Kategori: inspiration

4 timmars arbetsvecka

En av de böcker som jag läste på semester var 4 timmars arbetsvecka av Timothy Ferriss. Jo, jag vet att du antagligen är hopplöst trött på självhjälpsböcker av den här typen, men jag tycker att den här var klart läsvärd.

Förenklat kan man säga att boken består av tre typer av råd:

1. Hur man kan effektivisera sitt eget arbete.

2. Hur man kan skaffa assistenter från ett land där arbetskraften är billig som gör det mesta av ens arbete.

3. Hur man kan skaffa passiva inkomster genom att till exempel sälja produkter i en webbshop så att man inte är beroende av att sälja sin egen tid för att få in pengar.

Den första delen av boken, som handlar om hur man kan effektivisera sitt arbete, ska jag definitivt återkomma till. Ferriss kommer med en hel del smarta råd, till exempel att man ska koncentrera sig på det som man av naturen är bra på och se till att bli ännu bättre på det, i stället för att lägga tid på att försöka bli halvbra på det som man är dålig på. Han tipsar också om att öva sig på konsten att inte avsluta. För visst har du också läst en bok ända till slutet trots att du inte gillade den, bara för att efteråt undra varför du slösade bort din tid på den? Numera gör jag sällan det faktiskt. Det finns så många andra bra böcker som väntar på att bli lästa.

De delar av boken som handlade om att låta assistenter i Indien jobba åt en medan man själv är och tränar eller softar i skuggan under en palm var roliga att läsa men känns orealistiska att applicera på mitt jobb eller liv (för enligt Ferriss kan man gärna låta assistenterna sköta stora delar av ens privatliv också). Och ärligt talat tror jag inte att det är ett sådant liv jag vill ha.

Delarna som handlar om att skaffa sig passiva inkomster känns på ett sätt lockande. Det är ju på sätt och vis det som jag försöker göra med mina böcker. Fast skriva böcker har den stora nackdelen att om man inte lyckas få till en Stieg Larsson-succé så tar det oftast myyyycket mer tid att skriva boken än vad det ger pengar i slutänden. Men tanken på att ha några fler produkter som tickar in lite slantar regelbundet … ja, det låter inte helt fel. Frågan är om det är värt att lägga den mängd tid och energi som krävs innan man är i det där läget när pengarna tickar in. Jag har tänkt tanken förut och nu har jag anledning att fundera på det igen. För med den här boken har jag en hel del verktyg att använda i så fall.

Har du några passiva inkomster? Skulle du vilja ha det? Hur skulle du göra i så fall?

Låt oss sprida Anonyma klubben!

Ni såg väl Jakten på lyckan i SVT igår? Titta på SVT play annars! Hanna Hellquist undersöker hur man gör för att bli lycklig. På webben finns även en hel del kringmaterial där man kan testa hur lycklig man är och få tips om hur man kan bli lyckligare. Jag har inte lusläst det men jag kan tänka mig att en hel del kommer från boken Lyckans verktyg, som jag har skrivit om tidigare.

Det bästa inslaget ur gårdagens program tyckte jag var det som handlade om Anonyma klubben. Det är ett enkelt vardagssätt att göra folk glada. Gör så här: Gå in på ett fik och betala för en fika (typ kaffe och bulle) men be personen i kassan att ge fikat till nästa person som kommer in och beställer kaffe och bulle och att hon ska hälsa från Anonyma klubben. Det här får effekter för tre personer:

1. Du blir gladare eftersom man blir glad av att ge bort något.

2. Cafépersonalen blir gladare eftersom man blir glad av att ge bort något.

3. Den som blir bjuden på fika blir glad eftersom man blir glad av att få något.

Jag tycker att det här är helt underbart, och det här är en av mina poänger med Den snälla företagaren: Om du är snäll mot din omgivning kommer de att vara snällare inte bara mot dig utan även mot andra i sin omgivning. Och så blir hela världen snällare, bra va? :-)

Vinter i värmen: häng med!

Det här med svensk vinter är inte alls min grej. Jag har riktigt svårt för mörkret och kylan. Jag vill helt enkelt vara på en varmare plats än Sverige så här års. För några år sedan gjorde jag ett mindre försök; jag var borta i en månad. Två veckor var semester och två veckor jobbade jag. Nästa vinter vill jag ge mig på en längre jobbperiod i värmen.

