Blogg | Ett fritt liv

Ny bok från Hanne-Vibeke Holst

Jag tittar på säsongsavslutningen av Babel och får reda på att en av mina favoritförfattare, Hanne-Vibeke Holst, är aktuell med en ny bok: Förlåtelsen. I Sverige är hon kanske mest känd för trilogin Kronprinsessan, Kungamordet och Drottningoffret, som även har blivit teveserier på SVT.

Den nya boken handlar om en kvinna som är operachef i Berlin. Det är en generationsroman om lögner. Holst menar att om det finns en lögn eller hemlighet i en generation så ger det stora konsekvenser i nästa generation. Hon säger att alla vet att man inte får ljuga men ändå gör vi det. Och lögnerna är inte nedbrytbara; de kommer alltid tillbaka. En dag händer det något som gör att de kommer ut och då blir det katastrof i hela släkten.

Jag har läst de flesta av Hanne-Vibeke Holsts tidigare böcker och kommer definitivt att läsa den här också. Den enligt mig bästa av hennes böcker, Louise-trilogien, har av någon anledning inte översatts till svenska. Men läs den på danska vettja – det är inte så svårt som du tror!

Skriva skriva skriva

Om ni tycker att jag bloggar alldeles för sällan för närvarande så har ni helt rätt. Det tycker jag också. I princip hela långhelgen och hela måndagen satt jag inlåst med manuset till min kommande fackbok. Och oj, jag hade nästan glömt hur fokuserat jag kan jobba när jag verkligen behöver. Nu har jag ett utkast till hela manuset. Jag ska läsa igenom det på fredag, några kloka människor i min omgivning ska också läsa och så ska jag peta lite till och sedan ska jag skicka det till min förläggare.

Men vad är det för bok då? Nu håller ni förstås på att spricka av nyfikenhet, och tyvärr kan jag fortfarande inte berätta så mycket. Jag kan i alla fall avslöja att det är en språkbok, att den kommer att komma ut på Norstedts, precis som min förra språkbok Tydliga texter, att den kommer i höst (i oktober förmodligen) och att den bara kommer att ges ut som e-bok. Alldeles snart får jag berätta mer. Håll ut så länge!

Dela upp Babel på tre?

Den här säsongen har jag inte riktigt fastnat för Babel. Jag har oftast haft teven på men suttit med datorn för att eventuellt kunna blogga om något – och så har jag börjat fejsbucka eller så i stället. Programmen har inte varit tillräckligt intressanta för mig. Jag trodde att det kanske berodde på att jag saknar Daniel Sjölin som programledare, men nej, det är verkligen inget fel på Jessika Gedin i den rollen.

Nu läser jag Annika Koldenius blogginlägg om Babel. Annika är bokbloggare och tidigare tevemakare och säger att ”Det är hela formatet det är fel på.”Hon undrar också varför det bara finns ett litteraturprogram. Hon föreslår i stället att man delar upp Babel på tre olika program: bokcirkeln, talkshowen och det aktuella litteraturnyhetsprogrammet. Kanske är det lösningen. Vad tror du?

När Fabian skulle spränga utedasset i luften

Det var natt, Fabian vaknade, han hade fått en idé. Han skulle spränga farbror Söderbloms utedass i luften. Farbror Söderblom var fiende till alla traktens pojker de hatade honom. Han förstörde alltid alla trevliga rackartyg. Som när han upptäckte att Fabian snodde plommon i hans trädgård (Farbror Söderbloms trädgård alltså.) Fabian fick ont i baken bara han tänkte på det. Men för att återgå till Fabians idé. Han fick nog vänta tills i morgon med att skaffa ”prylar” som kunde behövas. Han kunde ju tänkt ut vad som kunde behövas så länge. Utedasset var ett litet grönt hus fabror Söderblom var lite gammalmodig så han ville inte ha vattentoalett. Fabian hade många gånger stulit fabror Söderströms (ha ha, här byter jag namn på gubben!) toalettpapper. Men det här varju tidernas bus, att spränga dasset i luften. Hm… tänkte Fabian, först och främst måste man ju ha dynamit. var skulle han få det ifrån? (Ni förstår barn, på den här tiden kunde man inte bara googla sånt här) Fabian bestämde sig för att sova på saken.

