böcker som jag ska läsa när jag har läst den stora högen med böcker som ligger här hemma och väntar på att bli lästa.

Ulf Ellervik berättar att hans nästa bokprojekt handlar om njutning. Och det låter ju faktiskt ännu mer intressant än det där med den onda kemin.

Novelltävling – Att leva sin dröm

På sommaren dyker det alltid upp novelltävlingar. Jag blir alltid så sugen på att vara med. Det vore hur kul som helst att skriva en novell, särskilt nu när jag inte har skrivit något skönlitterärt på flera år och det suger i hittepå-tarmen. Men så skriver jag ändå inget. För mig är sommaren en tid för vila, inte för att skriva. Så jag skriver nog ingen novell den här sommaren heller.

För dig som tycker att sommaren är en bra tid för att skriva kan jag till exempel tipsa om författarcoachen Ann Ljungbergs novelltävling Att leva sin dröm. Visst är det ett spännande tema! Dessutom kan du vinna en skrivarkurs på Gran Canaria. Så här skriver Ann på sin webbplats:

Förstapristagaren vinner skrivarkurs och boende i Las Palmas, samt ett resebidrag på 1500 kr. (värde 10000 kr) De 20 bästa bidragen vinner en plats i antologin “Leva sin Dröm” som kommer ut i december och författarna får möjlighet att köpa 10 böcker var till tryckpris + frakt (= julklapparna räddade)!

Tillägg: Vinnaren av första pris får också sin novell utgiven som e-novell av Hoi Förlag.

Temat för novelltävlingen är alltså att leva sin dröm. Novellerna kan vara självbiografiska eller helt påhittade. Lev ut dina fantasier eller låt en karaktär leva ut. Huvudsaken är att det är berättelser som spritter av livsglädje och inspiration. Max 10000 ord.

Tävlingsinstruktioner:
1. Berätta för omvärlden om tävlingen! Blogga, facebooka, twittra, youtuba – eller något annat som syns – den här länken. (det blir ett FINT bonuspris för alla som har kreativa sätt att sprida tävlingen – även om du inte skickar in någon novell.

Låt mig veta vad du gjort för att sprida informationen -senast 1 augusti. (bidrag som inte delat informationen hamnar tyvärr utom tävlan) Använd gärna hashtag #levasindröm i sociala medier
2. Skicka ditt bidrag till novelltävlingen senast 15 augusti till novell@annljungberg.se – i PDF, rtf eller Word-format

Anledningen till novelltävlingen är att jag just idag varit längeseglare i exakt 10 år!

Blir du sugen på att vara med i tävlingen? Skriver du mer eller mindre på sommaren?

Uppdatering: länkar borttagna pga trasiga

Jo Nesbø kan konsten att berätta en historia

Det är något visst med att lyssna på Sommar i P1. Jag blir alldeles lycklig. Inte bara för att de flesta av sommarpratarna brukar vara så bra, utan också för att det är mitt bästa sommartecken. Det är när jag lyssnar på Sommar som det är sommar på riktigt.

Dagens sommarpratare är deckarförfattaren Jo Nesbø. Förutom deckarna med huvudpersonen Harry Hole skriver han även barnböcker om Doktor Proktor. Hans böcker är översatta till 40 språk och han har sålt 15 miljoner böcker. Femton. Miljoner. Dessutom är han sångare i bandet Di derre.

Som den författare han är kan han naturligtvis berätta en historia. Han kan konsten att få en alldaglig händelse från barndomen att bli intressant och värd att lyssna på. Som radiolyssnare får man till exempel veta att hans far alltid berättade historier vid middagsbordet, och att Jo Nesbø först senare förstod att åtta av tio av historierna var grova överdrifter. Och att de övriga två var rena lögner.

Jo Nesbø berättar att när han hade skrivit den första boken om Harry Hole så skickade han den till förlaget under pseudonym. Han ville inte att förlaget skulle ge en usel bok bara för att den är skriven av en sångare i ett känt band. När han sedan kom till förlaget hade ingen där hört talat om vare sig honom eller bandet. Men det gick ju bra ändå. Femton. Miljoner. Böcker.

Jag kan verkligen rekommendera att lyssna på Jo Nesbøs sommarprogram. Både för dig som skriver och för dig som uppskattar en bra historia. Själv hade jag aldrig hört talas om Di derre tidigare, men en av låtarna spelades upp i programmet, och jag gillade den! Jag ska definitivt lyssna mer på dem.

Alla bloggar jag skulle vilja skriva

Å, alla bloggar jag skulle vilja skriva om jag hade tid! Vad sägs om de här till exempel?

en matblogg – massa mumsig och nyttig vegomat
en träningsblogg
en språkblogg förstås (Jag har ett språkbrev som jag skriver en gång i månaden ungefär, men det vore kul att regelbundet skriva lite längre än vad jag gör på Facebook och Twitter.)
en mer dagboksinriktad blogg där jag skriver om min vardag så där som jag gjorde när jag var utomlands i vintras
en bokblogg kanske?
en blogg om sociala medier – fast den skulle förstås handla om kommunikation i sociala medier, så de inläggen kan jag nog skriva i den där språkbloggen.