Men även om jag har tillgång till mitt nätverk via nätet så kan det nog bli socialt tråkigt att åka iväg ensam. Därför funderar jag på det här upplägget:  Jag hyr en lägenhet eller ett hus (beroende på hur många som vill vara med) under ett par månader och du som också vill tillbringa delar av vintern i värmen hänger helt enkelt på, antingen hela perioden eller en kortare tid. Kanske är du författare eller soloföretagare som kan jobba var som helst. Kanske har du ett heltidsjobb i vanliga fall men är sugen på att ta ledigt någon månad och skriva på en roman. Kanske jobbar du med något helt annat och nöjer dig med att komma ner och semestra någon vecka.

– När åker vi?

Preliminärt tänkte jag mig ungefär 1 december 2011 till 1 februari 2012. Jag vill helst vara borta när det är som allra mörkast och kallast i Sverige, och jag vill definitivt slippa julen.

– Vart åker vi?

För närvarande är jag rätt sugen på Thailand, och då särskilt Koh Lanta. I Thailand är det varmt och skönt, det är billigt att leva och människorna är snälla och hjälpsamma. Men jag är öppen för andra idéer. Kanarieöarna har dykt upp från flera håll när jag har pratat med folk om det här, och ja, varför inte? Man slipper jetlag och långa flygresor. Vart vill du åka? 

– Men jag har inte råd att vara borta i flera månader.

Min förhoppning är att boendet inte ska behöva bli så dyrt om vi delar på det. Dessutom är det förmodligen billigare att leva än i Sverige. Om du är borta en längre period kan du kanske hyra ut din bostad hemma? Och resan är ju lika dyr oavsett hur länge du är borta, så man kan i princip säga att du tjänar på att vara borta länge :-)

– Men jag känner ju inte dig, inte kan vi väl åka iväg tillsammans?

Så klart att vi kan! Hör av dig så lär vi känna varandra innan! Bor du i Stockholm som jag så ser vi till att träffas. Annars får vi väl hänga i sociala medier och lära känna varandra. Jag har ju tänkt jobba under vistelsen, så jag vill gärna ha hyfsat med lugn och ro i huset både på dagarna och nätterna (även om det förstås finns utrymme för trevliga samkväm om kvällarna). Om det här inte passar dig, till exempel om du är en festprisse som tänker hålla igång hela nätterna eller om du tänker ha småbarnen med dig så föreslår jag att vi i stället försöker hitta varsin bostad i närheten av varandra och umgås i lagom dos :-)

Så vad säger du, ska du med? Kommentera här eller hör av dig på jenny snabel-a iklartext punkt se.

Ibland tar livet oväntade krumsprång

Tänk om någon hade sagt till mig när jag gick i gymnasiet att ”om 16 år kommer du att skriva en företagarhandbok”. Jag skulle ha skrattat ihjäl mig åt den feta lögnen. Fast ordet fet fanns nog inte i den betydelsen då.

Jag läste ekonomi på gymnasiet och hatade det med all den kraft som finns i en finnig författaraspirerande tonårings själ. Min ekonomilärare var säkert en fena på ekonomi, men han måste ha skolkat från lärarutbildningens pedagogikdel. Det fanns inte på hans karta att förklara för elever som inte förstod eller att kanske till och med försöka få oss elever att dela hans passion för ekonomi.

Av alla ekonomilektioner som jag gäspade mig igenom under de tre gymnasieåren var de allra värsta de när vi förväntades delta i något som hette UF. Ung Företagsamhet, tror jag att det stod för. Som grupparbete skulle vi starta ett företag med allt vad det innebar med bokföring, marknadsföring och fan och hans moster.  Men det fanns en bakväg. De som verkligen inte i hela helvetet kunde tänka sig att leka företag fick sitta kvar i klassrummet och fylla i tråkiga svar på lika tråkiga frågor om något annat ekonomiskt som jag sedan länge har glömt. Jag kunde inte för mitt liv tänka mig att jag någonsin skulle få nytta av att veta hur man startade företag. Så jag valde fylleriövningarna och tillsammans med ett par lika finniga klasskamrater satt jag kvar i klassrummet och surade medan de mer företagsamma klasskamraterna sprang ut och startade företag så att det sjöng om det.

Åtta år senare startade jag min språkkonsultfirma Klartext. Ytterligare åtta år senare skrev jag företagarhandboken Den snälla företagaren. Ibland tar livet oväntade krumsprång.

Ett deckartips

Ahh … det var skönt med semester, men nu är jag tillbaka med full kraft! 

Under semestern hann jag läsa mer böcker än vanligt och en som jag särskilt gillade var Håkan Nessers Människa utan hund. Jag är sedan tidigare såld på Håkan Nessers språk och kanske ännu mer på hans humor – jag skrattade högt många gånger under läsningen. Dessutom gillar jag deckare som inte beter sig som konventionella deckare. Den första tredjedelen av Människa utan hund skulle kunna vara en vanlig roman, och det är först på sidan 184 som kriminalinpektören gör entré i historien och deckarintrigen tar form på allvar.

