Författare: jennyforsberg

Tio tips för dig som vill skriva skönlitteratur

Inspirerad av en artikel där ett gäng författare ger sina bästa tips för att skriva skönlitteratur funderade jag på hur min egen lista skulle se ut. Länken går till en lång text på engelska men den är väl värd att läsa – skriv ut den och läs den i hängmattan på semestern kanske?  Här kommer i alla fall min lista:

  1. Placera fingrarna på tangentbordet. Det spelar ingen roll hur stor talang du har – om du inte skriver så blir det ändå ingen bok.
  2. Skapa rutiner för skrivandet i vardagen. Få av oss har förmånen att skriva på heltid. När passar det dig att skriva? En timme varje morgon före frukost? På kvällen när barnen har gått och lagt sig? Varje lördagseftemiddag?
  3. Redigera så att texten blir så bra du kan göra den. Ta sedan hjälp av en lektör eller författarcoach och gör texten ännu bättre.
  4. Skrivhandböcker och skrivarkurser är bra för att få extra skjuts  på skrivandet, men det är tiden du faktiskt skriver, inte tiden du läser om att skriva, som avgör om du blir författare.
  5. Sätt upp mål och belöna dig själv. Små mål ger små belöningar. Stora mål ger stora. Ett färdigt kapitel kanske belönas med en promenad i solen medan en färdig roman är värd en långhelg på spa. Hur ser dina belöningar ut?
  6. Inspiration är för amatörer. Vi andra vet att det är hårt arbete som gäller. Skriv även de dagar du inte har något att skriva. Förr eller senare lossnar det igen.
  7. Brinn! Om du skriver för att bli rik och berömd så finns det enklare sätt att bli det. Skriv för att du brinner för det. Om du inte brinner – gör något annat än att skriva.
  8. Vila. Du kan inte jobba fem dagar i veckan och skriva två. I alla fall inte året runt. Hur roligt det än är att skriva så är det lika anstängande för hjärnan och kroppen som ditt andra jobb. Du kan förstås ha perioder när du skriver mycket, men planera in tid för återhämtning däremellan. Om du bränner ut dig blir det inga böcker skrivna.
  9. Säkerhetskopiera din text. Varje dag. Att föra över en kopia till ett USB-minne (eller vad du nu har för rutiner) tar några minuter. Den dagen din dator kraschar kommer du att tycka att det var de bäst investerade minuterna av ditt liv.
  10. Ge inte upp. Stephen King hängde upp sina refuseringsbrev på en spik på väggen. Så småningom trillade spiken ner eftersom det blev för tungt. Även de framgångsrika har blivit refuserade. På’t igen bara!

Håller du med om mina tips eller skulle du hellre tipsa om något annat?

Förresten, vet du om att jag har en onlinekurs för dig som vill skriva en roman med hjälp av ett genomarbetat synopsis? Kolla in kursen här: Skriv en roman på sex månader.

Någon som vill köpa mitt manus för en miljon?

Jag läser i Dagens Nyheter att ett outgivet manus av Mark Twain har sålts på auktion för 1,8 miljoner kronor (länk borttagen pga trasig). Jag kanske ska auktionera ut mitt manus till Roman A istället för att försöka få förlagen att nappa på det? Jag kan tänka mig att sälja det för halva den summan, faktiskt. Vad säger ni, 900 000 spänn, håll med om att det är ett vrakpris! Tydligen var manuset handskrivet och något sådant har jag inte. Men jag är inte den som är den, vi säger en mille jämt så handskriver jag det åt dig också.

Tänk vad mycket skrivtid jag skulle köpa mig för en miljon kronor. Någon som vill slå till?

Författare och förlag vågar inte prata med varandra

Det här med sociala medier passar mig så bra; jag kommunicerar bättre, tydligare och roligare via tangentbordet. Att prata är jag inte alls lika bra på. Nu menar jag inte att jag är någon hopplös enstöring som aldrig pratar med någon, men för mig är det ett större och besvärligare steg att ringa någon än att mejla/messa/twittra/chatta.

Därför fick jag nervositetsspel häromdagen när jag skulle skicka romanmanuset till romanen A till ett förlag. På deras webbplats står nämligen att de bara tar emot manus om man ringer först. Jag samlade ihop allt mod jag kunde hitta och ringde och berättade att jag har skrivit en psykologisk thriller som jag undrar om de vill läsa. ”Vad handlar den om?” frågade förlagspersonen i andra änden. Jag stammade fram handlingen mellan frossbrytningarna och kallsvettfloderna och klarade tydligen testet, för hon sa att jag gärna fick skicka manuset till henne. Puh! Sedan satt jag och skakade i en kvart innan jag hade lugnat ner mig och kunde skicka manuset.

