Blogg | Ett fritt liv

Vandring på La Gomera: Valle Gran Rey – Las Hayas – Arure

Lördag har tydligen blivit veckans vandringsdag för mig, så jag gav mig iväg upp i bergen i dag igen. Den första biten gick jag samma väg som för en vecka sedan – till skylten vid kyrkan Ermitas de Los Reyes. Där valde jag vägen mot El Cercado och Las Hayas. Mitt slutmål var Las Hayas, eftersom det kändes roligare att ha ett annat mål än förra veckan. Sedan hade jag inte bestämt mig för om jag skulle ta bussen ner därifrån, gå ner samma väg tillbaka eller hitta på något annat. Det berodde på hur lång tid det skulle ta, helt enkelt.

Efter skylten vid kyrkan gick jag en lång stund på bilvägen och hade inte alls känslan av att vara uppe i bergen, även om det förstås lutade uppåt. Jag hade nog gått nästan ett par timmar när det äntligen fanns en skylt mot Las Hayas och El Cercado upp mot bergen. Det gick uppför:

och uppför:

och ännu mer uppför:

Det mulnade på och småregnade lite och jag tänkte på det enda som jag hittills har kommit på att jag glömde hemma i Sverige: mina regnkläder. Och inte skulle jag väl behöva gå ända längst dit upp för att komma till Las Hayas?

Jo, visst var det så. Ända upp över bergskammen skulle jag. Men innan dess blev det en lunchpaus, som exakt sammanföll med den enda halvtimme som det faktiskt regnade ordentligt. Det sammanföll också med det enda tillfälle under dagen som jag undrade lite varför jag egentligen befann mig där uppe i bergen. Under den här branta delen av vandringen hade jag hela tiden utsikt ner över dalen och Valle Gran Rey. Och muttrade lite över att solen såg ut att lysa där där nere.

Jag gick vidare uppåt. Stenvägen jag gick på blev läskigt hal av regnet och jag rekommenderar inte att ta den här vägen en regnig dag. Men det torkade snabbt upp, och snart var jag uppe på bergskammen. Där stod den här skylten:

Jag gick mot Las Hayas. Uppe på bergskammen var det rätt kallt. Under 15-strecket i alla fall, och en rejäl vind på det. Eftersom jag rörde på mig var det inga problem att gå i shorts som jag gjorde, men jag saknade faktiskt mina öronvärmare.

Jag kom till Las Hayas vid 15. Det fanns inget särskilt där – en väg och några hus. Jag hade startat sent och det här var drygt fyra timmar efter att jag gick hemifrån. Inklusive en rast på kanske en halvtimme. Man skulle ju kunna tycka att det är lätt som en plätt att vandra i tre och en halv timme, och jag vet inte om det är jag som är mesig eller om det beror på att det var så brant, men jag var hur trött som helst. Gå tillbaka hela vägen ner orkade jag inte tänka på. Jag visste inte var busshållplatsen låg, och det var minst en, kanske en och en halv timme tills bussen skulle gå. Det kändes som en dålig idé att stå och frysa och vänta på bussen så länge. Så jag fortsatte mot Arure. Det tog en timme ungefär. Vägen var helt plan, och jag hade inte alls känslan av att befinna mig i bergen. Att det inte regnade på mig nu berodde nog mest på att jag redan befann mig i regnmolnen:

Det som ser ut som dimma på bilden ovan är alltså regnmoln. Klicka på en bild om du vill se den i större format. Även på den här bilden har jag försökt fånga molnen som sveper förbi uppe till höger i bild:

I Arure stod jag och väntade på bussen i fem minuter innan jag kom på hur lätt det är att lifta ner till Valle Gran Rey. Alla bilar som passerar där jag stod ska helt enkelt ner dit, och att lifta är ett vedertaget sätt att ta sig fram bland vandrare här. Jag satte upp tummen och fick napp på första försöket. Snart var jag nere i dalen igen. Där var det soligt, varmt och skönt. Undrar om det hade varit fint väder där nere hela dagen?