Så, nu har jag gett dig ett boktips. Nu vill jag ha tips av dig: kan du rekommendera någon annan bra deckare som inte följer standardformulär 1A för kriminalromaner (alltså som inte inleds med ett mord och där man sedan genom hela boken får följa en eller ett par poliser som letar efter mördaren)?

Vilken fas jobbar du bäst i?

Annika Norlin blev intervjuad i Babel, som jag skrev om häromveckan. Daniel Sjölin sa att: ”Du började som journalist, och det gick väldigt bra. Då slutade du med det och började skriva låtar på engelska och då gick det väldigt bra. Så då slutade du med det och började skriva låtar på svenska och då gick det väldigt bra. Så då slutade du med det och började plugga psykologi. Vad skulle psykologen Annika Norlin sätta för diagnos på det här?”

En teori kring det här är att olika människor trivs i olika faser. Någon trivs i fasen där det går bra och vill gärna stanna kvar i den. Någon annan vill kanske hellre vara i den där jobba-sig-upp-fasen och när man väl har tagit sig upp ur den ser man till att byta inriktning så att man får jobba sig upp igen. Jag har på sistone konstaterat att jag i de flesta sammanhang – både privat och jobbmässigt – trivs och jobbar rätt bra när jag har lite motstånd.

Det är lite som det där med att jag periodvis jobbar som en tok och bara längtar efter semestern. Och så när jag väl har semester så drar hjärnan igång en massa nya projekt, för min hjärna vill liksom inte vara ledig. Den vill vara kreativ och hitta på en massa roliga saker hela tiden. Men jag vet att min hjärna behöver vara ledig, även om den inte inser sitt eget bästa alla gånger. Så nu tänkte jag ta paus från bloggen, jobbet, datorn och vardagen och ha semester i ett par veckor. Vi får väl se vad hjärnan kan tänkas hitta på då. Hoppas att du också unnar dig en skön paus över helgerna!

En proffsig egenutgivare

Jag är alltid nyfiken på egenutgivare – mest för att jag är ganska sugen på att ge ut romanen A på egen hand. Jag har sett en del egenutgivna böcker som … har förbättringspotential, för att uttrycka det diplomatiskt. För låt oss se sanningen i vitögat: hur språkligt säker författaren än är så ser hon inte sina egna misstag. Dessutom slinker det alltid in några korrekturfel på vägen från manusfilen till den layoutade boken. Alla böcker behöver med andra ord en korrekturläsare. Och jag har svårt att tänka mig en romanförfattare som klarar sig helt utan redaktör, hur skicklig författaren än är. (Rätta mig gärna om jag har fel här!) Och det borde vara självklart att inte ge ut en bok utan att anlita en professionell formgivare. Ändå har jag sett exempel på böcker som har fått klara sig utan allt det här. Resultatet har blivit därefter.

Därför blir jag så glad när jag läser Ingetora Gumbels Och helt plötsligt är man vuxen. Det är inte en roman utan en krönikebok. Och det roliga är att trots att jag vet att författaren gav ut boken med relativt små medel så får jag ett alltigenom proffsigt intryck av boken. Omslaget är snyggt, inlagan är klanderfritt layoutad (så vitt jag kan bedöma; jag är knappast någon formgivare) – och jag hittar inte ett endaste litet korrekturfel. Det gör mig glad; det går alltså att ge ut böcker på egen hand och få det att bli bra!

Dessutom är det en bra bok. Krönikorna handlar om vardagen, och Ingetora är skicklig på att fånga just de där vardagsdetaljerna som liksom bara är på pricken. Det är ofta roligt – jag skrattar högt flera gånger. Det är en lämplig bok att plocka fram om du bara har en liten stund på dig att läsa. Boken är tunn och krönikorna är bara ett par sidor styck, så det går bra att sluta när som helst. Det var i alla fall vad jag trodde innan jag började läsa. I själva verket var det precis tvärtom: varje krönika gav mersmak, och eftersom de är korta är det så lätt att ”bara läsa en till”. Som ni säkert har gissat sträckläste  jag boken.

Har du läst några egenutgivare? Var böckerna proffsiga eller taffliga? Har du några exempel på misstag som egenutgivare har gjort?

