Kategori: skrivande, skrivprocessen och kreativitet

Sommars efterhandskonstruktioner

Ni som följer bloggen vet att jag gillar Sommar i P1. Men en sak stör mig: flera (för att inte säga många) av sommarpratarna har tagit upp exempel från barndomen för att visa att de minsann visste redan i koltåldern att de skulle syssla med den kreativa verksamhet som de idag försörjer sig på och är kända för. Sångaren höll konserter för sin mamma redan när han var fyra, skådespelaren var en stjärna på teaterlektionerna i skolan, regissören gjorde amatörmässiga filmer tillsammans med kamraterna på gården.

Visst skulle jag kunna prata om att min lågstadiefröken fick mig att motvilligt läsa upp mina berättelser för klasskamraterna och deras föräldrar på skolavslutningen. Ha! Redan då visste jag att jag skulle ägna mig åt skrivande men undvika att hålla föreläsningar. Eller visste jag verkligen det? Var det inte så att jag satt och ritade i princip hela barndomen utan att idag kunna skapa något mer komplicerat än en streckgumma? Var inte sångaren förtjust i att skriva också, förutom att sjunga? Musicerade inte skådespelaren i garaget efter teaterlektionerna? Är inte alltihop bara efterhandskonstruktioner?

Vad gjorde du för kreativt när du var liten? Är det samma saker som du gör idag?

Varför säljer Harlequin så bra?

Varför säljer Harlequin så bra? Det undrar SvD:s Lina Kalmteg i ett reportage i dagens tidning. Ja, det undrar jag också. Tydligen säljs det 3,2 miljoner Harlequinböcker om året i Norden (!) För mig låter det helt obegripligt.

Leila, en av huvudpersonerna i min psykologiska thriller romanen A, är galen i Harlequinböcker och läser dem i tid och otid. För att kunna skriva om det var jag förstås tvungen att göra en del research, det vill säga läsa Harlequinromaner. Det här skriver jag bara för att ni ska förstå att jag minsann aldrig skulle komma på tanken att läsa en Harlequinroman om det inte var så att jag var tvungen att göra research ;-)

Jag tyckte att de Harlequinböcker som jag läste då (två stycken ur serien Romantik) var erbarmligt dåliga. Jag skrattade högt minst en gång på varje sida över det klyschiga språket och de ännu klyschigare intrigerna och de extremt klyschiga könsrollerna. Och ni kan ju bara tänka er hur roligt jag sedan hade när jag försökte återskapa liknande text, eftersom jag återger en del av Leilas Harlequinintresse med hjälp av påhittade citat ur böckerna hon läser.

Lina Kalmteg i Svenskan konstaterar att både författarna och översättarna till de här böckerna är uschligt betalda, och hon kommer inte heller på varför böckerna ändå har så stor framgång. Kanske har du någon teori?

Är du galet kreativ?

En intressant men lång artikel i Dagens Nyheter handlar om Fredrik Ullén, som är både hjärnforskare och konsertpianist. Hans forskning verkar hur spännande som helst! Bland annat har han undersökt hur musikträning påverkar hjärnans sätt att fungera och vad som händer i hjärnan hos den som är väldigt bra på något.

Dessutom har han studerat sambandet mellan psykisk sjukdom och kreativitet. Enligt artikeln liknar vissa funktioner i hjärnan hos kreativa personer dem hos schizofrena. En schizofren person filtrerar inte bort lika mycket sinnesintryck som andra och kan därför se fler samband och göra fler associationer. Hos den kreativa skapar det idéer men hos den psykiskt sjuka snarare förvirring. Visst är det intressant?

Ibland känns det som att min hjärna är överhettad, som att det inte finns något stopp på de kreativa impulserna. Det är förstås ett härligt tillstånd, men det är också farligt: om jag blir kvar i det stadiet för länge får jag stressymptom och springer förr eller senare in i väggen. För att inte råka ut för det behöver jag alltså filtrera bort fler sinnesintryck så att den överhettade hjärnan efter en period av flow kan få den vila som den så väl behöver.

Så här säger Fredrik Ullén om kreativitet:

– Jag tror en av hemligheterna med kreativitet är just att kunna växla mellan idéskapande och disciplin. För ska man vara kreativ måste man kunna hantera sina idéer på ett vettigt sätt också, vara disciplinerad och kunna fullfölja dem. Är man psykotisk kan man inte arbeta över huvud taget.