När Fabian vaknade vissste han att det var något på gång, men vad? Ja, visst ja farbror Söderbloms dass! IDÉ!!!!!!! (Jo, jag har faktiskt skrivit så många utropstecken.) Han kunde ju ta en av nyårs-smällarna!! Pappa skulle säkert inte märka något, han hade ju köpt så många. Förresten måste han nog ta flera smällare.Det måste ju smälla ordentligt. Fabian hoppade ur sängen, aj! Ja, visst ja han låg ju överst i våningsängen, han hade just bytt med sin bror, så han var van att sova i understa sängen. Han klädde på sig och gick ner för att äta frukost. Han åt, rättare sagt: Han kastade i sig sin yoghurt, sedan smög han ut i garaget väl uta snubblade han på hans lillasysters dockvagn och en fotboll som ”någon” hade lagt mitt i vägen. Här skulle behöva städas, tänkte han. Fabian plöjde sig fram tills han hittade lådan med fyrverkeripjäser. Han tog en smällare som smällde som bara den.

Sedan tog han två med stjärnor som smäller i rött och gult. Nu måste han tänka ut hur han skulle göra.

Han skulle såga ut ett hål i taket på dasset, sedan skulle han vänta tills farbror Söderblom gick på dass då skulle han slå till.

Fabian började förbereda sig. Han måste ha en såg för att göra hål i taket och hur skulle han få hela dasset att paja? IDÉ!!!! Dasset är ju gammalt och skruttigt…. Den natten smög Fabian utrustad med diverse verktyg in i farbror Söderbloms trädgård. Han klättrade upp på taket (taket var väldigt lågt och det stod en stubbe bredvid) Väl uppe på taket sågade han ett litet hål mitt på. Här han var klar med det gick han fram till kanten av taket och började ta loss spikarna med en tång. När han var klar klättrade han ner nu låg taket löst där uppe. Sedan smög han in i dasset han gick fram till toaletten och öppnade locket. Han satte fast dragsmällare som skulle smälla när man öppnade locket. Efter det gick Fabian hem och lade sig. Tidigt, tidigt, nästa morgon klev Gabian ur sängen (försiktigt för att inte väcka sin bror.) Han smög sig iväg mot farbror Söderbloms trädgård. Nu satte han sig bakom en buske och väntade. Fabian var nära att somna när han hörde steg i trädgården han blev klarvaken. Det var farbror Söderblom. Han hörde hur det gnisslade när dörren gick upp och farbror Söderblom klev in på dass. Han stängde dörren efter sig. Han smög närmare. Nu var han alldeles bredvid huset, han väntade PANG!!! Fabian slängde in nyårssmällarna: PANG, BOM, KRASCH. I nästa sekund flög taket i luften. Nu vågade Fabian inte stanna kvar längre han sprang hela vägen hem och lade sig i sängen. RESTEN FÅR NI HITTA PÅ SJÄLVA KÄRA LÄSARE

SLUT

Som jag skrev om häromveckan har jag hittat mina gamla berättelseböcker från låg- och mellanstadiet. Den här skrev jag i femman. Läraren Eva kommenterar texten så här: Jenny! Jag slår vad om att du blir nya tidens ”Astrid Lindgren”. Du är ju hur duktig som helst! Tur att du inte läst mina berättelser från årskurs 5.

Jag har alltid fått höra att jag är bra på att skriva. Jag har alltid gillat att skriva. Undrar vad som kom först? Jag blev ju både språkkonsult och författare till slut. Undrar hur mycket det beror på att jag fick beröm för skrivandet redan när jag var liten. Om jag hade varit lika bra på att skriva men ingen i min omgivning hade brytt sig om det – om mina föräldrar hade sagt: ja ja, du kan tydligen skriva, men det är bara mattebetyget som betyder något (jo, jag vet faktiskt personer vars föräldrar sa precis så) – hade jag satsat på språk, text och skrivande som yrke ändå? Hade jag vågat? Hade jag ändå tyckt att det var roligt? Vad fick du beröm för när du var liten och hur påverkade det dig?