När jag hade skakat färdigt insåg jag att det här är ett riktigt smart förlag. Varför gör inte alla så? Ett kort telefonsamtal och de får reda på att jag är en hyfsat normal person, eller åtminstone tillräckligt smart för att låtsas vara normal under den minuten som samtalet tog. Dessutom kan de säga nej till manus som handlar om ämnen som de inte alls är intresserade av och på så sätt spara en hel del arbete för både dem och mig. Och skog, för en majoritet av förlagen vill ju fortfarande att man skickar en pappersutskrift.

Kanske tycker förlagen, liksom jag, att det är jobbigt att behöva prata med folk? Förlagsmänniskorna har säkert också lättare att kommunicera via texten, det var därför de hamnade i branschen. Så där sitter vi nu, författare på ena sidan och förlag på andra sidan. Och båda oroar sig för att behöva tala med varandra. Kan det vara så? Vad tror du?

Varför sticker inte bokomslagen ut mer?

Jag läser i Dagens nyheter om bokomslagets betydelse. Bokhandelschefen Martin Mattson säger:

– Omslaget måste vara säljande, ett tråkigt omslag gör att boken inte drar blicken till sig. Särskilt i dag när det kommer så oerhört många böcker gäller det att sticka ut!

Artikeln handlar också om hur svårt det är att just sticka ut och att det mesta är prövat. Nina Ulmaja, designansvarig på Albert Bonniers förlag, säger:

– Man får försöka göra något som inte redan finns. Men det är ju en helt omöjlig uppgift.

Men jag undrar: är det verkligen det? Det borde väl inte vara så svårt att göra något extra, något verkligt ovanligt av ett bokomslag? Vad säger att man måste begränsa sig till en platt pappersyta? När får jag se en lurvig eller taggig bok eller en med sexkantig framsida? En vinbok med utfällbar  korkskruv? En gör-det-själv-bok med inbyggd skruvmejsel? En skönhetsbok där framsidan är gjord av nagelfilsmaterial? Möjligheterna måste ju vara oändliga. Varför är det ingen som gör det här? Finns det några praktiska skäl, som att det blir för dyrt eller för logistiskt knepigt på något sätt? Lämna gärna en kommentar om du är insatt i det här med bokomslag och vet mer! Barnböcker för de minsta kan ibland se ut mer som leksaker än som böcker. Jag är säker på att det går att göra spännande omslag och format även för vuxna. Har du sett något bokomslag som verkligen sticker ut? Vilket?

Författarkolleger släpper böcker

Juni verkar vara boklanseringarnas månad. En rolig sak med att vara författare är att man lär känna andra trevliga författare och därmed blir bjuden på deras lanseringsfester. En av dem är Lars Rambe, som i fredags hade lanseringsfest för sin nya deckare Skuggans spel. Det blev en härlig kväll med mingel, vin och vågskvalp. Lars signerade böcker på löpande band men hann även med att läsa upp ett stycke ur boken. Spännande! Boken ligger här och väntar på att bli läst; behöver jag säga att jag är nyfiken?

Ikväll är det dags igen: Simona Ahrnstedt har lanseringsfest för sin debutroman Överenskommelser. Det är en historisk kärleksroman, eller Romance, som genren kallas. Trots att det inte alls är min genre blev jag nyfiken redan i vintras, när jag hörde Simona berätta om boken i en medryckande föreläsning. Senare har jag dessutom förstått av folk som har fått tjuvläsa boken innan den kom ut att den är omöjlig att lägga ifrån sig. Så nu måste jag helt enkelt läsa den. Läs gärna den här roliga intervjun (tagit bort trasig länk) med Simona, där hon bland annat berättar att hon blev refuserad ”av samtliga större och mellanstora förlag” och att hon tänker bli större än Camilla Läckberg. Jag blir inte det minsta förvånad om hon lyckas.

Om ett par veckor ska jag på virtuell lanseringsfest. Då är det Ann Ljungberg som släpper sin bok Min kompis är författare (där hon bland annat intervjuar mig). Och eftersom boken handlar om sociala medier är det väl en utmärkt idé att ha även lanseringsfesten i sociala medier.

