andras böcker | Ett fritt liv

Christian Unge: Saharasyndromet

Du som har följt min blogg minns kanske att jag har skrivit om författaren Christian Unge och hans böcker vid flera tillfällen. Han är en av Sveriges mest framgångsrika egenutgivare men har velat hitta ett förlag ett tag, och nu med tredje boken i trilogin i så har han skrivit kontrakt med Lind & Co, som även ger ut de två tidigare böckerna i pocket. Här skrev jag om Turkanarapporten och här om Kongospår. Jag har intervjuat Christian om egenutgivning 2012, när jag själv inte hade gett ut något på egen hand än, och två år senare när succén var ett faktum delade han med sig av några av sina bästa tips för att sälja böcker.

Och nu är Christian Unges tredje bok, Saharasyndromet, ute. Christian hörde av sig och undrade om jag ville läsa den och skriva något på bloggen igen, och så klart ville jag det.

Saharasyndromet är ren action redan från första sidan. Kirurgen Martin Roeykens är på sätt och vis huvudperson även i den här boken, där han och några av hans kolleger från Läkare utan gränser blir kidnappade i Sierra Leone. Orsaken till att jag skriver att Martin på sätt och vis är huvudperson är att det inte är han som berättar historien. Jag uppskattar greppet att byta berättarperspektiv – något som den här serien för övrigt har gemensamt med Sofia Nordins böcker som jag skrev om nyligen.

Saharasyndromet har två berättare. Genom Martins kollega Mette får vi följa Martin och hans kidnappade kolleger på deras nagelbitarframkallande jeepfärd genom Afrika. Samtidigt får vi vara med Martins dotter Bella, som hemma i Stockholm försöker reda ut vad som har hänt med Martin. Greppet med Bella som andra berättare tillför inte bara ett annat perspektiv utan även ett annat tempo. För även om Bella lever ett hektiskt liv i Stockholm blir avsnitten ur hennes perspektiv välbehövliga andningspauser från ökenfärden, och utan de avbrotten hade jag nog dött actiondöden av att läsa den här boken.

Jag har ju gillat även de två tidigare böckerna i serien, men den här är inte bara bra utan tokbra. Stark läsrekommendation för dig som gillar action! Det är ju alltid kul att läsa en bokserie från början, men min känsla är att Saharasyndromet går bra att läsa även om du inte har läst de andra två. Så vad väntar du på? ;-)

Bokserie om en värld efter sjukdomen

Jag skriver alldeles för lite om andras böcker här på bloggen numera – jag har nog varit för uppslukad av processen med min egen kommande bok. Dock inte för uppslukad för att läsa. Att läsa böcker på svenska är min mesta och bästa vardagsunderhållning och något jag sällan släpper taget om helt. Som jag ser det är det också en viktig del av att vara författare att läsa och bli inspirerad av andras böcker.

Och oj, vad jag har läst mycket bra böcker på sistone! Ett par som jag särskilt kan tipsa om är Sofia Nordins En sekund i taget och Spring så fort du kan. Och nu när jag tittade på Adlibris för att kunna länka så ser jag att även den tredje boken i serien, Som om jag vore fantastisk, finns ute. Måste. Läsa. Nu.

Det här är ungdomsböcker, men vem bryr sig om etiketter? En av de bästa sakerna med de här böckerna tyckte jag var att de fick mig att börja fundera på hur mycket som faktiskt är likadant när man är 41 som när man var 14. Det ständiga behovet av bekräftelse från andra människor till exempel.

Sofia Nordins bokserie handlar om en värld där en mystisk feber har slagit ut hela mänskligheten. Nästan hela mänskligheten. I de sorgliga spillrorna av samhället finns Hedvig kvar, och där skapar hon en ny tillvaro att leva i. Jag vet aldrig riktigt om det räknas till katastrofgenren när det handlar om en värld där katastrofen redan har hänt. Men om det gör det så är det här en katastrofroman. En av mina favoritgenrer ju.