Något jag undrar är: Hur orkar alla som är på vandringssemester vandra varje dag? Jag är helt slut efter en sådan här dag. Då har jag alltså vandrat i cirka fem timmar. Det är lika länge som jag gick förra lördagen och då orkade jag knappt lämna lägenheten på hela söndagen. Jag hängde på balkongen och tog det lugnt. Det känns som att jag kommer att göra något liknande i morgon. Vänjer man sig efter några dagar, eller hur fungerar det om man vandrar varje dag? Eller är det bara jag som är mesig?

Uppdatering: Du vet väl att jag bloggar om La Gomera på Gomerabloggen numera? Välkommen dit om du vill läsa mer om La Gomera och Valle Gran Rey och vad jag har för mig när jag är där.

Varför använder du stavningen fejsbucka i titeln till din bok?

Varför använder du stavningen fejsbucka i titeln på din bok Blogga, tvittra och fejsbucka – kommunicera effektivt i sociala medier? Den frågan får jag titt som tätt.

På svenska kan vi enkelt göra verb av ord genom att sätta dit ett a efter ordet. Ett svenskt verb skulle alltså bli Facebook + a. Utan att anpassa ordet till svenskan skulle stavningen bli facebooka. Men när vi lånar in ord till svenskan från andra språk anpassar vi ofta stavning, böjning och så vidare till det svenska språksystemet så att ordet ska kunna användas på svenska. Först känns det avigt (Vadå? Ska vi stava fauteuil med å? Det ser helknasigt ut!), men ganska snabbt brukar vi vänja oss.

Jag vill alltså hitta en försvenskad stavning så att vi enkelt kan använda ordet på svenska. När vi lånar in ett ord till svenskan är det inte säkert att det finns en svensk stavning som helt motsvarar det utländska ljudet. Bokstavskombinationen oo som i Facebook finns inte på svenska och det finns inte heller en bokstavskombination som helt motsvarar det. Vi behöver alltså hitta en bokstav eller en bokstavskombination som ligger i närheten. De närmaste vi kommer är o eller u. Vi skulle då kunna tänka oss följande varianter:

fejsboka – uttalas som boka. Den här stavningen ger ett uttal som ligger hyfsat nära det engelska. Det skulle kunna fungera, men o-ljudet är långt och jag vill hellre ha en variant som ger ett kort vokalljud som i det ursprungliga. En fördel med den här stavningen är att den liknar ursprungsordet Facebook mycket och därför inte sticker så mycket i ögonen på läsaren.
fejsbuka – uttalas som duka. Den här stavningen ligger för långt från ursprungsuttalet.
fejsbocka – uttalas som docka. Den här stavningen ligger också för långt från ursprungsuttalet.
fejsbucka – uttalas som lucka. Den här stavningen ger ett uttal som ligger ganska nära det engelska. Här får jag också det korta vokalljudet som jag är ute efter. Åtminstone i min mun ligger den här stavningen uttalsmässigt närmare ursprungsordet än stavningen fejsboka, även om ordets utseende ligger längre ifrån ursprungsordet Facebook.

Jag valde alltså stavningen fejsbucka. Med den stavningen ser ordet svenskt ut, vilket är positivt eftersom det passar bra in i det svenska språksystemet men negativt eftersom stavningen sticker i ögonen på de läsare som håller engelskans status högt. Det går utmärkt att uttala det som om det rimmar på lucka. Ibland uttalar jag det fortfarande med det engelska vokalljudet, men det är nog mest en vanesak.

Det är inte jag som har hittat på stavningen fejsbucka – man ser den här och var, framför allt just på Facebook. Men särskilt vedertagen är stavningen inte än, och precis som med alla ordbilder som vi är ovana vid väcker den uppmärksamhet. Några är nyfikna, andra är positiva och ytterligare andra är skeptiska. Precis som det ska vara. Genom att använda ordet i titeln på boken hoppas jag sprida stavningen så att den blir vedertagen – precis som till exempel mejl och dejt har blivit vedertagna stavningar på svenska.