Kloka ord, eller hur?

Musik + böcker = sant?

En av mina favoritsyssselsättningar så här i hängmattetider är att lyssna på Sommar i P1. Jag hade höga förväntningar på dagens sommarpratare Micael Dahlén. Jag jag tycker att han verkar vara en intressant person och dessutom gillar jag skarpt hans bok Nextopia. Mina förväntningar infriades med råge. Micael Dahlén pratade med ett medryckande driv som fick mig att helt och hållet köpa hans teori om att han är bipolär (manodepressiv alltså). Bland annat pratade han annat om att

  • man måste sticka ut – verkligen sticka ut – för att ta sig fram
  • han inte har tid att dö eftersom han har så fruktansvärt mycket kvar att göra
  • alla framgångsrika/kreativa människor för eller senare kommer att gå in i väggen och hamna på dårhus.

Ett Micael Dahlén-citat som fastnade var ”Jag tror att jag ska ha ett soundtrack till min nästa bok”. Tydligen är herr Dahlén multikreativ som så många andra kreatörer; han skriver även musik. Som ni vet är jag fascinerad av att kombinera olika discipliner till ett multiverk, så tanken tilltalade mig. Tänk dig att du öppnar en bok och ut strömmar musik som är skriven särskilt för just den boken, vore inte det kul?

I dagens uppkopplade värld behöver man förresten inte ens leverera själva musiken tillsammans med boken. Jag läste just Mats Strandbergs bok ”Bekantas bekanta”, som bland annat är en underbar orgie i nittiotalsnostalgi. För att förstärka nittiotalstemat har han gett varje kapitel i boken namn efter en eurotechnolåt från sagta årtionde. I förordet skriver han ”Se dem gärna som förslag på soundtrack”. Här kan man som läsare alltså spotifaja låtarna medan man läser. Själv var jag inte uppkopplad på stranden där jag läste boken, men eftersom nittiotalseurotechno är ljuv nostalgi för mig spelade min hjärnas inbyggda Spotify snällt upp låtarna medan jag läste. Visst är det en bra idé att ge kapitlen namn efter låtar som förstärker ett tema? Har du tips på någon annan författare som har gjort något liknande?

Ryckig skrivprocess

”Ryckig” är det bästa ord som jag kan komma på för att beskriva min skrivprocess med Den snälla företagaren. I går hade jag en extremt produktiv eftermiddag och lyckades skriva ett helt (visserligen kort men ändå) kapitel. Som kontrast kan jag berätta att två av de kapitel som jag har skrivit tidigare tog sammanlagt över två månader. Och i dag var planen att jag skulle komma en bra bit i kapitlet som handlar om dokumentation. Än så länge har jag inte skrivit ett enda ord, och nu är klockan fyra på eftermiddagen. Men jag har gjort en massa andra bra saker istället:

  • hittat ett nystartat förlag som verkar intressant och skickat manuset till romanen A dit
  • fixat till några sista jobbsaker så att jag faktiskt, faktiskt kan gå på semester i kväll
  • tvättat
  • mejlat och pratat i telefon
  • ätit lunch på balkongen
  • säkerhetskopierat
  • svurit över min för tillfället extremt sega internetuppkoppling (äh, det var ju ingen bra sak …)
  • planerat för en tripp ut i skärgården nästa vecka.

Och så har jag skissat på strukturen för sagda dokumentationskapitel. Jag har dessutom en del material till kapitlet sedan tidigare – det var bara så ostrukturerat. Nu ska jag sätta mig ner och flytta om textsnuttarna efter den nya strukturen. Och så ska jag skriva en kort introduktion till kapitlet. Förhoppningsvis hinner jag skriva lite text också.

Du vet väl förresten att det finns smakprovstext till tre av kapitlen i Den snälla företagaren nu? Du som är nyfiken på vad jag skriver kan alltså tjuvläsa delar av boken redan nu. Dessutom har du chansen att vara med och tycka genom att lämna en kommentar.

Under sommaren kommer jag att ha semester inte bara från brödjobbet utan också från skrivandet. Jag gissar att det blir färre blogginlägg också, men känner jag min hjärna rätt kommer den säkert att producera några inlägg utan att jag kan hindra den, så titta gärna in här då och då! För övrigt hoppas jag att ni har det härligt och soligt där ute i sommaren!

