Kategori: andras böcker

Bok-tupperware

I senaste Babel sändes ett reportage om litterär tupperware. Författaren Björn af Kleen erbjuder sig att komma hem till någon som ordnar en middag för ett gäng intresserade. Han tar med sig en kasse med sin senaste bok, berättar lite under lättsamma former vid middagsbordet, och så finns det gott om utrymme för frågor och diskussion. Själva författarbesöket kostar inget men författaren hoppas förstås att många av middagsgästerna köper hans bok under kvällen. Visst låter det trevligt!

Jag skulle absolut kunna tänka mig att jobba med tupperware-försäljning. Har du någon erfarenhet av det här? Vet du fler författare som gör det här? Kanske har du rentav varit på en litterär tupperware-kväll?

Föredrar du realism eller eskapism?

Programledaren Daniel Sjölin inledde säsongens första Babel med orden ”Böcker är bäst på teve”. Och som vanligt var böckerna verkligen bra i Babel. Jag gillade särskilt att Daniel Sjölin försökte skriva in sig själv i någon av Louise Boije af Gennäs kommande böcker. Och att hon verkade köpa förslaget :-)

För jo, Louise Boije af Gennäs är tillbaka med en ny bok (efter runt tio års tystnad). Den nya heter ”Högre än alla himlar” och är den första boken i en trilogi. Är du lika nyfiken som jag?

Dessutom var det ett inslag med två av mina favoritserietecknare, Jan och Maria Berglin, de som ritar ”stornästa figurer i klänningar”, vars vardag man kan följa i Svenska Dagbladet.  Och just vardag verkar det vara väldigt gott om hemma hos Berglins. De beskrev det själva som att vardagslivet är en outtömlig källa till inspiration:

  • Man måste laga mat varenda dag.
  • Disken tar aldrig slut.
  • Tvätten är aldrig upphängd, den är alltid kvarglömt i tvättmaskinen.
  • Släpvagnen är alltid full med saker som ska till återvinningen.
  • Människan blir aldrig fri.

Jag tycker att det är beundrandvärt att ha den här inställningen till vardagen och ändå omvandla den till inspiration.

Man kan ana två huduvspår här: Antingen tar man tjuren vid hornen och skriver/läser realistiska böcker. Eller också söker man sig så långt bort från det som möjligt och ägnar sig åt eskapistiska böcker (eller för den delen film eller musik eller vilken konstform man nu gillar). Själv läser jag båda sorterna, men när jag skriver hamnar jag i det realistiska facket. Vad föredrar du? Realism eller eskapism?

Varför säljer Harlequin så bra?

Varför säljer Harlequin så bra? Det undrar SvD:s Lina Kalmteg i ett reportage i dagens tidning. Ja, det undrar jag också. Tydligen säljs det 3,2 miljoner Harlequinböcker om året i Norden (!) För mig låter det helt obegripligt.

Leila, en av huvudpersonerna i min psykologiska thriller romanen A, är galen i Harlequinböcker och läser dem i tid och otid. För att kunna skriva om det var jag förstås tvungen att göra en del research, det vill säga läsa Harlequinromaner. Det här skriver jag bara för att ni ska förstå att jag minsann aldrig skulle komma på tanken att läsa en Harlequinroman om det inte var så att jag var tvungen att göra research ;-)

Jag tyckte att de Harlequinböcker som jag läste då (två stycken ur serien Romantik) var erbarmligt dåliga. Jag skrattade högt minst en gång på varje sida över det klyschiga språket och de ännu klyschigare intrigerna och de extremt klyschiga könsrollerna. Och ni kan ju bara tänka er hur roligt jag sedan hade när jag försökte återskapa liknande text, eftersom jag återger en del av Leilas Harlequinintresse med hjälp av påhittade citat ur böckerna hon läser.

Lina Kalmteg i Svenskan konstaterar att både författarna och översättarna till de här böckerna är uschligt betalda, och hon kommer inte heller på varför böckerna ändå har så stor framgång. Kanske har du någon teori?

Jag är nyfiken på romanen Boys

Språkkonsulten Anna Ringberg, som för övrigt var redaktör för min bok Tydliga texter, romandebuterar nu med boken Boys. Boys är recenserad i gårdagens SvD. Hur 17 lyckas man få sin debutroman recenserad där? En bra recension är det också. Grattis Anna, till både boken och recensionen!

Min redan stora nyfikenhet på boken blev inte ett dugg mindre nu – jag tror att boken är riktigt bra. Jag skriver den högt upp på min lista över böcker jag ska skaffa och läsa snarast. Icke att förväxla med högen av böcker som jag ska läsa vilken vecka som helst nu, som ligger här hemma. Icke heller att förväxla med högen av böcker som jag har lånat på bibblan och som jag ska läsa omedelbums eftersom de snart måste lämnas tillbaka.

Någon som har hunnit läsa Boys och tycker något?

Överenskommelser övertygar

Simona Ahrnstedts debutbok Överenskommelser är en historisk romance-roman. Simona själv beskriver genren som lika spännande som deckare, men istället för ett mord som ska lösas så är den stora frågan: ska mannen och kvinnan få varandra till slut trots alla hinder?