Är det dags att byta genre?

Jag läser i Dagens nyheter (på familjesidan men jag hittar inte artikeln på nätet) att en av mina absoluta favoritförfattare, Karin Alvtegen, byter inriktning på sitt skrivande. Tidigare har hon skrivit deckare, eller kanske snarare psykologiska thrillers. Men hennes nästa bok, En sannolik historia, är en relationsroman. Det ska bli spännande att se om hon behärskar den genren lika bra. Men det har jag ingen anledning att tvivla på. Jag skriver självklart upp boken på min ska-läsa-lista.

När jag gick en skrivarkurs för några år sedan fick vi kursdeltagare det kloka rådet att prova olika genrer om vi inte blir utgivna på första försöket. Den som inte lyckas med en mordhistoria kanske ska skriva ungdomsböcker och den som inte är bra på att skriva självbiografiskt kanske är en fena på chicklitt.

Det är svårt att anklaga mig för att ha fastnat i ett fack. Hittills har jag skrivit

  • en skrivhandbok
  • en relationsroman (inte utgiven, numera preskriberad)
  • en psykologisk thriller (romanen A, som jag letar förlag till)
  • en företagarhandbok (den håller jag på med)
  • en katastrofroman (romanen B, som jag ska redigera vilket år som helst nu).

Det återstår att se vilken genre jag ger mig på härnäst. Hur gör du, byter du genre eller håller du dig till samma?

Bobstinens

Igår gick säsongens sista Babel i SVT. Så vad ska jag nu blogga om? ;-) Jag blev lite lugnare när programledaren Daniel Sjölin avslutade med att säga att det kommer nya program till hösten. Men till dess??! Mest av allt kommer jag förstås att sakna den genialiska Bob Hansson; jag känner redan att jag håller på att utveckla en viss bobstinens.

Nu har Babel, med Bob i spetsen, utsett den bästa kärleksdikten och dessutom en dikt som fick ett hedersomnämnande. Och den gillar jag så mycket (eller var det för att skådespelaren Helena Brodin läste den så bra?) att jag citerar den här:

Termosar

Vad många termosar du har.
Men du är ju en friluftsmänniska också.
Det är nog därför du har
så många termosar.
Men SÅ många termosar?
Men det är ju klart,
du har ju barnen också.
Då behövs det fler termosar,
när man skall på fjällvandringar,
eller nå´t…
Men inom mig reflekterar jag
över alla dina termosar…

Var kommer de ifrån-
termosarna?
Har du köpt alla dessa termosar?
Är några av dessa termosar
andras från början?
Andra kvinnors?
Är några av dessa termosar
andra kvinnors termosar?
Har i så fall dessa kvinnors termosar
hamnat i ditt köksskåp
för att du har fått med dig
”färdkaffe” på termos
när du åkt på morgonen?

Jag bara undrar.
För nu står min termos också där
i ditt köksskåp.
Jag lånade ut min termos till dig
en tidig augustimorgon
för att du skulle ha med dig lite
”färdkaffe”
under din två timmars bilresa hem.
Jag tänkte ta med den hem
nästa gång jag var hos dig,
älskling.
Men det blev ingen nästa gång.
Så nu står även min termos
hos dig
i ditt köksskåp.

Jag undrar
om nästa kvinna i ditt liv
kommer att tänka-
vad många termosar du har.

Erika Larsdotter Thimrén

Dikten får mig bli sugen på att både skriva och läsa mer poesi. Man kan nog stryka ordet mer i den förra meningen, förresten, eftersom båda aktiviteterna är i princip obefintliga hos mig, åtminstone just nu. Tyvärr.

Blev du också sugen på att läsa mer poesi så kan du börja med att läsa dikterna som gick till final i Babels tävling.

Vänta inte på inspirationen!

Min vän Anna undrade hur jag kan komma på så mycket att blogga om. Jag sa att jag hela tiden har en fråga i bakhuvudet när jag läser något, ser på teve eller liknande: Kan jag blogga om det här? Egentligen är ju frågan bredare än så, och lyder väl snarare: Kan jag vidareutveckla det här och föra det vidare? Om det handlar om något språkligt så tänker jag snarare Kan jag starta en diskussion om det här på Klartextsidan på Facebook? Tricket är, som jag har skrivit om tidigare, att vara framåtlutad.