Och säkert ännu fler! Så fort jag får obegränsat med tid ska jag faktiskt starta alla de här bloggarna. Än så länge hinner jag ju knappt skriva på den här ens, så ni får nöja er med den :-)

Skulle du vilja blogga mer? Vad skulle du skriva om då?

Berg har inga rötter uppfyller mina förväntningar

Jag hade höga förväntningar på Manne Fagerlinds debutroman Berg har inga rötter. Det jag hade hört var 1) att den skulle vara bra och 2) att den skulle vara känslomässigt jobbig att läsa.

Boken handlar om Lasse, som just har gått i pension och sitter hemma och skriver en deckare. Men han får Alzheimers, och skrivandet går inte så bra – han kommer ju aldrig ihåg vad han har skrivit tidigare.

Den första av mina förväntningar infrias; boken är verkligen bra. Däremot inte den andra – jag uppfattar den inte som särskilt jobbig att läsa. Jag blir berörd av Lasses öde men jag har ändå en bra känsla i magen; jag blir aldrig så där illa till mods som man kan bli av att läsa en bok där det går dåligt för huvudpersonen.

Det jag gillar allra bäst med Berg har inga rötter är hur Lasses bild av verkligheten ändras. Hela historien berättas ur Lasses perspektiv, och som läsare kan jag inte vara säker på om jag någonsin får den verkliga bilden eller om allt är förvrängt i Lasses hjärna. I början berättar han en historia på ett sätt; i slutet har han format om den så att den passar hans verklighetsuppfattning. Det är skickligt gjort, och det lämnar en hel del frågor obesvarade. Vad hände egentligen?

Faktum är att jag själv försöker mig på något liknande i romanen A. En av huvudpersonerna är mytoman, och hans bild av verkligheten stämmer sällan med andra människors uppfattning. Romanen A står förresten först i kön av projekt att ta tag i härnäst. Om det inte händer något oväntat kommer jag efter sommaren att ta de första stegen i riktning mot att ge ut den på egen hand.

Har du fler tips på böcker om någon som inte har samma verklighetsuppfattning som sin omgivning?

Sommarpratare 2012

Har ni sett att listan med årets sommarpratare har släppts? Det är ett av de bästa sommartecknen för mig! Jag tänker solvarm klippa, jordgubbar och lurar med Sommar i P1 i öronen. Mmmm … På midsommardagen börjar det. Kanske inte nödvändigtvis den solvarma klippan men åtminstone radioprogrammet.

Några som jag är extra nyfiken på:

David Hellenius – Jag äääälskar scenen i En dag i Phuket när Hellenius skrämmer bort en snubbe som vill slåss med Peter Magnussons rollfigur. Hellenius har en grym attityd när han säger ”Jag har tränat [nån våldsam kampsport] i 19 år; jag har väntat hela livet på det här ögonblicket.” Den andra snubben slinker iväg med svansen mellan benen, varpå David Hellenius börjar gråta och säger ”Det där var skitläskigt; jag har aldrig slagit någon i hela mitt liv.”
Daniel Sjölin – Ni som har läst bloggen ett tag vet hur mycket jag gillade honom som programledare i Babel. De flesta av hans böcker är dock fortfarande olästa av mig. Det måste också åtgärdas i sommar.
Heidi Andersson – Ni har väl sett filmen Armbryterskan från Ensamheten? It’s a must.
Sara Bergmark Elfgren – Hon som har skrivit Cirkeln och Eld tillsammans med Mats Strandberg.
Lotta Lundgren – Ni vet, copywritern som matbloggade och blev kokboksförfattare och matprogramledare.

Fast jag vill ju lyssna på alla förstås. Vilka är du mest nyfiken på?

Är du också mano-kreativ?

Jag har skrivit tidigare om att jag kommer in i perioder när jag är precis hur kreativ som helst. Nu har jag kommit på ett ord för det: Jag är mano-kreativ. För däremellan har jag perioder när jag inte alls har lust eller energi att skapa något alls.

Nu har jag precis haft en sådan kreativitetsperiod. Jag har tokskrivit på kommande språkboken den senaste veckorna, den där som jag ska berätta mer om alldeles snart. I vanliga fall är jag ju bara författare på fredagar, men nu har jag under en period låtit skrivandet inkräkta både på jobbet och på helgerna, eftersom jag behövde få klart manuset.

Visserligen är det inte samma fria skapande att skriva fackböcker som att skriva skönlitterärt, men det är ändå kreativt arbete. Jag behöver klura på struktur, formuleringar och innehåll. Under den här perioden har hjärnan även sprutat ur sig idéer inom andra områden: Det dyker upp nya bokidéer, men de får snällt ta en kölapp och vänta på att bli prioriterade. Det dyker upp nya tankar om marknadsföring och saker som jag vill dra igång i sociala medier, men nej, det har jag inte haft tid med. Några av dem har hamnat på att-göra-listan, men de flesta idéer har jag ignorerat den här gången. Jag behöver, som alltid, prioritera hårt bland allt jag vill, måste och kan göra.