Mat på La Palma

Jag var ju på La Palma en sväng häromveckan. Och jag vet att det här inte är någon matblogg, men ett litet inlägg om mat kan ni väl stå ut med? Jag läste i guideboken att La Palma-köket är inspirerat av Venezuela. Tydligen är det många från La Palma som har emigrerat till Venezuela, och jag tror att jag läste någonstans att 80 procent av invånarna på La Palma har släktingar i Venezuela. En del av dem kom tillbaka, och maträtter som man äter på La Palma är arepas, ett slags pitabröd med olika fyllningar, och cachapas, majspannkakor med olika fyllningar.

Det här kunde man äta på snabbmatsställen i Santa Cruz de la Palma. Jag valde ost, avokado och tomat i både arepas och cachapas. Båda var goda. Den senare var väldigt söt och måste ha innehållit en del socker. Den kändes mer som en efterrätt, som crepes. Jag kan tänka mig att den skulle fungera bra med nutella eller något annat sött pålägg som en efterrätt. (Apropå nutella såg jag nutellapizza på en meny utan för en restaurang här i Valle Gran Rey igår!)

Något annat jag åt på La Palma var almendrados, mandelkakor. De såg ut som småkakor gör mest, men de hade en väldigt trevlig och seg konsistens och var faktiskt sjukt goda. De finns här på La Gomera också. Jag måste snoka upp ett recept så att jag kan baka dem själv när jag kommer hem.

Vad vill du lära dig om att skriva fackbok?

Jag har ju redan två distanskurser: Skriv en roman på sex månader och Skriv tydliga texter. Men jag har också funderat om jag inte borde ha en fackbokskurs. Förra veckan fick jag sparken i baken jag behövde. En person på Twitter frågade något om att skriva fackbok, en annan tvittrare som jag känner såg det och tipsade om mig. Jag sa att jag har funderat på att ta fram en distanskurs om att skriva fackbok. Den första tvittraren tipsade en tredje tvittrare, som genast hörde av sig till mig och var intresserad. Visst är Twitter fantastiskt?

Jag hade alltså två potentiella kursdeltagare. Det var tillräckligt för att jag skulle ta tag i det. Jag satte mig ner och tog fram en kursplan. Så här ser den ut: Skriv en fackbok.

Nu sitter jag och jobbar med att ta fram kursbreven och nu kommer jag äntligen till poängen med det här blogginlägget: Jag vill gärna ha dina åsikter här. Skriver du fackböcker? Skulle du vilja skriva en fackbok? Om du skulle gå en kurs för att göra det – vad skulle du vilja lära dig då? Lämna gärna en kommentar till det här inlägget. Jag blir glad för kommentarer även om det inte är aktuellt för dig att gå kursen just nu, och även om du inte har kommit så långt med dina fackboksplaner utan bara har en dröm eller lös tanke än så länge.

Fallvatten av Mikael Niemi – en katastrofroman

Du som läser bloggen regelbundet vet att jag har en katastrofroman i byrålådan och att jag planerar att skriva flera. Det gör förstås att jag är intresserad av att läsa andra katastrofromaner. Att Mikael Niemis Fallvatten är en sådan hade jag inte en aning om när jag började läsa den. Jag lånade den som e-bok på bibblan, eftersom jag inte kan ha med mig så mycket böcker för närvarande, och jag hade inte läst baksidestexten eller något annat. Men jag tycker att Mikael Niemis tidigare böcker är grymt bra, så det är klart att jag ville läsa hans senaste.

Det blev alltså en positiv överraskning för mig att det var en katastrofroman. Finns det något mer spännande än människans kamp mot naturen? Boken var precis så spännande som jag vill att en katastrofroman ska vara. Bitvis nästan jobbigt spännande. Den som har anlag för klaustrofobi kan nog få ordentliga mardrömmar efter att ha läst Fallvatten, och en annan scen var så obehaglig att jag var tvungen att lägga ifrån mig boken och bara andas en stund.

Blev du avskräckt nu? Det var inte meningen. Boken är så bra att den hamnar på min måste-äga-lista, trots att jag redan har läst den. När den kommer i pocket ska den få bo i min bokhylla. Jag ska definitivt läsa om och analysera Fallvatten i mitt framtida arbete med att skriva katastrofromaner.