Fyra enkla steg för att skaffa vänner eller bygga nätverk

I avsnitt 17 av podcasten 25 minuter pratar Mikael Syding om boken How to Win Friends and Influence People av Dale Carnegie. Så här sammanfattar Mikael Syding hur man kan göra när man träffar en ny människa:

Le och var entusiastisk. Det är svårt att värja sig mot någon som beter sig som att ni är vänner. Snart känns det som att ni är det. Och snart blir ni kanske det.
Intressera dig för den andra. På riktigt. Tänk dig att du är den andra personen, se hela personen.
Undvik kritik i början. Erkänn dina egna misstag. Hitta gemensamma nämnare i stället för att hitta det som skiljer. När man väl har blivit vänner kan man ge varandra konstruktiv kritik.
Försök inte få sista ordet. Ge sista ordet i stället. Kanske förlora en argumentation med flit och låt den andra få känna sig smart.

Allt det här kan låta konstgjort, men relationer är väl ganska konstgjorda och ytliga till en början, innan man har lärt känna varandra? Det här är ett sätt att lära känna folk. Det är genom att lära känna någon som man vet om man vill fördjupa relationen vidare eller inte. Själv tycker jag inte att jag är tillräckligt bra på att lära känna nya människor, så jag har mycket att lära av den här metoden.

När jag hör den här beskrivningen, särskilt punkt 1, kommer jag att tänka på ett par personer i mitt nätverk som gjorde så här från första gången vi sågs. En av dem talade om för mig att hen gillade mig när vi bara hade känt varandra i tio minuter. Den andra är bara så sjukt trevlig varje gång vi ses. Jag gillade dem omedelbart. Jag gillar dem fortfarande och de är definitivt en del av mitt nätverk, även om ingen av dem har blivit en nära vän. Än.

Jag rekommenderar för övrigt podden 25 minuter generellt och inte bara det här avsnittet. Den drivs av Mikael Syding och Ludvig Sunström, två herrar med bas i finansbranschen men som inte pratar så mycket börs i podden. Fokus ligger i stället på personlig effektivitet och personlig utveckling.

Boken hittar du till exempel här:

How to Win Friends and Influence People hos Adlibris

How to Win Friends and Influence People hos Bokus

Jag ska gifta mig med en cykel

”Jag ska gifta mig med en cykel.”

Ja, jag sa faktiskt så. Fast på tyska. Jag befinner mig fortfarande i Valle Gran Rey på La Gomera, och en sak jag roar mig med här är att försöka lära mig tyska. Ja, jag vet att jag är i Spanien, men det känns inte så eftersom alla här i Valle Gran Rey är tyskar. Därför är det svårt att lära sig spanska och jag har jag gått över till att försöka lära mig tyska. Men allt det här med tyskan och spanskan och La Gomera och sånt pratar jag ju om på Gomerabloggen. Det var inte det jag skulle prata om nu.

Felsägningen ovan kom sig av att jag blandade ihop ordet vermietung, att hyra, med verheiraten, gifta sig. Det försökte säga var, tror jag: ”Ich werde ein Fahrrad mieten.” Jag ska hyra en cykel, alltså. Min knasiga felsägning orsakade en del munterhet hos det tyska paret som jag pratade med och även hos mig när de hade fnissat färdigt och förklarat för mig vad jag hade sagt. Tur att det bara finns snälla människor här :-)

Jag gick därifrån och tänkte på att man får bjuda på att man säger en del knasiga saker när man försöker lära sig främmande språk. Det fick mig att tänka på Bodil Malmsten och hennes Priset på vatten i Finistère (länk till Adlibris). Där bjuder hon verkligen på sig själv och sina försök att lära sig franska. Jag minns en passage där hon säger något i stil med ”Jag är en jättestor vattenräkning” när hon vill förklara att hon har fått en hög vattenräkning. Jag gick och funderade på att jag vill bli bättre på att bjuda på mina egna misstag. Bjuda in till fler skratt åt mig själv, helt enkelt. För den som kan skratta åt sig själv har aldrig tråkigt. Och kan man dessutom involvera sin omgivning i skratten blir det dubbelt roligt.