Nu har jag äntligen skickat iväg ett utkast till boken till min förläggare på Norstedts, och nu är jag helt slut. Jag vill inte producera något över huvud taget utan längtar bara efter att ligga i soffan under en filt tillsammans med en bok. Och det är precis vad jag tänker ägna mig åt i morgon. Dessutom har jag ont i halsen. Kroppen talar om för mig det jag redan vet: att jag har slitit hårt i några veckor och behöver vila nu. Så nu planerar jag att ta det lugnare. Jag vet inte riktigt hur mycket mer jobb det blir med boken nu – det beror på hur mycket förläggaren tycker att jag behöver omarbeta.

Är du också mano-kreativ? Har du, liksom jag, perioder när idéerna liksom inte går att stoppa? Och så behöver du vila ordentligt däremellan?

Rapport från Ann Ljungbergs skrivmingel 15 maj

Jag var ju på skrivmingel häromveckan som eminenta lektören och författarcoachen Ann Ljungberg anordnade. Förutom själva minglandet så hände det mycket uppe på scenen. Föreläsningar och intervjuer. Själv blev jag tillsammans med tre andra fackboksförfattare intervjuad av Ann om fackboksskrivande ur olika aspekter. Kvällen filmades och här är filmsnuttarna där jag är med:

I den här filmen pratar jag om Den snälla företagaren om du spolar fram till 4:30.

I den här filmen pratar jag om att skriva på fik tillsammans med andra vid 2:40

I den här filmen kommer vi in mitt i när jag pratar om Tydliga texter och lite om min kommande bok. Eller snarare så pratar jag inte om den, utan är lika hemlig som här på bloggen – jag ska berätta snart, jag lovar! Och så får jag en fråga från publiken om vad en språkkonsult gör.

Resten av filmsnuttarna från kvällen ligger förstås också på Youtube. Sök på ”skrivmingel” om du vill titta på allihop.

Jag hade en supertrevlig kväll och var faktiskt inte det minsta nervös när jag blev intervjuad på scen, trots att jag inte alls gillar eller tycker att jag är bra på att prata inför folk egentligen. Dessutom fick jag beröm efteråt för min röst! Jag sträckte på mig som en tupp. Kan inte minnas att någon berömt mig för den tidigare. Jag gillar ju att skriva, inte prata :-) Berömmet kom från urgulliga Sofia Hallberg, som bloggar på Debutantbloggen. Sofia pratade också på scenen under kvällen och gjorde mig grymt nyfiken på sin debutroman ”Mina fräknar”, som kommer i augusti.

Prosa och marmelad med Mehmet Murat Somer

I kväll har jag varit på Prosa och marmelad. Som jag har skrivit tidigare är det Bonniers som ordnar bloggbokcirklar med olika teman och i samarbete med olika Bonnierförlag. I dag var det nystartade förlaget 2244 var värd för träffen. 2244 ger ut översatt litteratur från Svarta havsländerna (Turkiet, Rumänien, Bulgarien, Ukraina, Ryssland och Georgien). Boken vi läste inför träffen heter Profetmorden och är något så uppfriskande som en deckare där de flesta av personerna är transvestiter.

(Den här bilden snodde jag hos förlaget 2244.)

Jag gillar sånt som utmanar tråkiga samhällsnormer och gamla könsroller, så jag gillade boken. Själva deckarhistorien var inte fantastisk, men transvestittemat gör den klart läsvärd. Boken är den första i en serie med sex böcker.

Författaren själv, Mehmet Murat Somer, besökte träffen i egen hög person:

Trots att han flera gånger under kvällen upprepade att han egentligen inte är någon social person var det inte det intrycket han gav. Han var en eminent talare. Rolig, utmanande och kunde prata helt obekymrat hur länge som helst. När han fick en fråga började han för det mesta med att säga ”Vill ni höra den korta eller den långa versionen?” och sedan gav han den långa versionen.

Han fick frågan om varför han hade valt att skriva om transvestiter. Den långa versionen var att han menar att transpersoner (”transgender”, blir det transpersoner på svenska?) annars alltid framställs som antingen clowner som man kan skratta åt eller så är det transpersonen som är skurken i boken. Mehmet Murat Somer ville komma bort från det här. (Den långa versionen var förstås betydligt längre än så; det här är min kortversion av den långa versionen.) Den korta versionen var att det är ett marknadsföringsknep. Ingen har skrivit om transpersoner på det här sättet tidigare. Därför blir hans böcker utgivna, trots att de kanske inte är fantastiska.

Och det här hade jag funderat över redan på vägen till kvällens träff: Mehmet Murat Somer har gjort det som alla författare drömmer om: han har hittat en egen nisch. Kan ni komma på några andra författare har en egen nisch på det sättet?

Nu har jag inte tid med er längre. Jag måste gå och fundera ut min nisch.

Pin It on Pinterest