Om jag var en sådan som gav böcker betyg på min blogg skulle Fallvatten få fem tsunamier av fem. Men det är jag ju inte, så jag nöjer mig med att säga: läs Fallvatten!

Vandring på La Gomera: Valle Gran Rey – El Cercado

I dag har jag vandrat nerifrån Valle Gran Rey och upp till byn El Cercado. Min plan när jag började gå var ganska otydlig. En tanke var att jag skulle gå vägen mot Chipude – eller möjligtvis El Cercado, eftersom det är olika vägar enligt skylten vid kyrkan Ermitas de Los Reyes (kyrkan alldeles i närheten av Casa la Seda, där jag bodde förra året).

När jag kom fram till den skylten så tvekade jag. Jag hade redan gått i närmare en timme utan att ha kommit upp i bergen än (det har sina nackdelar att bo nere i Valle Gran Rey när man vill vandra). Ville jag verkligen ta vägen mot Chipude? Jag har gått början på den hur många gånger som helst, eftersom jag bodde så nära förra året. Nej, det fick bli vägen mot El Cercado i stället. Efter två hundra meter ändrade jag mig och gick tillbaka. Jag ville faktiskt upp på det där berget. Och jag ville undersöka om det gick att därifrån hitta den andra vägen tillbaka ner till Valle Gran Rey, vid fruktträdgården och Argayall. Den som vi försökte hitta från andra hållet förra året – när vi hamnade totalt vilse och höll på att aldrig komma ner från berget. Den vägen.

Jag tog vägen mot Chipude. Jag tänkte att jag kan gå i tre timmar. Om jag då inte verkar ha hittat någon annan väg ner så får jag vända och gå samma väg tillbaka. Efter två timmars vandring var jag uppe på bergets topp. Där fanns en skylt mot Chipude. Jag visste inte hur långt det var. Ett tyskt par kom vandrande från det hållet. Jag frågade dem om de kom från Chipude. Det visade sig att de kom från El Cercado. Tydligen fanns en annan väg dit, och den var samma som till Chipude, utom de sista kanske 30-40 minuterna eller så. De sa att det var en fin väg till El Cercado och att det tog ungefär 1,5 timme dit och att bussen tillbaka till Valle Gran Rey skulle gå runt 16.30. Det där med bussen hade jag kollat upp innan, men sedan hade jag liksom förträngt det, eftersom jag blir åksjuk av att åka buss på bergliga slingervägar, så det var bra att de påminde mig om att bussen var ett alternativ. De sa också att det var ungefär lika långt till Chipude som till El Cercado. Jag frågade ut dem om det fanns några fällor och om jag kunde gå fel och så och fick ett par bra tips på vägen.

Om jag inte hade träffat dem där hade jag kanske vänt där, eller möjligtvis någon senare. Jag hade inte litat på att jag var på rätt väg; det fanns ett eller två tveksamma vägskäl efter det här, och det var inte skyltat igen förrän i La Mantanza, dit jag kom 1,5 timme senare. Mycket bra att jag frågade ut dem alltså. Och det var en vacker vandring jag fick. Vad sägs till exempel om utsikten från mitt lunchstopp?

Så småningom kom jag fram till vägskälet vid La Mantanza. Det visade sig att det var samma vägskäl som jag och sångvännerna kom till förra året, där vi valde fel väg och hamnade totalt vilse. Nu var det tydligt skyltat att vägen jag kom från gick till Valle Gran Rey; det var det inte förra året. Det fanns också en skylt mot Chipude och en mot El Cercado. Och sedan fanns det inga fler vägar. Och ingen av de vägarna var den vi kom från förra året. Så varifrån kom vi den gången?

Och så fick jag beslutsångest igen. Chipude eller El Cercado? Egentligen spelar det ingen roll alls; ingen av byarna är något speciellt att se. Det är omgivningarna, vägen dit, som är grejen. Jag valde El Cercado, och kom dit kanske 40 minuter senare. Då hade jag varit ute i fem timmar, inklusive en lunchpaus på en halvtimme. En lagom vandring för mig. Och eftersom det var uppför i princip hela vägen så var jag rejält trött.