Och så bara någon timme senare loggar jag in på Facebook och får reda på att Bodil Malmsten inte finns mer. Det är så sorgligt. Nu kan hon inte bjuda in oss till fler av sina skratt.

Synkronicitet, visst är det vad man brukar kalla det. De där sambanden som man inte kan förklara men som kanske har någon mening ändå. Visserligen tycker jag att Bodil Malmsten är grymt kool, men det är knappast så att jag tänker på henne varje dag. Kanske inte ens varje månad. Men nu tänkte jag på henne bara en timme innan jag fick reda på att hon har gått ur tiden. Jag tror att meningen med det var att påminna mig om att bjuda oftare på mina misstag. Så jag börjar direkt med det här inlägget. Tack Bodil Malmsten för påminnelsen, för dina böcker och för allt du bjöd på.

Stjärnklart – en välskriven katastrofroman

Du som skriver har säkert varit med om det: du läser den där boken i samma genre som du själv skriver och tänker: ”Jag kan lika gärna sluta skriva; jag kan ändå inte göra det här bättre.” Så var det för mig när jag läste Stjärnklart av Lars Wilderäng. Det är en katastrofroman – en genre som jag ju planerar att göra till min.

Katastrofen i Stjärnklart inleds med att elektronik slutar fungera. Först någon enstaka dator. En mobiltelefon som ägaren lämnar in på lagning. Och sedan eskalerar det. Tänk dig ett samhälle där varken bilar eller kollektivtrafik fungerar. Där det inte finns någon mat att köpa och inget vatten i kranarna. Där det inte finns någon möjlighet att kommunicera med varandra på andra sätt än öga mot öga. Det går utför ganska snart.

Lars Wilderäng, som jag även lyssnade på under Författarkliniken, är oerhört påläst om samhällsfrågor på många olika nivåer – kanske läser du hans välbesökta blogg Cornucopia? Han är dessutom en skicklig författare som beskriver personerna i boken så att jag bryr mig om dem och miljöerna så att jag blir mörkrädd. Boken har allt som jag vill att en katastrofroman ska ha, och jag gillar den skarpt!

Det där med att ge upp katastrofromanerna eftersom den här redan är skriven då? Jag försöker att ignorera den tanken. Jag skriver på ett helt annat sätt – det kommer att finnas läsare som gillar mina böcker i framtiden också. Dessutom är det ju så bra med böcker att man inte behöver konkurrera med sina författarkolleger. Den som gillar katastrofromaner kan läsa både mina och Lars Wilderängs böcker. Så ta och läs Stjärnklart nu på en gång! Dessutom har uppföljaren Stjärnfall redan kommit, och jag misstänker att den är lika bra. Här kan du köpa böckerna:

Stjärnklart hos Adlibris

Stjärnklart hos Bokus

Stjärnfall hos Adlibris

Stjärnfall hos Bokus

Semesterns bästa böcker

Under sommarsemestern läste jag mer än vanligt. En härlig sak med semesterläsning är att när jag tänker tillbaka på böckerna jag läste, så vet jag också var jag befann mig när jag läste dem. På klippan, på tåget, i sängen, på terrassen i hyrt hus. De flesta böckerna jag läste var bra, men de här tre sticker ut lite extra ur högen:

Vi var alltid beredda. Annika Koldenius. Så mycket sorg, smärta och oro, och ändå kunde jag inte låta bli att sträckläsa den.
Stjärnklart. Lars Wilderäng. En katastrofroman som förtjänar ett eget blogginlägg. Comin’ up soon.
Investeringsboken – din guide till ekonomiskt oberoende. Anders Ström. Många som känner mig vet att jag har lidit av en svårartad ekonomifobi i hela mitt vuxna liv – jag tror att den grundades på de opedagogiska ekonomilektionerna på gymnasiet. Men det senaste halvåret har det här med att få pengar att växa seglat upp som ett mycket oväntat intresse hos mig. Investeringsboken är en både intressant och pedagogisk bok om just detta.