Men jag glömde att påminna Anna om det viktigaste, inte bara för bloggandet, utan för allt skrivande (och det mesta skapandet över huvud taget, gissar jag): Du kan inte gå omkring och vänta på den stora inspirationen! Inspirationen skapar du själv och receptet har två ingredienser:

  1. fingrarna på tangentbordet
  2. sänkta prestationskrav.

Så här tänker jag kring mitt bloggande: det är bra om jag skriver två till tre inlägg i veckan, men har jag mycket annat en vecka så är det helt okej om jag inte kommer upp i det. Jag ställer inga krav på  mig själv att det jag skriver måste hålla någon viss kvalitet eller att det måste vara perfekt korrekturläst. Genom min framåtlutade inställning har jag oftast en idé om vad inlägget ska handla om när jag placerar fingrarna på tangentbordet, men oftast slutar inlägget någon helt annanstans än där jag trodde. Ibland tror jag att jag bara ska skriva något halvtrist om hur det går med boken jag skriver på. Men när jag väl har placerat fingrarna på tangentbordet så halkar de in på något helt annat, större och bättre. Ibland blir det ett sånt där halvtrist inlägg och – det här är viktigt – det är helt okej. De låga kraven på mig själv gör att jag kan skriva mer, och därmed mer som är bra.

Har du provat mina två ingredienser för att få mer skrivet/skapat? Hur gick det? Eller har du några helt andra knep?

Ljuger minnet?

I senaste Babel i SVT, som du förstås kan titta på i SVT Play, pratar Kjell Espmark om sin nya bok  ”Minnena ljuger”. Hans utgångspunkt är att vi människor har minnen av händelser, men att senare upplevelser gör att vi arbetar om minnena till de myter som vi behöver i våra liv. Det man gör med sina minnen säger mycket om vem man är och vad man vill med sitt liv.

Det här är något som jag har varit medveten om men inte satt ord på tidigare. Min kärlek och jag har ofta helt olika uppfattning om en händelse som vi har varit med om tillsammans. Han tycker att det gick till på ett sätt och jag tycker att det gick till på ett helt annat sätt. Det här leder ibland till … animerade diskussioner, som det så fint brukar heta. Uppenbarligen väljer våra hjärnor att göra olika saker med våra respektive minnen. Om vi, som bara är två, kan ha så vitt skilda olika minnen av samma händelse, hur många olika versioner måste det inte finnas då? Finns det verkligen inte ett ”rätt” minne, utan bara alla de olika hjärnornas respektive ihopljugna versioner? Tanken svindlar.

För en författare är det förstås en fördel att kunna skruva till verkliga händelser så att de blir mer spännande än verkligheten. Frågan är om min författarhjärna även i min vardag skruvar till mina minnen mer än vad en genomsnittshjärna gör. Ljuger mitt minne mer än medelsvenssons? En spännande och lite läskig tanke. Vad tror du? har du upptäckt några sådana tendenser hos dig själv? Eller hos  andra författare?

Rättning i ledet!

Den långa kön av oskrivna böcker beter sig oftast tämligen väluppfostrat. Den väntar snällt på att jag ska skriva klart Den snälla företagaren innan jag tar tag i nästa bok. Men just nu är det en bok som är lite extra sprallig. Det är en fackbok. Titt som tätt skuttar den ur ledet och kommer fram och rycker mig ivrigt i tröjärmen:

– Kom igen nu, du vill ju skriva mig eller hur?
– Jo, men du vet vad jag har sagt, det är inte din tur än.
– Jag handlar om ett högaktuellt ämne.  Om ett år är det kanske för sent, då har vågen passerat.
– Du får vänta.
– Jag kan lätt nämna tio förlag som du kan sälja in mig till på bara fem minuter!
– Tyst nu, jag skriver.
– Du kan väl skriva ett synopsis för mig i alla fall? Det behöver inte ta så lång stund. Då ser du om du har material till en hel bok.
– Om jag skriver ett synopsis så kommer jag vilja gå vidare med dig, förstår du väl? Då ser jag hur roligt det skulle vara att skriva dig.

Här tystnar sprallboken och tittar upp i taket med antydan till ett leende på läpparna. Undrar om hon inte till och med visslar lite lågt. Det låter som Robyns gamla hit Do you really want me? Jag fortsätter:

– Och hur ska det då gå med boken som jag håller på med?

Sprallboken rycker sorglöst på axlarna och trippar in i ledet igen.  Men om jag känner henne rätt har hon inte gett upp. Snart står hon här och rycker mig i ärmen igen.

Pin It on Pinterest