Jag kom fram strax efter 15. Tydligen hade jag då gått 10,7 kilometer:

Bussen skulle gå från San Sebastián 15.30 och tyskarna hade trott att den skulle komma till El Cercado en dryg timme senare.

I El cercado kan man, så vitt jag kan bedöma, göra tre saker:

1. Dricka öl på puben.

2. Kolla på keramiktillverkning och keramikprylar.

3. Vänta på bussen därifrån.

Av skrålet inifrån puben att döma ägnade sig ett antal personer åt punkt 1. Jag lade tio minuter på punkt 2 och styrde sedan kosan mot busshållplatsen för att ägna mig åt punkt 3. På busshållplatsen satt två personer och pratade svenska med varandra.

Meh! Här har jag vandrat i otillgängliga berg i flera timmar och bara träffat två personer på hela dagen och så kommer jag till en gudsförgäten håla och där sitter de här två människorna och pratar svenska! Nåja, jag frågade dem om de väntade på bussen till Valle Gran Rey, vilket de gjorde. Deras uppfattning var att bussen skulle komma vid 16. De var trevliga, hade varit på La Gomera många gånger och vandrat mycket i krokarna. Vi satt och pratade tills bussen kom, vilket nog var runt 16.20. Jag var nere i Valle Gran Rey vid 17.

Jag är mycket nöjd med min vandring. Utom på en punkt: Jag fick skavsår av vandringskängorna! :-( Jag hade ju gått in dem ordentligt, men det var en helt annan sak att gå uppåt i brant lutning i flera timmar. Nu hoppas jag bara att skavsåren hinner läka till nästa helg så att jag kan göra en ny vandring då.

Uppdatering: Du vet väl att jag bloggar om La Gomera på Gomerabloggen numera? Välkommen dit om du vill läsa mer om La Gomera och Valle Gran Rey och vad jag har för mig när jag är där.

La Gomera efter skogsbranden i somras

Hur ser det egentligen ut på La Gomera – och särskilt i Valle Gran Rey – efter de stora skogsbränderna i somras?

I augusti var det stora skogsbränder på La Gomera. Jag skrev om det här på bloggen i höstas. Så hur ser det ut nu? Hur mycket är förstört?

Jag har inte varit runt så mycket på ön men om man tar vägen från San Sebastián till Valle Gran Rey så åker man igenom den stora nationalparken och regnskogen Garajonay. Och där är det mycket som har brunnit.

Så här kan det se ut:

Det går att klicka på bilderna för att se dem större. Allt du ser på bilden ovan är alltså bränt, inklusive skogen på kullarna längst bort i bakgrunden. Det är mycket som har brunnit :-(

På nära håll ser den brända skogen ut så här:

När man åker ner i dalen mot Valle Gran Rey ser man brända palmer en bra bit på vägen ner. Den här bilden är tagen från El Guro eller möjligtvis Casa la Seda. Alltså där jag bodde förra året:

Jag fick inte med det på bild, men bara några få meter från huset jag bodde i förra året står det en bränd palm. Huset är helt, och det ser inte ut att ha blivit reparerat, så jag tror att det klarade sig. Men jag såg andra hus som hade brunnit. Många människor evakuerades med båt från Valle Gran Rey till San Sebastián, och jag kan bara tänka mig hur läskigt det var när det brann.

Det gjorde ont i mig när jag tog de här bilderna. Och det gör ont att lägga ut dem nu. Det är inte det här jag vill att ni ska se. Jag vill ju visa hur fantastiskt vackert det är här. För det är det. Fortfarande.

Från Valle Gran Rey behöver man alltså bara gå någon halvtimme längs vägen upp i bergen så ser man var branden härjade. Men nere i själva Valle Gran Rey brann det aldrig och allt är som vanligt.

Uppdatering: Du vet väl att jag bloggar om La Gomera på Gomerabloggen numera? Välkommen dit om du vill läsa mer om La Gomera och Valle Gran Rey och vad jag har för mig när jag är där.

Anitha Östlund Meijer recenserar Blogga, tvittra och fejsbucka

Jag glömde ju att skriva att Anitha Östlund Meijer skrev om ”Blogga, tvittra och fejsbucka – kommunicera effektivt i sociala medier” för någon vecka sedan:

Det här är en bok som många företag borde läsa, men även vi vanliga dödliga har användning av den.