Tio tips för dig som vill skriva skönlitteratur

Inspirerad av en artikel där ett gäng författare ger sina bästa tips för att skriva skönlitteratur funderade jag på hur min egen lista skulle se ut. Länken går till en lång text på engelska men den är väl värd att läsa – skriv ut den och läs den i hängmattan på semestern kanske?  Här kommer i alla fall min lista:

  1. Placera fingrarna på tangentbordet. Det spelar ingen roll hur stor talang du har – om du inte skriver så blir det ändå ingen bok.
  2. Skapa rutiner för skrivandet i vardagen. Få av oss har förmånen att skriva på heltid. När passar det dig att skriva? En timme varje morgon före frukost? På kvällen när barnen har gått och lagt sig? Varje lördagseftemiddag?
  3. Redigera så att texten blir så bra du kan göra den. Ta sedan hjälp av en lektör eller författarcoach och gör texten ännu bättre.
  4. Skrivhandböcker och skrivarkurser är bra för att få extra skjuts  på skrivandet, men det är tiden du faktiskt skriver, inte tiden du läser om att skriva, som avgör om du blir författare.
  5. Sätt upp mål och belöna dig själv. Små mål ger små belöningar. Stora mål ger stora. Ett färdigt kapitel kanske belönas med en promenad i solen medan en färdig roman är värd en långhelg på spa. Hur ser dina belöningar ut?
  6. Inspiration är för amatörer. Vi andra vet att det är hårt arbete som gäller. Skriv även de dagar du inte har något att skriva. Förr eller senare lossnar det igen.
  7. Brinn! Om du skriver för att bli rik och berömd så finns det enklare sätt att bli det. Skriv för att du brinner för det. Om du inte brinner – gör något annat än att skriva.
  8. Vila. Du kan inte jobba fem dagar i veckan och skriva två. I alla fall inte året runt. Hur roligt det än är att skriva så är det lika anstängande för hjärnan och kroppen som ditt andra jobb. Du kan förstås ha perioder när du skriver mycket, men planera in tid för återhämtning däremellan. Om du bränner ut dig blir det inga böcker skrivna.
  9. Säkerhetskopiera din text. Varje dag. Att föra över en kopia till ett USB-minne (eller vad du nu har för rutiner) tar några minuter. Den dagen din dator kraschar kommer du att tycka att det var de bäst investerade minuterna av ditt liv.
  10. Ge inte upp. Stephen King hängde upp sina refuseringsbrev på en spik på väggen. Så småningom trillade spiken ner eftersom det blev för tungt. Även de framgångsrika har blivit refuserade. På’t igen bara!

Håller du med om mina tips eller skulle du hellre tipsa om något annat?

Förresten, vet du om att jag har en onlinekurs för dig som vill skriva en roman med hjälp av ett genomarbetat synopsis? Kolla in kursen här: Skriv en roman på sex månader.

Någon som vill köpa mitt manus för en miljon?

Jag läser i Dagens Nyheter att ett outgivet manus av Mark Twain har sålts på auktion för 1,8 miljoner kronor (länk borttagen pga trasig). Jag kanske ska auktionera ut mitt manus till Roman A istället för att försöka få förlagen att nappa på det? Jag kan tänka mig att sälja det för halva den summan, faktiskt. Vad säger ni, 900 000 spänn, håll med om att det är ett vrakpris! Tydligen var manuset handskrivet och något sådant har jag inte. Men jag är inte den som är den, vi säger en mille jämt så handskriver jag det åt dig också.

Tänk vad mycket skrivtid jag skulle köpa mig för en miljon kronor. Någon som vill slå till?

Författare och förlag vågar inte prata med varandra

Det här med sociala medier passar mig så bra; jag kommunicerar bättre, tydligare och roligare via tangentbordet. Att prata är jag inte alls lika bra på. Nu menar jag inte att jag är någon hopplös enstöring som aldrig pratar med någon, men för mig är det ett större och besvärligare steg att ringa någon än att mejla/messa/twittra/chatta.