Ett skepp kommer lastat med körsbär

Jag har fått en bloggutmärkelse. Kul! Det är smarta och kreativa AC Collin som delar ut den. Tack för det! :-) Cherry on Top Award

Enligt den här bloggutmärkelsen ska man nämna tre av sina favoritförfattare, och en favoritbok per författare. Så här kommer det:

1. Karin Alvtegen. Undrar om inte Skuld är hennes bästa? Annars tycker jag att hon håller en jämnt hög kvalitet i allt hon skriver. Med reservation för att jag inte har läst hennes senaste än.

2. Kerstin Ekman. Jag har inte så många av hennes böcker i bokhyllan som jag skulle vilja ha, inser jag just. Men av dem som jag har i blickfånget just nu väljer jag Hunden.

3. PC Jersild. Det var alldeles för länge sedan jag läste något av honom. Men En levande själ är nog favoriten ändå.

Och så vill jag skicka utmärkelsen vidare till:

  • Författarcoachen och lektören Ann Ljungberg, som vet mer om bokutgivning än alla andra jag känner
  • Kajsa Ingemarsson, vars senaste bok står här i bokhyllan och frestar mig
  • Karina med K, vars debutroman ”Bara en pärla” äntligen finns ute. Jag har inte läst den än. Har du?
  • Jacqueline Kothbauer (länken borttagen), vars nya bok Mediababe, som jag är extremt sugen på att läsa, är omskriven i medierna var och varannan dag
  • Faschings eskapader – för att jag gillar hans humor.

Det här är reglerna:

1. Tacka den du har mottagit priset av.
2. Kopiera prismärket till din blogg.
3. Berätta vilka tre författare du räknar bland dina favoriter och nämn en favoritbok per författare.
4. Skicka priset vidare till fem mottagare som du tycker förtjänar det.

Vill du regissera eller spela huvudrollen?

Jag tittade just på Bob Hanssons monologföreställning om lycka (40 minuter lång). Den var lite som livet: ibland var det transportsträckor, men så blixtrade det till och blev sprakande angeläget, innan det dök upp en transportsträcka till. Jag rekommenderar den absolut, särskilt om du som jag gillar Bob.

Den mest spännande frågan som Bob ställde i monologen var: Om livet var en pjäs, skulle du vilja vara regissören eller huvudrollsinnehavaren? Skulle du vilja vara den som bestämmer eller den som upplever? Visst är det en tänkvärd fråga? Bob Hansson fortsatte med att prata om att vi oftast verkar vilja vara scenografer; varje gång något saknas i våra liv så köper vi en ny, dyr, blank scenografi. Och så jobbar vi och sliter för att ha råd med den dyraste och bästa scenografin – i stället för att byta ut oss själva, eller åtminstone ändra lite i manuset.

Också tänkvärt. Men återgå nu till frågan: Vill du regissera eller spela huvudrollen? Kanske tycks svaret självklart först, men tänk efter igen. Det är inte så självklart, eller hur?

Är det finare att vara författare än att vara låtskrivare?

I säsongsavslutningen av Babel medverkade en av mina favoritartister Annika Norlin. Hon introducerades så här: ”Man behöver inte alltid skrika högst för att det ska kännas mest. När hjärtat brister i Annika Norlins sånger sker det med små bokstäver, men det gör inte mindre ont för det.” Presentationen är verkligen huvudet på spiken. Annika Norlins musik gör ont. Och jag älskar det.

Intervjun handlade framför allt om hennes låttexter. De sticker ut lite från hur poptexter brukar se ut – låtarna berättar ofta en hel historia. Programledaren Daniel Sjölin menade att hon inte är poplyriker utan popprosaist; hennes låtar är som noveller snarare än dikter. Enligt Annika Norlin anses det fult att hitta på karaktärer till låttexter, särskilt om man skriver historierna i jag-form som hon gör. Det finns tydligen en skillnad i synen på låttexter och böcker. Ingen skulle ju (väl?) ifrågasätta en romanförfattare för att hon hittar på karaktärerna i sin bok.

Diskussionen om fint och fult fortsatte sedan. Annika Norlin berättade att hon ofta får frågan om när hon egentligen ska skriva en bok. Hon trodde däremot inte att författare brukar få frågan när de egentligen ska skriva en låttext. Det verkar alltså finnas en hierarki där författare befinner sig högre upp än låtskrivare.

Själv blir jag alltid lite trött på den ständiga diskussionen mellan finkultur och fulkultur. Varför skulle böcker vara bättre än pop? Varför skulle teater vara bättre än film? Kan vi inte bara sluta döma och konstatera att det handlar mer om subjektiva åsikter än om allmängiltiga sanningar om vad som är bra eller dåligt?

Pin It on Pinterest