Det ska sägas direkt: det här är inte min genre. Om sanningen ska fram så tycker jag att sånt här romantiskt dravel är larv! Dessutom är jag helt ointresserad av historia. Men, som jag har skrivit om tidigare, Simona fångade mitt intresse redan när jag hörde henne prata om boken på en författarsammankomst i vintras. Simona är både karismatisk och övertygande i sin tro på sig själv, sin bok och Romance-genren, som är en ny genre i Sverige. Så jag var riktigt nyfiken när jag öppnade boken.

Och jag blev helt såld! Boken var sååå spännande! Trots genrens förutsägbarhet kunde jag inte släppa boken. Visst fnissade jag högt åt formuleringar av typen ”Seth Hammerstaal såg fantastisk ut till häst, som den virila manligheten personifierad.” Men de var förlåtna så fort meningen var färdigläst, eftersom de följdes av en ny mening som drog mig, drev mig vidare, framåt i handlingen. Det var precis som i en deckare: jag måste, måste, måste få reda på hur det går. Jag sträckläste boken medan jag då och då fnissade eller utstötte ett ”Wow!” eller ”Oh my god, vad det här är bra!”

När jag hade läst ut den, typ ett dygn senare, så visste jag inte vad det var som gjorde den så bra. Jag bestämde mig för att läsa den en gång till. Långsamt och eftertänksamt den här gången för att förstå hur Simona hade lyckats fånga mig så hårt. Men det gick inte. Jag rycktes med en gång till och läste lika snabbt den andra gången. Ni får helt enkelt läsa själva så att ni förstår hur bra det här är. Och Simona, jag tror också på dig, din bok och din genre. Du kommer definitivt att slå. Hårt.

Arne Dahls böcker filmas

Jag läser att Arne Dahls böcker om A-gruppen ska filmas. Om jag förstod DN-artikeln rätt blir de första fyra böckerna två 90-minuters teveavsnitt var, medan den femte blir en biofilm och resten av böckerna filmas senare. (Någon mer än jag som inte förstår varför bara en film mitt i ska upp på bio?) Min första tanke var: Undrar vem som ska spela Jan-Olov Hultin? Oj, vad besviken jag blev när jag längre ner i artikeln läser att Hultin är bortplockad ur manuset!

Nu till ett erkännande: jag har allvarliga fördomar om svenska tevedeckare. Jag har aldrig orkat uppbåda tillräckligt med energi för att se en Beckfilm. Och tydligen är det Beckregissören som ska regissera även denna gång. Nu skulle jag lätt kunna negga över det, men jag har ju faktiskt inte sett Beckfilmerna så vem är jag att tro att det kommer att bli dåliga filmer?

Istället neggar jag lite över det faktum att Arne Dahls storhet ligger i språket. Den där torra humorn som uppstår i kombinationen mellan dialogen och det som karaktärerna tänker däremellan. Hur ska man kunna överföra det till teve? Ja, som ni hör är mina förväntningar inte på topp. Men visst blir jag nyfiken när en favoritförfattares böcker blir filmade, så jag kommer nog att titta ändå. Ofta blir jag besviken på filmer som bygger på en bok jag redan har läst och gillat, men det finns undantag. Jag gillade Stieg Larsson-böckerna skarpt, och åtminstone den första av filmerna tyckte jag var minst lika bra som boken.

Har du några exempel där du först läste boken och gillade den och sedan såg filmen och tyckte att den var ännu bättre?

Varför sticker inte bokomslagen ut mer?

Jag läser i Dagens nyheter om bokomslagets betydelse. Bokhandelschefen Martin Mattson säger:

– Omslaget måste vara säljande, ett tråkigt omslag gör att boken inte drar blicken till sig. Särskilt i dag när det kommer så oerhört många böcker gäller det att sticka ut!

Artikeln handlar också om hur svårt det är att just sticka ut och att det mesta är prövat. Nina Ulmaja, designansvarig på Albert Bonniers förlag, säger:

– Man får försöka göra något som inte redan finns. Men det är ju en helt omöjlig uppgift.

Men jag undrar: är det verkligen det? Det borde väl inte vara så svårt att göra något extra, något verkligt ovanligt av ett bokomslag? Vad säger att man måste begränsa sig till en platt pappersyta? När får jag se en lurvig eller taggig bok eller en med sexkantig framsida? En vinbok med utfällbar  korkskruv? En gör-det-själv-bok med inbyggd skruvmejsel? En skönhetsbok där framsidan är gjord av nagelfilsmaterial? Möjligheterna måste ju vara oändliga. Varför är det ingen som gör det här? Finns det några praktiska skäl, som att det blir för dyrt eller för logistiskt knepigt på något sätt? Lämna gärna en kommentar om du är insatt i det här med bokomslag och vet mer! Barnböcker för de minsta kan ibland se ut mer som leksaker än som böcker. Jag är säker på att det går att göra spännande omslag och format även för vuxna. Har du sett något bokomslag som verkligen sticker ut? Vilket?