Så där ja, nu har jag gett mina bästa boktips från sommaren. Vilket är ditt bästa boktips i höst?

Konsten att skriva en bästsäljare

Jag har läst boken Konsten att skriva en bästsäljare av Lina Wennersten och Katarina Lagerwall. Wennersten och Lagerwall är journalister och de har intervjuat ett gäng bästsäljande författare och sammanställt deras tips i den här boken. De intervjuade författarna är bland annat Henning Mankell, Karin Alvtegen, Mari Jungstedt, Jan Guillou och Håkan Nesser.

Jag gillade boken. Den är lättsam och underhållande. För den som redan är författare är inte all information ny, men en hel del nya tricks var det ändå. Några idéér ur boken:

Mixa genrer för att nå en ny målgrupp. Som exempel tar författarna upp att Stieg Larssons millennietrilogi innehåller lite av deckare, psykologisk thriller, hämndhistoria, action och släktkrönika. Ett tips är att muta in en helt egen genre, till exempel Jens Lapidus, som kallar sin genre Stockholm noir.
För att nå läsare av alla kön och åldrar är det bra att använda referensramar som många kan känna igen sig i. En bok som handlar om lumpen är ett exempel på motsatsen, alltså ganska snäva referensramar.
Läsare gillar referenser till andra böcker och filmer. Ett till Stieg Larsson-exempel är att Mikael Blomkvist kallas för Kalle Blomkvist.
Skriv korta kapitel och använd cliffhangers – även i andra genrer än ren spänningslitteratur.

Boken innehåller även en uppsättning knep inom två områden som jag gärna vill bli bättre på: att göra research och att skriva roligt.

Om det inte redan har framgått så rekommenderar jag den här boken för dig som skriver underhållningslitteratur. Jag tror också att man kan gilla boken även om man inte skriver själv men läser mycket och vill ha bakom kulisserna-information från några av de största svenska författarna. Boken finns i pocket.

Här kan du köpa Konsten att skriva en bästsäljare hos Bokus.

Här kan du köpa Konsten att skriva en bästsäljare hos Adlibris.

Förresten, har du sett att jag har en lista med skrivhandböcker här på bloggen? En bit ner i högerspalten. Kolla gärna in den!

Skriva ner bra saker ur skönlitterära böcker

När jag läser en skönlitterär bok så sätter jag alltid märklappar i boken när jag hittar en bra formulering. När jag har läst ut boken så går jag igenom lapparna och antecknar alla de bra formuleringarna – insorterade i olika kategorier.

Nä, okej, nu ljög jag faktiskt lite. Jag gjorde så här tidigare, men jag kom av mig i samband med att jag inte skrev något skönlitterärt på flera år. När jag prioriterade de tre fackböckerna som jag har skrivit. Men så plötsligt händer det. Under läsningen av Hela havet stormar av Arne Dahl, en av mina favoritförfattare, gjorde jag det här igen. När jag satt och skrev in anteckningarna så noterade jag för övrigt att förra gången jag sparade dokumentet med mina anteckningar var 2009 – jag har uppenbarligen inte gjort det här på ett tag :-)

Min tanke med det här dokumentet är att när jag sitter och skriver och saknar en bra formulering så kan jag öppna dokumentet, och om jag till exempel behöver beskriva vädret så går jag till kategorin Väder och ser vad jag hittar där. Jag tar förstås inte en redan befintlig formulering; det handlar snarare om att låta mig inspireras av det jag har läst och gillat till att själv skriva något bra.

I teorin låter det bra, eller hur? I praktiken fungerar det inte alls. När jag sitter och skriver vill jag inte fundera för mycket på enstaka formuleringar. Om jag inte kommer på något bra så skriver jag något dåligt och går vidare – och tänker att jag får återkomma till det när jag redigerar. Och när jag redigerar så brukar jag bara utgå från texten jag har och slipa på det – inte titta på något annat material. Det som händer är alltså att jag inte alls använder det här dokumentet när jag väl har samlat ihop materialet. Betyder det att jag samlar material helt i onödan, eller lär jag mig något ändå?