Vilket otroligt fegt slut på berättelsen förresten. Varför påpekade inte Eva det? Och vilken ruskigt morbid historia – Fabian måste ju ha dödat gubben! Men det kunde jag förstås inte skriva, därav det fega slutet …

Lyckliga människor behöver inte blogga

… så nu vet ni det :-)

Jag är på heldagskonferens med de andra som också är Tillväxtverkets ambassadörer för kvinnors företagande. Är du kvinna och funderar på att starta företag? Få hjälp och råd av en av oss ambassadörer. Bor du i Stockholm kan du till exempel kontakta mig.

Uppdatering: Jag bloggade från telefonen, så det blev inget längre inlägg. Men föreläsarna på bilden är Underbara Clara och bloggforskaren Annakarin Nyberg. De pratade om hur man blir en framgångsrik bloggare.

Dessutom vill jag gärna tillägga att det är alldeles gratis att träffa en ambassadör och att du kan läsa mer om det på www.ambassadorer.se (länken borttagen) – eller mejla mig på jenny snabel-a punkt se så berättar jag mer.

Måste huvudpersonerna vara i samma ålder som bokläsarna?

Om jag skriver en bok eller ett filmmanus där huvudpersonen är i fyrtioårsåldern, kommer den då främst att läsas/ses av personer som är just i fyrtioårsåldern? Jag har inte tänkt så mycket på det här tidigare. Barn- och ungdomsböcker riktar sig ju till personer som är i samma ålder som publiken. Eller, jag har förstått att om man skriver för barn 9-12 så ska huvudpersonen vara 13 år – barn identifierar sig helst med den som är något äldre än de själva. Men för vuxna? Själv ser jag gärna ungdomsfilmer och läser ungdomsböcker – jag har ju för sjutton varit ung! Men jag har heller inga problem att läsa en bok eller se en film där huvudpersonerna är betydligt äldre än jag – det är väl inte åldern som avgör om det är en intressant historia?

Om jag går på bio och ser en Harry Potter-film eller någon annan film med ungdomar i huvudrollerna så höjer jag medelåldern i publiken rejält. Häromdagen aktualiserades åldersfrågan i och med att jag såg Hotell Marigold på bio. De flesta av huvudpersonerna där är pensionerade, och jag hade inte ens tänkt tanken att det skulle attrahera en publik som också är pensionerad. Men när jag väl satt där i salongen och hade lyckats manövrera förbi alla rullatorer, käppar och rullstolar så insåg jag att det inte var någon annan i salongen som var under sextio. Och nej, jag var inte på bio på pensionärsvänlig tid mitt på ljusa dagen.

Men är det så att mina romaner bara kommer att läsas av dem som är i samma ålder som huvudpersonerna? Det skulle i så fall kunna vara en bidragande orsak till att jag inte har hittat något förlag som vill ge ut Romanen A. Huvudpersonerna där är något i stil med 14,17, 46 och 48. Är det ett för spretigt åldersspann för att kunna locka någon åldersgrupp?

Läser du böcker och filmer där huvudpersonerna är i samma ålder som du? Eller spelar det ingen roll?

Mysteriet med den flygande grunkan

I den lilla staden hade det hänt mystiska saker den sista tiden. För det hade flugit omkring en gul sak över den lila staden varje dag. Ingen visste vad det var för en sak men alla undrar vad det är. Vad konstigt säger folket.

Den gula saken flyger mest omkring på kvällarna men ibland kommer den på dagen. En dag var det en pojke som träffade en annan pojke som hade en sak i handen vad är det där frågade pojken det är den som styr min radio styrda banan. Nu tyckte inte folket det var konstigt längre för dom förstod att det var den radio styrda bananen pojken var väldigt glad för han hade ju löst mysteriet med den flygande grunkan och folket var glada för dom behövde inte undra vad det var som flög omkring.