Författarkolleger släpper böcker

Juni verkar vara boklanseringarnas månad. En rolig sak med att vara författare är att man lär känna andra trevliga författare och därmed blir bjuden på deras lanseringsfester. En av dem är Lars Rambe, som i fredags hade lanseringsfest för sin nya deckare Skuggans spel. Det blev en härlig kväll med mingel, vin och vågskvalp. Lars signerade böcker på löpande band men hann även med att läsa upp ett stycke ur boken. Spännande! Boken ligger här och väntar på att bli läst; behöver jag säga att jag är nyfiken?

Ikväll är det dags igen: Simona Ahrnstedt har lanseringsfest för sin debutroman Överenskommelser. Det är en historisk kärleksroman, eller Romance, som genren kallas. Trots att det inte alls är min genre blev jag nyfiken redan i vintras, när jag hörde Simona berätta om boken i en medryckande föreläsning. Senare har jag dessutom förstått av folk som har fått tjuvläsa boken innan den kom ut att den är omöjlig att lägga ifrån sig. Så nu måste jag helt enkelt läsa den. Läs gärna den här roliga intervjun (tagit bort trasig länk) med Simona, där hon bland annat berättar att hon blev refuserad ”av samtliga större och mellanstora förlag” och att hon tänker bli större än Camilla Läckberg. Jag blir inte det minsta förvånad om hon lyckas.

Om ett par veckor ska jag på virtuell lanseringsfest. Då är det Ann Ljungberg som släpper sin bok Min kompis är författare (där hon bland annat intervjuar mig). Och eftersom boken handlar om sociala medier är det väl en utmärkt idé att ha även lanseringsfesten i sociala medier.

Jag ♥ katastrofromaner

Det är den 23 december 2004 och jag befinner mig på ett flygplan på väg till Sri Lanka. Under resan ser jag filmen The Day After Tomorrow. Jag har egentligen svårt för sådana där hopplöst hollywoodamerikanska filmer, men om det är en katastroffilm så är den ursäktad. Jag fastnar totalt i filmen och och det slår mig att jag vill skriva en katastrofroman. Frågan är bara vad katastrofen ska utgöras av.

Tre dagar senare, den 26 december 2004, springer jag ifrån en tsunami utan att få några andra men än hjärtat i halsgropen. Där har jag min katastrof. Självklart ska det bli en roman. Men det tog ett par år innan jag skrev historien, eftersom jag höll på med roman A då. Och den drog ut på tiden och sedan kom livet och två fackböcker emellan. Någonstans på vägen hann jag i alla fall skriva ett första utkast av katastrofromanen, roman B. Däremot har jag inte redigerat den än. Men snart så! Vilket år som helst nu …

I vilket fall som helst så är katastrofromaner alltså min grej och jag skulle gärna skriva flera. I senaste avsnittet av Babel (Men ååå vad hon tjatar om det där teveprogrammet … Japp, det får jag, för det är min blogg, så det så!) menar författaren Aase Berg att en bra undergångsskildring inte ska handla om gott och ont utan snarare om en likgiltig undergångskraft som bara råkar trampa på människan som om hon vore en insekt.  Och det stämmer med hur jag har tänkt: katastrofen ska helst vara en naturkatastrof: stora mängder eld (tänk Skyskrapan brinner), vatten (Titanic), jord (Dante´s Peak) eller luft (Twister)  som väller in över mänskligheten. Sådant gillar jag. Dessutom tycker Aase Berg att den gärna ska utspela sig i en miljö som verkar okomplicerad och god, som en kontrast till katastrofen. Jag ser verkligen fram emot att skriva min nästa katastrofroman.

Vilken är din favorit-katastroffilm eller favorit-katastrofroman? Har du själv försökt dig på att skriva en katastrofskildring?

Att fastna i en bok

Finns det något bättre än att fastna helt i en bok man läser? Ni vet så där så att man inte kan släppa den. Jag gjorde det nu i helgen.

Och plötsligt hände det något med tiden. Oftast har jag inte alls tid att läsa i flera timmar i sträck; det blir snarare någon kvart här och där, i badkaret, innan jag somnar, medan jag äter lunch. Men som en gåva så fanns den bara där, all den tid jag behövde för att läsa ut boken. Så det gjorde jag.

För mig ligger det en barndomsnostalgisk känsla i att fastna i en bok. Jag flyttas tillbaka till bokslukaråldern, när jag kunde ligga på sängen och läsa en hel dag. Jag önskar mig fler sådana dagar, även i vuxen ålder.

Om det är någon som undrar så var det Camilla Läckbergs senaste bok, Fyrvaktaren, som jag fastnade i. Det tog kanske 50 sidor eller så innan jag var fast, men sedan var det kört. Precis som med alla hennes tidigare böcker. Hon vet vad hon gör, Läckberg, och hon har precis den där kombinationen mellan mordgåta och karaktärsdriven handling som jag går igång på, och som får bladen att bläddra sig själva.

När fastnade du i en bok senast?

Pin It on Pinterest