Här kan du läsa hela inlägget på Novellbloggen.

Varför vi bara hade en dag för att se hela La Palma

Okej, hur kom jag på den korkade idén att bara avsätta en enda dag för att se hela kanarieön La Palma? Det var väl inte riktigt så min tanke var från början, men det hände några saker på vägen som gjorde att det blev så. Så här var det:

Jag hade redan bokat lägenheten i Valle Gran Rey för hela perioden jag tänkte vara borta. Det skulle alltså bli dubbla kostnader för boende under tiden på La Palma och jag hade egentligen redan slagit i taket på resebudgeten. (Jag återkommer med ett inlägg om kostnader för hela resan när jag har kommit hem. Om du är nyfiken redan nu kan du se vad det kostade förra vintern. Det blir något liknande i år.) När jag kollade upp att båtresan mellan La Gomera och La Palma skulle gå på hela 250 euro för två personer och en bil tur och retur tvekade jag att åka. Men jag var ju så nyfiken på La Palma redan förra året. Så när jag hittade ett riktigt billigt lägenhetshotell på La Palma så snålbokade jag två nätter där. (Naturligtvis får man vad man betalar för – det var nog det sjavigaste hotell jag någonsin har bott på.)

När jag bokade hotellet på La Palma hade jag spanat in att båten gick på kvällen på fredagen och att man kunde åka tillbaka till La Gomera vid 17.30 på söndagen. Två hela dagar för att upptäcka ön alltså. Det borde väl fungera. Det finns två rederier som åker från La Gomera till La Palma (och för den delen mellan Teneriffa och La Gomera). Naviera Armas båtar är billigare och dessutom tycker jag att de är mysigare, så jag vill helst åka med dem. De körde till La Palma på fredagen, men det fanns ingen båt tillbaka som passade, utan det fick bli Fred Olsen-båten tillbaka. Vi köpte biljetter från de två olika rederierna i San Sebastián de la Gomera och fick reda på att söndagens båt gick redan 14.45. Söndagen på La Palma skulle alltså bli en kortare dag än planerat, vilket gjorde att det kändes tajt att använda söndagen till någon längre utflykt. Därav det extremt ihoptryckta schemat på lördagen.

Vi ägnade söndagen åt att gå på stan i Santa Cruz de la Palma och var i hamnen i god tid innan båten skulle gå 14.45. Men ingen båt kom. Båten hade varit försenad även när vi åkte till La Palma, så vi reagerade inte så mycket på det. Men till slut gick vi in i biljetthallen och frågade. Då visade det sig att vi hade fått biljetter från La Gomera till La Palma. Det var den båten som gick 14.45. Vår båt gick 17.30 som jag hade kollat upp från början. När jag kom till Fred Olsens biljettdisk i San Sebastián på La Gomera och köpte biljetter från La Palma till La Gomera hörde biljettförsäljaren antagligen det han var van vid att höra, nämligen att jag ville ha biljetter i motsatt riktning. Det var otroligt snopet att få veta att vi egentligen hade haft hela dagen på oss på söndagen också, att vi kunde ha delat upp upptäcksfärden på två dagar och att jag kunde ha fått min vandring i nationalparken.

När vi förklarade att biljettförsäljaren hade sålt på oss biljetter i fel riktning slapp vi i alla fall köpa nya biljetter hem utan fick åka på dem vi hade.

Allt det här gjorde att vi bara hade en dag på oss att se La Palma. Men det gick ju rätt bra ändå.

La Palma på en dag

Se hela La Palma på en dag, går det? Av olika anledningar, som jag kan återkomma till i ett separat blogginlägg, så hade vi bara en dag på oss att se ön.

Jag lusläste guideboken (Lonely Planet: Canary Islands) och kom fram till att det var två saker som kändes viktigast:

1. Titta på vulkaner och naturen kring Fuencaliente på öns södra spets.
2. Åka till Parque Nacional de la Caldera de Taburiente – nationalparken i bergen på öns norra del.