SLUT

Jenny Forsberg, 2c

Inte så illa skrivet av en typ nioåring väl? Jag vågar dock påstå att jag har utvecklat mitt skrivande en aning sedan dess. Min förmåga att illustrera är dock kvar på exakt samma nivå som då :-)

Jag har alltså hittat några av mina gamla ”berättelseböcker” från låg- och mellanstadiet. De påhittade berättelserna, som den här, känns inte så pjåkiga alls. Jag hade väl slukat en miljard böcker eller så och verkar ha hunnit greppa huvuddragen i hur man bygger upp en historia. De historier där jag ska berätta vad som hände i verkligheten, som ”Mitt sommarlov” och ”Vad jag gjorde i helgen” är däremot ohemult gäspframkallande. Jag ska inte plåga er med dem här. Är det svårare – även för vuxna – att skriva självbiografiskt så att det blir intressant? För att det är lättare att fastna i fällan att man måste berätta saker så som det faktiskt var i stället för att lägga krut på att bygga upp en bra historia?

Skriva ensam eller ihop?

Jag känner en massa smarta och bra människor. En del av dem kan dessutom skriva. Därför funderar jag ibland på om jag inte borde föreslå för någon av dem att vi ska skriva en bok ihop. Då handlar det ofta om att den person jag tänker på har stora kunskaper inom ett område eller att vi har bra diskussioner och tillsammans skulle kunna spåna fram något som kan bli bättre än det jag kan spåna fram på egen hand. Någon gång har jag också fått förslaget från en tredje person. (”Ni två borde skriva en bok ihop.”)

Men det är något som tar emot. Jag är en ensamvarg med utpräglat kontrollbehov som helst vill bestämma allt själv. Skulle jag verkligen gilla att skriva ihop med någon annan? Skulle jag kunna släppa kontrollen? Hur gör man? Har du skrivit en bok ihop med någon? Hur gjorde ni, rent konkret? Skrev ni allt tillsammans eller skrev ni olika delar av boken? Eller har du koll på hur andra författare som skriver tillsammans jobbar? Skulle du vilja skriva en bok ihop med någon annan eller skriver du helst ensam?

Lär dig snickra din egen likkista

Med hänvisning till en artikel i Huffington Post (länk borttagen pga trasig) skriver DN i dag om knasiga självhjälpsböcker (länk borttagen pga trasig). Du kan till exempel lära dig att snickra din egen likkista, sticka med hundhår, bajsa i skogen, göra dina egna sexleksaker eller dricka obegränsat utan att det påverkar hälsan :-) Jag kan tänka mig att journalisten på Huffington Post som gjorde sammanställningen av de här böckerna hade en ganska rolig dag på jobbet.

Som författare blir jag förstås lite extra nyfiken på boken ”How To Write A How To Write Book”.

Men jag undrar lite: varför kallar DN böckerna för guideböcker? En guidebok är väl en reshandbok?

Har du läst några knasiga självhjälpsböcker?

Skriver du om din närmiljö?

Senaste Babel på SVT innehåller ett reportage om deckarförfattaren Elizabeth George. Hennes böcker utspelar sig i England, trots att hon själv bor i USA. Elizabeth George älskar allt brittiskt och har gjort det sedan tonåren, och om jag förstod reportaget rätt åker hon ofta till England på researchresor.

Samtidigt utspelar sig reportaget på ön Whidbey i USA, där George själv bor. På reportagebilderna ser det ut att vara en både vacker och mysig plats. Det får mig att undra: Varför skriver hon inte om sin närmiljö? Hur vanligt är det att författare skriver om något annat än det som de har omkring sig? Samtidigt skriver många om sin uppväxtmiljö – som Camilla Läckberg till exempel. Fast hon hade flyttat från Fjällbacka när hon började skriva om det.

Min bok Romanen A utspelar sig i Täby, där jag bor och är uppväxt. I min närmiljö alltså. I Romanen B ger jag mig däremot ut i världen och den bygger delvis på miljöer som jag har sett när jag har rest.

Nu har Elizabeth George faktiskt börjat skriva böcker som utspelar sig i hennes närmiljö också. Det är ungdomsromaner som utspelar sig på ön Whidbey. Dem måste jag bestämt se till att läsa!

Skriver du om din närmiljö? Din uppväxtmiljö? Eller är du snarare inspirerad av någon annan del av världen – någon resa du har varit på?

Förresten, du har väl läst Elizabeth Georges skrivhandbok Skriv på! Annars rekommenderar jag den å det skarpaste.

Pin It on Pinterest