Därför fick jag nervositetsspel häromdagen när jag skulle skicka romanmanuset till romanen A till ett förlag. På deras webbplats står nämligen att de bara tar emot manus om man ringer först. Jag samlade ihop allt mod jag kunde hitta och ringde och berättade att jag har skrivit en psykologisk thriller som jag undrar om de vill läsa. ”Vad handlar den om?” frågade förlagspersonen i andra änden. Jag stammade fram handlingen mellan frossbrytningarna och kallsvettfloderna och klarade tydligen testet, för hon sa att jag gärna fick skicka manuset till henne. Puh! Sedan satt jag och skakade i en kvart innan jag hade lugnat ner mig och kunde skicka manuset.

När jag hade skakat färdigt insåg jag att det här är ett riktigt smart förlag. Varför gör inte alla så? Ett kort telefonsamtal och de får reda på att jag är en hyfsat normal person, eller åtminstone tillräckligt smart för att låtsas vara normal under den minuten som samtalet tog. Dessutom kan de säga nej till manus som handlar om ämnen som de inte alls är intresserade av och på så sätt spara en hel del arbete för både dem och mig. Och skog, för en majoritet av förlagen vill ju fortfarande att man skickar en pappersutskrift.

Kanske tycker förlagen, liksom jag, att det är jobbigt att behöva prata med folk? Förlagsmänniskorna har säkert också lättare att kommunicera via texten, det var därför de hamnade i branschen. Så där sitter vi nu, författare på ena sidan och förlag på andra sidan. Och båda oroar sig för att behöva tala med varandra. Kan det vara så? Vad tror du?

Varför sticker inte bokomslagen ut mer?

Jag läser i Dagens nyheter om bokomslagets betydelse. Bokhandelschefen Martin Mattson säger:

– Omslaget måste vara säljande, ett tråkigt omslag gör att boken inte drar blicken till sig. Särskilt i dag när det kommer så oerhört många böcker gäller det att sticka ut!

Artikeln handlar också om hur svårt det är att just sticka ut och att det mesta är prövat. Nina Ulmaja, designansvarig på Albert Bonniers förlag, säger:

– Man får försöka göra något som inte redan finns. Men det är ju en helt omöjlig uppgift.

Men jag undrar: är det verkligen det? Det borde väl inte vara så svårt att göra något extra, något verkligt ovanligt av ett bokomslag? Vad säger att man måste begränsa sig till en platt pappersyta? När får jag se en lurvig eller taggig bok eller en med sexkantig framsida? En vinbok med utfällbar  korkskruv? En gör-det-själv-bok med inbyggd skruvmejsel? En skönhetsbok där framsidan är gjord av nagelfilsmaterial? Möjligheterna måste ju vara oändliga. Varför är det ingen som gör det här? Finns det några praktiska skäl, som att det blir för dyrt eller för logistiskt knepigt på något sätt? Lämna gärna en kommentar om du är insatt i det här med bokomslag och vet mer! Barnböcker för de minsta kan ibland se ut mer som leksaker än som böcker. Jag är säker på att det går att göra spännande omslag och format även för vuxna. Har du sett något bokomslag som verkligen sticker ut? Vilket?

Är det dags att byta genre?

Jag läser i Dagens nyheter (på familjesidan men jag hittar inte artikeln på nätet) att en av mina absoluta favoritförfattare, Karin Alvtegen, byter inriktning på sitt skrivande. Tidigare har hon skrivit deckare, eller kanske snarare psykologiska thrillers. Men hennes nästa bok, En sannolik historia, är en relationsroman. Det ska bli spännande att se om hon behärskar den genren lika bra. Men det har jag ingen anledning att tvivla på. Jag skriver självklart upp boken på min ska-läsa-lista.

När jag gick en skrivarkurs för några år sedan fick vi kursdeltagare det kloka rådet att prova olika genrer om vi inte blir utgivna på första försöket. Den som inte lyckas med en mordhistoria kanske ska skriva ungdomsböcker och den som inte är bra på att skriva självbiografiskt kanske är en fena på chicklitt.

Det är svårt att anklaga mig för att ha fastnat i ett fack. Hittills har jag skrivit

  • en skrivhandbok
  • en relationsroman (inte utgiven, numera preskriberad)
  • en psykologisk thriller (romanen A, som jag letar förlag till)
  • en företagarhandbok (den håller jag på med)
  • en katastrofroman (romanen B, som jag ska redigera vilket år som helst nu).

Det återstår att se vilken genre jag ger mig på härnäst. Hur gör du, byter du genre eller håller du dig till samma?

Pin It on Pinterest