Det fanns också en punkt 3: Titta lite på själva stan Santa Cruz de La Palma, där vi bodde och som man kommer till om man tar båten från La Gomera (eller från Teneriffa för den delen). Det här var en lördag, och jag hade läst i en DN-artikel att att det är helt dött i Santa Cruz på söndagar. Det stämde inte alls, visade det sig på söndagen. Även om många affärer var stängda fanns det en hel del som var öppna, för att inte tala om restauranger och snackbarer. Och det var tjockt med folk på stan.

Punkt 3 rationaliserades snabbt ner till en minitur och vi åkte snart söderut mot Fuencaliente. Det tog någon timme att köra dit från Santa Cruz. Vi åkte till vulkanen San Antonio. Där får man betala 5 euro för att få gå tjugominuterspromenaden runt vulkanens krater. (Då ingår också inträde i ett turistcenter där man kan läsa lite om vulkaner och så.) Det var en riktigt häftig promenad. Jag kan inte komma ihåg att jag har tittat ner i en vulkankrater tidigare, och det var en mäktig känsla:

Dessutom är havet starkt närvarande medan man går där:

San Antonios senaste utbrott var 1949. Då skapades den nya vulkanen Volcán Teneguía, som i sin tur hade ett utbrott 1971, vilket var det senaste vulkanutbrottet på Kanarieöarna. (På La Gomera var det förresten hela 2 miljoner (!) år sedan det senast var vulkanutbrott.)

Längst ner på öns södra spets var det ett spännande lavalandskap utan växtlighet – lite känslan av att vara på månen. Jag fick inte riktigt till det på bild, men tänk bort det gröna ur den här bilden, som är tagen aningen längre norrut, så får du den rätta känslan:

Här finns även Salinas Fuencaliente, där man utvinner salt (Jag hittade ett utmärkt havssalt därifrån i en affär här i Valle Gran Rey.) och en strand som känns ganska speciell.

Vi åkte vidare mot Los Llanos de Aridane, som kändes som en rätt stor stad. (Den har 21 000 invånare och är därmed större än Santa Cruz de La Palma, som har 18 ooo.) Dock var det siesta när vi kom dit, så det var ganska dött. Vi fortsatte mot nationalparken. Vi passerade Roque de los Muchachos, där man hittar världens största teleskop, och fortsatte längs den slingriga vägen ner tillbaka mot Santa Cruz. Det fanns gott om skyltar till vandringsleder och här hade jag verkligen velat ägna åtminstone någon timme åt att vandra i bergen, men solen höll på att gå ner och vi behövde använda tiden till att komma hem igen. Det blev i alla fall några stopp på vägen på riktigt koola utsiktspunkter. En av de mäktigaste vyerna var Teide i solnedgången:

En annan häftig utsikt var att se molnen i bergen långt nedanför mig:

Jag rekommenderar helt klart lite längre tid än en dag för att upptäcka ön. Men jag kan tänka mig att man kan få en riktigt bra överblick på till exempel tre dagar. Min uppfattning efter den här turen, och efter att ha varit på La Palma i sammanlagt knappt två dygn, är att ön är lika vacker som Gomera.

Frågan som jag inte alls har fått besvarad är: Finns det en plats på La Palma som är ungefär som Valle Gran Rey, där jag skulle kunna tänka mig att tillbringa en längre period? Eller för den delen bara hänga i någon vecka eller två. Santa Cruz kändes spontant inte som den platsen – det är för mycket stad, för högt tempo, för många kläd- och souvenirbutiker och turister. Jag vill ju till ett ställe där tempot är lugnt och människorna avslappnade – utan att jag för den delen vill bo på landet eller i någon halvdöd håla. Det måste finnas bra mataffärer och gärna några restauranger och zumeríor, och man måste kunna ta sig dit utan bil. (Det sistnämnda borde inte vara något problem; bussnätet på La Palma verkar fungera utmärkt och det fanns en busshållplats i varje krök typ.) Finns det ett sådant ställe på La Palma? Någon som vet? Jag blir glad om du lämnar en kommentar i så fall; jag vill gärna ha La Palma-tips!

Pin It on Pinterest