Hur skulle du använda det här dokumentet med formuleringar om du var jag? Gör du kanske själv något liknande?

En bok om kreativitet

Jag läser i Metro om en bok om kreativitet (länk borttagen pga trasig). Och tänker: hade inte jag tänkt att skriva den där boken? Förmodligen var det inte alls den boken jag hade tänkt skriva utan någon helt annan. Och idén om en kreativitetsbok står inte så högt upp över listan på böcker som jag ska skriva, så den här boken hinner bli inaktuell innan det är dags :-)

Den här boken heter i alla fall Kreativitetskoden – från idé till succé och är skriven av Nicolas Jaquemot, som är arbetslivsforskare. Enligt Metroartikeln bjuder boken på forskning och kunskap om kreativitet och dessutom intervjuer med kreativa personer. Låter mycket intressant! Jag noterar genast boken på min läslista. Någon som har läst den och kan berätta om den är så bra som jag tror?

En annan tsunamibok: 9,3 på Richterskalan av Andreas Norman

Häromveckan var jag och lyssnade på ett författarsamtal med Andreas Norman, anordnat av författarförbundet. När tsunamin drabbade Sydostasien 2004 var Norman ny som tjänsteman på UD. Han blev nerskickad till Thailand. Där arbetade han först med att ta hand om anhöriga och drabbade som letade efter saknade. Senare blev han skickat till Krabi för att arbeta med identifieringen av människor som dött i katastrofen. Det här har Andreas Norman beskrivit i boken 9,3 på Richterskalan. Eftersom jag också skriver en tsunamibok så är det förstås ett intressant ämne för mig, och jag hade redan tidigare tänkt läsa boken.

Nu har jag även läst boken. Det var jobbig läsning, och jag märkte att jag liksom läste lite ytligare än vanligt; jag hade ett motstånd mot att ta in boken ordentligt. Jag blir alltid berörd när jag läser om tsunamin. Det var så många som drabbades, både direkt och som anhöriga. Och jag såg ju själv tsunamin på nära håll – på Sri Lanka. Inget farligt hände mig, men självklart har jag brottats med tankarna på vad som kunde ha hänt.

Att lyssna på Andreas Norman var också jobbigt. Han berättade om det fruktansvärda arbete som han utförde i Krabi, och jag blev alldeles matt bara av att lyssna.

Andreas Normans bok är en helt sann berättelse. Det var fascinerande att få ta del av hans tankar om att skildra sanningen utan att hitta på något alls. Han började med att skriva ett skelett till boken utifrån de rapporter som han tillsammans med sina kolleger skrev till UD varje dag om vad de gjorde, vilka problem de större på, vad de behövde hjälp med och så vidare. På det här stadiet tittade han inte på något annat material än det han själv hade varit med och producerat. Allt för att inte blanda upp sina egna intryck med andras. Först när det första utkastet till boken var skrivet började Norman titta på annat material: youtube-filmer, medicinska rapporter, överlevandes berättelser och så vidare, för att verifiera sin egen berättelse och för att fylla i luckor.

Medan jag lyssnade på Andreas Norman gjorde jag förstås kopplingar till arbetet med min tsunamiroman. Till skillnad från Andreas Normans bok är den påhittad. Det är fem fiktiva historier, men de bygger i högsta grad på sanningen. Alla personerna har antingen en förlaga i en verklig person som jag har läst om i en tidningsartikel eller sett en teveintervju med – eller också är de ett hopkok av några olika personer som jag har läst om och lånat drag av.
Något som jag kände starkt under den här författarkvällen är att det finns så många historier att berätta om tsunamin. I min kommande bok har jag valt att berätta fem påhittade historier med en kärna av sanning. Det vore också mäktigt att få skriva en helt sann historia om tsunamin. Att intervjua någon som upplevde tsunamin och skriva en bok som berättar hens historia. Det vore något!

Nyfiken på 9,3 på richterskalan? Du hittar den till exempel här:

9,3 på Richterskalan hos Adlibris

9,3 på Richterskalan hos Bokus

Kategori: andras böcker